Hur skall det gå i kampen mellan The Kosher Kings och The Hummus Hut? Se den spännade fortsättningen av The West Bank Story:
torsdag, mars 22, 2007
West Bank Story pt.1
Min vän David i Al Qudz gav mig ett kul filmtips i kategorin politiska snabbmatsmusikaler om Mellanösternkonflikten:
tisdag, mars 20, 2007
Sekularisera mera!
Andarna vaknar, det är en fröjd att leva. Den som tvekar kan ju slå upp debattsidan i dagens Dagen. På ett och samma uppslag återfinns där tre mycket intressanta inlägg som på olika sätt berör kyrkan, sekulariseringen och nationalstaten.
Emil Mattsson tackar i sitt eminenta debattinlägg Gud för sekulariseringen och menar att vi som kristna måste sluta att påtvinga andra människor kristna värderingar. I det tacket vill jag stämma in! Ju mer kristna värderingar skiljs från staten, desto större chans har kristen tro att bli den befriande kraft den är tänkt att vara. Men när kristen tro går i par med makt och tvång korrumperas den. Evangeliet kommer underifrån och måste tas emot frivilligt, aldrig påtvingat ovanifrån.
Något oväntat delar dock Yada yada ut dagens ros till Sverigedemokraterna. Detta för att de i sin artikel tydliggör vad som händer när förment tal om kristna värden paras med värdekonservatism och nostalgiskt tal om nationalstaten; kristna värden åtskilda från Kristus stelnar till en omänsklig värdekonservatism.
Kanske kan man förstå vissa kristnas ropande efter “kristna värderingar” i lagstiftningen som ett uttryck för församlingens kris. När man upplever att församlingen misslyckats med att gestalta Guds rike, försöker man i stället i ren desperation lagstifta fram detsamma.
Men, som Björne Erixon skriver på samma uppslag:
”Kristendomens framtid vilar ytterst i dens händer som genomborrades på korset. Ur politisk svaghet föds andlig kraft, identitet och trovärdig kristendom.”
Amen!
Emil Mattsson tackar i sitt eminenta debattinlägg Gud för sekulariseringen och menar att vi som kristna måste sluta att påtvinga andra människor kristna värderingar. I det tacket vill jag stämma in! Ju mer kristna värderingar skiljs från staten, desto större chans har kristen tro att bli den befriande kraft den är tänkt att vara. Men när kristen tro går i par med makt och tvång korrumperas den. Evangeliet kommer underifrån och måste tas emot frivilligt, aldrig påtvingat ovanifrån.
Något oväntat delar dock Yada yada ut dagens ros till Sverigedemokraterna. Detta för att de i sin artikel tydliggör vad som händer när förment tal om kristna värden paras med värdekonservatism och nostalgiskt tal om nationalstaten; kristna värden åtskilda från Kristus stelnar till en omänsklig värdekonservatism.
Kanske kan man förstå vissa kristnas ropande efter “kristna värderingar” i lagstiftningen som ett uttryck för församlingens kris. När man upplever att församlingen misslyckats med att gestalta Guds rike, försöker man i stället i ren desperation lagstifta fram detsamma.
Men, som Björne Erixon skriver på samma uppslag:
”Kristendomens framtid vilar ytterst i dens händer som genomborrades på korset. Ur politisk svaghet föds andlig kraft, identitet och trovärdig kristendom.”
Amen!
måndag, mars 19, 2007
Dagens Stanley
"When people say, "The world changed on Sept. 11, 2001," we have to say "No, the world changed on 33 A.D." The question is how to narrate what happened on Sept. 11 in light of what happened in 33 A.D."
- Stanley Hauerwas
- Stanley Hauerwas
lördag, mars 17, 2007
Blogtips
Läs Per Herngrens blog om Motstånd & befrielseteologi.
