The white mans burden

I helgen besökte jag i Rwanda. Gröna böljande kullar, sjöar, vulkaner och gorillor.
Det var i detta paradisiska land som en miljon människor hackades ihjäl under tre månader 1994. En miljon människor … på tre månader! Man försöker förstå … Varför? Hur kom det sig att ingen ingrep? Vad sysslade FN med? Hur går man vidare, som drabbad, som förövare, som land?
Ondskan är väl alltid obegriplig, men den ter sig än svårare att fatta i ett land som på ytan ter sig så lugnt och vackert.

Det är bekvämt att se på folkmordet som ett krig mellan två etniska grupper, Hutu och Tutsi. Men motsättningarna mellan dessa grupper är, som så ofta när det gäller Afrikas mörka sidor, en konsekvens av kolonialismen: Godtyckligt dragna gränser, favoriserande av vissa etniska grupper, ekonomisk utsugning och förtryck. Redan 1926 införde belgarna etnisk registrering av hutuer och tutsier.

Och hur agerade då kyrkan mitt i detta helvete? En av de större kyrkorna i landet organiserade sina stift och församlingar efter etnisk uppdelning. Kyrkan fick folk engagerade på söndagarna, men misslyckades med att genomsyra etniska relationer och bringa försoning. Hur skapas en kyrka som förmår att stå emot den världsliga makten?

Dagens filmtips: Hotel Rwanda

De dimhöljda bergens gerillor

Jag var i norra Uganda för en tid sedan, i Gulu närmare bestämt. Det är här som Herrens Motståndsarmé (LRA) härjar. Denna gerillarörelse sprider skräck genom att plundra, kidnappa, våldta eller döda alla som kommer i dess väg. Norra Uganda är totalt förlamat av dess härjningar, då närmare två miljoner människor lever i så kallade IDP-camps (Internally Displaced Persons).

Dessa läger tillkom efter att regeringen beslutat att ingen längre fick bo kvar i sina byar. Detta bland annat för att göra det svårare för gerillan att rekrytera (läs: kidnappa). Förhållandena i dessa läger som ligger utefter vägarna är vidriga. Folk saknar mat, rent vatten och medicin, dessutom terroriseras de av den Ugandiska armén som är satt att beskydda dem. Maktlösheten och frustrationen är total!

Det enda som var komiskt med resan till Gulu var att se den osannolika mängden av NGO:s och hjälporganisationer som verkade där. När jag frågade om det fanns någon som samordnade deras verksamhet blev dock svaret: It’s like herding cats!

Dagens lästips: Uprooted and Forgotten: Impunity and Human Rights Abuses in Northern Uganda

Kroppskontakt

Det finns få saker som kan få en inbunden nordbo så ur balans som när någon bryter de sociala koder som rör kroppskontakt. Ta en sån enkel sak som ett handslag. Den västerländska normen säger: fast och bestämt, och definitivt inte längre än tre sekunder.

The African way is different! Det börjar som ett vanligt handslag, men sedan höjer båda personerna händerna och greppar runt varandras tummar, för att sedan avsluta med det vanliga handslaget. Very gangsta, indeed!
Ofta kan man bli stående ett helt samtal igenom hållande varandras händer, allt medan man förhör sig om hur det står till med den andres hälsa, familj och boskap. Att en man och en kvinna skulle göra det samma, eller offentligt vissa känslor för varandra är dock otänkbart.

Häromdagen fick jag en något ovan ömhetsbetygelse. Jag var ute och gick med en ugandisk man i fyrtioårsåldern som jag lärt känna här nere. Medan vi gick där och pratade började han liksom treva efter min hand. Jag ryckte liksom till instinktivt, men innan jag visste ordet av gick vi hand i hand nerför gatan. Alltmedan jag skyggt sneglade över axeln för att se om någon tittade konstigt på oss.

Rumble in the Jungle

I går var jag på mitt livs första boxningsgala. Med min nyvunna insikt i Afrikansk tidsuppfattning anlände jag, trots att jag är en utpräglad tidspessimist, två timmar efter utsatt tid och kände mig grymt afrikansk.

