Yada yada

Angående historielösa analyser

2012-02-02T22:05:00.002+01:00

"It is of coursenotoriously true that, with the exception of the likes of Wilfred Sellars,Richard Rorty and Bernard Williams, analytic philosophers are proud of theirtotal ignorance of the history of ideas, or the history of anything else savethings like playing cards and voting practices."
- ur John Milbanks Stanton lecture, pt1

Om epistemologins död

2012-01-30T22:24:00.000+01:00

“Now, the analysis of “thought,” “reason,”“understanding,” and so on - in general, of the cognitive, contemplative,passive behavior of a being or a “knowing subject” - never reveals the why orthe how of the birth of the word “I,” and consequently of self-consciousness -that is, of the human reality. The man who contemplates is “absorbed” by whathe contemplates; the “knowing subject” “loses” himself in the object that isknown. Contemplation reveals the object, not the subject. The object, and notthe subject, is what shows itself to him in and by - or better, as - the act ofknowing. The man who is “absorbed” by the object that he is contemplating canbe “brought back to himself” only by a Desire; by the desire to eat, forexample. The (conscious) Desire of a being is what constitutes that being as Iand reveals it as such by moving it to say “I….” Desire is what transformsbeing, revealed to itself by itself in (true) knowledge, into an “object”revealed to a “subject” by a subject different from the object and “opposed” toit. It is in and by-or better still, as “his” Desire that man is formed and isrevealed-to himself and to others - as an I, as the I that is essentiallydifferent from, and radically opposed to, the non-I. The (human) I is the I ofa Desire or of Desire.

—Alexandre Kojève: Introduction to theReading of Hegel, 3

Darwin's Pious Idea

2012-01-20T18:48:00.004+01:00

Conor Cunnighams senaste bok "Darwin's Pious Idea: Why theUltra-Darwinists and Creationists Both Get It Wrong" har rönt en del uppmärksamhhet. Missa inte denna ganska underhållande föreläsning där Cunningham drar ultra-darwinismen och materialismen till sin spets. Ett smakprov: "I don´t believe in evil unless there is a God".

PS. Missa inte Q&A sessionen på slutet!

Alain Badiou om längtan efter det universella

2012-01-20T00:11:00.003+01:00

“What is being constructed before our very eyes isthe communitarization of the public sphere, the renunciation of the law´stranscendent neutrality. The State is supposed to assure itself primarily andpermanently of the genealogical, religiously, and racially verifiable identityof those for whom it is responsible.” […] “The law thereby falls under thecontrol of a ´national´ model devoid of any real principle, unless it be thatof the persecutions it initiates. Abandoning all universal principle,identitarian verification – which is never anything but police monitoring –comes to take precedence over the definition or application of the law.” […]“How clearly Paul´s statement rings out under these conditions! A genuinelystupefying statement when one knows the rules of the ancient world: There isneither Jew nor Greek, there is neither slave nor free, there is neither malenor female´ (Gal. 3.28)!"

AlainBadiou, Saint Paul: the foundation of universalism (Stanford UniversityPress, 1997), 9.

Jag tar mig friheten att fullfölja Badious citat: "... for you are all one in Christ Jesus".

En filosofi för de mäktiga

2012-01-19T22:44:00.000+01:00

"In The Great Gatsby, F. Scott Fitzgerald depicts the indolent, troubled world of upper-crust young Americans during the Roaring Twenties. A Yale graduate from an old-money family, Tom Buchanan is the most conventional character, and in the opening scene he expresses a conventional upper-crust view. The white, northern races - that is to say, virile, strong, commanding men like Tom Buchanan - rightly rule. The mansion overlooking the Long Island Sound, the horses, the trust fund - he holds them in accord with the higher justice of racial evolution. It was a convenient social philosophy for American elites, one expressed most consistently in the doctrines of Social Darwinism, which provided a seemingly scientific justification for the impulse of the powerful to think of themselves as exempt from the old and limiting constraints of duty and conscience. Today's convenient philosophy for elites is a new materialism."

[...]

"As materialism disenchants, the principles and norms and standards by which we can hold the powerful accountable melt away."

[...]

"Like the Social Darwinism and racial theories that eased the conscience of Tom Buchanan and gave him peace of mind in his supereminence, a materialist philosophy reassures those who hold power today. Because nothing we do in this vast cosmos governed by the laws of nature matters, because nothing lasts, the elites can do what they want and nobody can criticize them."

- R.R Reno, A Philosophy for the powerful

California smiling

2012-01-17T06:33:00.000+01:00

Detär lätt att överväldigas av den kaliforniska trevligheten. Som nordbo ärdet inte utan att man känner sig lite socialt klumpig i jämförelse. Härdominerar de vita leendena och de smidiga fraserna, och expediten frågar sågott som alltid, "Did you find everything you were looking for, sir?" Tilldetta fenomen finns intressanta, teologiskt anstrukna, förklaringsansatser. Jaghittade till exempel följande utdrag ur en recension av en bok av JohnMurray Cuddihy:

Within the last decade,"civil religion" has had almost as many definitions as interpreters.John Murray Cuddihy, Associate Professor of Sociology at Hunter College,defines it as the "religion of civility": a tolerant, generalized "niceness"that sprang in this country from unitarianized Calvinism and has been widelyinstitutionalized in our culture. Civil religion is the taste ofinoffensiveness. It is symbolized by what Philip Rieff called the "smileof sociability," which has nothing to do with fraternity and everything todo with surface politeness and the unremitting demand for reciprocity. Standingon the principle of toleration embedded in the First Amendment and drawingsustenance from the modern process of "structural differentiation"(which reduces religion to a merely private aspect of the total social system),the religion of civility tames the religious traditions. It blunts the sharp,intolerant, offensive edges of Protestantism, Catholicism, and Judaism byturning them into three equally religious ways of maintaining civil"taste."

Detta bländvita leende, som av Peter Berger kallats "the Protestant smile, kan alltså närmast betraktas som denamerikanska trevlighetens sakrament. Ben Myers skrev träffande om detta för en tid sedan:

In the Protestant West today, smiling has become a moralimperative. The smile is regarded as the objective externalisation of a wellordered life. Sadness is moral failure [...]

The motif of late-capitalist society is the stylisationof happiness, the cultivation of lifestyles from which every trace of sadnesshas been expunged. Peter Berger identified ‘the Protestant smile’ as part ofProtestantism’s cultural heritage in the West. In a Catholic country likeFrance, it is still considered crass to smile too often, or at strangers.Evangelical churchliness is the ritualisation of bare-toothed crassness. Ourcultural obsession with health, happiness, and positive thinking is a secularisationof the evangelical church service. [...]

Why are clowns so frightening? Theirdemonic aura comes from the fact that they never stop smiling. Hell is thecountry of clowns, where tormented strangers smile at one another compulsivelyand forever. The devil is the name we give to the Cheshire Cat that is alwaysvanishing just beneath the surface of our world, leaving everywhere sinistertraces of a cosmic painted grin.

Eagleton om otyget att kapa andras tro

2012-01-13T02:34:00.000+01:00

Via @sebasti_an s blogg hittade jag Terry Eagletons recension av Alain de Bottons bok “Religion for Atheists”. Eagleton bjuder som vanligt på guldkorn:

"Religious faith is reduced to a set of banal moral tags. We are invited to contemplate St Joseph in order to learn "how to face the trials of the workplace with a modest and uncomplaining temper". Not even the Walmart management have thought of that one."

"What the book does, in short, is hijack other people's beliefs, empty them of content and redeploy them in the name of moral order, social consensus and aesthetic pleasure. It is an astonishingly impudent enterprise. It is also strikingly unoriginal. Liberal-capitalist societies, being by their nature divided, contentious places, are forever in search of a judicious dose of communitarianism to pin themselves together, and a secularised religion has long been one bogus solution on offer. The late Christopher Hitchens, who some people think is now discovering that his broadside God Is Not Great was slightly off the mark, would have scorned any such project. He did not consider that religion was a convenient fiction. He thought it was disgusting. Now there's something believers can get their teeth into …"

Läs recensionen i sin helhet!

Om det gudomliga som nollsummespel

2012-01-13T00:10:00.001+01:00

“What actually occurs in the course ofmodernity is thus not simply the erasure or disappearance of God but thetransference of his attributes, essential powers, and capacities to other entitiesor realms of being. The so called process of disenchantment is thus also aprocess of reenchantment in and through which both man and nature are infusedwith a number of attributes or powers previously ascribed to God. To put thematter more starkly, in the face of the long drawn out death of God, sciencecan provide a coherent account of the whole only by making man or nature orboth in some sense divine.”

Michael Allen Gillespie, The theological originsof modernity (University of Chicago Press, 2008), 274.

Rättelse angående Sturmark och metafysiken

2012-01-12T19:18:00.000+01:00

Min bloggpost från den 3:e januari, "Sturmark kommer ut som metafysiker, har väckt ont blod hos Humanisternas ordförande. I en lång serie tweets har han ondgjort sig över att jag spridit "nidbilder", "trams", och inte mindre än "åtta falska påståenden" om honom. Jag är fortfarande oklar över vilka sju av dessa oriktiga påståenden är, men i ett fall har Sturmark varit mycket tydlig. Meningen som han vill se ändrad lyder:

"Men om Sturmark själv (se den markerade tweeten ovan) grundar sina antaganden på metafysiska antaganden, uppstår frågan på vilken grund han vill hindra "de religiösa" från att göra samma sak."

Kanske borde jag ha uttryckt mig annorlunda, för självklart tror jag inte att Sturmark vill hindra någon från att göra teoretiska antagaden. Jag kommer därför omgående att ändra denna formulering i den tidigare bloggposten till:

"Men om Sturmark själv (se den markerade tweeten ovan) grundar sina antaganden på metafysiska antaganden, uppstår frågan på vilken grund han vill hindra människor som gör andra metafysiska antaganden än han själv från att exempelvis driva skolor eller organisationer verksamma inom social omsorg."

Om någon skulle tvivla på riktigheten i rättelsen går det bra att studera Humanisternas idéprogram här, varifrån jag citerar: "Konfessionella friskolor skall inte tillåtas i det obligatoriska skolväsendet.", samt:

"Kommuner bör inte överlåta offentliga angelägenheter, som social omsorg eller drogrehabilitering på religiösa organisationer, eftersom den personliga integriteten på livssynsområdet där inte kan förväntas vara garanterad."

Att Humanisterna vill omöjliggöra verksamheten för väletablerade organisationer som exempelvis Stadsmissionen och Räddningsmissionen, som idag anlitas av kommunerna för att bedriva oundgänglig verksamhet för människor i hemlöshet och missbruk, är uppseendeväckande. Av egen erfarenhet vet jag att Göteborgs stad i dagsläget inte skulle klara sig utan dessa organisationers tjänster.

Så nej, Sturmarks Humanisterna vill alltså inte inskränka tankefriheten (om nu någon verkligen trodde det). De tycks istället fast beslutna om att säkerställa samhällets likriktning på andra sätt; genom att utarma den samhälleliga mångfalden.

William Connolly om sekularismens problem

2012-01-12T17:52:00.003+01:00

“Several variants of secularism kill twobirds with one stone: as they try to seal public life from religious doctrinesthey also cast out a set of nontheistic orientations to reverence, ethics, andpublic life that deserve to be heard. These two effects follow from the secularconceit to provide a single, authoritative basis of public reason and/or publicethics that governs all reasonable citizens regardless of “personal” or“private” faith. To invoke that principle against religious enthusiasts, secularistsare also pressed to be pugnacious against asecular, nontheistic perspectivesthat call these very assumptions and prerogatives into question.

[…]

For to adhere to a separation of church andstate is not automatically to concur in those conceptions of public life mostwidely bound up with secularism. To put the point briefly, the secular wish to contain religious and irreligiouspassions within private life helps to engender the immodest conceptions ofpublic life peddled by so many secularists. The need today is to cultivate apublic ethos of engagement in which a wider variety of perspectives thanheretofore acknowledged inform and restrain one another.”

William E. Connolly, Why Iam not a secularist (U of Minnesota Press, 1999), 5.

Om modernitetens teologiska ursprung

2012-01-11T20:39:00.000+01:00

“… the critique that Descartes and Hobbes undertakeis in its origins and in most of its incarnations Christian. There can also beno doubt that Protestantism disenchants the world. However, again as we haveseen, this disenchantment is not a form of secularization but a theologicaltransformation within Christianity that imagines God as a deus absconditus. There is also no doubt that the separation ofreligion and politics that characterized the early modern period facilitatedthe humanists´ recovery of ancient republicanism, but, as we have seen,humanism was itself not unreligious or antireligious but an effort to recover amore authentic (if at times also more Pelagian) Christianity.
[…]
The modernworld certainly arises out of the Reformation and has a strongly Protestantcharacter even when it seems most secular. Insofar as Protestantism alwaysdefined itself in terms of deus absconditus, secularism can be understood as merely one of its extreme forms. Indeed,even if our age is defined by the death of God and, as Nietzsche proclaimed, itis still defined theologically, even if only by a thoroughly negative theology.”

MichaelAllen Gillespie, The theological origins of modernity (University ofChicago Press, 2008), 226-227.

Sturmark kommer ut som metafysiker

2012-01-03T20:10:00.002+01:00

Kanske har jag missförstått Christer Sturmark. Jag har alltid trott att hans vurmande för "det sekulära samhället" hade att göra med en aversion mot religion förstådd som metafysisk. I ljuset av ovanstående tweets är jag inte lika säker längre. Sturmarks religionskritik tycks nämligen inte ha någon djupare grund än att han tycker att "de religiösa" i somliga fall har fel. Det är dock oklart på vilken grund Sturmark skiljer ut "religiösa" som en separat grupp av mänskligheten, samt varför just deras värderingar skulle skulle utgöra ett homogent och angeläget fenomen att kritisera.
Men om Sturmark själv (se den markerade tweeten ovan) grundar sina antaganden på metafysiska antaganden, uppstår frågan på vilken grund han vill hindra människor som gör andra metafysiska antaganden än han själv från att exempelvis driva skolor eller organisationer verksamma inom social omsorg. Varför skulle Sturmarks metafysiska antagande om ett naturalistiskt universum ges filosofiskt företräde framför ett kristet antagande om att den treenige Guden är verksam i samma universum?

Vidare uppstår frågan hur Sturmark skiljer ut "metafysiska antaganden" från värderingar? Det tycks vara ok att hävda att "vissa fundamentala rättigheter är universella och inte är förhandlingsbara" (min understrykning), och att legitmera detta med att det är ett "metafysiskt antagande" och inte en värdering. Men jag misstänker att Sturmark inte menar att alla metafysiska antaganden är lika rimliga. Den intressanta frågan blir därför vilket metafysiskt antagande som ligger till grund för Sturmarks urval av rimliga metafysiska antaganden.