Jag fastnade i ett mycket intressant inlägg som bland annat berör hur nationalstaten införlivats i gudstjänstlivet:
"I vissa gudstjänster utförde vår lokala missionskyrka nationalreligiösa riter. Gudstjänstdeltagarna reste sig för flaggan som man i katolska eller Svenska kyrkan reser sig när prästen bär in korset. Utvalda från scoutkåren hedrade flaggan genom att hälsa på den som om den vore en varelse. Under väckelsekonferenser här i Göteborg har man ibland satt upp en gigantisk flagga bakom altaret där korset annars brukar hänga."
Var det någon som sa frikyrklig? Fri fri från vad?
fredag, mars 16, 2007
En konservativ syn på kängrun
1996 startade tv-kanalen Fox News som en reaktion på att man ansåg andra kabelkanaler var för "liberala". Själva menade man sig istället stå för en "fair & balanced" nyhetsrapportering. På detta kan man ju ha synpunkter.
Det har i veckan rapporterats om att det omåttligt populära internetuppslagsverket Wikipedia har fått konkurrens av tröttaste slag; Conservapedia. Conservapedia marknadsför sig enligt följande:
"Tired of the LIBERAL BIAS every time you search on Google and a Wikipedia page appears? Now it's time for the Conservatives to get our voice out on the internet! "
Med anledning av detta frågar sig den kanadensiska tidningen The Star om inte Conservapedia är internets motsvariget till Fox News.
Om man exempelvis känner för att förkovra sig lite på ämnet kängrur, får man av Conservapedia veta att dagens moderna kängrur härstammar från Mellanöstern, och att de dessutom i nedstigande led är släkt med det kängrupar som Noa tog med sig på sin ark.
För information om grävlingar får man dock vända sig till orginalet.
Det har i veckan rapporterats om att det omåttligt populära internetuppslagsverket Wikipedia har fått konkurrens av tröttaste slag; Conservapedia. Conservapedia marknadsför sig enligt följande:
"Tired of the LIBERAL BIAS every time you search on Google and a Wikipedia page appears? Now it's time for the Conservatives to get our voice out on the internet! "
Med anledning av detta frågar sig den kanadensiska tidningen The Star om inte Conservapedia är internets motsvariget till Fox News.
Om man exempelvis känner för att förkovra sig lite på ämnet kängrur, får man av Conservapedia veta att dagens moderna kängrur härstammar från Mellanöstern, och att de dessutom i nedstigande led är släkt med det kängrupar som Noa tog med sig på sin ark.
För information om grävlingar får man dock vända sig till orginalet.
torsdag, mars 15, 2007
Ansvar, men i vilken form?
I en intressant gästkrönika i Dagen visar Douglas Brommesson på hur skilda sätt att tänka kring relationen mellan religion och politik ger upphov till olika former av kristet samhällsansvar.
tisdag, mars 13, 2007
You gotta serve somebody
På en gudstjänst jag besökte nyligen sjöngs en sång med refrängen "Det är bara i Din vilja som min frihet är". Jag har inte riktigt kunnat släppa denna strof sedan dess.
Kanske beroende på att allt tal om frihet idag handlar om frihet ifrån något, så kallad negativ frihet. Oftast talar man ju om frihet i termer av frigörelse från strukturer, kulturer, religioner och auktoriteter. Kort sagt, frihet från allt som kan tänkas att begränsa vår handlingsfrihet eller självbestämmande.
Att som kristen säga sig ha funnit frihet genom att underordna sig Guds vilja ter sig då som en ren självmotsägelse. Men detta är vad kristen tro alltid har hävdat; att vår vilja inte är fri, utan så skadad att vi är oförmögna att göra det vi egentligen vill. Luther som i böcker som Om den trälbundna viljan betonade vår oförmåga att göra det goda, definierade synd som "Incurvatus in se", människans inkrökthet i sig själv. Utlämnade åt vår egen frihet kröker vi oss in i oss själva och är oförmögna att vända oss utåt. Men paradoxalt nog är det först när vi underordnar oss och tjänar som vår inkrökthet kan börja hävas.
Den intressanta frågan är alltså vilken sorts frihet vi skall sträva efter, och hur vi vill använda den? Frihet och rättvisa är ju inte självförklarande begrepp, utan kräver en tradition eller en berättelse för att fylla dem med innehåll.
