Vi vann!

– OS-guld i hockey, nu är du väl stolt att vara svensk?
– Ehh …

Jag har aldrig fattat grejen med nationell identitet. Det känns så fattigt och krampaktigt på något sätt. Vadå, ”vi” vann? Vilken är logiken bakom att jag skulle vara stolt för att Tre Kronor vinner en hockeyturnering? Att vi har samma ariska blod i våra ådror, eller att mina skattekronor hjälpt till att bekosta deras träningsläger? Det känns liksom lite trött att anta att egenskaper, eller färdigheter i ishockey för den delen, skulle följa en nationalstats gränser. Steget därifrån till rasbiologi känns ganska litet.

Jag vet, jag låter grinig (igen). Men jag tror knappast jag blivit gladare av att stå i folkvimlet på Medborgarplatsen och sjunga ”We are the champions”. What’s the big deal, liksom?

Det lustiga är att de flesta man pratar med här beklagar att Kanada inte har någon egen historia eller egen kultur, man är ju en sån ung nation. Istället vårdar man ömt arvet av sitt europeiska ursprung, och kallar sig glatt för tyskar, svenskar eller holländare, bara för att farfars far emigrerade därifrån. Jo jo, vårt behov av rötter och tillhörighet är svårt att överskatta, men det är ju inte så att de i allmänhet kan ett endaste ord på farfars språk. Det anses bara lite fint att kunna referera bakåt i tiden och hänvisa till civiliserade europeiska rötter. Det är bara det att nationalstaten känns som ett blodbesudlat trött 1800-talsfenomen.

Nåja... Kan inte undanhålla er denna sida om en annan sorts identitet.

Trött & Frusen

Det finns två fysiska tillstånd som jag hatar med intensitet. Dessa två tillstånd har det gemensamt att jag är helt övertygad om att de kommer ge min kropp bestående skador i den stund jag upplever dem, samt att obehaget kan vara som bortblåst en kvart senare.
Jag talar om morgontrötthet och att frysa. Jag kan inte med ord beskriva den fysiska smärta det innebär att tvingas gå upp tidigt på morgonen. Då den ädla konsten att isolera hus inte tycks ha spritt sig utanför norden, är mina mornar därför dubbelt plågsamma.

Jojo, i-landsproblem tänker ni. Men kan någon förklara för mig varför det anses så ädelt att stiga upp i ottan? Varför det anses finare att vara morgonmänniska än nattmänniska? Det där är ju bara en trött kvarleva från det gamla bondesamhället. Varför vi fortfarande envisas med att ordna samhället som om vi alla vore mjölkbönder, är för mig en gåta.

Jag väljer solnedgång framför soluppgång, any day!

Inte av formbröd allenast …

Standardfrukosten här består av en halvliter svagt kaffe och en gigantisk muffin. Seriöst, hur kan man äta muffins till frukost? Min kropp skriker efter fibrer. Jag vill ha riktigt bröd!
Fullkornsbröd, tyskt lantbröd, rågkakor, anything but vitt formbröd. Filmjölk och müsli, knäckebröd och kaviar, kom tillbaka! Det där om bagels var ju bara på skoj.

På tal om vitt formbröd… kolla in Therese Bohmans fantastiska blog.

The suburban Sherpa

Lite samtidsanalys ...

The increased quantity of carry-on items for our flight through life, he says, reflects "the tendency of our society to dispense with sources of shared stability -- the long-term job, neighborhoods, unions, family dinners -- and transform us into autonomous free agents."

The Walkman, introduced in 1979, Hine says in an e-mail, "probably set the precedent; it allowed people to be physically in a space, but mentally detached. The plethora of 'communications' devices we carry are also tools of isolation from the immediate environment. And, in the words of the recruiting ad, we each become 'an army of one' carrying all our tools of survival through a presumably hostile world."
It's the perfect posture for the Age of Insecurity. We fret about our jobs, families, country, manhood or womanhood, ability to be a good parent. We believe someone is out to get us. And to get our things. So, like the homeless, we carry our stuff with us. Just in case something, or anything, happens.
If wealth is judged by freedom and freedom is the state of being unencumbered, then we are a poor and burdened people.

Läs hela artikeln här.

Hockey, hockey, hockey …

Idag var jag på min första riktiga hockeymatch … någonsin! Yup, man är ju inte någon större sportfantast direkt. Som kille finns det dock vissa saker man förväntas ha, i alla fall grundläggande kunskaper om. Dit hör till exempel: i vilka utländska proffsklubbar de mest kända svenskarna spelar, eller namnen på de senaste bilmodellerna. Få ämnen får mig därför att känna mig så omanlig som när sport eller bilar kommer på tal.

