Stanley: I think often times the liberal white support of civil rights has forgotten that the under class white (who often times is racist) has suffered oppression that is certainly different from what African-Americans have suffered. And whose going to get into comparing victimization. But I certainly think that class matters are often times ignores when you start talking about sexism and racism and they often forget that the most voiceless person in our society is the low class white male. Mark: (23:00) Could you say a little bit more about that? Because people are going to say, I disagree with that, because that's not conventional wisdom at all.
Stanley: What it means for them to be voiceless is that they don't have a story that can make their lives intelligible. The only stories around are those that say "you must be lazy because you didn't get ahead." I think that's an extraordinarily destructive story. I come from working class, which is not lower class whites in America. Though many of the brick layers that I worked with were lower class whites who basically live in a hopeless world. So what you do is drink, screw and die.
A person who believes in fairies or in Thor may or may not be mistaken about certain finite objects within the cosmos; a person who believes in God may or may not be mistaken about being, the nature of existence itself, the logical possibility of any world, the moral meaning of the universe, and so on. The former kind of belief concerns facts of experience, the latter truths of reason, and to suggest that they occupy the same conceptual or existential space is either to confess one’s own stupidity or willfully to engage in cheap rhetorical thuggery.
That though, as I say, is obvious. My reason for taking exception to such remarks is perhaps somewhat more precious, but still quite sincere. Simply enough, what if there are fairies at the bottom of one’s garden? Or, more precisely, what the hell is so irrational in believing there are or might be?
... som @joelsh uttryckte det: Och nästa gång nån bara: "Att tro på Gud är ju ungefär som att tro på féer & troll", svara: "Ja. Och?"
"A religious criticism? A religious critique? Even a religious critique of the secular? By calling into question the tales of secularism’s “pure” reason, Mahmood opens the space for imagining critique informed by quite different criteria—not the unquestioned criteria of liberalism, but an alternative vision of human flourishing. For if all critique presupposes criteria and the criteria for “secular” critique have, ultimately, the epistemic status of a kind of faith, then we could also imagine critique informed by a different story, a different faith. Secular critique, then, is what Graham Ward would describe as a “standpoint-project”—a worldview-relative, faith-laden critique. In this respect, the playing field is leveled: Christianity can also be understood as a standpoint-project. And “as a standpoint-project Christianity, then, approaches the world critically. The critique issues from both its ethical and its eschatological vision.” Christianity’s vision of future flourishing becomes the criterion by which the present order and systems are subject to critique. Rather than the opium secular critique would claim, Ward reads the practices of Christianity as a performative critique, as a mode of cultural criticism. (...) Under the aegis of modernity, critique was collapsed into the secular. And against the backdrop of Enlightenment rationality, prophetic critique could be seen only as parochial and hence uncritical—tainted by the particularity of religious tradition and thus disqualified from the alleged universality of secular reason. But if the secular itself has been shown to be contingent, particular, and (in a sense) religious, then we are no longer faced with a distinction between secular critique and religious belief, between secular suspicion and religious naïveté. Rather, the questions are: which religion? whose critique?
"Belief in progress is cemented deep beneath the floorboards of our culture; if we rarely speak of it, that is only because it has attained the status of an absolute fides implicita. We believe in progress as we believe in financial credit: a powerful silent credendum that gives shape to our social behaviour, preferences, and habits of mind."
"Om det ligger i modernitetens ide att det inte finns några objektiva mått på godhet, värden, då är tron på framsteget enligt ett upplyst sätt att tänka bara en trosartikel. Den kan visa sig äga lika litet rationellt berättigande som den tro som påve eller kejsare eller någon annan premodern auktoritet en gång försökt inprägla hos människorna."
"All sins are just variations on that same desire to do something else when you’re already doing something. Multitaskers are children of the devil. You can’t serve two masters. Divided attention is just dressed up inattention.
"Of course George W Bush was and is a sincere Christian. But that is just an indication of how little being a Christian has to do with sincerity. That is why I find Miliband's atheism more interesting than the "faith" of the American presidents."