Jag får känslan av att Sturmark vill klä sin livsåskådning i lite vetenskapligt skimmer lånat från den analytiska filosofin, allt enligt devisen: De vetenskapliga håller sig med rationella metafysiska antaganden, medan de religiösa blott har känslomässiga värderingar. Men om Sturmarks religionskritik inte handlar om förekomsten av metafysik, utan om att han helt enkelt tycker att "de religiösa" i somliga fall har fel - då tycker jag Sturmark borde byta strategi. Sturmark har ofta tagit den generaliserande genvägen att kritisera "religiösa" istället för att tydliggöra sin egen antropologi och sin egen ontologi. Hur undviker till exempel Sturmark de nihilistiska implikationerna av sitt eget naturalistiska universum? Genom metafysiska antaganden? Men, varför är just dessa antaganden att föredra framför några andra?

Kristen tro blir begriplig mot bakgrund av kyrkans berättelse, men hur ser den berättelse ut som begripliggör Sturmarks antaganden?
---
Revidering:
På Christer Sturmarks begäran har en rättelse gjorts i texten den 12/1. För detaljerna kring detta läs här.

Om makt och rätt

2012-01-03T08:03:00.000+01:00

Christer Sturmarks et al. artikel i gårdagens SvD, samt Lena Anderssons ledare i gårdagens DN handlar båda om relationen mellan makt och rätt, och om vilka värderingar som skall prägla en demokrati. Christer Sturmark, Annika Borg och Bengt Westerberg slår fast att: "Religionsfrihet innebär inte att allt är tillåtet. Friheten att utöva sin religion gäller inom de ramar som den sekulära staten fastställer". Med detta påstående ger de dock, som Marie Demker påpekat, makten företräde framför rätten genom att låta den staten, rensad från "de religiösa", definiera omfattningen av religionsfriheten.

Lena Anderssons artikel är i många stycken mer sympatisk i det att den kritiserar anpassligheten och konformismen och betonar vikten av att tydliggöra och argumentera för det man tror på. Ironiskt nog duckar hon dock själv för att utveckla vad hon menar demokratiska värderingar och talar istället om demokratin som en mentalitet.

Vad som tycks förena Sturmark et al. och Andersson är avsaknaden av ett kritiskt perspektiv på den sekulära liberala demokratin; en insikt om att den moderna liberalismen är nära förbunden med föreställningen att det inte finns några objektiva normer och att alla värdeomdömen därför är subjektiva. Liberalism är därför ytterst sett en maktens filosofi. För om det inte finns några objektiva värderingar blir viljan till makt den enda källan till värderingar. Med Slavoj Zizek´s ord:

… as every close observer of the deadlocks of political correctness knows, the separation of legal justice from moral goodness - which should be relativised and historicized - ends up in a claustrophobic, oppressive moralism brimming with resentment. Without any "organic" social substance grounding the standards of what George Orwell approvingly referred to as "common decency" (all such standards are dismissed as subordinating individual freedom to proto-Fascist organic social forms), the minimalist program of laws intended to do little more than prevent individuals from encroaching upon each other (annoying or "harassing" each other) turns into an explosion of legal and moral rules, an endless process of legalization and moralization, presented as "the fight against all forms of discrimination."

Liberalismens väg ur detta dilemma är vanligen den mytiska föreställningen om ett socialt kontrakt som garant för vissa rättigheter. Denna föreställning bygger dock, som @sebasti_an lyft fram (i en serie läsvärda tweets runt den 30 december), på metafysiska antaganden om att konkurrens och kontrakt är det mest grundläggande för mänskligt liv. John Milbank formulerar enligt min mening en bättre berättelse:

In our time, what must challenge liberalism is a more authentic "liberality," in the literal sense of a creed of generosity which would suppose, indeed, that societies are more fundamentally bound together by mutual generosity than by contract. This is not, of course, to deny that merely "liberal" measures of contract are not necessary to safeguard against the worst tyrannies, nor that we do not often have to resort to them in lieu of more substantial civic bonds. But the social contract can never be the thing that fundamentally brings people together in the first place, nor can it deliver the highest ideal of a true distributive justice.

John wants to win, I just want to survive!

2011-12-31T22:50:00.000+01:00

I ett fantastiskt samtal mellan John Milbank och Stanley Hauerwas, lett av Luke Bretherton, tydliggörs centrala skillnader mellan Hauerwas och Milbanks teologi. I utdraget nedan ber Bretherton dem redogöra för hur de uppfattar varandras metod och tillvägagångssätt:

SH: I try to avoid the language of declension exactly because I think the church always finds itself in tension with the world. And so, it is not like we ever got it right. I use broad historical analysis to help me give a diagnosis of the world in which I now have to negotiate being a Christian, but I don´t want to take it over. John wants to take it over!

LB: Do you want to respond there, John?

JM: Oh no. I definitely want to win, no question. It is absolutely right. There´s nothing wrong with winning. Just because Christianity is about peace, charity and humility, and so on doesn´t mean we don´t want to win. But precisely because we want those virtues to win we want them to prevail and to transform the world. That´s just the program of salvation as far as I am concerned. The church has suffered to long from a sort of false consciousness that turns loosing and the apparent inevitability of loosing into a kind of kenotic following of Jesus. It is not, it is a lie!

SH: I didn´t say I wanted to loose, I wanted to survive!
--

Samtalet i sin helhet återfinns här: "Theological Reflections on Being a Theologian and the Task of Theology".

...

Om phyleteism

2011-12-31T01:56:00.000+01:00

"... to say we are a ‘Christian nation’ is to confuse what it means to be a Christian with what it means to be British and this is to confuse the ‘nation’ for the church. In theological terms this confusion has a name: it’s called ‘phyletism’ and was condemned by the Synod of Constantinople in 1872 as a heresy. What the Synod was condemning was a move whereby national identity and ecclesial identity become synonymous such that to be Greek is to be Orthodox and vice versa."

Luke Bretherton, tillträdande professor i teologisk etik vid Duke (Hauerwas arvtagare?), reder ut begreppen och kommer ut som Kristdemokrat. Bretherton finns även på twitter som @WestLondonMan

Gemensamma nämnare

2011-12-27T19:04:00.000+01:00

God politisk jul!

2011-12-26T21:46:00.003+01:00

På juldagens förmiddag roade jag mig med att titta igenom ett antal jultal från diverse statsöverhuvuden, regeringschefer, och kyrkoledare. För stats- och regeringschefer tycks det obligatoriska jultalet utgöra både en lockelse och en utmaning. Lockelsen ligger sannolikt i möjligheten i att för ett par ögonblick få framstå som trygg och enande landsfader genom att få adressera undersåtarna från en position höjd över vardagens politiska käbbel. Julen behandlas här som en tid för att lägga den splittrande politiken åt sidan för att istället fokusera på sådant som uppfattas som enande, okontroversiellt och opolitiskt. Svårigheten består dock i att tala om julen i ett förment neutralt perspektiv, och om vad denna högtid egentligen handlar om. Det vill säga utan att ta den specifika tradition, ur vilken julen härstammar och blir begriplig, på allvar. Resultatet blir därför oftast en tunn soppa av plattityder och sentimentalitet.

Det finns förstås olika strategier för att komma runt detta dilemma. Man kan till exempel välja att fokusera på ett alternativt ämne som alla förväntas sluta upp bakom och därigenom skapa en känsla av gemenskap och samhörighet. Till exempel: våld i nära relationer (Reinfeldt), alla som är ensamma (Kungen), landets ekonomi (Kanadas premiärminister), stöd till militär trupp i utlandet (Obama), eller familjen - (Drottning Elizabeth).

Det finns något komiskt i det faktum att det är världens politiska ledare som bidrar till avpolitiseringen av julens budskap genom att reducera det till att handla om varma känslor, glitter i barns ögon, och tid med familjen. Enligt kristen traditionen är julen dock långt ifrån opolitisk. Den handlar nämligen om ankomsten av en ny politisk regim - Guds rike.
N.T Wright uttrycker detta väl:

"Well, you may say, I didn’t expect to be told about empires and money and wars when I came to church tonight. I expected to hear lovely things that would make me feel good inside. But that’s the trouble with how we’ve treated Christmas these many years: we’ve screened out the emperors, and so we’ve missed the point of the angels. The Christmas story, like Isaiah’s prophecy, isn’t about an escape from the real world of politics and economics, of empires and taxes and bloodthirsty wars. It’s about God addressing these problems at last, from within, coming into our world – his world! – and shouldering the burden of authority, coming to deal with the problems of evil, of chaos and violence and oppression in all their horrible forms. And only when we look hard at those promises and come to grips with what they really mean are we able to grasp the real comfort and joy that Christmas does truly provide. Otherwise we are purchasing a spurious private comfort at the inflated cost of allowing the rest of the world to continue in its misery."

Carl Schmitt

2011-12-20T15:43:00.004+01:00

Intressant artikel i dagens SvD om Carl Schmitt och "den och postpolitiska liberala toleransens återvändsgränder".

Mixed bag

2011-12-19T10:23:00.000+01:00

- Vad händer om en präst i Svenska kyrkan hävdar att:

"Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!"

Kyrkans tidning rapporterar och Marie Demker reflekterar klokt med anledning av domkapitlets beslut.

- En adventspredikan av Stanley Hauerwas.

- Benedict XVI om rättvisans rötter:

"In this world of ours, in which, despite the profession of good intentions, the value of the person, of human dignity and human rights is seriously threatened by the widespread tendency to have recourse exclusively to the criteria of utility, profit and material possessions, it is important not to detach the concept of justice from its transcendent roots. Justice, indeed, is not simply a human convention, since what is just is ultimately determined not by positive law, but by the profound identity of the human being. It is the integral vision of man that saves us from falling into a contractual conception of justice and enables us to locate justice within the horizon of solidarity and love(6).
We cannot ignore the fact that some currents of modern culture, built upon rationalist and individualist economic principles, have cut off the concept of justice from its transcendent roots, detaching it from charity and solidarity: “The ‘earthly city’ is promoted not merely by relationships of rights and duties, but to an even greater and more fundamental extent by relationships of gratuitousness, mercy and communion. Charity always manifests God’s love in human relationships as well, it gives theological and salvific value to all commitment for justice in the world”."

Årets julklapp?

2011-12-15T14:57:00.001+01:00

Bara Zizek kan skriva en bok om Hegel på 1200 sidor och ge den titeln Less Than Nothing.

William Connolly om problemen med sekularism

2011-12-15T11:59:00.002+01:00

"... for secularists, religion is safely relegated to the private realm only because secularists also contend that there is an independent way of reaching authoritative public agreements without recourse to the diverse religious faiths of citizens. The problem is that different secular sects nominate different instruments to fill this role, and each instrument diverges significantly from the others on what that authoritative practice is or could be. Some place their faith in the dictates of public reason, others in deliberative consensus, others in transparent procedures, others in implicit contractual agreements, and others in a ‘‘myth’’ of equality citizens accept as if it were ontologically grounded. None of these images of public life folds the reflexivity needed into faith-practices themselves. They do not, in my view, because they pretend to identify a forum above faith through which to regulate diverse faiths. If the nobility of secularism resides in its quest to enable multiple faiths to co-exist on the same territory, its shallowness resides in the hubris of its distinction between private faith and public reason."

Vries, Hent de, och Lawrence EugeneSullivan. Political theologies: public religions in a post-secular world.Fordham Univ Press, 2006., 292

The Theologico-Political Problem

2011-12-15T11:54:00.000+01:00

"What constitutes the political, and how does its classical and modern regime moderate or mitigate the age-old relationship between reason and revelation, which, in the history of Western thought, has been variably characterized by antagonism, analogy, co-dependence, and multiple attempts at reconciliation and amalgamation?"

Vries, Hent de, och Lawrence EugeneSullivan. Political theologies: public religions in a post-secular world.Fordham Univ Press, 2006., 53

Skolan förkunnar alltid, frågan är bara vad

2011-12-13T18:01:00.004+01:00

"Prästerna får inte förkunna. Det har Skolverket slagit fast. Men då måste Skolverket förklara på vilket sätt de firanden som äger rum i en helt vanlig kommunal skola idag inte är förkunnande."

Lovisa Bergdahl gör ett klokt inlägg i följetongen om skolan och adventsfirandet.

Forska på Charles Taylor?

2011-12-13T11:00:00.000+01:00

- Institutionen för Litteratur, Idéhistoria och Religion i Göteborg söker doktorander.

- Konferens om och med Charles Taylor med anledning av hans 80-årsdag. Första gången jag på allvar övervägt att besöka Quebec.

Oops

2011-12-09T21:59:00.000+01:00

Jag har, som Hauerwas skulle uttryckt saken, ingen anledning att ifrågasätta huruvida Rick Perry är en uppriktig kristen. Hans pr-film visar dock hur lite uppriktighet har att göra med att vara kristen. Eller för att citera Perry själv: I believe in the name of the father, the son andthe... uhh... what's that third one? uhh... oops!

via Cold Lazarus

Dagens dualism-diss

2011-12-03T22:31:00.001+01:00

"There is a perennial temptation that haunts all thought, a temptation that is dangerous for most discourse, but terminal for theology, namely, to parse existence in terms of dualisms: transcendence/immanence; natural/supernatural; sacred/profane; philosophy/theology, and so on."

[...]

"In the West, we are used to the sophomore question “do you believe in God?” but such a question is no longer tenable. Why not? Quite simply, the idea of nature, the idea of the purely natural is a fiction, ..." [...] "We cannot ask if people believe in God, nor if this or that experience is divine or religious, thus presuming there can be an experience that is not divine, just as we have presumed in asking the question about belief in God, that people make sense outside God, and moreover, and even more tellingly, that language makes sense outside theology. Let me spoil the ending, it does not."

Connor Cunningham - Natura pura, the Invention of the Anti-Christ: A Week With No Sabbath

A folly to the French

2011-12-03T13:44:00.001+01:00

"There is a carnivalesque quality about a faith for which the whole cosmos is at stake in the gift of a cup of water. The Son of Man sweeps majestically down on the clouds of glory only to inquire prosaically whether you have visted the sick and fed the hungry. Conventional Messiahs tend to make their entrance into the national capial in bullet-proof limousines with police outriders, not on a donkey. Jesus is presented as a sick joke of a Saviour. Yet the Christian gospel sees in such humdrum activity as clothing the naked the foretaste of a transfiguration of the earth, one which is folly to the French. The exceptional and the everyday are not divided domains, as they are for the disciples of Lacan."

Terry Eagleton, The Trouble With Strangers: A Study of Ethics, 292-3. via Sublunary sublime

St. Augustine never had to vote in conclave

2011-11-29T14:26:00.001+01:00

I en scen i andra avsnittet av tv-serien The Borgias, som knappast är en reklamfilm för den medeltida katolska kyrkan (serien marknadsförs under devisen Sex. Power. Murder. Amen.), återfinns nedanstående dialog som utspelar sig dagen innan kardinalerna skall rösta om vem som skall bli ny påve efter Innocentius VIII:

Johannes Burchart: The rules are clear. Nooutside contact is permitted under any circumstance.
Rodrigo Borgia: But you must know thatCardinal Versucci's digestion is very delicate.
Johannes Burchart: Which is why he hasrabbit baked in milk.
Rodrigo Borgia: Ah. Good. And... CardinalPiccolomini...
Johannes Burchart: Uh... Suckling pig withrosemary.
Rodrigo Borgia: Indeed. The well-being ofthe curia... is of the greatest importance. As Vice-Chancellor, their health ismy concern. Mens sana in corpore sano.
Johannes Burchart: I think St. Augustine mightdisagree with you. He extolled the virtues of fasting.
Rodrigo Borgia: St. Augustine... never hadto vote in conclave.