Jag köpte biljett vid ringside och slog mig ned. Lokalen badade i neonljus och ur de enorma högtalarna strömmade afrikansk pop, som konkurrerade med ljudet från 500 festglada ugandier. Efter cirka en timmes väntan gick strömmen, vilket inte tycktes bekymra de övriga åskådarna de minsta. Sedan följde ytterligare en timmes väntan i en nu kolsvart lokal. Ljuset kom åter och folk fortsatte umgås, dricka och äta kyckling.

Efter ytterligare en stund var det dags … för boxning? Nej, nej … dags för tal! Ugandier verkar ha en stor förkärlek för dessa, ju fler och ju längre, desto bättre! Då det fanns boxare från såväl Kenya, Tanzania, Zimbabwe och Uganda, innebar detta att tränare, ”promotors” och förbundsledare från respektive land måste komma till tals.
Efter många, långa och högtravande tal på en mängd olika språk, var det då äntligen dags … för nationalsånger. Dessa framfördes a capella av respektive lands boxare samt coach, inte en vers förbisågs. Mycket roande! När klockan började närma sig tolv saknades bara boxarna. Efter en stunds förvirring infann sig även dessa. Sedan följde fem fina matcher som alla slutade med TKO eller KO till Ugandas fördel.

Jag har uppenbarligen en del kvar att lära om Afrikansk tidsuppfattning. Jag skall faktiskt gå in för att komma för sent till något här nere. Det ter sig som en omöjlighet!

Dagens filmtips: When we were Kings

Som blågrå dyning …

Som av en slump sjöng Evert Taube i min iPod idag. Invitation till Bohuslän … jag blev nästan tårögd. Saker som man tar för givet hemma ter sig ovärderliga när man helt plötsligt inte kan njuta dem. Just nu ter sig Göteborg ganska avlägset. Livet här nere är grymt, men jag saknar mina vänner, havet, mitt favvo café Centro, Magasinsgatan, longboard i Slottskogen, min balkong (Lassie, enjoy).
Som alltid är det först när man inte har tillgång till något som man saknar det. Så, ni som har förmånen att få vandra i höstsolen på Vasagatan, eller sitta på trottoaren utanför Centro, Njut!

Dagen har tillbringats i en solstol, ätandes fruktsallad med ena foten i poolen. Så nej, det går ingen nöd på mig direkt. Blir bara lite sentimentalare utomlands.
Det är Taubes fel.

Hymns in the Temple of Consumption

Ur högtalarna i Kampalas varuhus strömmar lovsång. Det är en märklig känsla att shoppa till tonerna av ”All i need is You”. Men religionen genomsyrar hela samhället i Uganda, på gott och ont.

På söndagarna går folk man ur huse för att fira gudstjänst. Alla är finklädda och har en bibel under armen. När jag slår mig ner på ett café frågar servitrisen: ”And how was your Sunday service?”, som om det vore den naturligaste sak i världen att fråga. Ugandierna är ett gudfruktigt folk. Enligt statistiken är 33% katoliker, 33% protestanter, 16% muslimer och övriga ugandier uppges praktisera så kallade naturreligioner.

Voodoo, eller ”Juju”, som det kallas här nere, är mycket vanligt och en del av kulturen. Nyligen anklagades en minister för att ha konsulterat en häxdoktor för att nå politisk framgång. Detta trots att det i Ugandas konstitution finns en ”Witchcraft Act” som förbjuder ”häxkonster”. En häxdoktor uppges kunna råda bot på med det mesta: Alltifrån olycklig kärlek, sjukdom eller brist på pengar. Det är inte ovanligt att man oavsett om man kallar sig kristen eller muslim, emellanåt använder sig av Juju. För att vara på den säkra sidan, så att säga …

Själv höll jag nyligen på att bli utsatt för lite ”Juju”. Jag satt ensam på en restaurang och betjänades av en ovanligt ”framåt” servitris. Efter diverse påtvingat smalltalk frågade hon rakt på om hon inte kunde få mitt nummer. Jag lyckades ta mig ur det hela genom att mumla något om att jag inte skaffat ett abonnemang ännu. Då mitt bristande intresse för servitrisen tydligen framgick, frågade hon med uppfordrande röst: Don´t you like me? Eh ... jovars, du verkar ju vara trevlig, mumlade jag återigen. När det var dags att betala fick jag en lapp med hennes namn och nummer, samt ett litet tuggummi som jag uppmanades att stoppa i mig medan hon såg på. Jag avböjde med någon trött ursäkt, och hoppades innerligt att min telefon inte skulle ringa och avslöja min undanflykt.
Senare fick jag förklarat för mig ett tuggummit var en slags ”love potion”, ämnad att göra mig tokkär i servitrisen.
Inget vanligt Hubba Bubba således!

