måndag, februari 28, 2011

Asad om religion och politik

Via ett inlägg på The Immanent Frame om religionens roll för revolutionen i Egypten, hittade jag en fantastiskt intressant föreläsning av antropologen Talal Asad (pdf). Utdrag i urval:
The reason there can’t be a universal conception of religion is not because religious phenomena are infinitely varied – although there is in fact great variety in the way people live in the world with their religious beliefs. Nor is it the case that there is no such thing as religion, as some have suggested. It is that defining is an historical act and when the definition is deployed it does different things in different times and circumstances, and responds to different questions, needs, pressures. The concept “religion” is not merely a word: it connects to vocabularies that bring persons and things, desires and practices together in particular traditions in distinctive ways. This applies also to religion’s twin “secularity”..."

(...)

"How does democratic sensibility as an ethos (whether “religious” or “secular”) accord with democracy as the political system of a state? The former, after all, involves the desire for mutual care, distress at the infliction of pain and indignity, concern for the truth more than for immutable subjective rights, the ability to listen and not merely to tell, and the willingness to evaluate behavior without being judgmental toward others; it tends toward greater inclusivity. The latter is jealous of its sovereignty, defines and protects the subjective rights of its citizens (including their right to “religious freedom”), infuses them with nationalist fervor, and invokes bureaucratic rationality in governing them justly; it is fundamentally exclusive. My point is not to argue that the two are necessarily incompatible. I simply ask whether the latter undermines the former – and if it does, then to what extent. I suggest, finally, that the modern idea of religious belief (protected as an individual right) is a function of the secular state but not of democratic sensibility."

Asads kritik av den liberala tendensen att definiera och särskilja vad man kallar religion från annan mänsklig aktivitet är central för vad som kan kallas en postsekulär epistemologi. Centralt för detta perspektiv är viljan att hålla samman teori och praktik genom att framhålla hur vårt tänkande är inbäddat i sociala praktiker. Det finns här intressanta paralleller mellan Asads föreläsning och James K.A Smith postmoderna perspektiv på karismatik och rationalitet. Asad och Smith förenas i sin betoning av sambandet mellan tänkande, gemenskap och kropp. Smith utvecklar dessa tankar bland annat i denna föreläsning.

onsdag, februari 23, 2011

Bra bloggat ...

Peter Berger skriver om religion inom militärmakten:
"I attended a conference at the Academy on issues connected with the new West German army which was about to be organized. One issue was the form to be taken by the military chaplaincy. Opinion in the churches was still strongly influenced by the memory of the Third Reich and, consequently, by the conviction that the ministry must never engage in uncritical legitimation of the state." ... "How does an American army chaplain differ from a politruk?” The term referred to Communist party officials attached to units of the Soviet army with the purpose of political indoctrination. The American did not understand the term. When it was explained to him, he was not offended. He was genuinely puzzled. He did not understand why such a question would be asked. Ten years later, during the Vietnam War, he would have understood."

En nyfunnen bloggfavorit är Billy Daniel som bloggar hos The Other Journal. Missa inte hans lysande texter Om kapitalismens dygder, samt om anglikanska kyrkans beslut att språkligt revidera sin dopritual:
"The church is being baptized into global-market-society; and when the words become comprehensible apart from the liturgical action of God in Christ, in which the sacraments participate, the church ceases to be the church. Of course the average Briton doesn’t understand “slavery in Egypt” or being “buried with Christ.” And thank God we can say that they don’t! Thank God we can say that the average American doesn’t understand or the average human doesn’t understand. If they did, then we would know by the daily havoc wreaked on the world that Baptism is meaningless. Making it easy to understand is what got us into the mess the church is in today."
Missa för allt i världen inte Who´s Babtizing whom?

lördag, februari 19, 2011

Om toleransens villkor ...

När jag såg det här lysande klippet:

via @joelsh

... kom jag att tänka på det här Hauerwas-citatet:
Look what happened to Catholics in the United States. They struggled like hell to make it and finally saw John F. Kennedy elected president. Any Catholic of that generation will tell you how important it was that Kennedy became president. Catholics all over the world rejoiced, but I say it was their day of shame -- particularly when Kennedy told a group of Southern Baptists in Houston that he would follow his conscience and not the Roman Catholic church. Catholics said, “See, it is possible to be American and Catholic.”
Toleransens logik tycks i den liberala demokratin lyda: Vi tolererar den annorlunde om han slutar vara så annorlunda. Viljan att fokusera på det som ses som universellt och förenande resulterar dock ofta i att partikulära skillnader och olikheter ignoreras och/eller göms undan. Men som Jayne Svenunsson skrev i ett delvis annat sammanhang:
"Historien har, när allt kommer omkring, visat att visioner som vet att de kommer någonstans ifrån tenderar att ha bättre insikt om att de är på väg någonstans och inte vart som helst. Sådana visioner tenderar också i mindre grad att förgripa sig på den som till äventyrs inte delar den aktuella visionen."
I ljuset av ovanstående citat blir det viktigt att fråga sig på vems förment neutrala altare som partikulariteten så ofta offras. Vart kommer den (muskulösa) liberalismen ifrån, och vart leder den?