Nice and simple

2011-11-29T09:36:00.001+01:00

George Buttrick was a famous preacher and professor. Once he was riding on a plane and scribbling a lot of notes. The fellow next to him asked him what he was doing. Buttrick told him, “I’m a preacher, preparing Sunday’s sermon.”
“Ah, religion,” the man replied. “‘Do unto others as you would have them do unto you.’ That’s my religion. Nice and simple. That’s how I like it.”
“I see,” said Buttrick. He kept working.
Some time later he turned to his neighbor and asked, “So what do you do for a living?”
“I’m an astrophysicist,” said the man. “I teach astronomy at a university.”
“Ah, astronomy,” Buttrick replied. “I see. ‘Twinkle, twinkle little star.’ That’s how I like my science. Nice and simple.”

Via Arni Zachariassens blogg.

Charles förklarar varför Dilsa har fel om sekularismen

2011-11-27T18:52:00.001+01:00

Den liberala debattören Dilsa Demirbag Steen (@DilsaDSten) twittrade nyligen det misstänkt medvetet provokativa tweetet:
"I sekularismen får vi alla plats".
Jag svarade lite lamt att den intressanta frågan är hur den antropologi som döljer sig bakom "vi" ser ut. Nedanstående utdrag belyser på ett mer fullödigt sätt varför Dilsa har fel:

“Dessa [Hegels tankar om gemenskap och Anden] framstår som gåtfulla bara för att vi står under inflytande från de atomistiska fördomar som har spelat så stor roll i det moderna politiska och kulturella tänkandet. Vi kan anse att individen är vad hon är i abstraktion från sin gemenskap bara om vi föreställer oss henne som organism. Men när vi tänker oss en mänsklig varelse menar vi inte enbart en levande organism, utan en varelse som kan tänka, känna, besluta, röras, reagera, träda i förbindelse med andra. Allt detta innebär ett språk, olika därmed förbundna sätt att uppleva världen, tolka sina känslor, förstå sitt förhållande till andra, till det förflutna, framtiden, det absoluta och så vidare. Det är det särskilda sätt på vilket människan inordnar sig i denna kulturvärld som vi kallar hennes identitet.

Ett språk och de därmed förbundna distinktioner som ligger bakom vår erfarenhet och vår tolkning kan dock bara växa fram i och upprätthållas av en gemenskap. Det vi i denna mening är som mänskliga varelser är vi bara i en kulturell gemenskap.”

[...]

"När jag säger att ett språk och de därmed förbundna distinktionerna bara kan upprätthållas av en gemenskap tänker jag inte enbart på språket som kommunikationsmedium, det vill säga at vår erfarenhet kunde vara helt privat och bara behövde ett offentligt medium för att överföras från en människa till en annan. Istället är det faktiskt så att vår erfarenhet är vad den är och delvis formas genom det sätt på vilket vi tolkar den, och detta har i hög grad att göra med de begrepp som står oss till buds i vår kultur. Men vad mera är, många av våra viktigaste erfarenheter skulle vara omöjliga utanför samhället eftersom de förbinds med syften som är sociala. Dit hör till exempel erfarenheten av att delta i en rit eller i samhällets politiska liv, att glädja sig med hemmalagets seger eller ta del av nationens sorg efter en död hjälte och så vidare."

Charles Taylor. Hegel och det moderna samhället. Röda bolaget, 1988. s. 113

Zizek om liberalismens dilemma

2011-11-24T14:55:00.001+01:00

” … as every close observer of the deadlocks of political correctness knows, the separation of legal justice from moral goodness - which should be relativised and historicized - ends up in a claustrophobic, oppressive moralism brimming with resentment.Without any “organic” social substance grounding the standards of what George Orwell approvingly referred to as “common decency” (all such standards are dismissed as subordinating individual freedom to proto-Fascist organic social forms), the minimalist program of laws intended to do little more than prevent individuals from encroaching upon each other (annoying or “harassing” each other) turns into an explosion of legal and moral rules, an endless process of legalization and moralization, presented as “the fight against all forms of discrimination.”If there are no shared mores in place to influence the law, just the bare fact of subjects “harassing” other subjects, then who - in the absence of such mores - will decide what counts as “harassment”?”

[...]

"The ideological coordinates of such a liberalmulticulturalism are determined by the two features of our"postmodern" zeitgeist: universalized multiculturalist historicism(all values and rights are historically specific, any elevation of them intouniversal notions to be imposed onto others is cultural imperialism at its mostviolent) and universalized "hermeneutics of suspicion" (all"high" ethical motifs are generated and sustained by "low"motifs of resentment and envy - say, the call to sacrifice one's life for a higherCause is either a mask for manipulation by those who need war to sustain theirpower and wealth, or else a pathological expression of masochism - and thiseither/or is an inclusive vel, that is, both terms can be true at the sametime).

There is a problem with this liberal vision of which everygood anthropologist, psychoanalyst, or even perspicuous social critic likeFrancis Fukuyama, is aware: it cannot stand on its own, it is parasitic uponsome preceding form of what is usually referred to as "socialization,"which it simultaneously undermines, thereby cutting off the branch on which itis sitting."

Slavoj Zizek - Liberalism as Politics for as Race of Devils

Om språkets betydelse för en kristen debattör

2011-11-17T12:40:00.001+01:00

I en artikel i Dagen den 16/11 reflekterar Daniel Grahn kring frågan Vad är en kristen debattör? Grahn listar i artikeln ett antal goda egenskaper som han menar en kristen debattör eller opinionsbildare bör besitta. Jag instämmer i flera av dessa, men tror att nedanstående stycke behöver problematiseras:

“Kunskap, är nödvändigt. En kunskap som kan översätta bibliska sanningar till vår tids verklighet, med argument som alla kan ta ställning till. "Så säger Herren", eller "Enligt Guds ord" fungerar inte när dessa auktoriteter inte anses vara det. Argumenten måste komma från vår kultur, och den kontext vi befinner oss i. Här går många bort sig.

Språket, är också en avgörande faktor. Att ha ett ordförråd som ger tyngd, men inte blir religiöst eller exkluderande. Det får heller inte vara för akademiskt, men ändå trovärdigt. Svår balansgång.”

Jag håller med om att språket är en avgörande faktor, men av delvis andra skäl än Grahn menar. Grahn tycks mena att språket utan problem kan skiljas från kunskapen om verkligheten. Jag skulle vilja invända att eftersom vårt språk formas i dialog med de vi samtalar med, och språket i sin tur formar vår syn på verkligheten, bör vi vara vaksamma på att det språk vi använder kan bära med sig antaganden om verkligheten som vi egentligen inte ställer oss bakom. Det är mot denna bakgrund som jag reagerar mot några av Grahns skrivningar.

Föreställningen att det går att översätta kristen tro till ett sorts “neutralt” icke-religiöst språk är problematisk. Det finns nämligen inga neutrala språk. Alla språk hör hemma i en kultur som återspeglar dess värderingar och syn på verkligheten. Alla språk är i denna mening “religiösa” eller “exkluderande”. När Grahn skriver att “argumenten måste komma från vår kultur”, så finns det en uppenbar risk att vi gör vår egen kultur, och vad som är acceptabelt för “den moderna människan”, till horisont och begränsning för kristen tro. Men, som den amerikanska teologen Stanley Hauerwas formulerat saken: kyrkans uppgift är inte att göra evangeliet begripligt för den moderna världen, utan att göra den moderna världen begriplig för evangeliet. Hauerwas poäng är att det är världen som skall förstås i ljuset av evangeliet, inte tvärtom.

Att bli kristen är precis som att lära sig ett nytt språk. Med det nya språket kommer nya begrepp som hjälper mig att förstå och se världen i ett nytt ljus. Detta är en lång och svår träningsprocess som är nära förbunden med den egna identiteten. Kyrkan kallar denna språkträning för lärjungaskap, och är en av svensk kristenhets största utmaningar.

Vi känner nog alla av pressen att uttrycka vår tro på ett sätt som låter tolerant mot de som tror annorlunda. Vi kanske säger något i stil med: “Som kristen tror jag att Jesus är vår väg till Gud, men att andra traditioner har sina vägar till Gud”. Jag menar dock att detta är ett exempel på dålig “kristendomska”. Ett försök till ett mer “grammatiskt korrekt”, eller ett mer genuint kristet, svar bör rimligen börja med insikten om att vi bekänner Gud som treenig, och att Jesus, den andra personen i treenigheten inte bara är en väg, utan själv Gud. Problemet är att vi tror oss kunna prata om “gud” i allmänhet. Poängen är dock att vi som kristna inte känner “gud” i allmänhet, utan bara Gud som treenig, uppenbarad för oss i Jesus Kristus. Detta är inte teologiska spetsfundigheter, utan hör till grundkursen i “kristendomska”.

Jag menar att en god och genuint kristen debattör tillfullo måste behärska “kristendomska”. Detta innebär bland annat att sluta oroa sig för att man låter “religiös”. Den populära föreställningen att vi måste översätta vår tro till ett förment sekulärt språk i syfte att vara inkluderande, är ett maktspel som bara gynnar dem som säger sig prata det universella sekulära språket. Att tala kristendomska betyder dock inte att de som pratar andra språk inte kan förstå vad som sägs. Man kan nämligen prata utmärkt kristendomska med både arameisk, engelsk, och svensk dialekt. Detta kräver dock ihärdig träning, och platsen för denna språkträning är kyrkan. Det är i gudstjänstens liturgi; genom predikan, tillbedjan, sång och textläsning, som vi formas till att tala “kristendomska” flytande. En sådan träning är oundgänglig för den som vill vara en god och genuint kristen debattör!

2011-10-13T14:51:00.000+02:00

“Tell me how you classify and I’ll tell you who you are.”
- Roland Barthes

Zizek´s theopolitical imagination

2011-10-12T17:16:00.000+02:00

"In mid-April 2011, the Chinese government prohibited on TV, films, and novels all stories that contain alternate reality or time travel. This is a good sign for China. These people still dream about alternatives, so you have to prohibit this dreaming. Here, we don’t need a prohibition because the ruling system has even oppressed our capacity to dream. Look at the movies that we see all the time. It’s easy to imagine the end of the world. An asteroid destroying all life and so on. But you cannot imagine the end of capitalism."

(...)

"Communism failed absolutely, but the problems of the commons are here. They are telling you we are not American here. But the conservatives fundamentalists who claim they really are American have to be reminded of something: What is Christianity? It’s the holy spirit. What is the holy spirit? It’s an egalitarian community of believers who are linked by love for each other, and who only have their own freedom and responsibility to do it. In this sense, the holy spirit is here now. And down there on Wall Street, there are pagans who are worshipping blasphemous idols. So all we need is patience."

Slavoj Zizek´s Wall Street speech in transcript

Agamben on secularization

2011-10-12T15:32:00.000+02:00

"In this sense, secularization operates in the conceptual system of modernity as a signature that refers back to theology. Just as, according to canon law, the secularized priest had to wear a sign of the religious order he had once belonged to, so does the secularized concept exhibit like a signature its past belonging to the theological sphere. The way in which the reference operated by the theological signaure is understood is decisive at every turn. Thus, secularization can also be understood [...] as a specific performance of Christian faith that, for the first time, opens the world to man in its worldliness and historicity. The theological signature operates here as a sort of trompe l'oeil in which the very secularization of the world becomes the mark that identifies it as belonging to a divine oikonomia."

Giorgio Agamben, The Kingdom and the Glory : For a Theological Genealogy of Economy and Government (Stanford University Press, 2011), 4

Rowan Williams om moral och transcendens

2011-10-09T19:10:00.000+02:00

Can we make sense of morality without a religious notion of a transcendent or supernatural being?
I think that, to make sense of unconditional rights or claims, we need to be clear that there is such a thing as universal human nature and that it has some intrinsic dignity or worth. To try and ground this independently of the idea of a transcendent source of value seems to me not finally feasible. People do, of course, make such claims, and do so in good faith, but I don't see how you can define a universally shared, equal, independent-of-local-culture-and-habit conception of human flourishing without something more than a pragmatic or immanent basis.
In other words, I think morality ultimately needs a notion of the sacred - and for the Christian that means understanding all human beings without exception as the objects of an equal, unswerving, unconditional love.

Läs resten av intervjun med Rowan Williams här!

Krossad vetenskapsoptimism

2011-10-07T23:33:00.001+02:00

John Gray sågar Pinkers vetenskapsoptimism i The Prospect magazine.

"Pinker’s attempt to ground the hope of peace in science is profoundly instructive, for it testifies to our enduring need for faith. We don’t need science to tell us that humans are violent animals. History and contemporary experience provide more than sufficient evidence. For liberal humanists, the role of science is, in effect, to explain away this evidence. They look to science to show that, over the long run, violence will decline—hence the panoply of statistics and graphs and the resolute avoidance of inconvenient facts. The result is no more credible than the efforts of Marxists to show the scientific necessity of socialism, or free-market economists to demonstrate the permanence of what was until quite recently hailed as the Long Boom. The Long Peace is another such delusion, and just as ephemeral."

Skall människan förstås som frukt eller äpple?

2011-10-05T16:40:00.000+02:00

”The problem with particular laws for particularethnic/religious groups is that not all people experience themselves asbelonging to a particular ethnic/religious community – so apart from peoplebelonging to groups, there should be “universal” individuals who just belong tothe state law. Apart from apples, pears, and grapes, there should be a place forfruits as such.”

Slavoj Zizek - Multiculturalism, the Reality of an Illusion

...
För ett "människan som äpple"-perspektiv. Se Arne Rasmussons artikel Människan i allmänhet finns inte.

"Atheism has become Pepsi to the Coke of religion"

2011-10-04T15:43:00.000+02:00

Luke Bretherton skriver om den nya humanismens och ateismens religiösa ambitioner:

The sense in which religion and by implication atheism was simply a passing stage on the way to a new rationalistic outlook freed from religious baggage seems to have dissipated. Instead, a new confessional atheism has emerged, one ready to hawk its wares in the religious marketplace and compete for the souls of children.

Rather than a critique of religion from which the religious can learn, we find a "wannabe civil religion" that depends for its appeal on the continuance of the very thing it claims to replace. It has become an alternative rather than a critique.

Rather than a prophetic witness, disabusing humans of our illusions and idolatries, atheism has become Pepsi to the Coke of religion. To paraphrase the New Testament: what does it profit atheism to gain the whole world and lose its own soul?

Påve mot positivism

2011-09-28T21:07:00.002+02:00

Via I Think I Belive hittade jag ett intressant utdrag från Benedikt XVI tal vid hans besök i den tyska förbundsdagen nyligen. Talet, som är värt att läsa i sin helhet, finns här!

Where positivist reason dominates the field to the exclusion of all else – and that is broadly the case in our public mindset – then the classical sources of knowledge for ethics and law are excluded. This is a dramatic situation which affects everyone, and on which a public debate is necessary. Indeed, an essential goal of this address is to issue an urgent invitation to launch one.