Lyckan kommer ...

Är du lycklig? Frågan ger mig rysningar. Vad menas? Dessutom får jag prestationsångest av den. För man bör ju vara lycklig, inte sant? Så vad svarar man? Eh … tja … man har ju mycket att vara tacksam över, eller kanske: Ja, Prozac är fantastiskt!

Hur relaterar föresten lycka till mening? Eller sanning, för den delen?
Om det är lycka man är ute efter är det väl en enkel sak börja knapra Prozac. Allt enligt devisen: Ignorance is bliss!

De stunder när jag är riktigt lycklig är oftast de stunder när jag glömmer, eller är omedveten om, mig själv (Jo visst, i den bemärkelsen är omedvetenhet lycka). Stunder när man får gå upp i något som är större än sig själv, typ ... ett gott samtal, havet, Miles Davis, etc. För det rör sig alltid om stunder, korta stunder.

Jag var föresten lycklig i morse (vilket alltså inte betyder att jag är olycklig nu).
Klockan var 07.15. Jag befann mig bak på en liten vespa, omgiven av Kampalas rusningstrafik. Fartvinden i håret, morgonsolen som värmde, doften av Afrika, på väg till träningslokalen.

Den som vill ha en mer vetenskaplig approach till lycka bör nog kolla in ”Journal of Happiness Studies”.

Lycka till!

Om världsförbättrare och boxning

Här formligen vimlar av olika NGO:s och världsförbättrarorganisationer, allt ifrån olika FN-organ till politiska institut och stiftelser. Dessa jobbar vanligen med att motverka AIDS eller korruption, alternativt att främja demokrati eller bergsgorillor.
Således finns det en hel del västerlänningar här nere som lever livets glada cocktail-dagar. Dessa ”muzungos” är lätt igenkännliga på att de bär shorts och flip-flops (något som Ugandierna betraktar med djup misstänksamhet) samt att de kör ”4-wheel-drive” (något som Ugandierna betraktar med avundsjuka).

Vad gör man annars i Kampala då? Om man tröttnat på att partaja med gräsrökande världsförbättrare, som klagar på att det är dålig service här nere, alltså… Det finns faktiskt en hel del att göra. Själv har jag precis hittat en liten sliten boxningsklubb som skryter med att de tränat upp några av Ugandas finaste fighters. För cirka 10 kronor får man en timmes privatlektion i denna ädla konst, som i det närmaste kan betraktas som landets nationalsport. Ali buma ye!!!

Kampala

Grönskan, värmen, lukten av bränt gräs, den röda jorden … Afrika.

Kampala är i jämförelse med Nairobi lugnare, grönare, vänligare och mindre kriminellt. Det politiska klimatet är emellertid minst lika komplext som det i Kenya. Detta inte minst beroende på Ugandas blodiga historia som följde efter självständigheten från britterna 1962. Minnena från Obote och Amin sitter djupt i folks minnen, och därmed längtan efter fred och politisk stabilitet. Våldet gör sig dock fortfarande påmint i norr där folket lever i ständig skräck för the Lords Resistance Army´s (LRA) attacker.

Ugandas nuvarande president Yoweri Museveni kom till makten 1986 (Under hans gerillakrigsdagar bodde hans familj faktiskt i Hjällbo). Han skapade det nu statsbärande partiet National Resistance Movement, vanligen kallat The Movement, som till att börja med var en gerillarörelse. En av hans första åtgärder var att förbjuda alla politiska partier. Denna åtgärd motiverades med att de politiska partierna underblåst de etniska motsättningarna i landet genom att de formerats efter etniska och religiösa särintressen. Politiska partier gavs på detta vis skulden för Ugandas blodiga historia. Istället införde Museveni ”The Movement”, som gjorde Uganda till en ”icke-partistat” (som dock i praktiken var en enpartistat), där alla medborgare blev medlemmar genom födseln. Som parlamentariker representerade man alltså inte ett parti, utan enbart sig själv.

