Agamben on secularization

"In this sense, secularization operates in the conceptual system of modernity as a signature that refers back to theology. Just as, according to canon law, the secularized priest had to wear a sign of the religious order he had once belonged to, so does the secularized concept exhibit like a signature its past belonging to the theological sphere. The way in which the reference operated by the theological signaure is understood is decisive at every turn. Thus, secularization can also be understood [...] as a specific performance of Christian faith that, for the first time, opens the world to man in its worldliness and historicity. The theological signature operates here as a sort of trompe l'oeil in which the very secularization of the world becomes the mark that identifies it as belonging to a divine oikonomia."

Giorgio Agamben, The Kingdom and the Glory: For a Theological Genealogy of Economy and Government (Stanford University Press, 2011), 4

Rowan Williams om moral och transcendens

Can we make sense of morality without a religious notion of a transcendent or supernatural being?
I think that, to make sense of unconditional rights or claims, we need to be clear that there is such a thing as universal human nature and that it has some intrinsic dignity or worth. To try and ground this independently of the idea of a transcendent source of value seems to me not finally feasible. People do, of course, make such claims, and do so in good faith, but I don't see how you can define a universally shared, equal, independent-of-local-culture-and-habit conception of human flourishing without something more than a pragmatic or immanent basis.
In other words, I think morality ultimately needs a notion of the sacred - and for the Christian that means understanding all human beings without exception as the objects of an equal, unswerving, unconditional love.

Läs resten av intervjun med Rowan Williams här!

Krossad vetenskapsoptimism

John Gray sågar Pinkers vetenskapsoptimism i The Prospect magazine.

"Pinker’s attempt to ground the hope of peace in science is profoundly instructive, for it testifies to our enduring need for faith. We don’t need science to tell us that humans are violent animals. History and contemporary experience provide more than sufficient evidence. For liberal humanists, the role of science is, in effect, to explain away this evidence. They look to science to show that, over the long run, violence will decline—hence the panoply of statistics and graphs and the resolute avoidance of inconvenient facts. The result is no more credible than the efforts of Marxists to show the scientific necessity of socialism, or free-market economists to demonstrate the permanence of what was until quite recently hailed as the Long Boom. The Long Peace is another such delusion, and just as ephemeral."

Skall människan förstås som frukt eller äpple?

”The problem with particular laws for particular ethnic/religious groups is that not all people experience themselves as belonging to a particular ethnic/religious community – so apart from people belonging to groups, there should be “universal” individuals who just belong to the state law. Apart from apples, pears, and grapes, there should be a place for fruits as such.”

Slavoj Zizek  - Multiculturalism, the Reality of an Illusion 

...
För ett "människan som äpple"-perspektiv. Se Arne Rasmussons artikel Människan i allmänhet finns inte.

"Atheism has become Pepsi to the Coke of religion"

Luke Bretherton skriver om den nya humanismens och ateismens religiösa ambitioner:

The sense in which religion and by implication atheism was simply a passing stage on the way to a new rationalistic outlook freed from religious baggage seems to have dissipated. Instead, a new confessional atheism has emerged, one ready to hawk its wares in the religious marketplace and compete for the souls of children.

Rather than a critique of religion from which the religious can learn, we find a "wannabe civil religion" that depends for its appeal on the continuance of the very thing it claims to replace. It has become an alternative rather than a critique.

Rather than a prophetic witness, disabusing humans of our illusions and idolatries, atheism has become Pepsi to the Coke of religion. To paraphrase the New Testament: what does it profit atheism to gain the whole world and lose its own soul?

Påve mot positivism

Via I Think I Belive hittade jag ett intressant utdrag från Benedikt XVI tal vid hans besök i den tyska förbundsdagen nyligen. Talet, som är värt att läsa i sin helhet, finns här!

Where positivist reason dominates the field to the exclusion of all else – and that is broadly the case in our public mindset – then the classical sources of knowledge for ethics and law are excluded. This is a dramatic situation which affects everyone, and on which a public debate is necessary. Indeed, an essential goal of this address is to issue an urgent invitation to launch one.

The positivist approach to nature and reason, the positivist world view in general, is a most important dimension of human knowledge and capacity that we may in no way dispense with. But in and of itself it is not a sufficient culture corresponding to the full breadth of the human condition. Where positivist reason considers itself the only sufficient culture and banishes all other cultural realities to the status of subcultures, it diminishes man, indeed it threatens his humanity.

I say this with Europe specifically in mind, where there are concerted efforts to recognise only positivism as a common culture and a common basis for law-making, so that all the other insights and values of our culture are reduced to the level of subculture, with the result that Europe vis-à-vis other world cultures is left in a state of culturelessness and at the same time extremist and radical movements emerge to fill the vacuum.