The positivist approach to nature and reason, the positivist world view in general, is a most important dimension of human knowledge and capacity that we may in no way dispense with. But in and of itself it is not a sufficient culture corresponding to the full breadth of the human condition. Where positivist reason considers itself the only sufficient culture and banishes all other cultural realities to the status of subcultures, it diminishes man, indeed it threatens his humanity.

I say this with Europe specifically in mind, where there are concerted efforts to recognise only positivism as a common culture and a common basis for law-making, so that all the other insights and values of our culture are reduced to the level of subculture, with the result that Europe vis-à-vis other world cultures is left in a state of culturelessness and at the same time extremist and radical movements emerge to fill the vacuum.

Om den filosofiska nyttan av religion ...

2011-09-22T15:07:00.000+02:00

Den berömde sociologen Peter Berger har en blogg. Senast bloggade han lite om sin syn på Jürgen Habermas, och om vad som händer när en gammal vänsterfilosof finner Gud. Sista stycket är värt att återge då det tjusigt sammanfattar Bergers kritik av Habermas syn på religion.

"Edward Gibbon, in chapter 2 of his famous history of the decline of the Roman Empire, has this to say: “The various modes of worship, which prevailed in the Roman world, were all considered by the people, as equally true; by the philosopher, as equally false; and by the magistrate, as equally useful”. When you cross the philosopher with the magistrate, you get Habermas.

Misstänker att Berger skulle säga samma sak om Zizek ...

Den minsta gemensamma nämnarens förbannelse

2011-09-13T18:45:00.000+02:00

“Todaya Christian group protectsitself often by hiding its particularity, by speaking as the testimony ofall good wills, by identifying itself with positions held in common, by announcing only the insignificant truthsof every man.”*

Nyligen gjorde Humanisternas Christer Sturmark och prästen Annika Borg gemensam sak genom att i en debattartikel i DN hävda att kyrkan och den sekulära humanismen måste gräva ned stridsyxorna och börja samverka. För varför, frågar Sturmark och Borg, skall man dra en gräns mellan personer som tror på en Gud och de som inte gör det, när den väsentliga skiljelinjen går mellan dem som vill se ett samhälle byggt på humanistisk och sekulär grund och dem som inte vill?

Ja, varför skall man dra en gräns mellan kristna och ateister, när de ju egentligen bara vill uppnå samma sak; nämligen ett gott samhälle? Underförstått i detta resonemang är ju att vi alla egentligen är överens om vad som är ett gott samhälle, och om att de kristna bara behöver skrapa av sig sin religiösa fernissa för att komma fram till samma rationella insikt som de neutrala ateisterna.

I den gamla First Things-artikeln "Why We Can't All Just Get Along" sätter Stanley Fish ord på vad som är problemet med Sturmarks och Borgs hållning:

"For the modern liberal, beliefs are what the mind scrutinizes and judges by rational criteria that are themselves hostage to no belief in particular; for Milton, beliefs—in God or in oneself or in the absolute contingency of material circumstances—are the content of a rationality that cannot scrutinize them because it rests on them. Milton's motto is not “seeing is believing,” but “believing is seeing”; and since what you see marks the boundaries of your knowledge, believing is also knowing; and since it is on the basis of what you know—whether what you know is that there is a God or that there isn't one—that you act, believing is acting. What you believe is what you see is what you know is what you do is what you are."

Sturmark menar att Humanisterna genom sin religionskritik spelar en viktig roll som samtalspartner för kyrkan. Men Sturmarks ytliga förståelse av religion parat med hans oreflekterade upplysningstro gör att hans religionskritik inte är värd namnet. Som Stanley Hauerwas skulle ha suckat: If only we could produce some interesting atheists. Eller som PJ Anders Linder ( @PJSvD ) uttryckte saken på twitter: "På DN Debatt i dag lyckas verkligen Sv Kyrkan och Humanisterna locka fram det sämsta hos varandra". Kanske menade han en identitetslös men behagsjuk kyrka, och en högmodig men obildad ateism, som förenas av att de båda glömt bort sina respektive berättelser?

* Michelde Certeau, “How is Christianity Thinkable Today?”, in Graham Ward (ed), The Postmodern God: A Theological Reader (Oxford:Blackwell, 1997), p. 291.

Sigurdson på iTunes

2011-09-02T22:39:00.001+02:00

Hittade just en kortare föreläsningsvideo på iTunes U med Ola Sigurdson där han presenterar sin bok Det postsekulära tillståndet. Good stuff!

Beyond the Religious, Beyond the Secular?

2011-09-02T15:03:00.001+02:00

Center för europaforskning (CERGU) vid Göteborgs universitet bjuder in till intressant konferens den 21-22 september på temat Beyond the Religious, Beyond the Secular? Political Theology and Embedded Religiosity in European Rationalism.

I´ll be there!

Blandad påse

2011-09-01T15:07:00.004+02:00

"Postmodernity is modernity throwing up its hands in despair in the recognition that reason cannot stand firm without a heavenly anchor."

Min gamla lärare Hans Boersma lägger ut texten kring nominalismens förbannelse och ressourcement-rörelsens välsignelser.

"If people don’t think there is some kind of objective good that they can recognise, that they are trying to discern, then the quest for authenticity is likely to manifest itself as a quest for power and pure promotion of self for the sheer sake of self – you know, the world of iconic pop and rock stars making videos and non-music and the way this is then discussed with comically-absurd solemnity in The Guardian as if this were really culturally important."

John Milbank har en del övrigt att önska av kultur- och nöjesjournalister och Zygmunt Bauman.

Via @benjekman hittade jag intressanta föreläsningar av alltid eminente Rowan Williams.

Zygmunt Bauman om interregnum

2011-08-23T10:03:00.006+02:00

"Interregnum är tillståndet när en gammal ordning upphört att fungera – men ingen ny finns i sikte. Den gamla, som varat i över hundra år, tog slut samtidigt med Sovjetunionen och kalla kriget, sade Bauman. Fram till dess kuggade ännu Politiken och Makten – ”Power”, i meningen förmågan att uträtta saker – i varandra. Men sedan lösgjorde sig ekonomin från politiken och nästan alla styrmedel upphörde att fungera. Politiken har blivit impotent, eftersom den har förblivit nationell – medan det mesta som påverkar våra liv har blivit globalt."

"För sjuttio år sedan handlade människans fruktan om en samhällsmakt som skulle förslava eller förgöra henne. Det är vad Orwells och Huxleys dystopier handlade om. I dag är det Michel Houellebecq som ger uttryck åt tidens fasa. I ”La Possibilité d’une île” har människor inga band till varandra längre och de förstår inte vad som menas i de få böcker som finns kvar som berättar om kärlek."

Zygmunt Bauman intervjuas av Maciej Zaremba i dagens DN.

Lästips!

2011-08-21T09:24:00.004+02:00

- Zizek skriver om kravallerna i England under rubriken Shoplifters of the World Unite.

- Givet "puffarna" på baksidan (säger man blurbs på svenska?) så verkar Robert Bellahs kommande verk Religion in Human Evolution att bli en klassiker.

- Via The Immanent Frame hittar jag i ett utdrag ur den kommande Milton and the post-secular present : ethics, politics, terrorism:

There is more than a little merit to Creston Davis's claim that "the portal to theology was opened precisely because capitalism is ultimately a self-enclosed structure, and so theology gives us a way to transcend capital," a way that is "premised on relationality and not on Ego.

Se där en intressant förklaring till orsaken till "religionens nya synlighet" ...

Intellektuella ghetton

2011-08-19T11:43:00.003+02:00

[T]he most ghettoized people of all, I’ve come to learn, are those who don’t know they grew up in a particular time and place and culture, and who think they can get to universal truths outside of particular realities and commitments. There are ghettos and then there are ghettos. The real question is not whether you grow up in a ghetto, but whether the ideas and customs and rhythms of your particular ghetto prepare you to engage other ideas and customs and life experiences without losing touch with your roots.

s. 9, Letters to a young Catholic, George Weigel.

via Iakttagelser

Agamben goes Schmitt

2011-08-17T13:36:00.005+02:00

Carl Schmitts berömda tes om att alla centrala begrepp för att beskriva staten ursprungligen är teologiska begrepp som sedan sekulariserats, tycks ges ny näring genom den italienska filosofen Giorgio Agambens kommande bok: The Kingdom and the Glory: For a Theological Genealogy of Economy and Government.

"If power is essentially government, why does it need glory, that is, the ceremonial and liturgical apparatus that has always accompanied it?"(...) "Agamben shows that, when combined with the idea of providence, this theological-economic paradigm unexpectedly lies at the origin of many of the most important categories of modern politics, from the democratic theory of the division of powers to the strategic doctrine of collateral damage, from the invisible hand of Smith's liberalism to ideas of order and security.

But the greatest novelty to emerge from The Kingdom and the Glory is that modern power is not only government but also glory, and that the ceremonial, liturgical, and acclamatory aspects that we have regarded as vestiges of the past actually constitute the basis of Western power. Through a fascinating analysis of liturgical acclamations and ceremonial symbols of power—the throne, the crown, purple cloth, the Fasces, and more—Agamben develops an original genealogy that illuminates the startling function of consent and of the media in modern democracies."

... eller med Paul W. Kahns ord: "the state is not the secular arrangement that it purports to be"!

Milbank om kravallerna i England

2011-08-14T23:39:00.003+02:00

John Milbank skriver intressant om både orsaken till, och politikens sätt att bemöta, kravallerna:

While if they suppose that the there is no moral, as opposed to pragmatic, reason for keeping the law - given the fundamental value of self-interest - then this is surely a conclusion that they share in contemporary England with many wealthy financiers, journalists, senior policeman and holders of government office, as the News International scandal exposed.
(...)
Here one might venture the remark that while religious people tend to see that malefactors and sinners are most of all to be pitied, secular political positions are bifurcated between a rightist and neo-pagan pure condemnation, and a leftist scientistic patronising of the wrong-doer as a sub-personal ineffective cog in a wonky machine.

När språket tar semester ...

2011-08-04T23:24:00.012+02:00

En hemlös man misshandlades nyligen till döds av fem poliser i Orange County, Kalifornien. Enligt NY Times har FBI nu inlett en undersökning för att utreda om mannens medborgerliga rättigheter har kränkts. Denna absurda detalj fick mig att tänka på en fantastisk föreläsning om språk med Stanley Hauerwas jag nyligen lyssnade på:

I have no difficulty with rights claims that express social and legal duties. But claims of human rights as human rights involves philosophical difficulties that can not be resolved. In particular questions about what kind of human beings we need to be to have rights is very troubling in relationship to the mentally handicapped. Moreover once rights language is legitimized in the abstract, rights seems to multiply faster than rabbits . My deepest worry about rights however is how the language of rights can eviscerate more determinative moral descriptions. (...)

If you think rights are more basic than the description murder, you have an indication that the language has gone on holiday.

Inspirerad av Wittgenstein sätter Hauerwas som så ofta fingret på frågan om vilken berättelse och vilket språk som formar vår verklighet. Är det berättelsen om ett föreställt socialt kontrakt som ger individer vissa rättigheter? Eller är det berättelsen om hur Guds kärlek och nåd omfattar alla människor?

Hauerwas drar det till sin spets: "You can only act in a world you can see, and the only way you learn to see is by learning to say".

I en annan del av San Francisco

2011-07-29T18:49:00.028+02:00

Under en joggingtur, kort efter att jag anlänt till San Francisco, fann jag mig efter ett par kilometers löpning utmed det centrala shoppingstråket helt plötsligt som förflyttad till ett avsnitt av The Wire. I San Francisco gränsar nämligen det ökända området Tenderloin till shoppingdistriktet med de stora varuhusen på Market street. Bara några kvarter från de exklusiva modehusens butiker drar de hemlösa runt på sina kundvagnar och de psykiskt sjuka irrar omkring på gatorna. Här ligger crackpundarna utslagna på trottoarerna, och langningen sker öppet i varje gathörn.

Som svensk förfäras och förundras man över hur det mitt i hjärtat av en västerländsk storstad kan finnas en sådan misär. Svenskar förknippar kanske främst socialt utsatta områden med förorter. Amerikanen uppfattar dock ”suburb” som ett högstatus-begrepp förknippat med tjusiga men identiska villaområden. Här är det i innerstaden som fattigdomen liksom brottsligheten är störst.

Men hur kan det komma sig att ett område i centrala San Francisco, där markpriserna är skyhöga, inte likt andra intilliggande områden renoverats, kommersialiserats och gentrifierats? En del av svaret hittade jag i denna intressanta artikel: Protecting and Preserving the Tenderloin - Can police Chief George Gascón clean up this San Francisco district without pushing the poor out?

Tenderloin var en gång ett vackert område med påkostade fasader. Husen tilläts dock att förfalla då det ansågs för dyrt att renovera dem. På grund av sin vackra arkitektur tilläts dock inte husen att rivas. Vidare består Tenderloins hyreshus nästan enbart av enrummare med delat badrum och kök, så kallade Singel Room Occupancy, SRO´s. Givet att husen är i uselt skick och att de är SROs är hyran billig. Att Tenderloin inte omvandlats till turistvänligt shoppingdistrikt beror dock på mer än dess arkitektur. Det beror även på en medveten politisk strategi att ta hand om stadens många hemlösa. Initiativet som kallades ”Care Not Cash”, gick ut på att betala frivilligorganisationer för att driva SROs som boenden för hemlösa. Istället för att som tidigare få 395 dollar i månaden, innebar Care Not Cash att socialbidragstagaren bara fick 59 dollar fast med mat och boende i något av dessa SROs inkluderat. Detta delvis för att säkerställa att pengarna inte spenderades på alkohol och droger.

Trots att Tenderloin av många betraktas som ett fult sår i San Franciscos stadsbild finns det en stark rörelse för att bevara områdets möjligheter till billigt boende. Något skämtsamt skulle det ur detta perspektiv vara ett dråpslag för de fattiga om konstnärer och homosexuella började bosätta sig i området. I alla fall om man får tro Richard Floridas Bohemian Gay index (se There goes the Neighborhood: How and Why Bohemians, Artists and Gays Effect Regional Housing Values).

Sannolikt kommer tillståndet i den amerikanska ekonomin avgöra takten på Tenderloins gentrifiering. För som Per Wirtén skriver i en krönika: "I ett land utan egentliga skyddsnät kommer även stadsmiljöerna snart påverkas. En hel ideologi om staden och "det urbana" faller samman med medelklassen." Själv hoppas jag att Tenderloin även fortsättningsvis skall vara en plats där fattiga har råd att bo, och att andra vägar än gentrifiering skall leda till att boendemiljön förbättras. För som David Harvey påpekat: "Ingen vill vara pittoresk kuliss till den kreativa klassen".

Sommarläsning ...

2011-07-27T23:35:00.001+02:00

Kahn on political theology

2011-07-26T21:35:00.005+02:00

"The serious claim of political theology today, however, is not that the secular should yield to the church - whatever church that might be - but rather that the state is not the secular arrangement that it purports to be. A political life is not a life stripped of faith and the experience of the sacred, regardless of what we may believe about the legal separation of church and state."

Paul W. Kahn. Political Theology. Four New Chapters on the Concept of Sovereignty, s. 18

Lex orandi, lex credendi

2011-07-25T21:56:00.003+02:00

Ibland överträffar verkligheten ...

dikten ...