Anyway, i mitt livs första hockeymatch möttes Vancouver Canucks och Columbus. Det hela var mycket underhållande. Det var målrikt och gott om slagsmål, allt ackompanjerat av trallvänliga melodier på elorgel.

Jag vet numera att Tvillingarna Sedin, Markus Näslund och Mattias Öhlund, alla spelar i Vancouver Canucks. Det ger hår på bröstet inför kommande grabbkvällar.

Matchen slutade 7-4. Go Canucks!

Walk the line

Record Company Executive: Your fans are gospel folk, Johnny. They're Christians, and they don't wanna hear you singing to a bunch of murderers and rapists, tryin' to cheer 'em up.

Johnny Cash: Then they ain't Christians.


Dagens låt: Johnny Cash - Folsom Prison Blues

My five cribs

- Om du fick välja fem ställen på jorden där du fick ha någon form av boende, vilka platser skulle du välja?

- Hmm…vilken bra fråga!

- Tack, tack.

- Jag skulle utan tvekan slå ner mina bopålar i den italienska myllan, förmodligen i trakterna av Toscana. Ett större hus med stort kök, fett bibliotek och en veranda med utsikt över den tillhörande vingården, skulle det vara.
Om jag mot förmodan skulle tröttna på den lantliga idyllen skulle lyckosamt nog lägenheten på Manhattan stå redo för lite urban life.
Whistler skulle stå som bas för allehanda alpina aktiviteter, men om kylan blev för isande fanns ju strandhuset på North Shore, Oahu tillhands för värme och vågor.
Men närmast hjärtat skulle nog ändå sommarhuset i Bohuslän ligga. Någonstans emellan Käringön och Fjällbacka skulle den svenska sommaren insupas.

Vakna, vakna!!

Hyfsat artiga

Ibland lyser det brittiska arvet igenom hos kanadensarna. I synnerhet när det gäller artigheten. Maken till trevliga människor hittar man nog just bara i England, eller kanske i Japan.
Man vadå artiga, tänker ni. Jo, ta bussåkning till exempel. Precis innan man skall stiga av, vänder man sig mot chauffören och säger ett högt och ljudligt, Thank you!
Prova det ni, på 7:ans spårvagn!

Frikyrklig identitet

För den som är uppvuxen i en frikyrka och funderar på vad som är bra, respektive mindre bra i det frikyrkliga arvet, rekommenderas denna blog.

Befodra bagelbakande

Hur kommer det sig att det är så svårt att få tag i bagels i Sverige?
Jag förstår inte hur jag kunnat leva mitt liv utan tillgång till detta brödbakningens mästerverk.
Lätt rostad, med smak av kanel och russin, med ett tjockt lager cream cheese, utgör den numera en oproportionerligt stor del av min kostcirkel.

När jag kommer hem skall jag bli bagelns apostel i Sverige.

Omväxling

Fyra på eftermiddagen kan man sitta hemma och läsa
kyrkohistoria
då kan en vän ringa och föreslå
kvällsskidåkning
då blir man glad
40 minuter senare kan man stå på toppen av ett berg

Which rationality?

”… two rival systems and are able to recognize that the applicability of certain of the concepts in the one scheme of belief precludes certain concepts in the other scheme from having application, it does not follow that the substantive criteria which govern the application of those concepts – the standards, that is, by which truth or falsity and rational justification or the lack of it are judged – cannot differ radically.”

Ehhh. Jo men precis … det verkar ju rimligt!

Jag är fantastiskt sömnig. Sitter i skolans bibliotek och försöker läsa, men har tuggat samma mening minst 10 gånger nu. Gårdagskvällen ägnades åt stadens konstmuseum, natten åt att måla vardagsrummets väggar … röda. Hur kan man välja rött som vardagsrumsfärg? Jag får stresseksem efter fem minuter. Jag blev dock nedröstad med 3 mot 1 i färgvalet. Demokrati och estetik är en bad combo!

Igår kom dock solen fram efter veckor av regn, och jag kan nu bekräfta att Vancouver har en topp-tre-placering på min lista över fantastiska städer.

Ett oändligt antal apor

”Om man sätter ett oändligt antal apor framför ett oändligt antal skrivmaskiner, kommer förr eller senare någon av dem att skriva en roman av Shakespeare.”