Med bara sex månader kvar till president- och parlamentsval saknar dock så gott som samtliga partier ordentlig organisation och struktur. Kontakten mellan partiledningar och medlemmar på gräsrotsnivå är mycket dålig. Dessutom skakas flera oppositionspartier av inre stridigheter. Då man som parlamentariker tidigare bara representerat sig själv saknar majoriteten av alla parlamentariker erfarenhet av att representera ett parti inför ett val. Behovet av utbildning är således stort.

Tillsammans med KIC: s (min uppdragsgivare) samarbetspartner, National Democratic Institute (NDI), planerar jag därför nu seminarier för olika partigrupperingar i parlamentet. I korthet kommer dessa seminarier att innehålla utbildning i bland annat flerpartidemokrati, partiorganisation och mediastrategi.

More to come...

Poden har nått kultursidorna!

"iPod är den första tekniska apparat som gör det möjligt att bära med sig en del av sitt kulturarv. Ett extra minne till hjärnan som kan fyllas med det som präglat och format ens identitet. En iPod - en fylld iPod - blir därmed verkligen en bekräftelse av ens egen existens. Dylan Jones visar i sin bok att en iPod till och med gör det möjligt att leva om delar av sitt förflutna." - Läs Jan Gradvalls artikel i DN Kultur.

Gandhi & Fight Club – Civilisationskritik i urval

Det är alltid uppfriskande när någon lyckas sätta ord på det man länge anat – att vår tid är ur led. Men visst, ibland kan det bli både gnälligt och inte så lite pretto - à la det var bättre förr. Här kommer två undantag…

I en bok jag läser hittade jag Mahatma Gandhis egen version av de sju dödssynderna. Sju företeelser som Gandhi menade var skadliga för människan och samhället i stort:

• Wealth without Work
• Pleasure without Conscience
• Science without Humanity
• Knowledge without Character
• Politics without Principle
• Commerce without Morality
• Religion without Sacrifice

Kan man få en mer träffande beskrivning av vårt samhälle? Creepy!
En annan som uttrycker sig träffande om den västerländska civilisationen är Chuck Palahniuk, mannen som skrivit Fight Club. I en passage låter han Tyler Durden säga:

“Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don't need. We're the middle children of history, man. No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War's a spiritual war... our Great Depression is our lives. We've all been raised on television to believe that one day we'd all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won't. And we're slowly learning that fact. And we're very, very pissed off.”

Det är väl egentligen bara reaktionen som skiljer Gandhi från Fight Club - analysen är densamma!

And besides that Mrs. Lincoln, how was the show?

Såg Garden State, igen. Trots att det måste vara fjärde gången, har den fortfarande samma effekt på mig. Jag blir varm i hela kroppen och en stillsam känsla av hopp infinner sig. Dessutom får den mig att känna att det är ok att vara låg, att det inte är så farligt att vara lite smådeprimerad. För, som Sam uttrycker det: ”If nothing else, it's life. It's real, and sometimes it fuckin hurts, but it's sort of all we have.”
När jag blir stor skall jag gifta mig med Natalie Portman!

Slowmo sunday

Vaknar långsamt till liv. Det är en seg-Söndag. Äter müsli, läser GP och dricker starkt kaffe. Skall avsluta min prenumeration på GP snarast. Tröttare lokaltidning finns inte! Deras utrikesreporter Britt-Marie sitter i Göteborg och skriver trötta analyser om vad som händer på andra kontinenter. Ledarsidan är sådär mesigt snusförnuftig, möjligen undantaget Gert Gelottes infall, och så får jag sura uppstötningar av PS. Som sagt, dags att byta morgontidning! SvD here i come!

Hmm…halva dagen har gått, och jag har inte ens borstat tänderna. Hyggligt väder, men det är ändå ingen hemma, alla har semester. Drabbas av ”ensam kvar i stan på sommaren”- vemod.
Får väl lufsa ner till Centro och dricka kaffe själv. Men där kan man i alla fall snylta SvD.

iPod, therefore I am!