Vi är på sin höjd bara medförfattare till våra liv!

2011-07-22T03:00:00.009+02:00

"... essential to our learning to act is that we learn to behave in a way that others can construe our actions as intelligible. In other words, the intelligibility of an action depends on the narrative continuities in an agent's life. Yet the ability to narrate my life depends on having narratives available that make my peculiar life fit within narratives of a community that direct me toward an end that is not of my own making. The intelligibility of my life, therefore, depends on the stock of descriptions at a particular time, place, and culture. I am, at best, no more than a co-author of my life."

Stanley Hauerwas redogör för Alasdair MacIntyres syn på handlande i en gammal artikel i First Things.

Kapitalism vs. kristendom?

2011-07-19T03:38:00.014+02:00

Den brittiska tankesmedjan Ipsos MORI publicerade nyligen opinionsundersökningen How much does religion matter?, som visar på en rad intressanta attityder. Bland annat uppgav endast 41% av de svenskar som i undersökningen bekände sig som troende att religion spelar en viktig roll i deras liv. Detta kan jämföras med att 100% av de tillfrågade i Saudiarabien menade att religion spelar en viktig roll i deras liv. Kristna i västvärlden tycks överlag tillmäta religion mindre betydelse än vad muslimer gör i undersökningen. På frågan "How important, if at all, is your faith or your religion in your life?", svarade 94% av muslimerna att den var viktig, medan bara 66% av de tillfrågade kristna i väst hade samma uppfattning. Undersökningen säger alltså något mer än det självklara att religion spelar en mindre roll i människors liv i sekulariserade länder, utan alltså mer intressant att även den troende minoriteten i dessa länder tillmäter sin religion mindre betydelse i sina liv.

Den amerikanske religionshistorikern Bruce Lincoln använder sig av idealtyperna ”maximalister” och ”minimalister” för att beskriva två olika synsätt avseende de religiösas förhållande till det sekulära. ”Maximalisterna” ser religion som genomsyrande hela tillvaron, medan "minimalisterna" menar att religion bör hänskjutas till avgränsade sfärer, vanligen den liberala synen att religion är en privatsak. Via bloggen The Religion Beat hittade jag en mycket läsvärd intervju med Craig Martin om hans bok Masking Hegemony: A Genealogy of Liberalism, Religion and the Private Sphere där han bland annat kommenterar Lincolns teorier.

Despite contemporary Evangelicals’ insistence that one should not be a Christian only on Sunday morning, most Christians are, in a manner of speaking. Groups like the Amish, whose members’ lives are dominantly ordered, legitimated, and maintained through their form of Christianity, are a rarity today. Subjects whose lives are ordered by capitalism think such groups quaint or extremist, as Lincoln rightly suggests. Any group that would demand that adherents actually adhere to habitus at odds with western consumerism is almost by definition “fanatical” (if one’s religious tradition requires one to move into shared living space, it’s probably a “cult”). By contrast, religious groups that make few if any demands on members’ lives—or at least demands that might conflict or chafe against late capitalism and its consumer culture—have grown in popularity. According to Terry Eagleton—in a discussion of the rise of the popularity of atheism—more and more people are paying attention to religion, “even in England, where religion is in general a rather moderate, discrete, slightly shamefaced affair—and … where people are likely to believe that when religion starts interfering with your everyday life that it’s time to give it up. In that sense it resembles alcohol, I suppose.” As long as one can hold a job and remain a consumer—thereby responsibly contributing to the economy—religion and alcohol are acceptable; once they begin interrupting one’s responsible contributions to the economy, that is when people start to raise eyebrows.[“The God Debate,” part of the Gifford Lecture series at the University of Edinburgh] As capitalism has replaced Christianity’s hegemonic position, most contemporary American Christians spend more time in shopping malls than in church, more time watching commercials than reading the Bible.

Om Craig Martin har rätt är det kanske inte så konstigt att många kristna inte tillmäter sin tro någon större betydelse.

Intressant om religionsbegreppet

2011-06-29T10:14:00.003+02:00

I en intressant debattartikel på Newsmill fortsätter diskussionen som DN startade under rubriken Religionsboom?, och där Marie Demker och PC Jersild debatterade religion och politik. Jimmy Emanuelsson driver hem poängen att vi faktiskt inte vet vad som avses med religion:

"Intressant nog är just religion förstått som "tro" en huvudingrediens i den ekumeniska liberalteologins strävanden efter att förklara religion som något allmänmänskligt. Men att primärt förstå religion som "tro" har inte visat sig varken speciellt generaliserbart, eller analytiskt fruktbart (utom möjligen i en luthersk-protestantisk kontext). Jersild verkar väldigt mån om att vakta gränserna mellan politik och religion, men skälen för detta är märkliga. Han menar att skiljelinjen är viktig då det sitter ett parti i regeringen med bakgrund i frikyrkorna - men kan inte visa på vilket sätt partiet underlåter att respektera de spelregler som finns i politiken idag. Det verkar snarast som att Jersild vill misstänkliggöra politiska aktörer enbart med hänvisning till att de betecknas som religiösa. Det framstår för mig som ett alltför godtyckligt och snävt sätt att sortera ut vad som kan tänkas vara politiskt relevant."

Jag misstänker att Demker har mycket lite att invända mot Emanuelssons resonemang, och att PC Jersild är den som egentligen står i skottlinjen för artikeln. Det är problematiskt att kritisera en term som de flesta tror sig veta vad den innebär, men i själva verket har ganska vaga föreställningar om. Det blir följaktligen nära nog omöjligt att diskutera religion kontra politik då man egentligen inte vet vad som avses med religion, men ändå tror sig kunna särskilja den från politik. William Cavanaugh uttrycker problematiken med att definiera religion väl:

"Describing how flustered his students become when he asks them to write a definition of “religion,” Kimball asserts “Clearly these bright students know what religion is”; they just have trouble defining it. After all, Kimball assures us, “Religion is a central feature of human life. We all see many indications of it every day, and we all know it when we see it.” When an academic says such a thing, you should react as you would when a used car salesman says “Everybody knows this is a good car.” The fact is that we don’t all know it when we see it. A survey of religious studies literature finds totems, witchcraft, the rights of man, Marxism, liberalism, Japanese tea ceremonies, nationalism, sports, free market ideology, and a host of other institutions and practices treated under the rubric “religion.” If one tries to limit the definition of religion to belief in God or gods, then certain belief systems that are usually called
“religions” are eliminated, such as Theravada Buddhism and Confucianism. If the definition is expanded to include such belief systems, then all sorts of practices, including many that are usually labeled “secular,” fall under the definition of religion. Many institutions and ideologies that do not explicitly refer to God or gods function in the same way as those that do. The case for nationalism as a religion, for example, has been made repeatedly from Carlton Hayes’ 1960 classic Nationalism: A Religion to more recent works by Peter van der Veer, Talal Asad, Carolyn Marvin, and others. Carolyn Marvin argues that “nationalism is the most powerful religion in the United States.”

Själv önskar jag att begreppet religion övergavs, kanske till förmån för livsåskådning eller någon annan term som inte mörkade det faktum att vi alla håller oss med föreställningar om tillvaron som vilar på icke bevisbara antaganden.

Hauerwas om tro i allmänhet och sekularism

2011-06-27T00:07:00.012+02:00

Nedanstående är ett utdrag ur en gammal intervju med Stanley Hauerwas i The Other Journal. Det första stycket kan med fördel läsas som en kommentar till Broderskaparnas beslut att bli ett förbund som samlar "troende" i allmänhet.
Det andra stycket läses med fördel punkt:

"And I think also, George Bush, his Christian faith, is the Christian faith of Alcoholics Anonymous. You can quite understand that. It never seems to occur to him what it would mean to be a part of a Church and under ecclesial authority, and to have your language tested by ecclesial authority. I mean, I’m sure he’s very genuine in his religious faith, I just don’t think very much of his faith. For someone like me to say that, you think well that’s very arrogant. And its true, it is very arrogant. And I think that one of the things that we suffer from in America is that religious people thinking secularity is such an enemy, that any religious faith is better than no religious faith. That is a deep mistake! There are very perverse forms of religious faith, that, give me a secularist any day compared to some of the forms of religious faith. And I must say, I think that Evangelicalism bares the brunt of a lot of this. I think that it is far to a-ecclesial and Evangelicals tend to turn the gospel in a system of belief rather than a body of people through which we are embraced through God’s salvation that makes us different."

(...)

"TOJ: Now would the imaginative Christian becoming engaged in these issues, would that mean being involved in policy writing…?

Stanley Hauerwas: It could, it could. I have nothing against that. You know I’m accused of being a sectarian fideistic tribalist calling Christians away from involvement in government. No! I just want them to be there as Christians. But you see as soon as you get involved in public policy issues the question starts being raised how then are you able to have a policy that isn’t going to be offensive to secular people because it’s based on some kind of Christian practice, so immediately when you get involved in policy you are asked to give up your Christian speech. And people say well this is a pluralist country and I say, if it’s a pluralist country then why do we have to give up our Christian speech. And so on and so on …"

Om varför en trosfridsparagraf är en dålig idé

2011-06-23T11:23:00.006+02:00

Jag läser i Dagen att den kristdemokratiske riksdagsledamoten Tuve Skånberg vill införa en trosfridsparagraf i Sverige. I en motion menar Skånberg att Norges blasfemiparagraf med en formulering om att de som ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse", borde stå som förlaga för en svensk lagstiftning mot religionskränkning.
Suck ... 50-talet ringde och ville ha tillbaka sin retorik. Det var tydligen upptaget när 1800-talet försökte komma fram ...

Jag är visserligen tacksam för att få leva i ett land som har religionsfrihet, men att införa en ny lag som särbehandlar "religiösa" ter sig mer än lovligt stolligt. Detta i synnerhet då vi i vår post-sekulära samtid har allt svårare att veta vad som avses med religion, och därmed kunna skilja religion från politik eller andra kulturella uttryck. Till och med Skånbergs partibroder Alf Svensson verkar känna sig tveksam inför religionsbegreppet och motionerade för en tid sedan om att skolverket skulle definiera vad som avsågs med begreppet "religiös friskola".

Den liberala rättighetstraditionen innehåller många fördelar, men också många faror för kyrkan:

"Freedom of religion is a temptation, albeit a subtle one. It tempts us as Christians to believe that we have been rendered safe by legal mechanisms. It is subtle because we believe that our task as Christians is to support the ethos necessary to maintaining the mechanism. As a result, we lose the critical skills formed by the gospel to know when we have voluntarily qualified our loyalty to God in the name of the state."

Stanley Hauerwas. After Christendom? How the Church is to behave if freedom, justice and a Christian nation are bad ideas. Abingdon Press, 1991. s. 71

När Jesus sa: "Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull", så var det sannolikt inte för att kristna skulle kunna dra de som hädar inför domstol. Mer troligt är att Jesus menade att hån och förföljelse är väntade konsekvenser för den som lever ut evangeliet. Men från den makt som Jesus förväntade sig förföljelse förväntar sig Skånberg skydd. Jag förmodar att detta säger något om Skånbergs syn på kyrkans relation till staten, men kanske även något om hans förståelse av kristen tro.

Ayn Rand och orcherna

2011-06-19T00:12:00.004+02:00

Centerpartiets ekonomiska talesperson och vice gruppledare i riksdagen, Annie Johansson, delar med sig av sina boktips. Johansson rekommenderar bland annat Ayn Rands Och världen skälvde, vilket fick mig att tänka på denna varning:

There are two novels that can change a bookish fourteen-year old's life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish fantasy that often engenders a lifelong obsession with its unbelievable heroes, leading to an emotionally stunted, socially crippled adulthood, unable to deal with the real world. The other, of course, involves orcs.

The hydra of modernity

2011-06-18T11:00:00.007+02:00

" ... I attempt a direct attack on the Hydra whose serpentine heads wreak havoc throughout the intellectual culture of modernity - in science, in criticism, in ethics, in political, in political thinking, almost anywhere you look. I call the Hydra "epistemology," which sounds rather unfair, because that´s the name of a problem area, and what I have in my sights must be something in the nature of a doctrine. But the name is deserved, in the sense that the philosophical assumption it designates gives epistemology pride of place. These are the assumptions that Decartes gave articulation to; central is the view that we can somehow come to grips with the problem of knowledge, and then later proceed to determine what we can legitemately say about other things: about God, or the world, or human life. From Descartes´s standpoint, this seems not only a possible way to proceed, but the only defensible way. Because, after all, whatever we say about God or the world represents a knowledge claim. So first we need to be clear about the nature of knowledge, and about what it is to make a defensible claim To deny this would be irresponsible.

I believe this to be a terrible and fateful illusion. It assumes wrongly that we can get to the bottom of what knowledge is, without drawing on our never-fully-articulate understanding of human life and experience. There is temptation here to a kind of self-possessing clarity, to which our modern culture has been almost endlessly susceptible. So much so that most of the enemies of Descartes, who think they are overcoming his standpoint, are still givining primacy of place to epistemology. Their doctrine about knowledge is different, even radically critical of Descartes, but they are still practicing the structural idealism of the epistemological age, defining their ontology, their views of what is, on the basis of a prior doctrine of what we can know."

- Charles Taylor. Philosophical arguments. Harward University Press, 1995. s. vii

Om tro i allmänhet

2011-06-16T11:08:00.014+02:00

Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund mera kända som Broderskaparna, har bytt namn. Det nya namnet lyder Socialdemokrater för Tro och solidaritet. Jag tycker namnbytet är mindre lyckat av följande skäl ...

Efter vad jag förstår har anledningen till namnbytet att göra med en önskan om att bredda sig och appellra till fler. I den mån "broderskap" upplevs exkluderande för kvinnor har jag förståelse för denna ansats. Jag läser dock att styrelseledamoten Helle Klein "ser det som helt naturligt i ett mångkulturellt samhälle att Broderskapsrörelsen öppnar upp för andra trosriktningar och inte bara vänder sig till oss kristna." Breddningen handlar alltså även om att tona ner den kristna profilen och istället fokusera på tro i allmänhet i syfte att attrahera socialdemokrater från andra religioner. Men hur intressant är tro i allmänhet? Ungefär lika intressant som politik i allmänhet, det vill säga inte alls!

Att döpa om Broderskaparna till "Socialdemokrater för Tro och solidaritet" väcker inte bara motfrågor av typen: Är inte troende välkomna i moderpartiet? Är inte alla socialdemokrater för solidaritet?, utan även den intressanta frågan om vem som inte är troende? I ett postsekulärt samhälle där insikten börjat sjunka in om att till och med moderniteten har religiösa anor och där Sturmarks Humanisterna söker bidrag som trossamfund, är tro helt enkelt en icke-fråga. Vi är alla troende, den intressanta frågan är på vad. Vilken sorts tro, vilken sorts politik? Solidaritet med vem?

Bakom namnbytet anar jag modernitetens rädsla för det partikulära; en rädsla som förknippar historia, tradition och kroppslighet med exkludering och därför söker sin tillflykt till det abstrakta och universella. Charles Taylor kallar detta fenomen för exkarnation, och beskriver det som: "the steady disembodying of spiritual life, so that it is less and less carried in deeply meaningful bodily forms, and lies more and more 'in the head'" (A Secular Age, s.771). Men om Socialdemokrater för Tro och solidaritet skall uppfattas som en intressant och unik röst i samhällsdebatten krävs ett distinkt perspektiv eller en tydlig berättelse. Tro i allmänhet är inte ett sådant. There is no view from nowhere!