Detta och liknande påståenden brukar användas för att påvisa att, om slumpen får härja fritt under obegränsad tid, så kan vad som helst inträffa; som universums uppkomst till exempel. ­

Olika teologiska traditioner har skiftande syn på möjligheten att nå kunskap om Gud genom att betrakta skapelsen. Somliga menar att man kan nå kontakt med Gud genom naturen, medan andra menar att man möjligen kan sluta sig till Guds existens, men inte till hans karaktär.

Själv tycker jag det är otroligt svårt att tänka sig att universum skulle ha uppstått av en slump. Men hur välorganiserad, fungerande och beundransvärd världen runtomkring oss än är, så går det alltid att invända att: Om inte skapelsen hade varit så välorganiserad, fungerande och beundransvärd så hade inte heller vi varit där för att iaktta just detta.

Hur vi tolkar vår omvärld har nog mest att göra med vår förförståelse. Så visst "förtäljer himlarna Guds ära", men bara för den som redan är kristen.

Vad gäller de imaginära apornas sinne för god litteratur, så pågår sedan 2002 ett experiment där man genom att koppla ihop en mängd datorer och använda dem som slumpgeneratorer, simulerar apornas litterära strävanden framför fiktiva skrivmaskiner. De slumpvisa tangenttryckningarna jämförs sedan mot Shakespeares samlade verk. Bästa resultatet hittills är 24 bokstäver ur andra delen av Henrik den IV: "RUMOUR. Open your ears;”

The Monkey Shakespeare Simulator

Om vätska

En egenskap som tycks värderas högt här, är förmågan att ignorera regn. Det ses som macho att med obesvärad min gå runt med flanellskjorta i ösregn. Paraply är för töntar!

Om man vill smälta in på gatorna i Vancouver är dock den viktigaste accessoaren en kaffetermosmugg. Kaffet är dock lika sorgligt som det amerikanska. Det är nog därför som muggarna är så stora, då det krävs ett par liter för att få i sig tillfredställande mängd koffein. Men varför läskmuggarna på McD är så gigantiska är mera svårbegripligt.

Vidare kan man fundera på hur det kommer det sig att det i ett land som Kanada inte någonstans finns vattenkranar med ”blandare”. Istället finns det en kran för varmt och en kran för kallt. Som i mormors sommarstuga ungefär. De första minuterarna i duschen, innan man fått in rätta temperaturen, är därför högst plågsamma.

Death Cab om vätska:
Sorrow drops into your life through a pin hole
Like a faucet that leaks, there is comfort in the sound
And while you debate half empty or half full
It slowly rises, your love is gonna drown

Förövrigt kan meddelas att det odlas vin i British Columbia. Riktigt gott vin dessutom!

Hav & Berg

Det regnar för den 27:e dagen i sträck. Det tidigare rekordet var på 25 dagar, men nu börjar till och med Vancouverborna tröttna. Men det spelar ingen roll, för ibland lättar molntäcket något och man kan skymta bergstopparna som omger staden. På sätt och vis påminner staden om Göteborg; havet i väster och en älv som delar staden i en nordlig och en sydlig del. Det är bara det att Vancouver är så oändligt mycket mer storslaget.

Vancouver känns ungefär som en tredjedel Starbucks, en tredjedel Sushi och en tredjedel Gore-Tex. Här trängs de amerikanska kedjorna med japanska och kinesiska restauranger, 30 procent av vancouverborna är faktiskt Asiater. Folk går dock endast i undantagsfall klädda i kimono, utan ser istället ut att komma direkt från vandringsleden eller skidbacken. Allt är väldigt ”outdoorish”.

Tillsammans med en snickare, en datatekniker och en pokerspelerska delar jag ett gammalt hus i stadsdelen Kitsilano. ”Kits” känns lite som SoHo, NY, fast med den skillnaden att det finns stränder några kvarter bort. På sjuttiotalet bodde här mest konstnärer och musiker men med tiden blev hippiekvarteren till, ja just det, yuppiekvarter.

Det känns lyxigt att åter vara student. Under fyra månader skall jag gräva ner mig i teologistudier. Att döma av litteraturlistorna är jag rädd att jag aldrig kommer komma upp igen, men intressant skall det bli.

I'm coming home

Den senaste veckan har varit insane. Jag har varit med om en jordbävning, hängt med norra Ugandas stoltaste promenadorkester, besökt min första jordhydda, samt krockat med en femmeters monsterpyton. Allt slutade dock väl, möjligen med undantag för ormen.
Jo, jag har ju jobbat en del också… I synnerhet med ett demokratiseminarium för 40 politiskt aktiva kvinnor från landsbygden. Jag vet inte hur mycket som gick in då allt behövde tolkas, men när det gällde sång och dans gick det inte att stoppa dem. Enligt dessa kvinnor var ingen händelse för liten för att firas med kollektiv spontandans. Det hela kändes som att befinna sig mitt i en musikal. Har aldrig känt mig stelare.