Med Stanley Hauerwas ord:
"[W]e must first experience the kingdom if we are even to know what kind of freedom and what kind of equality we should desire. Christian freedom lies in service, Christian equality is equality before God, and neither can be achieved through the coercive efforts of liberal idealists who would transform the world into their image."
Kanske är det som Bob Dylan sjunger, att valet inte står mellan att tjäna eller att inte tjäna, utan mellan vem vi väljer att tjäna.
You gotta serve somebody!
Kanske beroende på att allt tal om frihet idag handlar om frihet ifrån något, så kallad negativ frihet. Oftast talar man ju om frihet i termer av frigörelse från strukturer, kulturer, religioner och auktoriteter. Kort sagt, frihet från allt som kan tänkas att begränsa vår handlingsfrihet eller självbestämmande.
Att som kristen säga sig ha funnit frihet genom att underordna sig Guds vilja ter sig då som en ren självmotsägelse. Men detta är vad kristen tro alltid har hävdat; att vår vilja inte är fri, utan så skadad att vi är oförmögna att göra det vi egentligen vill. Luther som i böcker som Om den trälbundna viljan betonade vår oförmåga att göra det goda, definierade synd som "Incurvatus in se", människans inkrökthet i sig själv. Utlämnade åt vår egen frihet kröker vi oss in i oss själva och är oförmögna att vända oss utåt. Men paradoxalt nog är det först när vi underordnar oss och tjänar som vår inkrökthet kan börja hävas.
Den intressanta frågan är alltså vilken sorts frihet vi skall sträva efter, och hur vi vill använda den? Frihet och rättvisa är ju inte självförklarande begrepp, utan kräver en tradition eller en berättelse för att fylla dem med innehåll.
Med Stanley Hauerwas ord:
"[W]e must first experience the kingdom if we are even to know what kind of freedom and what kind of equality we should desire. Christian freedom lies in service, Christian equality is equality before God, and neither can be achieved through the coercive efforts of liberal idealists who would transform the world into their image."
Kanske är det som Bob Dylan sjunger, att valet inte står mellan att tjäna eller att inte tjäna, utan mellan vem vi väljer att tjäna.
You gotta serve somebody!
fredag, mars 09, 2007
Om teologi
"I think one of the biggest things ailing the western evangelical church is poor theology, particularly in the areas of salvation and transformation. Our understanding of what it means to follow Christ has been skewed through sales pitch conversions. Over the last couple hundred year’s evangelists have made it progressively easier for people to respond to their pitch without thinking through what they are really getting in to. They have reduced discipleship to eternal fire insurance. Without a proper understanding of what it means to follow Christ people remain untransformed and thoroughly fixated on their own “spiritual needs” ..."
Läs fortsättningen!
Via Tro & Tänk.
Läs fortsättningen!
Via Tro & Tänk.
Amazing marknadsföring
Filmen ”Amazing Grace” rullar nu för fullt i USA. Filmen handlar om den framstående politikern, William Wilberforce, vars arbete bland annat ledde till att slaveriet förbjöds i Storbritannien 1803. Nu var ju inte Wilberforce enbart politiker, han var kristen också. Detta får man anta är skälet till att Evangeliska Världsalliansen går ut och marknadsför filmen stort, eller som man själva säger: "WEA is committed to maximising the impact of this film".
Det blir allt vanligare att Hollywood riktar in sig på den ”kristna marknaden” då den I Nordamerika utgör en köpstark grupp, om man bara ger de rätta signalerna. Om inte detta skulle räcka anlitar man marknadsförare som riktar sig till pastorer med erbjudanden i stil med ”Om du bara nämner filmen i fråga i din predikan, så har du chansen att vinna $1000 och en resa till London".
Om problematiken kring detta kan läsas här och här.
Ur marknadsföringssynpunkt är det ju naturligtvis brilliant då en pastor har en trogen skara lyssnare som tillmäter hans ord en viss tyngd.
En vän till mig berättade nyligen om hur man i hennes församling blivit uppmanade att "just idag, tillsammans med kyrkor över hela världen sjunga Amazing Grace".
