Hear, hear!

"Vi är väldigt bra på att undvika "religiös synkretism" i frikyrkan, men mycket sämre på att avslöja sekulär dito."
- Joel Halldorf

Red Toryism

Under rubriken Ideologiernas död är välkommen, konstaterade nyligen SvDs ledarsida att det idag är tunnsått med tänkare som har stora politiska idéer och visioner för framtiden. Ledaren, som hämtar stoff ur en artikel i den brittiska politiska tidskriften New Statesman, skriver:

"Ett undantag (...) är kanske den något excentriske britten och skribenten Phillip Blond som har introducerat ”Red Toryism”. En fusion av konservatismens förtjusning för småskalighet och civilsamhället med vänsterns kritik mot marknaden."

I mina öron låter det som en intressant fusion. En blandning av det bästa från kristdemokraterna och miljöpartiet, typ. För den som är nyfiken på Red Toryism, och vill läsa något av Phillip Blond rekommenderas denna artikel.

Fredrik Wenell skriver mer om saken här!

Om vikten av prepositioners placering ...

Ben Myers bjuder på en Hauerwas-anekdot med grammatisk twist:

Stanley Hauerwas was at Harvard to deliver a lecture and, being there early and still needing to do some preparation, he set out to find the library. Not finding it, he stopped a student and asked him, “Excuse me, where’s the library at?”

Incredulous, the student responded, “Sir, at Harvard we don’t end our sentences with a preposition.”

Stanley paused for a moment and then rephrased his question in a more grammatically appropriate manner: “Where’s the library at, asshole?”

Vem sa att grammatik inte var kul?

Perspektiv på manlig omskärelse

Mattias Agnesund skriver klokt med anledning av den senaste tidens debatt om omskärelse, och undrar "hur jämförelsevis bagatellartade omskärelser kan bli så oerhört kontroversiellt i ett land där vi utan att blinka accepterar aborter i massiv skala" ...

"Ett tredje argument mot omskärelse är att det kränker barnets integritet och rätten att bestämma över sin egen kropp. Resonemanget har fog för sig, visst, men en liberalt sinnad debattör skulle nog tveka att tillämpa det på abortsituationen."

Spot on!

Om religionsfobi som ett hot mot demokratin

Missa inte Ola Sigurdsons recension av José Casanovas senaste i dagens GP:

"Genom att ställa demokrati och religion mot varandra begår man alltså både ett historiskt och ett samtida praktisk-politiskt misstag. Casanovas ärende i sin bok är inte religiöst - att fler människor skall tro eller att religionerna skall undantas från kritik - utan politiskt: om en lyckad integration av människor från andra kulturer och religioner än den egna skall vara möjlig krävs ett erkännande av att det finns annorlunda sätt att vara modern på än det egna."

"Sekularismen riskerar i hög grad att bli en ideologi i den mån som den utgår från absolutistiska föreställningar om hur en rätt tänkande människa bör vara funtad. Den religionsfobiska retoriken - till skillnad från den religionskritiska hållning som kan delas av både religiösa och sekulära människor - bidrar till att öka spänningen i samhället genom att tillskriva människor med ett visst slags tro en per definition kritiklös hållning; "du är en öppensinnad person och är nog inte vidare religiös", som en antireligiös kampanj nyligen uttryckte det."

Augustinsk pedagogik

I sin kommande bok menar James K.A Smith att shoppingcentra, arenor, och universitet är exempel på liturgiska strukturer som formar både våra tankar, känslor och passioner. Den nyfikne kan läsa det första kapitlet här!

Ett par läsvärda utdrag:

"Because our hearts are oriented primarily by desire, by what we love, and because those desires are shaped and molded by the habit-forming practices in which we participate, it is the rituals and practices of the mall—the liturgies of mall and market—that shape our imaginations and how we orient ourselves to the world. Embedded in them is a common set of assumptions about the shape of human flourishing, which becomes an implicit telos, or goal, of our own desires and actions. That is, the visions of the good life embedded in these practices become surreptitiously embedded in us through our participation in the rituals and rhythms of these institutions. These quasi-liturgies effect an education of desire, a pedagogy of the heart. But if the church is complicit with this sort of formation, where could we look for an alternative education of desire?"

"The core claim of this book is that liturgies—whether “sacred” or “secular”—shape and constitute our identities by forming our most fundamental desires and our most basic attunement to the world. In short, liturgies make us certain kinds of people, and what defines us is what we love. They do this because we are the sorts of animals whose orientation to the world is shaped from the body up more than from the head down. Liturgies aim our love to different ends precisely by training our hearts through our bodies. They prime us to approach the world in a certain way, to value certain things, to aim for certain goals, to pursue certain dreams, to work together on certain projects."

"Behind the veneer of a “value-free” education concerned with providing skills, knowledge, and information is an educational vision that remains formative. There is no neutral, nonformative education; in short, there is no such thing as a “secular” education."