söndag, februari 13, 2011

Om den fåfänga strävan efter en muskulös liberalism

Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, skriver idag intressant i SvD om multikulturalism, och om den nya form av liberalism som David Cameron och Angela Merkel tycks förespråka. De båda betonar vikten av nationell uppslutning kring en viss sorts värderingar, ett specifikt språk, och vissa bestämda symboler. Cameron har kallat detta för ”liberalism med muskler”. Eller med Camerons egna ord:

... we must build stronger societies and stronger identities at home. Frankly, we need a lot less of the passive tolerance of recent years and a much more active, muscular liberalism. A passively tolerant society says to its citizens, as long as you obey the law we will just leave you alone. It stands neutral between different values. But I believe a genuinely liberal country does much more; it believes in certain values and actively promotes them. Freedom of speech, freedom of worship, democracy, the rule of law, equal rights regardless of race, sex or sexuality. It says to its citizens, this is what defines us as a society: to belong here is to believe in these things. Now, each of us in our own countries, I believe, must be unambiguous and hard-nosed about this defence of our liberty.

Heinö avslutar sin artikel med två i sammanhanget mycket centrala frågor: "Behöver vi verkligen bli mer lika? Vad bör vi i så fall enas kring?". Cameron gav i sitt tal delvis svar på den andra frågan genom att exemplifiera med vad han vill se uppslutning kring:

... Do they believe in universal human rights - including for women and people of other faiths? Do they believe in equality of all before the law? Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government? Do they encourage integration or separatism?

Det tycks alltså som att det är förställningen om de mänskliga rättigheterna som skall ge liberalismen kött på benen. Jag välkomnar visserligen allt som innebär att liberalismen tydliggör sina värderingar och sin idégrund, och därmed fjärmar sig från en "neutral" och historielös självförståelse. Jag ser dock vissa problem med denna strategi eftersom mänskliga rättigheter är ett ganska vagt, eller inte tillräckligt muskulöst begrepp, för att tala med Cameron. För vems föreställning av mänskliga rättigheter är det som avses? Den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams har formulerat problematiken enligt följande:

If we speak without qualification of the right to life, the right to a fair trial, the right to raise a family and the right to a paid holiday under exactly the same rubric, it is very hard to see how this language can plausibly be understood as dealing with moral foundations. Fundamental issues blend with reasonable contractual expectations in a confusing way, and the idea of a list of entitlements dropped, as it were, into the cradle of each individual is deeply vulnerable to the charge of arbitrariness.

John Milbank är inne på samma linje och framhåller att mänskliga rättigheter inte ger någon sammanhållen etisk vägledning, samt att det faktum att det är upp till enskilda stater att tolka och förespråka den uppsättning med rättigheter som de finner lämplig, tydliggör det godtyckliga elementet i de mänskliga rättigheterna:

[...] this notion of human rights clearly provides us with no practical ethical guidance. In reality it leads to a state of anarchy which is only ended by an authoritarian power which will arbitrarily promote one set of rights over another—liberal capitalist states the right of property; State socialist authorities the rights to food, health, work and culture. The former will be at the expense of majority economic well-being; the latter at the expense of people’s rights of free association and free choosing of roles and an order of existential priorities.

Williams och Milbanks problematisering av föreställningen om mänskliga rättigheter handlar alltså om en avsaknad av en underliggande och sammanhållen förståelse av verkligheten. Vänsterateistiska filosofer som Zizek och Agamben förenas här med ovan nämnda teologer i en misstänksamhet mot en föreställning om universella mänskliga rättigheter som inte grundas i en tydlig antropologi eller föreställning om vad det innebär att vara människa. Frågan om vems människosyn och vems föreställningar om rättigheter som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna är alltså central. Med teologen Ola Sigurdsons ord:

… mänskliga rättigheter innebär inte endast juridiskt bestämda eller moraliska friheter och förpliktelser utan implicerar också fundamentala antropologiska antaganden om människans väsen. Således handlar de inte bara om vad ´människan bör göra´ utan i hög grad också vem människan är´.*

Inför frågor som berör ´vem människan är´ står dock den sekulära staten naken. Att den liberala staten står naken eller neutral i frågor som rör livsåskådning och olika föreställningar om vad som är ett gott liv, är dock dess själva affärsidé. Men det är just här som Camerons problem tydliggörs: En liberalism som vill skilja det rätta från det goda får problem med att erbjuda de substantiella värderingar att samlas kring som Cameron efterlyser. En förställning om mänskliga rättigheter värd namnet kräver något av liberalismen som skakar den i dess grundvalar, nämligen en föreställning om vad som är ett gott liv. Annorlunda uttryckt krävs en explicit föreställning om vad det innebär att vara människa. Kanske är Camerons muskulösa liberalism i själva verket en sorts kommunitarism?