Om den filosofiska nyttan av religion ...

Den berömde sociologen Peter Berger har en blogg. Senast bloggade han lite om sin syn på Jürgen Habermas, och om vad som händer när en gammal vänsterfilosof finner Gud. Sista stycket är värt att återge då det tjusigt sammanfattar Bergers kritik av Habermas syn på religion.

"Edward Gibbon, in chapter 2 of his famous history of the decline of the Roman Empire, has this to say: “The various modes of worship, which prevailed in the Roman world, were all considered by the people, as equally true; by the philosopher, as equally false; and by the magistrate, as equally useful”. When you cross the philosopher with the magistrate, you get Habermas.

Misstänker att Berger skulle säga samma sak om Zizek ...

Den minsta gemensamma nämnarens förbannelse

“Today a Christian group protects itself often by hiding its particularity, by speaking as the testimony of all good wills, by identifying itself with positions held in common, by announcing only the insignificant truths of every man.”*

Nyligen gjorde Humanisternas Christer Sturmark och prästen Annika Borg gemensam sak genom att i en debattartikel i DN hävda att kyrkan och den sekulära humanismen måste gräva ned stridsyxorna och börja samverka. För varför, frågar Sturmark och Borg, skall man dra en gräns mellan personer som tror på en Gud och de som inte gör det, när den väsentliga skiljelinjen går mellan dem som vill se ett samhälle byggt på humanistisk och sekulär grund och dem som inte vill?

Ja, varför skall man dra en gräns mellan kristna och ateister, när de ju egentligen bara vill uppnå samma sak; nämligen ett gott samhälle? Underförstått i detta resonemang är ju att vi alla egentligen är överens om vad som är ett gott samhälle, och om att  de kristna bara behöver skrapa av sig sin religiösa fernissa för att komma fram till samma rationella insikt som de neutrala ateisterna. 

I den gamla First Things-artikeln "Why We Can't All Just Get Along" sätter Stanley Fish ord på vad som är problemet med Sturmarks och Borgs hållning:

"For the modern liberal, beliefs are what the mind scrutinizes and judges by rational criteria that are themselves hostage to no belief in particular; for Milton, beliefs—in God or in oneself or in the absolute contingency of material circumstances—are the content of a rationality that cannot scrutinize them because it rests on them. Milton's motto is not “seeing is believing,” but “believing is seeing”; and since what you see marks the boundaries of your knowledge, believing is also knowing; and since it is on the basis of what you know—whether what you know is that there is a God or that there isn't one—that you act, believing is acting. What you believe is what you see is what you know is what you do is what you are."

Sturmark menar att Humanisterna genom sin religionskritik spelar en viktig roll som samtalspartner för kyrkan. Men Sturmarks ytliga förståelse av religion parat med hans oreflekterade upplysningstro gör att hans religionskritik inte är värd namnet. Som Stanley Hauerwas skulle ha suckat:  If only we could produce some interesting atheists. Eller som PJ Anders Linder ( @PJSvD ) uttryckte saken på twitter: "På DN Debatt i dag lyckas verkligen Sv Kyrkan och Humanisterna locka fram det sämsta hos varandra". Kanske menade han en identitetslös men behagsjuk kyrka, och en högmodig men obildad ateism, som förenas av att de båda glömt bort sina respektive berättelser?

--

* Michel de Certeau, “How is Christianity Thinkable Today?”, in Graham Ward (ed), The Postmodern God: A Theological Reader (Oxford: Blackwell, 1997), p. 291.

Sigurdson på iTunes

Hittade just en kortare föreläsningsvideo på iTunes U med Ola Sigurdson där han presenterar sin bok Det postsekulära tillståndet. Good stuff!

Beyond the Religious, Beyond the Secular?

Center för europaforskning (CERGU) vid Göteborgs universitet bjuder in till intressant konferens den 21-22 september på temat Beyond the Religious, Beyond the Secular? Political Theology and Embedded Religiosity in European Rationalism.

I´ll be there!

Blandad påse

"Postmodernity is modernity throwing up its hands in despair in the recognition that reason cannot stand firm without a heavenly anchor."

Min gamla lärare Hans Boersma lägger ut texten kring nominalismens förbannelse och ressourcement-rörelsens välsignelser.

-

"If people don’t think there is some kind of objective good that they can recognise, that they are trying to discern, then the quest for authenticity is likely to manifest itself as a quest for power and pure promotion of self for the sheer sake of self – you know, the world of iconic pop and rock stars making videos and non-music and the way this is then discussed with comically-absurd solemnity in The Guardian as if this were really culturally important."

John Milbank har en del övrigt att önska av kultur- och nöjesjournalister och Zygmunt Bauman.

-

Via @benjekman hittade jag intressanta föreläsningar av alltid eminente Rowan Williams.