"Because I think that we are primarily desiring animals rather than merely thinking things, I also think that what constitutes our ultimate identities—what makes us who we are, the kind of people we are—is what we love. More specifically, our identity is shaped by what we ultimately love or what we love as ultimate—what, at the end of the day, gives us a sense of meaning, purpose, understanding, and orientation to our being-in-the-world."

"Being a disciple of Jesus is not primarily a matter of getting the right ideas and doctrines and beliefs into your head in order to guarantee proper behavior; rather, it’s a matter of being the kind of person who loves rightly—who loves God and neighbor and is oriented to the world by the primacy of that love. We are made to be such people by our immersion in the material practices of Christian worship—through affective impact, over time, of sights and smell in water and wine."

How to best study Hegel

Informativ instruktionsvideo om hur man enklast tillgodogör sig Hegel:

Om likheten mellan fransk filosofi och haute couture

Den bloggande ordföranden i Evangeliska frikykan, Stefan Swärd, ställer sig inom ramen för en bokrecension avvisande till begreppet postmodernism, då han uppfattar begreppet som en smal akademisk etikett utan vidare praktiska implikationer på verkligheten. Swärd skriver bland annat:

"Man bör vara medveten om att hela debatten om postmodernitet inte existerar i den internationella politiken, utan jag uppfattar det som en ganska smal akademisk debatt inom några smala ämnesområden, bl.a. teologi och filosofi."

"Jag anser att världen idag är så komplex och de förändringar som inträffar är så komplexa så det kan inte alls fångas upp och förklaras med så simpla begrepp som modernitet eller postmodernitet."

"... om världen håller på att förändras och övergår från moderniteten till postmoderniteten - hur visar sig detta i den globala ekonomin och den globala politiken, ..."

Detta påminner mig om det sätt som den kanadensiske teologen James K.A. Smith förklarar "the trickel-down theory of culture" i sin text The Devil reads Derrida. Till sin hjälp tar han filmen The Devil wears Prada, där Anne Hathaway spelar en designassistent med illa dolt förakt för mode, och Meryl Streep den despotiska chefsdesignernen för ett modehus. I en scen refererar Hathaways karaktär nedlåtande till några klädesplagg som "stuff", varvid Streep iskalt replikerar:

"This... 'stuff'? Oh... ok. I see, you think this has nothing to do with you. You go to your closet and you select out, oh I don't know, that lumpy blue sweater, for instance, because you're trying to tell the world that you take yourself too seriously to care about what you put on your back. But what you don't know is that that sweater is not just blue, it's not turquoise, it's not lapis, it's actually cerulean. You're also blithely unaware of the fact that in 2002, Oscar De La Renta did a collection of cerulean gowns. And then I think it was Yves St Laurent, wasn't it, who showed cerulean military jackets? I think we need a jacket here. And then cerulean quickly showed up in the collections of 8 different designers. Then it filtered down through the department stores and then trickled on down into some tragic casual corner where you, no doubt, fished it out of some clearance bin. However, that blue represents millions of dollars and countless jobs and so it's sort of comical how you think that you've made a choice that exempts you from the fashion industry when, in fact, you're wearing the sweater that was selected for you by the people in this room. From a pile of stuff."

För mig ligger Swärds resonemang om postmodernism väldigt nära den unga modeföraktande deignassistentens något naiva attityd i exemplet ovan. För på samma sätt som den extrema haute couturen från Paris tycks vara en smal och extrem angelägenhet för några få stolliga rika, finner den på märkliga vägar sin väg till den breda massan och påverkar märkligt nog efter ett tag vad man finner på galjarna hos Dressman i Gällivare. På samma sätt misstänker jag att Swärd påverkas av det som han avfärdar som postmodernism (utan att veta om det). Samtidens problematisering (inte minst inom kyrkan) av tolkning, aktoritet, och mening har inte uppstått slumpmässigt, utan är ofta produkter av filosofers tankar som fått spridning (notera parallellen mellan franskt mode och fransk filosofi :) ).

Så när Swärd skriver:

"... jag har svårt att se att det existerar några postmoderna förändringar. (...) Det är nog mest inom ganska marginella och udda vetenskapliga discipliner där man tar ut svängarna lite mer, men dessa verksamheter har mycket begränsad påverkan på globala samhällsutvecklingen."

... så bortser han från de senaste decenniernas vetenskapsteori som betecknas som postmodern just därför att den ifrågasätter det moderna idealet om den neutrala vetenskapsmannen som opåverkad av sin omvärld, med hjälp av deduktion, utvecklar teorier som objektivt förklarar empiriska data. Om den moderna vetenskapen kännetecknades av stark åtskillnad mellan hårda eller objektiva vetenskaper å ena sidan, och mjuka och subjektiva vetenskaper å den andra, så mjukar en mer postmodern vetenskapssyn upp dessa gränser och problematiserar de olika rationaliteter som som regerat inom repsektive domäner (något som exempelvis öppnar upp för intressanta samtal mellan de förr åtskilda kategorierna vetenskap och religion). Jag tror helt enkelt inte att Swärd reflekterat över i vilken utsträckning som kontextuella faktorer som språk, kultur, etc. påverkar den samtida vetenskapssynen, och att detta i någon mening har att göra just det som brukar gå under etiketten postmodernism. För inte lever väl Swärd med en positivistisk vetenskapssyn?