---
I media: Dagen,

Råd till predikanter

2011-06-12T11:47:00.005+02:00

Never lie. Never lie.

... and you’ll discover that it´s hard work. And part of what it means not to lie is to preach truthfully, and what it means to preach truthfully is to preach in manner that you expect God to show up because the Word has been proclaimed. As soon as you hear a minster say, “As my six year old was saying ...”, you know it´s going to be bullshit. Because it´s going to be insights on the human condition that anyone could have at the Kiwanis club. What it means to preach truthfully and not to lie is to be willing to say when you don’t know what needs to be said…”But that we do see Jesus. We are not sure we know what needs to be said. If I said more than that I would be lying to you. But we do see Jesus.”

— Stanley Hauerwas on Being a Christian in Today´s World

The wall of separation

2011-06-10T10:22:00.005+02:00

"We live in an age whose chief moral value has been determined, by overwhelming consensus, to be the absolute liberty of personal volition, the power of each of us to choose what he or she believes, wants, needs, or must possess; our culturally most persuasive models of human freedom are unambiguously voluntarist and, in a rather debased and degraded way, Promethean; the will, we believe, is sovereign because unpremised, free because spontaneous, and this is the highest good. And a society that believes this must, at least implicitly, embrace and subtly advocate a very particular moral metaphysics: the unreality of any “value” higher than choice, or of any transcendent Good ordering desire towards a higher end. Desire is free to propose, seize, accept or reject, want or not want — but not to obey. Society must thus be secured against the intrusions of the Good, or of God, so that its citizens may determine their own lives by the choices they make from a universe of morally indifferent but variably desirable ends, unencumbered by any prior grammar of obligation or value (in America, we call this the “wall of separation”)."

- Ur David Bentley Harts text Christ and Nothing

34x25x36

2011-06-09T11:30:00.003+02:00

Via James K.A Smiths blogg hittade jag denna kortfilm om tillverkningen av modelldockor. 34x25x36, som filmen heter, väcker flera intressanta frågor om både genus och den religiösa aspekten av vilka ideal vi eftersträvar och dyrkar. Speciellt intressant är kopplingen mellan den sekulära modeindustrins modeller och kyrkans ikoner.

Om sekulära liturgier och ateismens omöjlighet

2011-05-29T16:53:00.004+02:00

Via denna föreläsning av James K.A. Smith på temat sekulära liturgier hittade jag fram till en fantastisk text av den hyllade amerikanske författaren David Foster Wallace. Nedanstående är ett utdrag ur ett längre tal på temat 'making it to 30, or maybe 50, without wanting to shoot yourself in the head', som Foster Wallace höll för en avgångsklass.

"Because here's something else that's true. In the day-to-day trenches of adult life, there is no such thing as atheism. There is no such thing as not worshipping. Everybody worships. The only choice we get is what to worship. And an outstanding reason for choosing some sort of god or spiritual-type thing to worship - be it JC or Allah, be it Yahweh or the Wiccan mother-goddess or the Four Noble Truths or some infrangible set of ethical principles - is that pretty much anything else you worship will eat you alive. If you worship money and things - if they are where you tap real meaning in life - then you will never have enough. Never feel you have enough. It's the truth. Worship your own body and beauty and sexual allure and you will always feel ugly, and when time and age start showing, you will die a million deaths before they finally plant you. On one level, we all know this stuff already - it's been codified as myths, proverbs, clichés, bromides, epigrams, parables: the skeleton of every great story. The trick is keeping the truth up front in daily consciousness. Worship power - you will feel weak and afraid, and you will need ever more power over others to keep the fear at bay. Worship your intellect, being seen as smart - you will end up feeling stupid, a fraud, always on the verge of being found out.
The insidious thing about these forms of worship is not that they're evil or sinful; it is that they are unconscious. They are default settings. They're the kind of worship you just gradually slip into, day after day, getting more and more selective about what you see and how you measure value without ever being fully aware that that's what you're doing. And the world will not discourage you from operating on your default settings, because the world of men and money and power hums along quite nicely on the fuel of fear and contempt and frustration and craving and the worship of self. Our own present culture has harnessed these forces in ways that have yielded extraordinary wealth and comfort and personal freedom. The freedom to be lords of our own tiny skull-sized kingdoms, alone at the centre of all creation. This kind of freedom has much to recommend it. But there are all different kinds of freedom, and the kind that is most precious you will not hear much talked about in the great outside world of winning and achieving and displaying. The really important kind of freedom involves attention, and awareness, and discipline, and effort, and being able truly to care about other people and to sacrifice for them, over and over, in myriad petty little unsexy ways, every day. That is real freedom. The alternative is unconsciousness, the default setting, the "rat race" - the constant gnawing sense of having had and lost some infinite thing."

Om bristen på transcendens ...

2011-05-26T11:24:00.004+02:00

Om du bara skall läsa en teologisk-politisk recension av en påkostad fantasy-tv-serie i år rekommenderas denna:

"As expansive as fantasy and sci-fi can be, spewing forth know-it-all translation droids and winged monkeys and gigantic worms, it all seems to end in the same predictably doomed battles between factions — armies from the north, east, south and west, clashing in the night. And just a few episodes into “Game of Thrones,” the central thrust becomes clear: after this revolution, there will be peace and then . . . another revolution. And though the years may come and go, the people will slit one another’s throats and covet their brothers’ wives, over and over again. It’s odd, seen this way, to call the genre “fantasy” at all.
“Killing clears my head,” Baratheon says. And fantasy clears ours. It’s strange, then, that fantasy writers would so often take the oddest quirks of the imagination and the loftiest flights of fancy and boil them down to the same pools of blood in the dust. Why invent nomadic tribes, noble kings and mythical creatures from whole cloth, only to doom them to repeat the worst mistakes of human history or reflect the saddest aspects of human nature? Surely, someone, somewhere can imagine an alternative to this endlessly repeated unhappy ending.
Ultimately, this is the worry with “Game of Thrones” — that, like so much in its genre, it will turn out to be all thrones and few games. Sure, the life-and-death, gods-and-girded-warriors gravitas of fantasy explains much of its appeal, but maybe we should try throwing in a gaggle of philosophers, artists, scientists and idealists, who might collaborate to lift us out of the mire of our shared dread, to prevent us from reproducing our own suffering in the generations to come. That way, maybe, instead of blindly fornicating and fighting ourselves to death in a repetitive loop, we might imagine a whole new ending. Isn’t that what fantasy is for?"

David Burell om relativism

2011-05-25T14:53:00.003+02:00

"... the specter of relativism gains in stature and threat as a function of Enlightenment presuppositions about reason and truth, for they presume a normative set of rational criteria available to all, over against which any claim to other sets of criteria is utterly unsettling. That is what we mean by relativism; that there are no longer any operative norms across human discourse; so power or even violence will have to arbitrate. However, like earlier debates over natural law, there may be other ways of thinking about those criteria that are not so laden with speciﬁc beliefs but that have to do with the fact that believers formed in quite diverse traditions can discourse with one another. Once the idol of pure reason has been shattered, and we can learn to accept diverse ways of arriving at conclusions, we will also ﬁnd that we can employ the skills learned in our tradition to follow reasoning in another. Traditions, in other words, may indeed be relative to one another in ways that can prove mutually fruitful rather than isolating. Those traditions that prove to be so will be those that avail themselves of human reason in their development, and the patterns of stress and strain in their evolution will display their capacity for exploiting the resources of reason. In short, relativism gives way before the fact that all inquiry takes place within a tradition, and the specter that it evoked turns out to be the shadow of our faith in pure reason, that is, in the possibility of human inquiry outside of any tradition. So the discovery of reason that every inquiry employs presuppositions that cannot themselves be rationally justiﬁed opens the way to self-knowledge on the part of Enlightenment philosophy itself, which can then take its place among the traditions."

David Burell - Faith and Freedom: An Interfaith Perspective. Blackwell, 2004. s.202

Heberlein om en teologi för hela livet

2011-05-06T22:40:00.002+02:00

Via Arne Rasmussons intressanta text hos Cruciform Phronesis hittade jag Ann Heberleins lysande replik i DN på en insändare i Kyrkans Tidning.

"En teologi måste ta in hela människans existens för att kunna fungera som livstolkning. Teologin måste hantera också de mörka sidorna i människans existens, möta hennes frågor och förtvivlan, se henne fullt ut som hon är: bristfällig. Först då betyder försoning och förlåtelse något."

Från modernismens naiva övertro på människans godhet och rationalitet, bevare oss!

On human rights and wrongs

2011-03-28T14:24:00.019+02:00

Det pluralistiska samhällets dilemma kan sägas utgöras av svårigheterna att förenas kring en gemensam förståelse av det goda, eller vad som är ett gott liv. Frågor om vad som är ett gott liv hänvisas istället till den "privata sfären" för den enskilde individens eget avgörande.

Märkligt nog tycks föreställningen om vad som är ont inte vara lika kontroversiell. Den liberala rättighetstraditionen som med sin betoning på negativ frihet (frihet från) reglerar företeelser som individen har rätt att inte bli utsatt för, kan indirekt sägas fokusera på det onda. Baksidan med denna strategi är att den inte är direkt gynnsam för att skapa samhällelig gemenskap, utan snarare leder till en individualisering av samhället. Med Slavoj Zizeks ord: "What is increasingly emerging as the central human right in late-capitalist societies is the right not to be harassed, which is the right to be kept at a safe distance from others".

En kristen, pre-modern, förståelse av ondska ser det onda såsom frånvaro av det goda. Det goda kan alltså enligt detta synsätt sägas föregå det onda. Den samtida kulturens föreställning av ondska tycks dock leva sitt eget liv i den meningen att den inte tycks vara beroende av en föreställning av det goda.

Scott Stephens skriver intressant om detta:

To put it as simply as I can: we exhibit an extraordinary capacity to imagine Evil, and can effectively organize our politics against perceived threats, but we are desperately lacking in the corresponding ability to imagine and articulate the Good, the Beautiful, even the Sacred, and thus to orient our politics and civil society toward some Common Good.
Human rights, especially over the past four decades, have been defined more by an agonistic view of society, an incapacity to trust due to the unshakable belief in the ill will of others, than they have by a concept of inherent dignity, much less a shared vision of community based on love, gratuitousness and solidarity. As Pope John Paul II put it in Evangelium Vitae:

"Everyone else is considered an enemy from whom one has to defend oneself. Thus society becomes a mass of individuals placed side by side, but without any mutual bonds. Each one wishes to assert himself independently of the other and in fact intends to make his own interests prevail."

I det senaste numret av tidskriften Keryx har jag en artikel på detta tema under rubriken Den heliga människan i det post-sekulära samhället. Där skriver jag bland annat om vikten av att reflektera över vems människosyn och vems föreställningar om rättigheter som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna.

Tolle lege!

Husförhör i den sekulära liberalismens kyrka

2011-03-07T19:15:00.006+01:00

Den prisbelönte läraren Stavros Louca, känd från SVT:s skolprogram 9A har hamnat i blåsväder. Det har nämligen "avslöjats" att denne man som SVT kallar Sveriges bästa matematiklärare, SAMTIDIGT är "ett aktivt Jehovas Vittne och rentav församlingsledare och ansvarig för missioneringsarbete". Det är ganska roande att iaktta den kognitiva dissonans som flera journalister och tyckare nu ger uttryck för: Men, han som gav ett så intelligent och trevligt intryck - tror han verkligen att Gud har skapat universum?!?!

Nu kallas det till inkvisition i den sekulära liberalismens kyrka. Alla skall avkrävas en vetenskapliga trosbekännelse. För, menar en kolumnist: "Lika lite som en anti-demokratisk nazist som förnekar Förintelsen kan fungera som samhällskunskapslärare kan en evolutionsförnekande kreationist vara lärare i naturkunskap." En annan debattör twittrar:
"en rektor eller sjukhuschef vore nazist eller kreationist. Total konflikt med uppdraget."

Frågan infinner sig om varför inte till exempel medlemskap och engagemang i det socialdemokratiska partiet skulle göra det omöjligt att samtidigt vara en skicklig och självständig statsvetare?

Underhållande om subjektiva värden

2011-03-07T15:21:00.002+01:00

Hans Joas om historieberättandets etik

2011-03-05T22:24:00.002+01:00

"We cannot make plausible and defend our value commitments without telling stories – stories about the experiences from which our commitments arose, stories about other people’s experiences or about the consequences a violation of our values had in the past. Biographical, historical, and mythological narration in this sense are not just a matter of illustration for didactic purposes, but a necessary part of our self-understanding and of our communication about values. The insight that in the case of the communication about values a strict separation of genesis and validity is impossible should not lead to an exaggerated understanding of their separability in the case of cognitive and normative validity claims, but instead inspire us to take seriously the connection between narration and argumentation in all attempts to justify values. What we need is a structure of argumentation that is ‘genealogical’ because of the contingency of the genesis of values, but not ‘destructive’ in the way Nietzsche and Foucault thought it to be."

Hans Joas - Value Generalization. Limitations and Possibilities of a Communication about Values. s.91

Asad om religion och politik

2011-02-28T21:31:00.006+01:00

Via ett inlägg på The Immanent Frame om religionens roll för revolutionen i Egypten, hittade jag en fantastiskt intressant föreläsning av antropologen Talal Asad (pdf). Utdrag i urval:

The reason there can’t be a universal conception of religion is not because religious phenomena are infinitely varied – although there is in fact great variety in the way people live in the world with their religious beliefs. Nor is it the case that there is no such thing as religion, as some have suggested. It is that defining is an historical act and when the definition is deployed it does different things in different times and circumstances, and responds to different questions, needs, pressures. The concept “religion” is not merely a word: it connects to vocabularies that bring persons and things, desires and practices together in particular traditions in distinctive ways. This applies also to religion’s twin “secularity”..."

(...)

"How does democratic sensibility as an ethos (whether “religious” or “secular”) accord with democracy as the political system of a state? The former, after all, involves the desire for mutual care, distress at the infliction of pain and indignity, concern for the truth more than for immutable subjective rights, the ability to listen and not merely to tell, and the willingness to evaluate behavior without being judgmental toward others; it tends toward greater inclusivity. The latter is jealous of its sovereignty, defines and protects the subjective rights of its citizens (including their right to “religious freedom”), infuses them with nationalist fervor, and invokes bureaucratic rationality in governing them justly; it is fundamentally exclusive. My point is not to argue that the two are necessarily incompatible. I simply ask whether the latter undermines the former – and if it does, then to what extent. I suggest, finally, that the modern idea of religious belief (protected as an individual right) is a function of the secular state but not of democratic sensibility."