Zygmunt Bauman om interregnum

"Interregnum är tillståndet när en gammal ordning upphört att fungera – men ingen ny finns i sikte. Den gamla, som varat i över hundra år, tog slut samtidigt med Sovjetunionen och kal­la kriget, sade Bauman. Fram till dess kuggade ännu Politiken och Makten – ”Power”, i meningen förmågan att uträtta saker – i varandra. Men sedan lösgjorde sig ekonomin från politiken och nästan alla styrmedel upphörde att fungera. Politiken har blivit impotent, eftersom den har förblivit nationell – medan det mesta som påverkar våra liv har blivit globalt."

"För sjuttio år sedan handlade människans fruktan om en samhällsmakt som skulle förslava eller förgöra henne. Det är vad Orwells och Huxleys dystopier handlade om. I dag är det Michel Houellebecq som ger uttryck åt tidens fasa. I ”La Possibilité d’une île” har människor inga band till varandra längre och de förstår inte vad som menas i de få böcker som finns kvar som berättar om kärlek."

Zygmunt Bauman intervjuas av Maciej Zaremba i dagens DN.

Lästips!

- Zizek skriver om kravallerna i England under rubriken Shoplifters of the World Unite.

- Givet "puffarna" på baksidan (säger man blurbs på svenska?) så verkar Robert Bellahs kommande verk Religion in Human Evolution att bli en klassiker.

- Via The Immanent Frame hittar jag i ett utdrag ur den kommande Milton and the post-secular present : ethics, politics, terrorism:

There is more than a little merit to Creston Davis's claim that "the portal to theology was opened precisely because capitalism is ultimately a self-enclosed structure, and so theology gives us a way to transcend capital," a way that is "premised on relationality and not on Ego.

Se där en intressant förklaring till orsaken till "religionens nya synlighet" ...

Intellektuella ghetton

[T]he most ghettoized people of all, I’ve come to learn, are those who don’t know they grew up in a particular time and place and culture, and who think they can get to universal truths outside of particular realities and commitments. There are ghettos and then there are ghettos. The real question is not whether you grow up in a ghetto, but whether the ideas and customs and rhythms of your particular ghetto prepare you to engage other ideas and customs and life experiences without losing touch with your roots.

s. 9, Letters to a young Catholic, George Weigel.

via Iakttagelser

Agamben goes Schmitt

Carl Schmitts berömda tes om att alla centrala begrepp för att beskriva staten ursprungligen är teologiska begrepp som sedan sekulariserats, tycks ges ny näring genom den italienska filosofen Giorgio Agambens kommande bok: The Kingdom and the Glory: For a Theological Genealogy of Economy and Government.

"If power is essentially government, why does it need glory, that is, the ceremonial and liturgical apparatus that has always accompanied it?"(...) "Agamben shows that, when combined with the idea of providence, this theological-economic paradigm unexpectedly lies at the origin of many of the most important categories of modern politics, from the democratic theory of the division of powers to the strategic doctrine of collateral damage, from the invisible hand of Smith's liberalism to ideas of order and security.

But the greatest novelty to emerge from The Kingdom and the Glory is that modern power is not only government but also glory, and that the ceremonial, liturgical, and acclamatory aspects that we have regarded as vestiges of the past actually constitute the basis of Western power. Through a fascinating analysis of liturgical acclamations and ceremonial symbols of power—the throne, the crown, purple cloth, the Fasces, and more—Agamben develops an original genealogy that illuminates the startling function of consent and of the media in modern democracies."

... eller med Paul W. Kahns ord: "the state is not the secular arrangement that it purports to be"!

Milbank om kravallerna i England

John Milbank skriver intressant om både orsaken till, och politikens sätt att bemöta, kravallerna:

While if they suppose that the there is no moral, as opposed to pragmatic, reason for keeping the law - given the fundamental value of self-interest - then this is surely a conclusion that they share in contemporary England with many wealthy financiers, journalists, senior policeman and holders of government office, as the News International scandal exposed.

(...)

Here one might venture the remark that while religious people tend to see that malefactors and sinners are most of all to be pitied, secular political positions are bifurcated between a rightist and neo-pagan pure condemnation, and a leftist scientistic patronising of the wrong-doer as a sub-personal ineffective cog in a wonky machine.

När språket tar semester ...

En hemlös man misshandlades nyligen till döds av fem poliser i Orange County, Kalifornien. Enligt NY Times har FBI nu inlett en undersökning för att utreda om mannens medborgerliga rättigheter har kränkts. Denna absurda detalj fick mig att tänka på en fantastisk föreläsning om språk med Stanley Hauerwas jag nyligen lyssnade på:

I have no difficulty with rights claims that express social and legal duties. But claims of human rights as human rights involves philosophical difficulties that can not be resolved. In particular questions about what kind of human beings we need to be to have rights is very troubling in relationship to the mentally handicapped. Moreover once rights language is legitimized in the abstract, rights seems to multiply faster than rabbits . My deepest worry about rights however is how the language of rights can eviscerate more determinative moral descriptions. (...)