Värderingar och rättigheter existerar ju inte av sig själva, utan måste omfattas och bäras av gemenskaper och institutioner. Frågan handlar alltså inte bara om kring vilka värderingar det pluralistiska samhället skall samlas, utan även om vilka gemenskaper som skall bära dessa värderingar.


* Ola Sigurdson, Det postsekulära tillståndet: Religion, modernitet, politik. Göteborg: Glänta produktion, 2009. s.254

tisdag, februari 08, 2011

Missa inte ...

- @joelsh i Dagen om myten om det religiösa våldet.

- @ludviger delar med sig av sin uppsats om gudsbilden i Ingmar Bergmans filmer.

- @jameskasmith drar igång en kurs med tillhörande blogg om Charles Taylors A Secular age.

- Tariq Ramadan och Slavoj Zizek i Al Jazeera om utvecklingen i Egypten.

onsdag, februari 02, 2011

Om svårigheterna med att förställa sig Jesus i lotusställning

Sociologen Peter Berger skriver här ett intressant blogginlägg med anledning av en artikel om pluralistiska förhållningssätt till religiös mångfald. Artikeln förespråkar att man kan tillhöra två religioner samtidigt. Berger invänder:
There are two important themes that frequently occur in pluralistic approaches to religious diversity. They also occur here. One is the notion that one can relate to other religious traditions by way of common moral principles and of joint political actions. The other is the notion that commonality can be perceived as a result of comparable mystical experiences. Both notions underemphasize the cognitive aspect of religion. Both notions, I think, are problematic. It is doubtful that most traditions share moral principles. One can reduce morality to some practical recommendations. Buddhists and Christians can agree that one should not kick little old ladies into the gutter. But behind this shared recommendation lie vastly different definitions of reality. It is even possible to argue that Buddhist “compassion for all sentient beings” is almost the opposite of Christian caritas. Buddhists and Christians can cooperate in a political project to benefit old people, as indeed they can cooperate in such a project with agnostics and atheists, or even with self-interested businesses marketing walking sticks and sturdy walking shoes to old ladies. Leave aside here the fact that Third Worldist and “progressive” projects are unlikely to do much for the intended beneficiaries. Any joint political projects, whatever their ideological coloration, can only bring together the adherents of different faiths in a temporary, ad hoc manner.
...
It is very important to understand that this mystical undercurrent has always been in tension with the major developments in the three Abrahamic traditions, whose representatives quite correctly suspected mysticism of undermining the core of the respective faiths. Let me put it this way: It is very difficult to imagine Moses, or Jesus, or Muhammad proclaiming their message while sitting in the lotus position!
...
The literature on inter-religious dialogue distinguishes between three general approaches: exclusivism, which affirms the uniqueness and superiority of one’s own faith.; inclusivism, which takes its stand within one tradition, while conceding that truth may also be found outside it; and pluralism, as ably represented by Knitter and Hick. I am of the opinion that inclusivism has the best chance of avoiding both closed-minded fanaticism and self-liquidating relativism.
I ett tänkt postsekulärt samhälle, där distinktionen mellan sekulärt eller religiöst upphävs, och där inte något perspektiv betraktas som neutralt, vidgas naturligtvis frågeställningen om hur olika perspektiv och livsåskådningar skall förhålla sig till varandra. Skall till exempel den kristna traditionen ses som en resurs som genom sina insikter kan hjälpa den liberala staten att motivera och utveckla de mänskliga rättigheterna? Eller, är den kristna traditionen en distinkt egen berättelse som knappast låter sig kombineras med, eller reduceras till verktyg för, någon annan överideologi? Den som exempelvis hävdar att det är klokast att samverka med andra traditioner för människans bästa, måste kunna besvara motfrågorna:

Vilken traditions föreställning om människan, vilken traditions förståelse av "det bästa", och på vems spelplan skall samverkan ske?

tisdag, februari 01, 2011

To love humanity, but hate people

Oh, how I love Humanity,
With love so pure and pringlish,
And how I hate the horrid French,
Who never will be English!

The International Idea,
The largest and the clearest,
Is welding all the nations now,
Except the one that's nearest.

This compromise has long been known,
This scheme of partial pardons,
In ethical societies
And small suburban gardens—

The villas and the chapels where
I learned with little labour
The way to love my fellow-man
And hate my next-door neighbour.

- G.K. Chesterton