Asads kritik av den liberala tendensen att definiera och särskilja vad man kallar religion från annan mänsklig aktivitet är central för vad som kan kallas en postsekulär epistemologi. Centralt för detta perspektiv är viljan att hålla samman teori och praktik genom att framhålla hur vårt tänkande är inbäddat i sociala praktiker. Det finns här intressanta paralleller mellan Asads föreläsning och James K.A Smith postmoderna perspektiv på karismatik och rationalitet. Asad och Smith förenas i sin betoning av sambandet mellan tänkande, gemenskap och kropp. Smith utvecklar dessa tankar bland annat i denna föreläsning.

Bra bloggat ...

2011-02-23T16:19:00.005+01:00

Peter Berger skriver om religion inom militärmakten:

"I attended a conference at the Academy on issues connected with the new West German army which was about to be organized. One issue was the form to be taken by the military chaplaincy. Opinion in the churches was still strongly influenced by the memory of the Third Reich and, consequently, by the conviction that the ministry must never engage in uncritical legitimation of the state." ... "How does an American army chaplain differ from a politruk?” The term referred to Communist party officials attached to units of the Soviet army with the purpose of political indoctrination. The American did not understand the term. When it was explained to him, he was not offended. He was genuinely puzzled. He did not understand why such a question would be asked. Ten years later, during the Vietnam War, he would have understood."

En nyfunnen bloggfavorit är Billy Daniel som bloggar hos The Other Journal. Missa inte hans lysande texter Om kapitalismens dygder, samt om anglikanska kyrkans beslut att språkligt revidera sin dopritual:

"The church is being baptized into global-market-society; and when the words become comprehensible apart from the liturgical action of God in Christ, in which the sacraments participate, the church ceases to be the church. Of course the average Briton doesn’t understand “slavery in Egypt” or being “buried with Christ.” And thank God we can say that they don’t! Thank God we can say that the average American doesn’t understand or the average human doesn’t understand. If they did, then we would know by the daily havoc wreaked on the world that Baptism is meaningless. Making it easy to understand is what got us into the mess the church is in today."

Missa för allt i världen inte Who´s Babtizing whom?

Om toleransens villkor ...

2011-02-19T00:41:00.009+01:00

När jag såg det här lysande klippet:

The Daily Show
Tags: Daily Show Full Episodes,Political Humor & Satire Blog,The Daily Show on Facebook

via @joelsh

... kom jag att tänka på det här Hauerwas-citatet:

Look what happened to Catholics in the United States. They struggled like hell to make it and finally saw John F. Kennedy elected president. Any Catholic of that generation will tell you how important it was that Kennedy became president. Catholics all over the world rejoiced, but I say it was their day of shame -- particularly when Kennedy told a group of Southern Baptists in Houston that he would follow his conscience and not the Roman Catholic church. Catholics said, “See, it is possible to be American and Catholic.”

Toleransens logik tycks i den liberala demokratin lyda: Vi tolererar den annorlunde om han slutar vara så annorlunda. Viljan att fokusera på det som ses som universellt och förenande resulterar dock ofta i att partikulära skillnader och olikheter ignoreras och/eller göms undan. Men som Jayne Svenunsson skrev i ett delvis annat sammanhang:

"Historien har, när allt kommer omkring, visat att visioner som vet att de kommer någonstans ifrån tenderar att ha bättre insikt om att de är på väg någonstans och inte vart som helst. Sådana visioner tenderar också i mindre grad att förgripa sig på den som till äventyrs inte delar den aktuella visionen."

I ljuset av ovanstående citat blir det viktigt att fråga sig på vems förment neutrala altare som partikulariteten så ofta offras. Vart kommer den (muskulösa) liberalismen ifrån, och vart leder den?

Om den fåfänga strävan efter en muskulös liberalism

2011-02-13T19:48:00.016+01:00

Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, skriver idag intressant i SvD om multikulturalism, och om den nya form av liberalism som David Cameron och Angela Merkel tycks förespråka. De båda betonar vikten av nationell uppslutning kring en viss sorts värderingar, ett specifikt språk, och vissa bestämda symboler. Cameron har kallat detta för ”liberalism med muskler”. Eller med Camerons egna ord:

... we must build stronger societies and stronger identities at home. Frankly, we need a lot less of the passive tolerance of recent years and a much more active, muscular liberalism. A passively tolerant society says to its citizens, as long as you obey the law we will just leave you alone. It stands neutral between different values. But I believe a genuinely liberal country does much more; it believes in certain values and actively promotes them. Freedom of speech, freedom of worship, democracy, the rule of law, equal rights regardless of race, sex or sexuality. It says to its citizens, this is what defines us as a society: to belong here is to believe in these things. Now, each of us in our own countries, I believe, must be unambiguous and hard-nosed about this defence of our liberty.

Heinö avslutar sin artikel med två i sammanhanget mycket centrala frågor: "Behöver vi verkligen bli mer lika? Vad bör vi i så fall enas kring?". Cameron gav i sitt tal delvis svar på den andra frågan genom att exemplifiera med vad han vill se uppslutning kring:

... Do they believe in universal human rights - including for women and people of other faiths? Do they believe in equality of all before the law? Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government? Do they encourage integration or separatism?

Det tycks alltså som att det är förställningen om de mänskliga rättigheterna som skall ge liberalismen kött på benen. Jag välkomnar visserligen allt som innebär att liberalismen tydliggör sina värderingar och sin idégrund, och därmed fjärmar sig från en "neutral" och historielös självförståelse. Jag ser dock vissa problem med denna strategi eftersom mänskliga rättigheter är ett ganska vagt, eller inte tillräckligt muskulöst begrepp, för att tala med Cameron. För vems föreställning av mänskliga rättigheter är det som avses? Den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams har formulerat problematiken enligt följande:

If we speak without qualification of the right to life, the right to a fair trial, the right to raise a family and the right to a paid holiday under exactly the same rubric, it is very hard to see how this language can plausibly be understood as dealing with moral foundations. Fundamental issues blend with reasonable contractual expectations in a confusing way, and the idea of a list of entitlements dropped, as it were, into the cradle of each individual is deeply vulnerable to the charge of arbitrariness.

John Milbank är inne på samma linje och framhåller att mänskliga rättigheter inte ger någon sammanhållen etisk vägledning, samt att det faktum att det är upp till enskilda stater att tolka och förespråka den uppsättning med rättigheter som de finner lämplig, tydliggör det godtyckliga elementet i de mänskliga rättigheterna:

[...] this notion of human rights clearly provides us with no practical ethical guidance. In reality it leads to a state of anarchy which is only ended by an authoritarian power which will arbitrarily promote one set of rights over another—liberal capitalist states the right of property; State socialist authorities the rights to food, health, work and culture. The former will be at the expense of majority economic well-being; the latter at the expense of people’s rights of free association and free choosing of roles and an order of existential priorities.

Williams och Milbanks problematisering av föreställningen om mänskliga rättigheter handlar alltså om en avsaknad av en underliggande och sammanhållen förståelse av verkligheten. Vänsterateistiska filosofer som Zizek och Agamben förenas här med ovan nämnda teologer i en misstänksamhet mot en föreställning om universella mänskliga rättigheter som inte grundas i en tydlig antropologi eller föreställning om vad det innebär att vara människa. Frågan om vems människosyn och vems föreställningar om rättigheter som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna är alltså central. Med teologen Ola Sigurdsons ord:

… mänskliga rättigheter innebär inte endast juridiskt bestämda eller moraliska friheter och förpliktelser utan implicerar också fundamentala antropologiska antaganden om människans väsen. Således handlar de inte bara om vad ´människan bör göra´ utan i hög grad också vem människan är´.*

Inför frågor som berör ´vem människan är´ står dock den sekulära staten naken. Att den liberala staten står naken eller neutral i frågor som rör livsåskådning och olika föreställningar om vad som är ett gott liv, är dock dess själva affärsidé. Men det är just här som Camerons problem tydliggörs: En liberalism som vill skilja det rätta från det goda får problem med att erbjuda de substantiella värderingar att samlas kring som Cameron efterlyser. En förställning om mänskliga rättigheter värd namnet kräver något av liberalismen som skakar den i dess grundvalar, nämligen en föreställning om vad som är ett gott liv. Annorlunda uttryckt krävs en explicit föreställning om vad det innebär att vara människa. Kanske är Camerons muskulösa liberalism i själva verket en sorts kommunitarism?

Värderingar och rättigheter existerar ju inte av sig själva, utan måste omfattas och bäras av gemenskaper och institutioner. Frågan handlar alltså inte bara om kring vilka värderingar det pluralistiska samhället skall samlas, utan även om vilka gemenskaper som skall bära dessa värderingar.

* Ola Sigurdson, Det postsekulära tillståndet: Religion, modernitet, politik. Göteborg: Glänta produktion, 2009. s.254

Missa inte ...

2011-02-08T19:58:00.004+01:00

- @joelsh i Dagen om myten om det religiösa våldet.

- @ludviger delar med sig av sin uppsats om gudsbilden i Ingmar Bergmans filmer.

- @jameskasmith drar igång en kurs med tillhörande blogg om Charles Taylors A Secular age.

- Tariq Ramadan och Slavoj Zizek i Al Jazeera om utvecklingen i Egypten.

Om svårigheterna med att förställa sig Jesus i lotusställning

2011-02-02T16:27:00.007+01:00

Sociologen Peter Berger skriver här ett intressant blogginlägg med anledning av en artikel om pluralistiska förhållningssätt till religiös mångfald. Artikeln förespråkar att man kan tillhöra två religioner samtidigt. Berger invänder:

There are two important themes that frequently occur in pluralistic approaches to religious diversity. They also occur here. One is the notion that one can relate to other religious traditions by way of common moral principles and of joint political actions. The other is the notion that commonality can be perceived as a result of comparable mystical experiences. Both notions underemphasize the cognitive aspect of religion. Both notions, I think, are problematic. It is doubtful that most traditions share moral principles. One can reduce morality to some practical recommendations. Buddhists and Christians can agree that one should not kick little old ladies into the gutter. But behind this shared recommendation lie vastly different definitions of reality. It is even possible to argue that Buddhist “compassion for all sentient beings” is almost the opposite of Christian caritas. Buddhists and Christians can cooperate in a political project to benefit old people, as indeed they can cooperate in such a project with agnostics and atheists, or even with self-interested businesses marketing walking sticks and sturdy walking shoes to old ladies. Leave aside here the fact that Third Worldist and “progressive” projects are unlikely to do much for the intended beneficiaries. Any joint political projects, whatever their ideological coloration, can only bring together the adherents of different faiths in a temporary, ad hoc manner.
...
It is very important to understand that this mystical undercurrent has always been in tension with the major developments in the three Abrahamic traditions, whose representatives quite correctly suspected mysticism of undermining the core of the respective faiths. Let me put it this way: It is very difficult to imagine Moses, or Jesus, or Muhammad proclaiming their message while sitting in the lotus position!
...
The literature on inter-religious dialogue distinguishes between three general approaches: exclusivism, which affirms the uniqueness and superiority of one’s own faith.; inclusivism, which takes its stand within one tradition, while conceding that truth may also be found outside it; and pluralism, as ably represented by Knitter and Hick. I am of the opinion that inclusivism has the best chance of avoiding both closed-minded fanaticism and self-liquidating relativism.

I ett tänkt postsekulärt samhälle, där distinktionen mellan sekulärt eller religiöst upphävs, och där inte något perspektiv betraktas som neutralt, vidgas naturligtvis frågeställningen om hur olika perspektiv och livsåskådningar skall förhålla sig till varandra. Skall till exempel den kristna traditionen ses som en resurs som genom sina insikter kan hjälpa den liberala staten att motivera och utveckla de mänskliga rättigheterna? Eller, är den kristna traditionen en distinkt egen berättelse som knappast låter sig kombineras med, eller reduceras till verktyg för, någon annan överideologi? Den som exempelvis hävdar att det är klokast att samverka med andra traditioner för människans bästa, måste kunna besvara motfrågorna:

Vilken traditions föreställning om människan, vilken traditions förståelse av "det bästa", och på vems spelplan skall samverkan ske?

To love humanity, but hate people

2011-02-01T13:31:00.006+01:00

Oh, how I love Humanity,
With love so pure and pringlish,
And how I hate the horrid French,
Who never will be English!

The International Idea,
The largest and the clearest,
Is welding all the nations now,
Except the one that's nearest.

This compromise has long been known,
This scheme of partial pardons,
In ethical societies
And small suburban gardens—

The villas and the chapels where
I learned with little labour
The way to love my fellow-man
And hate my next-door neighbour.

- G.K. Chesterton

Mer Milbank ...

2011-01-30T16:17:00.004+01:00

John Milbank kommer under de närmaste månaderna att leverera en serie föreläsningar på temat Philosophy: A Theological Critique, där han bland annat kommer beröra metafysikens återkomst.
Du hittar den första föreläsningen här!

Tillsammans med Zizek och Creston Davis har Milbank nyligen även skrivit boken Paul's New Moment: Continental Philosophy and the Future of Christian Theology. Att döma av det mycket intressanta förordet (som läses här) kommer teologin som kritisk resurs gentemot nyliberalismen att stå i centrum för diskussionen.

Frikyrkan & kulturen anno 1963

2011-01-27T23:40:00.007+01:00

Lapplisa, Jan Sparring och missionspastor John Hedlund samtalar med Lennart Hyland om frikyrkans relation till kulturen och om det är möjligt att vara operasångare och kristen.
Tipstack till @sebasti_an

Läst och hört ...

2011-01-26T16:20:00.004+01:00

- Arne Rasmusson skriver läsvärt om att gästfrihet, snarare än tolerans, är det kristna förhållningssättet i ett pluralistiskt samhälle: On Good Manners and Hospitality: Protestant Liberalism and a Multireligous Europe
(Tipstack till Cruciform Phronesis!)

- Women in Theology skriver intressant om abort under rubriken Fetuses are not innocent.

" ... whether we intend it or not, calls to defend “the innocent fetus” can quickly morph into calls to defend the fetus because it is innocent. Now talk about bad theology: implying that human beings have a “right” to life that can be forfeited such that they no longer “deserve” it. As if it were possible for a person to “deserve” life in the first place! Come on! This is Grace 101, whether you are protestant or Catholic. If our moral theology is going to be truly Christian, we ought to take a cue from the Christ who apparently was interested in saving life that specifically wasn’t innocent."

- Om någon skulle ha missat den fantastiska intervjun med prästen som protesterade mot flyktingavvisningarna till Irak ges här en andra chans.

Kommunitet på film

2011-01-14T17:39:00.009+01:00

"Mästerligt om munkars offer", skriver DN om den franska filmen ”Gudar och människor”. Filmen som handlar om morden på sju franska trappistmunkar i Algeriet 1996 får lysande recensioner överallt. Dessutom finns Michael Lonsdale en av huvudrollerna. Trailers finns bland annat här, och här.

Zizek om Wikileaks

2011-01-12T20:04:00.003+01:00

Visst har det varit väl tyst från Zizeks håll på ett tag? Idag hittade jag dock en intressant och underhållande text under rubriken: Good Manners in the Age of Wikileaks. Ett litet skämt ur texten får tjäna som teaser:

"In Baisers volés, Delphine Seyrig explains to her young lover the difference between politeness and tact: ‘Imagine you inadvertently enter a bathroom where a woman is standing naked under the shower. Politeness requires that you quickly close the door and say, “Pardon, Madame!”, whereas tact would be to quickly close the door and say: “Pardon, Monsieur!”’ It is only in the second case, by pretending not to have seen enough even to make out the sex of the person under the shower, that one displays true tact."