Det finns stor anledning till oro när nöjesindustrin sätter agendan för vad som sker i kyrkorna. I glädjeruset över att Hollywood gör filmer som handlar om kristna, är man tydligen beredd att överge både integritet och teologi.
Det blir allt vanligare att Hollywood riktar in sig på den ”kristna marknaden” då den I Nordamerika utgör en köpstark grupp, om man bara ger de rätta signalerna. Om inte detta skulle räcka anlitar man marknadsförare som riktar sig till pastorer med erbjudanden i stil med ”Om du bara nämner filmen i fråga i din predikan, så har du chansen att vinna $1000 och en resa till London".
Om problematiken kring detta kan läsas här och här.
Ur marknadsföringssynpunkt är det ju naturligtvis brilliant då en pastor har en trogen skara lyssnare som tillmäter hans ord en viss tyngd.
En vän till mig berättade nyligen om hur man i hennes församling blivit uppmanade att "just idag, tillsammans med kyrkor över hela världen sjunga Amazing Grace".
Det finns stor anledning till oro när nöjesindustrin sätter agendan för vad som sker i kyrkorna. I glädjeruset över att Hollywood gör filmer som handlar om kristna, är man tydligen beredd att överge både integritet och teologi.
onsdag, mars 07, 2007
Slut på kommunala seanser
Apropå att kravet på sekularisering i den offentliga sfären ofta varit långt ifrån konsekvent, så stämmer nu Mönsterås kommun i bäcken och stoppar all andekontakt inom äldreomsorgen. Allt enligt DN.
tisdag, mars 06, 2007
- Åh, ni är panteist, charmant!
”Andlig fattigdom, existentiell osäkerhet och rekordartad utbrändhet har skapat en ny industri i Sverige. En vildvuxen flumterapi präglad av självutnämnd expertis och svengelska modeglosor.”
Läs SR:s Kulturkrönika som handlar om den här Brännpunktaren.
Tipstack till Coldlazarus!
Läs SR:s Kulturkrönika som handlar om den här Brännpunktaren.
Tipstack till Coldlazarus!
måndag, mars 05, 2007
Dagens boktips!
I Magnus Malms fantastiska bok Viskningar från Katakomberna finns ett utdrag ur en text av Hjalmar Söderberg:
- Jag tror på Gud, men jag uppfattar honom inte som ett personligt väsen.
Doktor Merkel förföll angenämt överraskad.
- Å ni är panteist, charmant! En skald bör tro på gud, men på en gud som är någonting alldeles extra, och aldrig tidigare visad på cirkus, och som man aldrig riktigt kan komma underfund med. Panteistens gud är just det råmaterial som behövs till en sådan. Det är idealet för en gud. Honom kan var och en skära till efter sin egen fason. Han fattar aldrig humör, han straffar aldrig, och belönar visserligen inte heller, men tar det med ro. Och det kommer sig därav att han saknar en liten egenskap som även den enklaste bland skolgårdens busar till en viss grad består sig med - personlighet.
Detta är just det fina med honom, till en personlig Gud måste man stå i ett förhållande. Att hålla sig med en personlig gud medför en mängd onödiga besvär. Att vara alldeles utan är för riskabelt, därför måste man hålla sig med en opersonlig gud. En sådan gud sätter fantasin i rörelse och tar sig bra ut i poesi, utan att i gengäld innebära några förpliktelser. Med en sådan gud blir man av bildat folk ansedd för en upplyst och ädelt tänkande person, och kan bli ungefär vad som helst, från ärkebiskop till radikal tidningsredaktör.
Apropå faran med att helt förlägga Gud till det bortomvärldsliga.
- Jag tror på Gud, men jag uppfattar honom inte som ett personligt väsen.
Doktor Merkel förföll angenämt överraskad.