Det postmoderna skiftet (om man nu väljer att kalla det så) är alltså ingen smal företeelse, utan återfinns i någon form inom de flesta områden. Inom Swärds eget område statsvetenskap så skulle man nog kunna betrakta nationalstaternas minskade betydelse som identitetsmarkörer som sammamhängande med postmoderniteten, för att nu inte tala om de stora ideologiernas död.

Vad gäller ekonomiska sfären kan det säkert argumenteras för att den senaste tidens förändringar av konsumtionsmönster kan förklaras med insikter hämtade ur så kallad postmodern filosofi. Vidare kan väl den nya disciplinen “behavioural economics”, som uppstått som en svar på bristfälligheten i modernitetens “rational choice”-modeller, ses som ett svar på frågan om hur det postmoderna skiftet visar sig praktiskt. Mer om detta och om ekonomins kris som vetenskap kan man läsa i tre artiklar i senaste nummret av The Economist.

All samhällelig förändring kan naturligtvis inte förklaras med begreppet postmodernism (men vem har hävdad något sådant?), och begreppet i sig är ju egentligen helt ointressant. Postmodernism som begrepp undflyr dessutom smidiga wikipedia-förklaringar eller definitioner. Men för mig är det ändå uppenbart att det inom en mängd områden skett markanta förändringar de senaste decennierna som går att härleda till vissa tankar eller ändrade sätt att tänka (i synnerhet vad gäller synen på makt, språk, tolkning, rationalitet).

Jag skulle därför önska att Swärd, givet att han fått förtroendet att leda ett samfund som vill att kyrkan skall påverka samhället, tog sig lite mer tid att sätta sig in i de tankar som påverkar den värld vi som kristna är satta att betjäna (och att han väljer sina kunskapskällor med större omsorg (McLaren är en i många stycken en god tecknare av kyrkans belägenhet i dagsläget, men mindre bra som källa för den som vill förstå vad postmodernism handlar om). För ingen av oss står opåverkade av den omgivande kulturen - på gott och på ont.

Till sist, teologi är ingen "marginell eller udda" vetenskaplig disciplin, utan sannolikt den enda vetenskap som griper sig an hela människan!

Dagens boktips till vetgiriga samfundsledare: Who's Afraid of Postmodernism?: Taking Derrida, Lyotard, and Foucault to Church (The Church and Postmodern Culture)

Om oförenade proletärer ...

Det skrivs mycket om om den politiska vänsterns kris i Europa nu. Trots att vi sägs leva mitt i den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet med ökande arbetslöshet överallt i Europa, så tycks de borgerliga regeringarna dominera. Varför?

Kanske har det att göra med vänsterns brist på en sorts sammanhållande metaberättelse, kanske beror det på att borgerligheten tagit över den röda politiken, eller, har vi kanske alla i någon mening blivit goda liberaler?

Slavoj Zizek sätter dock fingeret på en annan tänkbar orsak som har att göra med frågan: Vad katten avses med begreppet arbetare nuförtiden? Vem räknas som arbetarklass i en tid när en metallarbetare tjänar mer än en gymnasielärare? Zizek skriver:

"…It is as if the three components of the production process – intellectual programming and marketing, material production, the providing of material resources – are more and more autonomized, emerging as three separate spheres. In its social consequences, this separation appears in the guise of the “three main classes” of today’s developed societies, which are precisely NOT classes but three factions of the working class: intellectual laborers, the old manual working class, the outcasts (unemployed, those living in slums and other interstices of the public space). The working class is thus split into three, each part with its own “way of life” and ideology: the enlightened hedonism and liberal multiculturalism of the intellectual class, the populist fundamentalism of the working class, more extreme singular forms of the outcast faction. In Hegelese, this triad is clearly the triad of the universal (intellectual faction), particular (manual workers), and singular (outcasts). The outcome of this process is the gradual disintegration of social life proper, of a public space in which all three factions could meet – and the “identity”-politics in all its forms is a supplement for the loss of the social space proper. This identity-politics acquires a specific form in each of the three factions: post-modern multicultural identity politics in the intellectual class, regressive populist fundamentalism in the working class, half-illegal initiatic groups (criminal gangs, religious sects, etc.) among the outcasts. What they all share is particular identity as the substitute for the universal public space.

The proletariat is thus divided into three, each part played against each other: intellectual laborers full of cultural prejudices against the “redneck” workers, who display populist hatred of intellectuals and outcasts, who are antagonistic to society as such. The old call “Proletarians, unite!” is thus more actual than ever: in the new conditions of the “post-industrial” capitalism, the unity of the three factions of the working class IS already their victory."


Via Mariborchan