If you think rights are more basic than the description murder, you have an indication that the language has gone on holiday.

Inspirerad av Wittgenstein sätter Hauerwas som så ofta fingret på frågan om vilken berättelse och vilket språk som formar vår verklighet. Är det berättelsen om ett föreställt socialt kontrakt som ger individer vissa rättigheter? Eller är det berättelsen om hur Guds kärlek och nåd omfattar alla människor?

Hauerwas drar det till sin spets: "You can only act in a world you can see, and the only way you learn to see is by learning to say".

I en annan del av San Francisco

Under en joggingtur, kort efter att jag anlänt till San Francisco, fann jag mig efter ett par kilometers löpning utmed det centrala shoppingstråket helt plötsligt som förflyttad till ett avsnitt av The Wire. I San Francisco gränsar nämligen det ökända området Tenderloin till shoppingdistriktet med de stora varuhusen på Market street. Bara några kvarter från de exklusiva modehusens butiker drar de hemlösa runt på sina kundvagnar och de psykiskt sjuka irrar omkring på gatorna. Här ligger crackpundarna utslagna på trottoarerna, och langningen sker öppet i varje gathörn.

Som svensk förfäras och förundras man över hur det mitt i hjärtat av en västerländsk storstad kan finnas en sådan misär. Svenskar förknippar kanske främst socialt utsatta områden med förorter. Amerikanen uppfattar dock ”suburb” som ett högstatus-begrepp förknippat med tjusiga men identiska villaområden. Här är det i innerstaden som fattigdomen liksom brottsligheten är störst.

Men hur kan det komma sig att ett område i centrala San Francisco, där markpriserna är skyhöga, inte likt andra intilliggande områden renoverats, kommersialiserats och gentrifierats? En del av svaret hittade jag i denna intressanta artikel: Protecting and Preserving the Tenderloin - Can police Chief George Gascón clean up this San Francisco district without pushing the poor out?

Tenderloin var en gång ett vackert område med påkostade fasader. Husen tilläts dock att förfalla då det ansågs för dyrt att renovera dem. På grund av sin vackra arkitektur tilläts dock inte husen att rivas. Vidare består Tenderloins hyreshus nästan enbart av enrummare med delat badrum och kök, så kallade Singel Room Occupancy, SRO´s. Givet att husen är i uselt skick och att de är SROs är hyran billig. Att Tenderloin inte omvandlats till turistvänligt shoppingdistrikt beror dock på mer än dess arkitektur. Det beror även på en medveten politisk strategi att ta hand om stadens många hemlösa. Initiativet som kallades ”Care Not Cash”, gick ut på att betala frivilligorganisationer för att driva SROs som boenden för hemlösa. Istället för att som tidigare få 395 dollar i månaden, innebar Care Not Cash att socialbidragstagaren bara fick 59 dollar fast med mat och boende i något av dessa SROs inkluderat. Detta delvis för att säkerställa att pengarna inte spenderades på alkohol och droger.

Trots att Tenderloin av många betraktas som ett fult sår i San Franciscos stadsbild finns det en stark rörelse för att bevara områdets möjligheter till billigt boende. Något skämtsamt skulle det ur detta perspektiv vara ett dråpslag för de fattiga om konstnärer och homosexuella började bosätta sig i området. I alla fall om man får tro Richard Floridas Bohemian Gay index (se There goes the Neighborhood: How and Why Bohemians, Artists and Gays Effect Regional Housing Values).

Sannolikt kommer tillståndet i den amerikanska ekonomin avgöra takten på Tenderloins gentrifiering. För som Per Wirtén skriver i en krönika: "I ett land utan egentliga skyddsnät kommer även stadsmiljöerna snart påverkas. En hel ideologi om staden och "det urbana" faller samman med medelklassen." Själv hoppas jag att Tenderloin även fortsättningsvis skall vara en plats där fattiga har råd att bo, och att andra vägar än gentrifiering skall leda till att boendemiljön förbättras. För som David Harvey påpekat: "Ingen vill vara pittoresk kuliss till den kreativa klassen".

Sommarläsning ...

Kahn on political theology

"The serious claim of political theology today, however, is not that the secular should yield to the church - whatever church that might be - but rather that the state is not the secular arrangement that it purports to be. A political life is not a life stripped of faith and the experience of the sacred, regardless of what we may believe about the legal separation of church and state."

Paul W. Kahn. Political Theology. Four New Chapters on the Concept of Sovereignty, s. 18