- Å ni är panteist, charmant! En skald bör tro på gud, men på en gud som är någonting alldeles extra, och aldrig tidigare visad på cirkus, och som man aldrig riktigt kan komma underfund med. Panteistens gud är just det råmaterial som behövs till en sådan. Det är idealet för en gud. Honom kan var och en skära till efter sin egen fason. Han fattar aldrig humör, han straffar aldrig, och belönar visserligen inte heller, men tar det med ro. Och det kommer sig därav att han saknar en liten egenskap som även den enklaste bland skolgårdens busar till en viss grad består sig med - personlighet.
Detta är just det fina med honom, till en personlig Gud måste man stå i ett förhållande. Att hålla sig med en personlig gud medför en mängd onödiga besvär. Att vara alldeles utan är för riskabelt, därför måste man hålla sig med en opersonlig gud. En sådan gud sätter fantasin i rörelse och tar sig bra ut i poesi, utan att i gengäld innebära några förpliktelser. Med en sådan gud blir man av bildat folk ansedd för en upplyst och ädelt tänkande person, och kan bli ungefär vad som helst, från ärkebiskop till radikal tidningsredaktör.
Apropå faran med att helt förlägga Gud till det bortomvärldsliga.
Bono the preacher!
Lyssna på Bonos tacktal från NAACP-Awards efter att han belönades för sin "Product Red"-kampanj. I talets sista minut lägger han in en överväxel och börjar predika. Håren reser sig på armarna!
Tipstack till Marcus H!
Tipstack till Marcus H!
söndag, mars 04, 2007
Tron är inte en möjlighet!
Redan när jag läste rubriken för SVT:s temakväll ”Barnatro – En kväll om att växa upp i en övertygelse”, anade jag varthän det lutade. Vadå växa upp i en övertygelse?!?
Men dessvärre var det förhärskande perspektivet för kvällen att det finns två typer av människor; å ena sidan de som har en irrationell övertygelse, så kallat troende, och å andra sidan de som står på en distanserad, objektivt rationell och neutral grund, så kallat sekulära förnuftiga människor.
Jag menar, vem har inte växt upp i en övertygelse? Om så bara övertygelsen om att man inte har någon övertygelse. Och vidare, vem av oss har själva valt den övertygelse som har präglad den omgivning under vilken vi vuxit upp? Vem av oss har valt våra uppväxtförhållanden? Detta perspektiv var dock totalt frånvarande under hela temakvällen. Istället fick man höra Orvar Säfström ställa frågor som ”Är det ok att sätta sina barn i en skola där det finns risk för att de förs in i en tro?”, eller ”Är det rätt att ge barn en trosuppfattning redan när de är små, eller ska de få välja själva?” Jag ville bara skrika i Orvars öra ”Det går inte att INTE ha en trosuppfattning!!!”
Självklart måste man konstatera att alla uppväxtmiljöer inte är lika goda, men den diskussion kommer i ett annat ljus om man först konstaterat att det inte finns någon neutral plats från vilken vi kan blicka ut över världen och göra våra omdömen.
Sedan var det dags för kvällens dokumentärfilm som jag först tvekade över om jag skulle orka se; Jesus Camp. Filmen var beklämmande på många sätt och där fanns mycket att uppröras över, i synnerhet dålig teologi. Filmen kretsade kring ett sommarläger för barn arrangerat av några kristna som inte bara hade en förvriden bild av Guds rike, utan dessutom hade förväxlat det med USA.
Vad jag tyckte var intressant var att SVT: s temakväll, möjligen omedvetet, visade på likheterna mellan de amerikanska evangelikalerna som kom till tals i filmen, och företrädaren för Humanisterna i SVT:s studio. Båda sidor gav nämligen uttryck för en fundamentalistisk tvärsäkerhet, och båda tyckte sig äga Sanningen.
För den som säger sig äga Sanningen, eller i alla fall anser sig ge uttryck för en universell rationalitet, är steget inte långt till att med maktmedel tvinga de andra till "rätt insikt". De är ju okunniga, mindre vetande eller oandliga.
Vad SVT:s temakvälle borde visat på, istället för visa att det kan vara problematiskt att växa upp i en övertygelse, är att vi inte har något alternativ. Detta kan säkert verka skrämmande för många. Men vad som verkligen förskräcker, är bristen på ödmjukhet inför vårt vetandes gränser.