Många är de kommentatorer som menar att den gångna valrörelsen utmärktes av en brist på visioner eller berättelser som förmår att hålla samman politiken och ge mening och sammanhang. I en läsvärd krönika i The Guardian ger Slavoj Zizek en hint om vad som kommit att ersätta den politiska visionen som sammanhållande funktion - rädslan:
"After the disintegration of the communist regimes in 1990, we entered a new era in which the predominant form of the exercise of state power became a depoliticised expert administration and the co-ordination of interests. The only way to introduce passion into this kind of politics, the only way to actively mobilise people, is through fear: the fear of immigrants, the fear of crime, the fear of godless sexual depravity, the fear of the excessive state (with its burden of high taxation and control), the fear of ecological catastrophe, as well as the fear of harassment (political correctness is the exemplary liberal form of the politics of fear). (...) This vision of the detoxification of one's neighbour suggests a clear passage from direct barbarism to barbarism with a human face. It reveals the regression from the Christian love of one's neighbour back to the pagan privileging of our tribe versus the barbarian Other. Even if it is cloaked as a defence of Christian values, it is itself the greatest threat to Christian legacy."
Jag vill i sammanhanget tipsa om den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams koncisa redogörelse för hur den kristna berättelsen ser på sambandet mellan rädsla och kärlek:
...
By the way ... Zizek föreläser i Stockholm den 15 och 16 november. Biljetterna är slutsålda sedan länge, men om någon skulle ha ett par plåtar över är jag hejdlöst intresserad!
James Davison Hunters nya bok To Change the World - The Irony, Tragedy, & Possibility of Christianity in the Late Modern World, har rönt en hel del uppmärksamhet. Hunter tar avstamp i det faktum att sättet på vilket vi föreställer oss och tänker på kultur, påverkar det sätt som vi försöker påverka världen. Hunter är kritisk till den idealism, individualism och pietism som han menar utgör den förhärskande kultursynen inom den både den evangelikala högern och vänstern i USA. I dessa cirklar framställs kungsvägen till att påverka världen, och att vinna "kulturkriget", som att vinna människors "hearts & minds" och att påverka deras värderingar. Hunter menar att denna strategi är naiv och felaktig , och frågar retoriskt (ur en intervju i Christianity Today ):
"How is it that American public life is so profoundly secular when 85 percent of the population professes to be Christian? If a culture were simply the sum total of beliefs, values, and ideas that ordinary individuals hold, then the United States would be a far more religious society. Looking at our entertainment, politics, economics, media, and education, we are forced to conclude that the cultural influence of Christians is negligible. By contrast, Jews, who compose 3 percent of the population, exert significant cultural influence disproportionate to their numbers, notably in literature, art, science, medicine, and technology. Gays offer another example. Minorities would have no effect if culture were solely about ideas, but that’s clearly not the case."
Hunters poäng är att kultur är så mycket mer än tankar, ideér och värderingar. Kultur är också institutioner, nätverk och relationer. Kort sagt, kultur är infrastruktur! Med detta perspektiv tecknar Hunter en teologi om påverkan, makt, offentlighet och politik.
"... it should not be surprising that in a culture which inscribes its money with "In God We Trust," atheists might be led to think it is interesting - and perhaps even useful - to deny god exists. It does not seem to occur to atheists, however, that the vague god which some seem to confuse with trust in our money cannot be the same God who raised Jesus from the dead, having before raised Israel from Egypt."
Jeff Keuss skiver bra om Zizek, kristen tro och om mod att möta tillvaron bortom distanserande abstraktioner:
"In short, people talk a lot, blog endlessly, fill our ears and eyes with media and after the tidal wave of information overload most people still lack a belief in anything that substantially effects their day-to-day lives other than the desire to shop."
(...)
"Where to I go with Žižek on all this? Well, probably to places he would find a bit too ‘touchy feely’ but still in line with large parts of his attempt to revive lost aspects of the Christian narrative. What the perverse core of Christianity as he describes it offers is a grand counter measure to these tendencies to abstraction and is a call to true belief that seeks after the particular to know the universal – that is to say, to have courage to live in relation to marginalized, the disenfranchised, the person who is our neighbor which purpose and resolve in a deeply real way. It means getting involved with each other, knowing our names, and drawing dangerously close in ways that can break our hearts and shatter our precious beliefs from time to time. In keeping the world abstracted and objective, we keep God at bay as well."
