Zizek on The end of nature

"For us, it’s easier to imagine the end of the world than serious social change. Witness the numerous blockbusters about global catastrophe and the conspicuous absence of films about alternate societies."

- Slavoj Zizek i NYT

Kul konstantinism från vänster ...

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Jesus Is a Liberal Democrat
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor & Satire Blog</a> March to Keep Fear Alive

Om "sann religion" och våld i adventstid

Med anledning av självmordsbombaren i Stockholm toppas idag tidningen Dagens förstasida med ett citat ur Elisabeth Sandlunds ledare. Rubriken på förstasidan lyder "Sann religion har inget med våldsdåd att göra". Jag tycker rubriksättning är olycklig (även om jag tror mig förstå vad Sandlund menar). Jag är nämligen mycket osäker på vad som avses med begreppet religion, och är ännu mer osäker på vad "sann religion" skulle vara för något. Jag känner följaktligen inte heller något behov av att försvara religion i allmänhet.

Sandlunds citat blir ju inte mindre problematiskt i ljuset av de GT-texter som formligen badar i blod. Ta till exempel självmordsattentatet i Domarboken 16:29:

"Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan han levde."

Alltför ofta har begrepp som "sann religion" används för att göra åtskillnad mellan andligt och materiellt, där det andliga betraktas som den sanna kärnan i religionen och där trons materiella
anspråk ses som själva problemet. Enligt detta synsätt är det när "religionen" går utanför sitt andliga reservat och har synpunkter på det praktiska och materiella livet, som den blir problematisk och våldsam. I denna mening är det ju själva begreppet "sann religion" som är själva kriget, som Stanley Fish påpekat i en läsvärd artikel:

... the question "Is this a religious war?" is not a question about the war; it is the question that is the war. For the question makes assumptions Al Qaeda members are bound to reject and indeed are warring against: that it is possible to distinguish between religious and nonreligious acts from a perspective uninflected by any religion or ideology; or, to put it another way, that there is a perspective detached from and above all religions, from the vantage point of which objective judgments about what is and is not properly religious could be handed down; or that it is possible to distinguish between the obligations one takes on as a person of faith and the obligations one takes on in one's capacity as a citizen.

I ljuset av Fish-citatet blir påståendet om att "sann religion inte har med våldsdåd att göra", ganska platt. Den intressanta frågan blir istället: Vilka övertygelser och vilka gemenskaper främjar fred? Detta oavsett om övertygelserna och gemenskaperna kallas religiösa eller sekulära. Denna fråga menar jag är viktig därför att den inte bara riktar sin udd mot militanta islamister. Frågans udd riktas även mot liberala sekulära demokratier, samt mot de kristna som, även om de kanske inte är beredda att döda för sin tro, ofta är beredda att döda för sitt land.

Kanske kan allt våld sägas förenas av en brist på tålamod. Oavsett om det handlar om självmordsbombare, krogslagsmål eller arméers fältslag, så förenas de i någon mening av en otålighet; av viljan att här och nu ta makten och hämnden i egna händer för att framtvinga sin egen vilja och ordning. Denna hållning står i stark kontrast till Jesus exempel. Att vara kristen innebär att gå i Hans efterföljd som valde korsets väg. Kristna uppmanas att avstå både från att döma och från att ta hämnden i egna händer (Rom 12:19). Guds rike kommer nämligen inte genom våld; det kan varken påskyndas genom bomber eller ockupationer. Allt vi kan göra är att troget vänta på Honom som i adventstid omnämns som fredsfurste. Kristet icke-våld är därför nära förbundet med tålamod. Vi väntar på att Guds rike skall komma med fred och rättfärdighet till jorden. Den väntande kyrkan är det kristna svaret på frågan om vilka övertygelser och vilka gemenskaper som främjar fred.

...

Stöveln som bars i striden

och manteln som fläckats av blod,

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,

och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig fader,

Fredsfurste.

Jes 9:5-6

Om kapitalistisk etik

Den senaste tiden har det blivit tydligt för mig hur ekonomismen tycks tränga ut alla andra perspektiv, även inom "det etiska området". Inga andra perspektiv tycks längre vara möjliga att anlägga än just de ekonomiska.

Ta invandringsdebatten som exempel. De som är emot att Sverige skall ta emot invandrare motiverar ju vanligen detta med att den svenska välfärden dräneras och att det kostar för mycket. Det lustiga är att de som argumenterar för att Sverige skall ta emot fler invandrare ofta också gör det utifrån ekonomiska argument. Men då handlar det vanligen om att Sverige inte har råd att att inte ta emot invandrare. Allt efter devisen "fler människor som konsumerar skapar fler jobb".

