Allt hänger ihop va? Diskussionen om högt och lågt, allvar och trams, den akademiska poesin, den spexiga kyrkan? Vi ser en förflyttning av allvaret? De stora frågorna? Var finns de nu? Om de inte finns i poesin och inte i kyrkan? Och definitivt inte på kultursidorna. Vad gör man? Läser böcker istället för dagstidningar? Ja. Försonas med det faktum att det känns hundra gånger mer givande att fundera på Julie Christies kappa än att läsa en svensk diktsamling? Ja. Går i kloster? Lite drastiskt kanske. Men rätt tilltalande tanke. Betydligt mer tilltalande än att diskutera den samtida poesins subversiva praktik och belysande av normativa syntaxer.Carl Erland Andersson tycks i dagens GP vara inne på samma linje (i en artikel som jag nog kommer återkomma till):
I dag medför blandningen av högt och lågt inom kulturen sällan konflikter och motsättningar, utan tvärtom främst en homogenisering, att - under hojt om mångfald - behandla allt som absolut likt, det vill säga alla kulturella uttryck blir medelmåttiga - relativt bra eller relativt dåliga. Och det är de följsamma medlöparna, som Alex Schulman och Fredrik Virtanen, som är detta skeendes mest betydande ideologer, inte mer kritiska kommentatorer som Karolina Ramqvist eller Fredrik Strage.
Huruvida Ramqvist och Strage förtjänar att tas som exempel på samtidskritiska kommentatorer kan man ju diskutera (men att just dessa framhålls understyrker ju liksom bristen än tydligare, var finns det kulturkritiska samtalet??).
Med Ann Herberleines ord:
Jag vill också höra om kärleken, godheten, glädjen, nåden, barmhärtigheten och förlåtelsen. Det där som också finns i människors liv, då och då. Jag vill höra talas om det på allvar. På riktigt. Så att det känns. Inte något banalt Bamseprat om att vara snäll och kramas. Jag vill framför allt höra om Gud. Jag vill bli tagen på allvar, som en tänkande och kännande människa.
Amen!