Men dessvärre var det förhärskande perspektivet för kvällen att det finns två typer av människor; å ena sidan de som har en irrationell övertygelse, så kallat troende, och å andra sidan de som står på en distanserad, objektivt rationell och neutral grund, så kallat sekulära förnuftiga människor.
Jag menar, vem har inte växt upp i en övertygelse? Om så bara övertygelsen om att man inte har någon övertygelse. Och vidare, vem av oss har själva valt den övertygelse som har präglad den omgivning under vilken vi vuxit upp? Vem av oss har valt våra uppväxtförhållanden? Detta perspektiv var dock totalt frånvarande under hela temakvällen. Istället fick man höra Orvar Säfström ställa frågor som ”Är det ok att sätta sina barn i en skola där det finns risk för att de förs in i en tro?”, eller ”Är det rätt att ge barn en trosuppfattning redan när de är små, eller ska de få välja själva?” Jag ville bara skrika i Orvars öra ”Det går inte att INTE ha en trosuppfattning!!!”
Självklart måste man konstatera att alla uppväxtmiljöer inte är lika goda, men den diskussion kommer i ett annat ljus om man först konstaterat att det inte finns någon neutral plats från vilken vi kan blicka ut över världen och göra våra omdömen.
Sedan var det dags för kvällens dokumentärfilm som jag först tvekade över om jag skulle orka se; Jesus Camp. Filmen var beklämmande på många sätt och där fanns mycket att uppröras över, i synnerhet dålig teologi. Filmen kretsade kring ett sommarläger för barn arrangerat av några kristna som inte bara hade en förvriden bild av Guds rike, utan dessutom hade förväxlat det med USA.
Vad jag tyckte var intressant var att SVT: s temakväll, möjligen omedvetet, visade på likheterna mellan de amerikanska evangelikalerna som kom till tals i filmen, och företrädaren för Humanisterna i SVT:s studio. Båda sidor gav nämligen uttryck för en fundamentalistisk tvärsäkerhet, och båda tyckte sig äga Sanningen.
För den som säger sig äga Sanningen, eller i alla fall anser sig ge uttryck för en universell rationalitet, är steget inte långt till att med maktmedel tvinga de andra till "rätt insikt". De är ju okunniga, mindre vetande eller oandliga.
Vad SVT:s temakvälle borde visat på, istället för visa att det kan vara problematiskt att växa upp i en övertygelse, är att vi inte har något alternativ. Detta kan säkert verka skrämmande för många. Men vad som verkligen förskräcker, är bristen på ödmjukhet inför vårt vetandes gränser.
fredag, mars 02, 2007
Zappa rocks!
Filmen nedan kommer från CNN Crossfire från 1986 där en brilliant Frank Zappa och en mindre brilliant John Lofton diskuterar censur av rockmusik. Förutom att klippet är mycket roande, belyser det problematiken kring när en grupp människor försöker påtvinga en annan grupp människor sina värderingar kring vad som är god smak eller goda värderingar. Lyssna extra noggrant runt 9´50.
Klippet knyter även an till Emilios intressanta inlägg om att kristna borde sluta att beklaga sig över sekulariseringen.
Klippet knyter även an till Emilios intressanta inlägg om att kristna borde sluta att beklaga sig över sekulariseringen.
onsdag, februari 28, 2007
Vem är min mor? Vilka är mina bröder?
Är Sverigedemokraterna de nya Kristdemokraterna? Detta frågade sig SVT:s livsåskådningsprogram Existens igår kväll med anledning av att Sverigedemokraterna säger sig värna kristna värderingar. På frågan om vad kristna värderingar innebär sakpolitiskt för Sverigedemokraterna svarade man: Att värna familjen!
När kristna gör en fetisch av familjen vet man att de är snett ute. Det finns nämligen ingen kristen teologisk grund för antagandet att familjen skulle uppbära någon särskild ställning. Kristendomen är ju egentligen en apokalyptisk sekt som sprids genom vittnesbörd och omvändelse, inte genom reproduktion. Man kan alltså leva hela sitt liv som singel, och leva ett fullgott kristet liv.
