Om varför en trosfridsparagraf är en dålig idé

Jag läser i Dagen att den kristdemokratiske riksdagsledamoten Tuve Skånberg vill införa en trosfridsparagraf i Sverige. I en motion menar Skånberg att Norges blasfemiparagraf med en formulering om att de som ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse", borde stå som förlaga för en svensk lagstiftning mot religionskränkning.
Suck ... 50-talet ringde och ville ha tillbaka sin retorik. Det var tydligen upptaget när 1800-talet försökte komma fram ...

Jag är visserligen tacksam för att få leva i ett land som har religionsfrihet, men att införa en ny lag som särbehandlar "religiösa" ter sig mer än lovligt stolligt. Detta i synnerhet då vi i vår post-sekulära samtid har allt svårare att veta vad som avses med religion, och därmed kunna skilja religion från politik eller andra kulturella uttryck. Till och med Skånbergs partibroder Alf Svensson verkar känna sig tveksam inför religionsbegreppet och motionerade för en tid sedan om att skolverket skulle definiera vad som avsågs med begreppet "religiös friskola".

Den liberala rättighetstraditionen innehåller många fördelar, men också många faror för kyrkan:

"Freedom of religion is a temptation, albeit a subtle one. It tempts us as Christians to believe that we have been rendered safe by legal mechanisms. It is subtle because we believe that our task as Christians is to support the ethos necessary to maintaining the mechanism. As a result, we lose the critical skills formed by the gospel to know when we have voluntarily qualified our loyalty to God in the name of the state."

Stanley Hauerwas. After Christendom? How the Church is to behave if freedom, justice and a Christian nation are bad ideas. Abingdon Press, 1991. s. 71

När Jesus sa: "Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull", så var det sannolikt inte för att kristna skulle kunna dra de som hädar inför domstol. Mer troligt är att Jesus menade att hån och förföljelse är väntade konsekvenser för den som lever ut evangeliet. Men från den makt som Jesus förväntade sig förföljelse förväntar sig Skånberg skydd. Jag förmodar att detta säger något om Skånbergs syn på kyrkans relation till staten, men kanske även något om hans förståelse av kristen tro.

Först kränkt vinner

Missa för allt i världen inte Maciej Zarembas intressanta artikelserie i DN "Först kränkt vinner" (här, här och här). Zaremba begrundar i texterna en av vår tids favoritsysselsättningar, nämligen den att vara kränkt. I texten citeras en för mig okänd lundateolog; Ann Heberlein:

"Om konsten att ta ansvar" beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon."

(...)

"Det är inte meningen att man skall svara, säger lundateologen Ann Haberlein. "Du har kränkt mig" är en conversation stopper, en replik som inte vill ha svar, men vill dra sig undan sakfrågan. Den kränkta dumpar sin känsla i vårt knä för att vi skall begrunda vår skuld - han själv har ingen del i saken och inget ansvar. Framförallt vill han inte höra att det "inte var meningen". "

Kanske är det så att den myckna kränktheten är ett naturligt symptom på att vi lever i en narcissistisk kultur, där det som inte bekräftar mig uppfattas som just kränkande?