Läsvärt ...

2011-01-06T12:36:00.003+01:00

- Om nördkultur och innebörden av ETEWAF:

- Ett bourdieuskt perspektiv på hipstern

- Jamie Smith och Peter Berger om relationen mellan naturligt och övernaturligt

- Intressant bok om Henri de Lubacs perspektiv naturligt och övernaturligt: Everything is Sacred

- B16 om religionsfrihet och fred

And now for something completely different ...

2011-01-05T13:18:00.005+01:00

Brevet nedan är Steve Martins fantastiska sätt att besvara beundrarpost. Han skrev brevet på sitt produktionsbolags brevhuvud och i detta fall adresserat till ett fan vid namn Jerry.
Klicka på brevet för att förstora, och missa inte hans PS!

via Jens Lekman

Zizek: Are we living in the end times?

2011-01-05T01:19:00.004+01:00

Zizek on The end of nature

2010-12-21T21:28:00.003+01:00

"For us, it’s easier to imagine the end of the world than serious social change. Witness the numerous blockbusters about global catastrophe and the conspicuous absence of films about alternate societies."

- Slavoj Zizek i NYT

Kul konstantinism från vänster ...

2010-12-17T16:41:00.002+01:00

The Colbert Report

Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c

Jesus Is a Liberal Democrat

www.colbertnation.com

Colbert Report Full Episodes

Political Humor & Satire Blog</a>

March to Keep Fear Alive

Om "sann religion" och våld i adventstid

2010-12-14T10:35:00.009+01:00

Med anledning av självmordsbombaren i Stockholm toppas idag tidningen Dagens förstasida med ett citat ur Elisabeth Sandlunds ledare. Rubriken på förstasidan lyder "Sann religion har inget med våldsdåd att göra". Jag tycker rubriksättning är olycklig (även om jag tror mig förstå vad Sandlund menar). Jag är nämligen mycket osäker på vad som avses med begreppet religion, och är ännu mer osäker på vad "sann religion" skulle vara för något. Jag känner följaktligen inte heller något behov av att försvara religion i allmänhet.

Sandlunds citat blir ju inte mindre problematiskt i ljuset av de GT-texter som formligen badar i blod. Ta till exempel självmordsattentatet i Domarboken 16:29:

"Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan han levde."

Alltför ofta har begrepp som "sann religion" används för att göra åtskillnad mellan andligt och materiellt, där det andliga betraktas som den sanna kärnan i religionen och där trons materiella
anspråk ses som själva problemet. Enligt detta synsätt är det när "religionen" går utanför sitt andliga reservat och har synpunkter på det praktiska och materiella livet, som den blir problematisk och våldsam. I denna mening är det ju själva begreppet "sann religion" som är själva kriget, som Stanley Fish påpekat i en läsvärd artikel:

... the question "Is this a religious war?" is not a question about the war; it is the question that is the war. For the question makes assumptions Al Qaeda members are bound to reject and indeed are warring against: that it is possible to distinguish between religious and nonreligious acts from a perspective uninflected by any religion or ideology; or, to put it another way, that there is a perspective detached from and above all religions, from the vantage point of which objective judgments about what is and is not properly religious could be handed down; or that it is possible to distinguish between the obligations one takes on as a person of faith and the obligations one takes on in one's capacity as a citizen.

I ljuset av Fish-citatet blir påståendet om att "sann religion inte har med våldsdåd att göra", ganska platt. Den intressanta frågan blir istället: Vilka övertygelser och vilka gemenskaper främjar fred? Detta oavsett om övertygelserna och gemenskaperna kallas religiösa eller sekulära. Denna fråga menar jag är viktig därför att den inte bara riktar sin udd mot militanta islamister. Frågans udd riktas även mot liberala sekulära demokratier, samt mot de kristna som, även om de kanske inte är beredda att döda för sin tro, ofta är beredda att döda för sitt land.

Kanske kan allt våld sägas förenas av en brist på tålamod. Oavsett om det handlar om självmordsbombare, krogslagsmål eller arméers fältslag, så förenas de i någon mening av en otålighet; av viljan att här och nu ta makten och hämnden i egna händer för att framtvinga sin egen vilja och ordning. Denna hållning står i stark kontrast till Jesus exempel. Att vara kristen innebär att gå i Hans efterföljd som valde korsets väg. Kristna uppmanas att avstå både från att döma och från att ta hämnden i egna händer (Rom 12:19). Guds rike kommer nämligen inte genom våld; det kan varken påskyndas genom bomber eller ockupationer. Allt vi kan göra är att troget vänta på Honom som i adventstid omnämns som fredsfurste. Kristet icke-våld är därför nära förbundet med tålamod. Vi väntar på att Guds rike skall komma med fred och rättfärdighet till jorden. Den väntande kyrkan är det kristna svaret på frågan om vilka övertygelser och vilka gemenskaper som främjar fred.

...

Stöveln som bars i striden

och manteln som fläckats av blod,

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,

och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig fader,

Fredsfurste.

Jes 9:5-6

Om kapitalistisk etik

2010-12-10T21:06:00.015+01:00

Den senaste tiden har det blivit tydligt för mig hur ekonomismen tycks tränga ut alla andra perspektiv, även inom "det etiska området". Inga andra perspektiv tycks längre vara möjliga att anlägga än just de ekonomiska.

Ta invandringsdebatten som exempel. De som är emot att Sverige skall ta emot invandrare motiverar ju vanligen detta med att den svenska välfärden dräneras och att det kostar för mycket. Det lustiga är att de som argumenterar för att Sverige skall ta emot fler invandrare ofta också gör det utifrån ekonomiska argument. Men då handlar det vanligen om att Sverige inte har råd att att inte ta emot invandrare. Allt efter devisen "fler människor som konsumerar skapar fler jobb".

I skrivande stund halvlyssnar jag på sändningarna från nobelfesten. I ett litet inslag om Robert Edwards som belönas för utvecklingen av provrörsbefruktning, framhålls att kyrkan varit starkt kritisk mot denna forskning. Reportern frågar en inkallad expert om det ändå inte finns ett etiskt perspektiv på provrörsbefruktning. Svaret blir jakande, det etiska perspektivet handlar enligt experten om att barnlösa i u-länderna fortfarande saknar tillgång till tekniken. I morse hörde jag precis samma argument i P1 Morgon: "den etiska problematiken med provrörsbefruktning handlar om att alla inte har råd med den".

Missförstå mig inte, visst är ojämlika resursförhållanden en viktig etisk fråga. Vad jag reagerar emot är hur det blir alltmer sällsynt med andra perspektiv än de rent monetära för att värdera mänskligt handlande. Om etik handlar om hur vi bör leva, så bör man ju fråga sig vad ekonomi (en så kallad värderingsfri vetenskap) kan ge för vägledning i en sådan fråga. Men vilka andra perspektiv står till buds? Vilka andra berättelser, än den om människan som konsument, kan ge vägledning om hur vi bör leva våra liv? Mänskliga rättigheter, kanske?

Den brittiske teologen John Milbank är minst sagt skeptisk till det alternativet:

(...) this notion of human rights clearly provides us with no practical ethical guidance. In reality it leads to a state of anarchy which is only ended by an authoritarian power which will arbitrarily promote one set of rights over another—liberal capitalist states the right of property; State socialist authorities the rights to food, health, work and culture. The former will be at the expense of majority economic well-being; the latter at the expense of people’s rights of free association and free choosing of roles and an order of existential priorities.

Om det inte finns något annat sätt att värdera mänskligt handlande än i ekonomiska termer; då blir meningsfullt handlande detsamma som lönsamt handlande. Mening har då reducerats till pengar och makt, och allt tal om rättvisa och befrielse är illusoriskt. Frågan om hur vi bör handla kan inte skiljas från vem människan är. Vem säger ekonomismen att du är? Kan vi reduceras till nyttomaximerande primater?

I denna viktiga antropologiska diskussion uppfattar allt fler att teologin har något viktigt att säga. Teologin, som med Terry Eagletons ord, är ”en av de mest ambitiösa teoretiska arenorna som finns kvar i en allt mer specialiserad värld – en vars ämne inte är något mindre än själva mänsklighetens natur och bestämmelse, i relation till vad den menar är det mänskliga livets transcendenta källa".*

Terry Eagleton, Reason, Faith, and Revolution: Reflections on the God Debate (New Haven/ London: Yale University Press, 2009), p. 167.

Walter Brueggemann om rättvisa och kärlek

2010-12-08T11:42:00.003+01:00

Läst i veckan ...

2010-11-27T10:21:00.003+01:00

- Milbank om fattigdom.

- James K.A Smith om sekularism och det sekulära.

- Fredrik Wenell testar att byta ut Lars-Åke Lagrell mot en Imam.

- @joelsh om varför Eva Dahlgrens läsning leder fel.

- @Ludviger sammanfattar Walter Benjamins Capitalism as Religion i tre tweets:

1) Kapitalismens otyglade expansion ökar msk begäret till oändliga mått = tex masslakt av djur = skuld
2) Kapitalismen är ett abstraherande medium = systematisk likgiltighet för mellanmänskliga relationer = skuld
3) Varuutbytets bas, att tillsammans övervinna bristen löses av kapitalismen genom att finna nya brister = skuld

Det ryktas att @Ludviger härnäst skall tweetifiera Heideggers Sein unt Seit.

Om sekularism och det sekulära

2010-11-25T13:44:00.009+01:00

Jag läser om hur en skola i Borås anmälts till skolinspektionen för sin skolavslutning i den lokala SMU-församlingens sporthall. Eleverna uppmanades där att be en bön och sjunga två psalmer. Den anonyme anmälaren tycker att det är kränkande att skolan utövar kristna riter eftersom den ska ha en religiöst neutral hållning.

Så kan man naturligtvis tycka, ingen skall ju tvingas utföra någon annans riter. Denna hållning ger dock upphov till en mängd intressanta följdfrågor. Frågor som: Vad är en religiöst neutral hållning, och är den ens möjlig? Hur skilja mellan är religion och kultur? Är det religiöst neutralt med tomtar och lucior? Är det religiöst neutralt att sjunga "Den blomstertid"?

Vad gäller de två sista frågorna kan en av Skolverkets jurister ge lugnande ord: "Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Förvirringen i den här frågan skulle sannolikt bli mindre med en fördjupad förståelse av skillnaden mellan begreppen "sekularism" och "sekulär". James K.A. Smith reder i en färsk bloggpost under rubriken "Secular" Liberal Arts Education? Or Still "Secularist? ut begreppen, och säger i korthet följande:

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har definierat sekularisering som en rörelse från ett klimat där tro på Gud är oproblematisk och självklar, till ett klimat där tro bara är ett val bland många. På liknande sätt har den amerikanske religionsvetaren Jeffrey Stout beskrivit sekularisering som uppkomsten av ett samtalsklimat där man inte kan utgå från att ens samtalspartners utgår från samma religiösa antaganden som man själv gör, utan att man för den sakens skull behöver överge sina trosföreställningar eller avhålla sig från att ta dem till grund för sitt agerande. Gemensamt för dessa båda perspektiv på sekularisering är att de framhåller pluralismen och ödmjukheten inför att ens eget perspektiv inte är det enda.

Att hävda att vi lever i ett sekulärt samhälle innebär enligt detta synsätt alltså inte att vi lever i ett icke-religiöst samhälle, utan att vi lever i ett pluralistiskt samhälle där ingen plausibilitetsstruktur betraktas som universell eller neutral. Detta perspektiv är väsensskilt från sekularismen som på ett doktrinärt sätt söker utrota vissa föreställningar ("religiösa") från samhället, till förmån för sin egna syn på rationalitet.

Självklart skall ingen tvingas att delta i någon annans berättelse. Men i ett pluralistiskt samhälle fyllt med olika kulturer och traditioner kommer vi alltid att exponeras för varandras berättelser och riter. Jag tror att dessa kulturella möten skulle avdramatiseras om man kunde överge myten om den neutrala och rationella berättelsen, och istället reflektera över hur ens egen berättelse egentligen ser ut.

Som så ofta säger Hauerwas det bäst:

"Liberalism, in its many forms and versions, presupposes that society can be organized without any narrative that is commonly held to be true. As a result it tempts us to believe that freedom and rationality are independent of narrative - that is, we are free to the extent that we have no story. Liberalism is, therefore, particularly pernicious to the extent it prevents us from understanding how deeply we are captured by its account of existence."

Cornel West hos Ferguson

2010-11-20T21:50:00.003+01:00

"A bluesman in the life of the mind, a jazzman in the world of ideas"

Veckans länkar ...

2010-11-20T10:24:00.007+01:00

- Lars Åberg skriver i en läsvärd krönika i Sydsvenskan om etnicitetsbegreppet som samhällsproblem, och påminner mig om att likheterna mellan begreppen "etnicitet" och "religion" är slående!

Jag har ännu inte träffat någon som kan tala om vad etnicitet är för någonting. Ändå lärs det ut på Malmö högskola och skrivs in i svensk lagstiftning. Som få andra begrepp har det förgiftat debatten och krattat manegen för alla sorters reaktionärer, inkrökta nationalister, patriarkala bidragsfixare och religiösa blådårar.

- Den nya teologibloggen Women In Theology innehåller intressanta kommenterar kring ...

- ...nya texter av Hauerwas om krig (1, 2, 3), och av Milbank om sex.

- Arne Rasmusson har börjat blogga hos Cruciform Phronesis.

- Till sist en intressant krönika om vanliga vanföreställningar om ateism:

1) That the term “atheist” has a clear, agreed-upon meaning

2) That there are consistent, recognizable markers of atheist identity

3) That self-described “atheists” share common assumptions about what atheism is

4) That “atheism” and “secularism” are synonyms

5) That being an atheist necessitates a relentless hostility to all forms of theism

6) That atheism and theism are radically distinct, sharing little in common epistemologically, historically and even “theologically,” if you will.

What Would Žižek Do?

2010-11-13T00:33:00.002+01:00

Om du bara skall läsa en text om Zizek: What Would Žižek Do? Redeeming Christianity's Perverse Core

Om svårigheterna med att vara radikal

2010-11-12T22:07:00.008+01:00

"It is this lack of stable identities which for some cultural theory today is the last word in radicalism. Instability of identity is ´subversive´ - a claim which it would be interesting to test out among the socially dumped and disregarded.

In this social order, then, you can no longer have bohemian rebels or revolutionary avant-gardes because they no longer have anything to blow up. Their top-hatted, frock-coated, easily outraged enemy has evaporated. Instead, the non-normative has become norm. Nowadays, it is not just anarchists for whom anything goes, but starlets, newspaper editors, stockbrokers and corporation executives. The norm now is money; but since money has absolutely no principles or identity of its own, it is no kind of norm at all. It is utterly promiscuous, and will happily tag along with the highest bidder."

Terry Eagleton. After Theory. London: Penguin books, 2003. s. 16-17

Ovanstående stycke har viss förklaringspotential, både för varför socialdemokraterna gjorde ett katastrofval, och till varför teologi på sikt kommer ersätta kritisk teori som resurs för att stå emot kapitalismen.