Att det sedan finns goda politiska skäl för att värna famljlen som en viktig gemenskap i samhället är en annan sak.
torsdag, februari 22, 2007
Gnosticism für alle!
Just när man trodde att framgångsteologins cyniska röst hade tystnat, då återuppstår den som eftermiddags-tv. Denna gång är det underhållningsindustrins mäktigaste kvinna som orkestrerar evangelisationen av självförverkligandets budskap till varenda hemmafru i Nordamerika. Genom en trailer som tycks vara producerad av samma bolag som gjorde Da Vinci-koden berättas historien om hur den sanna nyckeln till framgång har gömts och förtryckts av mäktiga institutioner (läs kyrkan). Men, Oprah, denna ljusets apostel, står nu beredd att avslöja konspirationen och ge oss den oförvanskade Sanningen för bara $ 4.95.
Oprah’s senaste satsning; The Secret lovar ett bättre och mer framgångsrikt liv för oss alla! En tillvaro präglad av lycka, hälsa och framgång, eller som speakern I trailern säger: You can Have, Do, or Be, anything you want! Allt som verkar behövas är viljekraft och positivt tänkande.
Jag kommer att tänka på en passage ur Ralph C. Woods essä om P.D James bioaktuella The Children Of Men (som jag tidigare skrivit om här):
”Far more successful is a God-huckster from Alabama named Rosie McClure. She thrives as a televangelist because, as Faron cynically puts it, salvation is "a commodity which is always in demand and which costs [her] nothing to supply." The Reverend Ms. McClure preaches a crossless, Christless, evil-denying gospel whose theme tune is the Beatles' song, "All You Need Is Love." Her congregations sing "cheerful choruses"; they also "laugh, cry, [and] fling their arms like demented marionettes." Rosie the gospeller does not proclaim one Lord and one faith and one baptism, but rather one Love. "No one need feel deprived of a love object," she announces. "It needn't be a human being; it can be an animal-a cat, a dog; it can be a garden; it can be a flower; it can be a tree. The whole natural world is one, linked by love, upheld by love, redeemed by love." To this litany of all-sufficient love, the unbelieving Faron makes his withering response: "One would suppose that Rosie had never seen a cat with a mouse."
John Stackhouse har mer ingående kommenterat The Secret’s teologiska problematik på sin blogg. Hans brännade kritik av Oprah's evengelium sammanfattas kanske bäst av en fråga:
Hur predikar man Oprah’s evangelium till prostituerade missbrukare i slummen? eller Vad har The Secret att säga till de fattiga och utslagna på samhällets botten? Tänk positivt!?!
Den skarpaste udden är i Stackhouse inlägg dock riktad mot kristenheten:
”But lots of people embrace The Secret, I daresay, because they want hope, and power for living, and freedom from the past, and forgiveness–and where else can they get that?
Where else, indeed? “
Se där, något att funder över så här i inledningen av fastan.
Oprah’s senaste satsning; The Secret lovar ett bättre och mer framgångsrikt liv för oss alla! En tillvaro präglad av lycka, hälsa och framgång, eller som speakern I trailern säger: You can Have, Do, or Be, anything you want! Allt som verkar behövas är viljekraft och positivt tänkande.
Jag kommer att tänka på en passage ur Ralph C. Woods essä om P.D James bioaktuella The Children Of Men (som jag tidigare skrivit om här):
”Far more successful is a God-huckster from Alabama named Rosie McClure. She thrives as a televangelist because, as Faron cynically puts it, salvation is "a commodity which is always in demand and which costs [her] nothing to supply." The Reverend Ms. McClure preaches a crossless, Christless, evil-denying gospel whose theme tune is the Beatles' song, "All You Need Is Love." Her congregations sing "cheerful choruses"; they also "laugh, cry, [and] fling their arms like demented marionettes." Rosie the gospeller does not proclaim one Lord and one faith and one baptism, but rather one Love. "No one need feel deprived of a love object," she announces. "It needn't be a human being; it can be an animal-a cat, a dog; it can be a garden; it can be a flower; it can be a tree. The whole natural world is one, linked by love, upheld by love, redeemed by love." To this litany of all-sufficient love, the unbelieving Faron makes his withering response: "One would suppose that Rosie had never seen a cat with a mouse."