"Last week saw a pitiful demonstration of the power of the Internet, coupled with the way global media corporations love to promote religious extremists. Why did the media seize on the words of an obscure, sectarian pastor of an unknown Florida church with less than 50 members and broadcast it to the whole world, knowing that it would inflame Muslim passions? The same media are largely silent when scores of churches are burned down and hundreds of Christians killed in places like India, Nigeria or Indonesia. There is an obvious bias to the media’s religious reporting. Who holds CNN or the BBC morally responsibility for fomenting violence? If one gives whiskey to an alcoholic, knowing he is an alcoholic, isn’t one morally culpable if he gets drunk and kills someone?"
"Valrörelser är fyllda av förenklingar. Sverigedemokraternas (SD) sätt att bunta samman alla muslimer till ett hot mot svensk välfärd har avslöjats, senast i en satir på Youtube. Men även en grupp som Humanisterna visar prov på farlig förenkling. Vem synar denna organisation och deras sätt att sammanföra alla religiösa till ett hot mot ett modernt samhälle och dess offentlighet?" (...) "Den engelska teologen Tina Beattie hävdar i polemik mot nyateismen att den vetenskapliga rationalismen inte alls befriat oss från allt det onda som våld, krig och hat representerar. Inte heller har religionen vittrat bort utan uppstått i nya former som parasiterar på moderniteten. Religiös och ateistisk extremism hör enligt Beattie samman med en ohistorisk och bokstavlig förståelse av sanning som liknar den hållning vetenskapen periodvis intagit. Den uppvisar samma motstånd mot det mångtydiga, mot tvivel och komplexitet i sökandet efter mening."
"I think Tomáš Halík has produced one of the best and most beautiful responses to the new atheism, in his recent book Patience with God (Doubleday 2009). His argument is that the real difference between faith and atheism is patience. Atheists are not wrong, only impatient. They want to resolve doubt instead of enduring it. Their insistence that the natural world doesn't point to God (or to any necessary meaning) is correct. Their experience of God's absence is a truthful experience, shared also by believers. Faith is not a denial of all this: it is a patient endurance of the ambiguity of the world and the experience of God's absence. Faith is patience with God. Or as Adel Bestavros puts it (in the book's epigraph): patience with others is love, patience with self is hope, patience with God is faith."
Den som tycker att Richard Niebuhrs klassiska försök att kategorisera kristendomens relation till den omgivande kulturen är bristfälligt, bör inte missa denna lysande (amerikanska) typologi över den kristna hipstern.
Om "The Frugal Collegians": "With one foot in their old Baptist youth group and the other on the unsteady terrain of viewing missions through the lens of post-colonialism, these kids are horizon-broadened, foundation-shaken and mind-blown on a daily basis, as they encounter such things as genocide, non-western plumbing, or Camus for the first time in their lives."
Om "The Bookish Intellectual": "... impressively well-read (or at least impressively well aware of all the right books), this is the type of hipster who thrives anytime serious thought is given to just about anything. Is there a theology of corned beef and cabbage? Probably not, but the idea excites the Bookish Intellectual."
Om "The Monied Yuppies": "More than likely they’ve thrown a Mad Men 60s-themed party or been involved in a discussion group for a book by Donald Miller, G.K. Chesterton or N.T. Wright."
Missa inte heller att peka på de olika föremålen på bilderna på orginalsidan.
James K.A Smith berör på sätt och vis samma tema i sin TOJ-recension av James Davison Hunters To Change the World: The Irony, Tragedy, and Possibility of Christianity in the Late Modern World:
"As a populist movement, and (rightly) allergic to elitism, evangelicalism has either eschewed cultural production altogether or has instead engaged in merely subcultural production—generating the mimicking kitsch that fills Christian “gift” stores across the country. Such subcultural production (that is, the production of an evangelical subculture) actually betrays that “large swaths [of evangelicalism] have been captured by the spirit of the age”. No matter how many Jesus action figures or Hipster Study Bibles™ we might sell, the battle’s already been lost as soon as such phenomena exist. All we’ve done is carve out a new market sector that extends dominant cultural forces. This is a long way from “changing the world,” despite our rhetoric to the contrary. The world has changed us."