Jag har ett i det närmaste sjukligt förhållande till min iPod. Den är en verklig vän i vardagens tristess. Ungefär som snus, fast snyggare. Ibland uppenbarar sig en högre makt genom den – Shuffleguden. Helt fantastiska kombinationer av låtar kan, när man minst anar och mest behöver dem, rada upp sig. Känn på den här listan som kom på 6:ans spårvagn igår.

Joni Mitchell – Little Green
Koop feat. Yukimi Nagano – Summer Sun
Iron and Wine – Sunset soon forgotten
Elton John – Tiny Dancer

En sådan kombination kan ju omvända vilken ateist som helst. Random, my ass!

Naive is the new smart

Pocahontas, min indiankompis, blånekade återigen. Alla kan se att gyminstruktören stöter på henne. Inte så värst subtilt heller, för den delen. Men trots en uppsjö av vittnen kan Poca inte tillstå.
För mig är detta ytterligare ett exempel på att tjejer är naivare än killar när det gäller att inse att någon är intresserad. Eller, är naiviteten bara en mask att gömma sig bakom? Typ: ”Neeej... inte är han intresserad av mig… tihi…vi är faktiskt bara jättebra kompisar. Inte kan väl någon vara intresserad av lilla mig …tihi” Alltså, naivitet som ett sätt att undvika att uppfattas som högfärdig.
Min polare Lassie har dock en betydligt mer raffinerad teori. Han tror att den naiva fasaden är ett sorts medvetet självbedrägeri. Om tjejen inte tillstår att killen i fråga är intresserad, då kan hon ju fortsätta att småflirta med honom, utan att ha dåligt samvete för att hon leker med hans känslor. Lassie lurar man inte!

Evangelium enligt Pollak

Jag masade mig i väg till Marilyn för att hyra den tokhypade ”Såsom i himlen”. Ibland är man sist i Sverige. Anyway. Vacker film, verkligen! Men jag kan inte hjälpa att jag stör ihjäl mig på Kay Pollak. Det är hans första film på 18 år. Under mellantiden har han mest ägnat sig åt kurser och föredrag om personlig utveckling och även skrivit en del böcker i ämnet. I en av filmens nyckelscener talar Pollack genom den hunsade prästfrun. Prästen gestaltas som så ofta i svensk film som en förkrympt människa som manipulerar och förtrycker sin omgivning i kraft av sitt ämbete. Prästfrun har nu äntligen tagit mod till sig och låter honom få veta ett och annat: ”Det finns ingen synd! Gud förlåter inte, därför att han aldrig har fördömt!”
Ahh…ett så befriande och tolerant budskap…eller? För den vars liv förpestats av svavelosande helvetespredikningar och en moraliserande kristendom kan det säkert upplevas så. Inte desto mindre är ju Pollaks evangelium djupt problematiskt. En annan av filmens karaktärer är nämligen Gabriella. Hon har under hela sitt äktenskap misshandlats av sin truckdriver-man. Om man applicerar Pollaks evangelium på hennes livssituation blir det liksom inte lika befriande och tolerant längre, bara cyniskt. Tillvaron blir vare sig vackrare eller enklare av att man låtsas som om synd och skuld inte finns. Dom utan förlåtelse krossar människan. Förlåtelse utan dom bagatelliserar människan. I båda fallen blir hon omyndigförklarad, kränkt, inte tagen på allvar.

Det bästa är det godas fiende

Har funderat ett tag på att starta en blog, men jag har ännu inte hittat det perfekta namnet på blogen, så det lär dröja innan världen får ta del av mitt svammel. Och tur är väl det.

I väntan på det bästa, det perfekta.... hur mycket missar man inte under tiden! Hur många goda och hyggliga idéer förkastar man inte under förevändningen att: ”bättre kan det ju bli”. Tänk om man kunde inse att det perfekta är en illusion, en ouppnåelig idé i platonsk mening. Men kanske är drömmen om det perfekta ett sätt att slippa göra något, en sorts försvarsmekanism att ta till för att inte blotta sin egen medelmåttighet. Det är ju så mycket tryggare att distanserat kritisera…
Vad hände förresten med den gamla goda dygden förnöjsamhet. Att vara nöjd med sakernas tillstånd, hur man har det, och det man gör. Nä, vill man vara en rebell, då skall man satsa på att vara nöjd. Att vara nöjd är ett statement som sticker ut i vår tid.