Jag förbereder mig för att åka hem. Just nu överdoserar jag allt som jag tror att jag kommer sakna, vilket just idag kommer innebära sondmatning av mangopuré vid poolkanten.

Perspektiv

Krassliga fjäderfän, Sudoku, plastarmband, orkaner och bloggar … Funderar på vad man kommer att minnas av 2005. Känner behov av att göra bokslut och få lite struktur i flödet av nyheter och händelser, få lite perspektiv. Fast ibland undrar jag om inte distans och perspektiv är kraftigt överskattat.
Under tre månader har jag överdoserat mitt intag av CNN och BBC. Jag har lyssnad på ingående rapporter om krig, naturkatastrofer, epidemier, svält och politiska intriger. Intressant förvisso, men ganska deprimerande. Att överdosera nyheter ger mig ett distanserat perspektiv på tillvaron, vilket leder till känslor av frustration och rotlöshet. Från utkikspunkten ter sig allt smått och obetydligt.
Perspektiv och distans är motsatsen till delaktighet, passion och gemenskap. Jag börjar ana att lyckan ligger i tillhörigheten, i att höra hemma någonstans.

Med hopp om ett distanslöst 2006!

Fet & Lydig

I taxin spelades ugandisk musik. En man sjöng passionerat på någon lokal dialekt. Jag frågade vad han sjöng om.

- About love, and what he wants his future wife to be like, svarade taxichaffisen.

Jaha tänkte jag, det gamla vanliga således, men blev ändå nyfiken. Hur vill han att kvinnan skall vara då, frågade jag.

- Well, he wants the kind of woman that every Ugandan man want. She must be fat, submissive and obedient!

Nej, jag skojar inte!

Invid Nilens källa

Utanför mitt fönster flyter Nilen fram i den afrikanska natten. Under mitt myggnät kan jag höra cikadorna brumma och grodorna kväka. Jag befinner mig i Jinja, på ett hotell med anor från kolonialtiden. Det var här som man efter mycket sökande fann svaret på frågan som gäckade den tidens upptäcktsresande: Var har Nilen sin källa? Det är nämligen här som Victoriasjön övergår till att bli Nilen.

Jag får en oemotståndlig lust att klä mig i brittisk kakiuniform och tropikhatt för att bege mig ut på expedition. Sedan skulle jag sitta nedsjunken i en Chesterfieldfåtölj i hotellets salong och berätta om hur jag undflytt kannibaler, brottats med krokodiler och upptäckt nya pygméstammar. Typ som i ”Uppdrag Singapore”, om nu någon kommer ihåg tv-serien som gick på lördagskvällarna efter Razzel. Anyway, jag skulle ha tropikhatt.

Dagens bildningslänk

Tänk dig ...

Tänk dig att Göran Persson, tre månader innan riksdagsvalet, ringer chefen för rikskriminalen och beordrar att Fredrik Reinfeldt skall gripas för påstått samröre med terrorister och en våldtäckt begången för åtta år sedan.
Tänk dig vidare att Reinfeldt istället för att åtalas i en vanlig domstol, ställs inför en militärdomstol, och att Reinfeldts advokater blir gripna när de invänder mot det absurda i anklagelserna. När statsministern ser hur massorna protesterar på gatorna sätter han in militären och inför ett förbud mot alla möten som diskuterar fängslandet av Reinfeldt. Vidare förbjuder han alla TV- och radiokanaler att debattera ämnet.

Detta är ungefär vad som pågår i Uganda. Britterna har reagerat och Blair har personligen framfört det absurda i president Musevenis agerande. Man vad gör Sverige?
Den svenska regeringen betalar varje år ut cirka 345 miljoner kronor i bistånd till Uganda.
Inte kan väl biståndet vara villkorslöst? Då nästan hälften av landets statsbudget finansieras via biståndsmedel borde väl biståndsgivarnas synpunkter vara värda något. Men å andra sidan, det är ju knappast presidenten som drabbas när det skärs i biståndet. Men Sverige borde i alla fall frysa sitt direkta budgetstöd, det vill säga pengar som inte är knutna till specifika projekt.
Det börjar likna Zimbabwe …

Dagens artikel: Svenska skattepengar finansierar fortsatt förtryck