Jonathan Sacks om Francis Fukuyamas vision om den liberala kapitalistiska demokratin som slutet på historien:
"What this overlooked … is that homo sapiens is not only, or even primarily, a maximising animal, choosing rationally between options. We are uniquely a meaning-asking animal. Our most fundamental questions are Who am I? and To which narrative do I belong? The great hope of the liberal imagination, that politics could be superseded with economics, replacing public good with private choice, was bound to fail because economics as such offers no answer to the big questions of “Who?” and “Why?”. Religion does, and that is its power in the contemporary world. The politics of ideology may have died, but it has been replaced not by “the end of history” but by the politics of identity."
För den som är sugen på välgjorda artiklar, intervjuer och radiodokumentärer med världens främsta teologer, religionsvetare och filosofer, rekommenderas ABC Radios sida om Religion & Ethics, och i synnerhet deras program Encounter.
Eller vad sägs om ett program om Augustinus och hans storverk Guds stad med bland andra John Milbank och Charles Mathewes? Skulle man inte vara sugen på kyrkofäder kan man istället välja en lång intervju med Charles Taylor om hans bok A Secular Age. Sidan uppdateras dagligen med nya artiklar och radioinslag. Happy listening!!
"Detta är den moderna gnosticismen: vi skådar mot drömmen om en ljusnande framtid, och vänder blicken bort från vardagen. Vi söker frälsningen i den abstrakta illusionen i stället för i den konkreta, jordiga vardag vi har framför oss. Vi inser därför inte hur vacker den är: människorna, uppgifterna och alla ting vi har runt omkring oss"
På kampanjens websida står att läsa: “´Ditt viktigaste val´ är en politiskt oberoende kampanj som handlar om välfärd”. Jonas problematiserar kampanjens tendens att begränsa kristen tro till inre erfarenhet; till “Jesus i hjärtat”. Kampanjansvarig Edvard Wiberg svarar i en kommentar: “Vi tror att politik är viktigt, men att det finns ett viktigare val – man kan rösta Jesus som president i sitt liv”. Jonas framhåller dock att Jesus i NT framstår som en politisk ledare, inte som någon slags personlig coach för “insidan”. Jag noterar dock att man i pressreleasen inför Almedalen formulerade sig bättre och där talar om att Jesus inte är en “privatsak, utan en förändringskraft i samhället”.
Diskussionen väcker dock intressanta frågor om definitioner och gränsdragningar av och mellan politik och religion. Synen på vad som utgör politik är ju en klassisk debatt även mellan de etablerade politiska partierna. Borgerliga partier har traditionellt varit måna att framhålla att “allt inte är politik” och att det finns “privata sfärer” som bör fredas från politik, medan vänsterns, och i synnerhet feminismens kamp, ofta handlat om att även det privata är politiskt.
Men problematiken som Jonas berör handlar framförallt om hur kyrkan skall förhålla sig till den världsliga makten. Jonas propagerar i anabaptistisk anda för att kristna inte skall rösta. För, menar Jonas, “om Jesus verkligen är President, då är dom andra regeringarna och wanna-be regeringarna illegitima. Därför borde kristna inte rösta”. Argumentet för att kristna inte skall rösta hänger alltså ihop med att man i någon mening genom sitt röstande stöder en ond struktur.
Detta sätt att resonera påminner lite om den slovenske filosofen Slavoj Zizeks kritik av välgörenhet och etisk konsumtion. Zizek raljerar över att många företag marknadsför möjligheten att förbättra världen genom att konsumera deras varor. Allt enligt modellen “om du vill stoppa exploateringen av de fattiga och marginaliserade som lever i andra delar av världen är allt du behöver göra att besöka ditt lokala Starbucks för en kopp fairtrade-kaffe” (kolla in denna video för en kreativ och pedagogisk framställan). Zizek tillstår visserligen att många av dessa etiska konsumtionshandlingar i sig är goda, men att problemet är att de hjälper till att upprätthålla ett i grunden ont system (kapitalismen).
På liknande sätt tolkar jag Jonas motstånd mot att rösta i nationella val. Röstandet kan ju i västerländska demokratier ses som en pseudohandling som endast ger illusionen av påverkan, allmedan verklig förändring av sakernas tillstånd tycks omöjlig. Zizek drar här en parallell till hur “stäng dörren”-knappen i en hiss egentligen inte påskyndar stängningen av dörren, utan bara tjänar till att ge illusionen av påverkan.
