Blott i det öppna ...

Visst känns det som att något håller på att hända i den allmänna debatten? För trots den senaste tidens tal om den Nya ateismen så verkar det ju paradoxalt nog som om religionen återkommit med ett nytt spirande självförtroende. Ett självförtroende som som tar sig uttryck genom att troende inte längre finner sig i att underordna sig den upplysningsliberala ordning som försöker förpassa religionen till den "privata sfären". Tvärtom verkar fler och fler inse det nödvändiga i att försöka integrera religionen som en naturlig del i samhället. På debatt-, kultur- och ledarsidor återfinns röster som dessa:

På GT:s ledarsida skriver Jimmy Fredrikson om varför Sverigedemokraterna motsätter sig moskébygget på Hisingen:

"Problemet med muslimerna är förmodligen att de är så religiösa i vardagen. Att de inte som majoriteten av de kristna svenskarna ser religionen som en privatsak. [...] Tvärtom - att förbjuda och motarbeta religionutövares möjligheter att samlas ger näring åt fördomar och energi åt fanatiker."

På GP:s kultursida skriver Ola Sigurdson:

"Det samband mellan modernisering och sekularisering som en del sociologer tog för givet har kommit i tvivelsmål; konservativa grupper inom olika religioner har flyttat fram sina positioner socialt och politiskt, särskilt i andra världsdelar än Europa. För Dawkins och Sturmark, som är övertygade om den moderna framstegsdrömmens sanning, blir religionerna ett farligt hinder på vägen som måste undanröjas.Vad som hade gjort deras politiska vision mer trovärdig hade varit en insikt om att även vetenskap, sekularism och kapitalism hyser sina tvivelaktiga sidor. Till skillnad från dessa högerateister har vänsterateistiska filosofer som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek; ek hävdat att den intressanta politiska skiljelinjen i vår tid egentligen inte går mellan gudstroende och ateister eller religion och vetenskap. Den går i stället mellan dem som menar att den samtida världen är ur led - och hit hör många religiösa människor och grupper - och de vars blinda framstegstro tenderar att dölja orättvisor och konflikter."

John Gray skriver på Expressens kultursida:

"I ett pluralistiskt samhälle kan inte en enskild religion tvinga bort andra trosriktningar. Det är förnuftigare att integrera religionerna i det offentliga livet än att försöka utesluta dem. Beroende på historiska skillnader och andra omständigheter kan sättet detta görs på variera från land till land. Det finns ingen enkel universell lösning. Klart är bara att den sekulära fundamentalismen, som försöker stänga ute religionen från offentligheten, är en återvändsgränd. Religion är ett primärt mänskligt behov och att förneka detta faktum är fåfängt och kontraproduktivt. Efter så många misslyckade försök är det dags att inse att frågan inte är hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan är hur man ska få rivaliserande trosriktningar att lära sig leva i fred med varandra."

Men det är ju inte konstigt om denna tendens för många ter sig skrämmande. För , som Natalia Kazmierska sade i en intervju i tidningen NOD för en tid sedan, "För ett praktiskt lagt sossesamhälle som alltid sett sig själv som ovanligt öppet, oskuldsfullt och demokratiskt framstår allt som är irrationellt och mystiskt som ondsint djävulskap" (...) "Folk blir supernervösa för värden som vägrar att underorna sig under en trygg och byråkratisk landstingsordning".

Religion är ingen privatsak

Emil uppmärksammade mig på en fantastisk artikel i gårdagens SvD, där lundateologen Werner G Jeanrond, pekar på faran med den politiska ateismens upplysningsfundamentalism.

”Den svenska politikens neutralitet i religionsfrågor är både naiv och farlig. Övergången från en statskyrkligt religiös monokultur till en pluralistisk kultur där många religioner möts kräver mer än att staten och Svenska kyrkan har skiljts åt och staten nu antagit en neutral hållning i alla frågor angående religion. Statens reträtt från religionspolitik i kombination med den offentliga ideologin att religion är en privatsak leder till att religionens relationsgestaltande och politiska potential förträngs från sin naturliga plats i samhället och reduceras till en okritisk underground där den lättare kan jäsa och muteras till fundamentalistisk aggression. De som arbetar för att religion reduceras till den privata sfären bär medansvar för religionens möjliga mutationer till det onda.”

I dag drömmer jag om att få vara med här!

Religiös begreppsångest

Igår rapporterade tidningen Dagen om att Alf Svensson motionerat om att Skolverket borde definera vad de avser med begreppet "religiös friskola". Kring detta hade det naturligtvis varit mycket intressant att höra Skolverket lägga ut texten.

Begreppsdefinitioner är kanske inte så upphetsande, men ändå högst nödvändiga om man skall nå någonstans i ett samtal. Jag misstänker därför att Skolverket, om de vill komma någonvart i sin uppgift, måste börja med att definiera vad religion är, innan de ger sig på företeelsen religiösa friskolor. Den uppgiften är dock långt klurigare än vad man kanske först anar.

Svårigheterna med att definera "religion" är ett klassiskt problem. Kruxet är ju att en mängd företeelser som vi kanske inte normalt tänker oss som religiösa i någon mening är det. För som William Cavanaugh skriver:

"A survey of religious studies literature finds totems, witchcraft, the rights of man, Marxism, liberalism, Japanese tea ceremonies, nationalism, sports, free market ideology, and a host of other institutions and practices treated under the rubric “religion.” If one tries to limit the definition of religion to belief in God or gods, then certain belief systems that are usually called “religions” are liminated, such as Theravada Buddhism and Confucianism. If the definition is expanded to include such belief systems, then all sorts of practices, including many that are usually labeled “secular,” fall under the definition of religion."

Sett ur ett annat perspektiv så är ju religion, betraktad som en distinkt aktivitet skild från kultur och politik, en modern västerländsk konstruktion i det att den försöker dra en linje mellan det sekulära, offentliga och vetenskapliga å ena sidan, och det religiösa, privata, och andliga å andra sidan.

Men, som John Milbank uttrycker saken, en gång fanns ju inte det sekulära, och i någon bemärkelse är ju alla våra antaganden och påståenden religiösa till sin natur i det att vi inte kan bevisa dem. Eller rättare sagt; att de ytterst sett vilar på icke bevisbara antaganden, såsom att vi kan lita på våra sinneserfarenheter eller att universum är rationellt ordnat.

Men, visst vore det intressant om Skolverket på allvar åtog sig Svenssons uppgift, men började med att försöka definiera religion!

För mer om problemen med att definiera vad som är religion läs introduktionen till William Cavanughs lysande föreläsning "Does religion cause violence?".

Gott & Blandat

För den som uppskattar teologen Kevin Vanhoozer finns här en intressant intervju med honom.

Skulle inte detta passa kan jag rekommendera en liten puff för den kanadensike filosofen Charles Taylors senaste bok "A Secular Age".

För den riktigt kräsne kommer till sist ett litet Hauerwas-citat om betydelsen av god liturgi:

“The liturgy is how the church worships God and how from such worship we become a people capable of being an alternative to the world. That is why the language of the liturgy is so important. Nothing betrays the love of God more than the inelegance of the language Christians use in their worship. Some Christians seem to think we can attract people back to Christianity if we try to compete with TV, but when you do that you have already lost. The only result is that Christian worship becomes as banal and ugly as the rest of our lives.”

Håll till godo!