John Stackhouse har mer ingående kommenterat The Secret’s teologiska problematik på sin blogg. Hans brännade kritik av Oprah's evengelium sammanfattas kanske bäst av en fråga:
Hur predikar man Oprah’s evangelium till prostituerade missbrukare i slummen? eller Vad har The Secret att säga till de fattiga och utslagna på samhällets botten? Tänk positivt!?!
Den skarpaste udden är i Stackhouse inlägg dock riktad mot kristenheten:
”But lots of people embrace The Secret, I daresay, because they want hope, and power for living, and freedom from the past, and forgiveness–and where else can they get that?
Where else, indeed? “
Se där, något att funder över så här i inledningen av fastan.
tisdag, februari 20, 2007
Gospelångest
Det är otroligt tröttsamt när företrädare för svensk kristenhet ideligen beklagar sig över att Sverige är ett så sekulariserat land. Därför är det extra roligt att läsa att tidningen Trots Allts chefredaktör Magnus Sundell i en intervju i DN förklarar varför han tycker det är bra att Sverige är världens mest sekulariserade land:
”Vi har frigjort oss så mycket från religionen att vi kan ha distans till den, rycka lite på axlarna åt den. Den har inte längre någon makt över oss och vårt samhälle. Och kombinationen religion och makt är aldrig bra. Man skulle kunna säga att vi har gått varvet runt när vi talar om kristendom i dag. Nu har nyfikenheten på religionens verkliga innehåll vaknat igen, nu när man har lyckats göra sig av med kyrkans tolkningsföreträde.”
Läs hela DN-artikeln som egentligen handlar om något så märkligt som kristen musik.
”Vi har frigjort oss så mycket från religionen att vi kan ha distans till den, rycka lite på axlarna åt den. Den har inte längre någon makt över oss och vårt samhälle. Och kombinationen religion och makt är aldrig bra. Man skulle kunna säga att vi har gått varvet runt när vi talar om kristendom i dag. Nu har nyfikenheten på religionens verkliga innehåll vaknat igen, nu när man har lyckats göra sig av med kyrkans tolkningsföreträde.”
Läs hela DN-artikeln som egentligen handlar om något så märkligt som kristen musik.
Om romantik
Via Therese Bohmans blogg hittade jag ett fantastiskt utdrag ur en intervju med Johan Kinde som Per Hagman gjorde i slutet av 90-talet.
PH: - Att vara den enkla pojken från landet som kommer till storstaden med drömmar om glamour och som uttrycker den här längtan med stora och romantiska gester har ju aldrig setts med riktigt nådiga ögon.
JK: – Det där har ju alltid varit ett märkligt missförstånd. Jag menar, det är ju knappast rika playboys som gör de bästa glamourplattorna. Precis som fördomen gjorde gällande att synt- och new romanticbanden skulle varit några sorts övre medelklassbarn, när den scenen i själva verket på många sätt var mer arbetarklass än punken. Men rent generellt är det väl så att det krävs en avsaknad av något för att kunna känna en längtan efter det och romantisera det.
PH: - Att vara den enkla pojken från landet som kommer till storstaden med drömmar om glamour och som uttrycker den här längtan med stora och romantiska gester har ju aldrig setts med riktigt nådiga ögon.
JK: – Det där har ju alltid varit ett märkligt missförstånd. Jag menar, det är ju knappast rika playboys som gör de bästa glamourplattorna. Precis som fördomen gjorde gällande att synt- och new romanticbanden skulle varit några sorts övre medelklassbarn, när den scenen i själva verket på många sätt var mer arbetarklass än punken. Men rent generellt är det väl så att det krävs en avsaknad av något för att kunna känna en längtan efter det och romantisera det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)