Röstande och fairtrade kan ses som två exempel på aktiviteter som söker påverka våra gemensamma politiska och ekonomiska system. System som av många betraktas som korrupta, och som vissa därför vill förkasta i sin helhet.
Hur bör då Kristi efterföljare navigera sina liv i spänningen mellan kyrkan och den värld som är både fallen och älskad av Gud? Kyrkohistoren rymmer många intressanta varianter. Bör vi fly staden med dess många gånger nedbrytande strukturer till förmån för kompromisslös renlärighet i öknens avskildhet, eller skall vi försöka sträva efter trohet mot Kristus mitt i det bristfälliga, ofullkomliga och korrupta genom kreativa kompromisser? Jag lutar åt det senare! Jag är dock väldigt ofta osäker på om jag gör så av lättja snarare än genomtänkta teologisk analyser.
Augustinus tankar om förhållandet mellan Guds och människornas stad styrker mig dock i mina tankar. I sin bok Christianity & Contemporary Politics sammanfattar Luke Bretherton kärnan i augustinsk politisk teologi:
”There is a growing scholarly consensus that, for Augustine, while political authority is not neutral (it is either directed toward or away from God), the saeculum (the time between Christ´s ascension and his return) is open, ambivalient, and undetermined. Augustine´s echatology constitutes a response to both Constantinian triumphalism (marked by an expectation of progress until the church would overcome the world and universally display heaven´s glory in history) and Donatist separatism from the world (wherein history is oriented toward regress or a movement away from God).
In place of both these polarities, Augustine reestablishes a Pauline eschatological perspective through his conception of the two cities. For Augustine the city of God is an alternative, yet co-terminus society to the earthly city. These two cities are two political entities coexistent in time and space and thus part of this non-eternal age or saeculum. Within this framework human history is ”secular” (rather than neutral): that is, it neither promises nor sets at risk the kingdom of God. The kingdom of God is established, if not fully manifest, and the ”end” of history is already achieved and fulfilled in Christ. Thus the Church can reside in this age, regarding its structures and patterns of life as relativized by what is to come and therefor see them as contingent and provisional."
Vi lever mellan Kristi uppståndelse och återkomst; i en tid där det inte entydigt är möjligt att skilja Guds stad från människornas stad. Guds stad och människornas stad växer (liksom vi människor) sida vid sida, men skiljs åt genom sina olika kärlekar; kärleken till Gud eller egenkärleken. Men på samma sätt som både ogräs och god säd får växa tillsammans tills det är dags att skörda, så frodas de båda städerna samtidigt.
Enligt Bretherton så handlar en augustinsk syn på politik om att:
”...enabeling a limited peace that is on the one hand shorn of messianic pretensions but on the other not given over to demonic despair” (…) ”Augustine´s account of the two cities coexisting in the saeculum is an attempt to emphasize the distinctness of the people of God as the true society while at the same time recognizing that these peculiar people not only share mutual ground with but also are often the same as those who are directed away from God....”
Brethertons slutsats är att identifierandet och skapandet av gemensamma föremål för de båda städernas kärlek är en nödvändig förutsättning för troget vittnesbörd om att Jesus är Herre över hela skapelsen.
Jag tänker på orden i Jermia 29:4-7:
"Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång."
Guds folk uppmanas alltså att söka Babylons väl trots att denna stad är byggd på orättfärdiga strukturer. Jag ser röstande och fairtrade som exempel på aktiviteter som, trots vissa problem, utgör verktyg genom vilka människor kan förenas för att bidra till stadens väl.
"All understanding of reality involves a commitment, a venture of faith. No belief system can be faulted by the fact that it rests on unproved assumptions; what can and must be faulted is the blindness of its proponents to the fact that this is so." - Lesslie Newbigin
Stanley: I think often times the liberal white support of civil rights has forgotten that the under class white (who often times is racist) has suffered oppression that is certainly different from what African-Americans have suffered. And whose going to get into comparing victimization. But I certainly think that class matters are often times ignores when you start talking about sexism and racism and they often forget that the most voiceless person in our society is the low class white male.