I skrivande stund halvlyssnar jag på sändningarna från nobelfesten. I ett litet inslag om Robert Edwards som belönas för utvecklingen av provrörsbefruktning, framhålls att kyrkan varit starkt kritisk mot denna forskning. Reportern frågar en inkallad expert om det ändå inte finns ett etiskt perspektiv på provrörsbefruktning. Svaret blir jakande, det etiska perspektivet handlar enligt experten om att barnlösa i u-länderna fortfarande saknar tillgång till tekniken. I morse hörde jag precis samma argument i P1 Morgon: "den etiska problematiken med provrörsbefruktning handlar om att alla inte har råd med den".

Missförstå mig inte, visst är ojämlika resursförhållanden en viktig etisk fråga. Vad jag reagerar emot är hur det blir alltmer sällsynt med andra perspektiv än de rent monetära för att värdera mänskligt handlande. Om etik handlar om hur vi bör leva, så bör man ju fråga sig vad ekonomi (en så kallad värderingsfri vetenskap) kan ge för vägledning i en sådan fråga. Men vilka andra perspektiv står till buds? Vilka andra berättelser, än den om människan som konsument, kan ge vägledning om hur vi bör leva våra liv? Mänskliga rättigheter, kanske?

Den brittiske teologen John Milbank är minst sagt skeptisk till det alternativet:

(...) this notion of human rights clearly provides us with no practical ethical guidance. In reality it leads to a state of anarchy which is only ended by an authoritarian power which will arbitrarily promote one set of rights over another—liberal capitalist states the right of property; State socialist authorities the rights to food, health, work and culture. The former will be at the expense of majority economic well-being; the latter at the expense of people’s rights of free association and free choosing of roles and an order of existential priorities.

Om det inte finns något annat sätt att värdera mänskligt handlande än i ekonomiska termer; då blir meningsfullt handlande detsamma som lönsamt handlande. Mening har då reducerats till pengar och makt, och allt tal om rättvisa och befrielse är illusoriskt. Frågan om hur vi bör handla kan inte skiljas från vem människan är. Vem säger ekonomismen att du är? Kan vi reduceras till nyttomaximerande primater?

I denna viktiga antropologiska diskussion uppfattar allt fler att teologin har något viktigt att säga. Teologin, som med Terry Eagletons ord, är ”en av de mest ambitiösa teoretiska arenorna som finns kvar i en allt mer specialiserad värld – en vars ämne inte är något mindre än själva mänsklighetens natur och bestämmelse, i relation till vad den menar är det mänskliga livets transcendenta källa".*

---

Terry Eagleton, Reason, Faith, and Revolution: Reflections on the God Debate (New Haven/ London: Yale University Press, 2009), p. 167.

Walter Brueggemann om rättvisa och kärlek

Läst i veckan ...

- Milbank om fattigdom.

- James K.A Smith om sekularism och det sekulära.

- Fredrik Wenell testar att byta ut Lars-Åke Lagrell mot en Imam.

- @joelsh om varför Eva Dahlgrens läsning leder fel.

- @Ludviger sammanfattar Walter Benjamins Capitalism as Religion i tre tweets:

1) Kapitalismens otyglade expansion ökar msk begäret till oändliga mått = tex masslakt av djur = skuld
2) Kapitalismen är ett abstraherande medium = systematisk likgiltighet för mellanmänskliga relationer = skuld
3) Varuutbytets bas, att tillsammans övervinna bristen löses av kapitalismen genom att finna nya brister = skuld

Det ryktas att @Ludviger härnäst skall tweetifiera Heideggers Sein unt Seit.

Om sekularism och det sekulära

Jag läser om hur en skola i Borås anmälts till skolinspektionen för sin skolavslutning i den lokala SMU-församlingens sporthall. Eleverna uppmanades där att be en bön och sjunga två psalmer. Den anonyme anmälaren tycker att det är kränkande att skolan utövar kristna riter eftersom den ska ha en religiöst neutral hållning.

Så kan man naturligtvis tycka, ingen skall ju tvingas utföra någon annans riter. Denna hållning ger dock upphov till en mängd intressanta följdfrågor. Frågor som: Vad är en religiöst neutral hållning, och är den ens möjlig? Hur skilja mellan är religion och kultur? Är det religiöst neutralt med tomtar och lucior? Är det religiöst neutralt att sjunga "Den blomstertid"?

Vad gäller de två sista frågorna kan en av Skolverkets jurister ge lugnande ord: "Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Förvirringen i den här frågan skulle sannolikt bli mindre med en fördjupad förståelse av skillnaden mellan begreppen "sekularism" och "sekulär". James K.A. Smith reder i en färsk bloggpost under rubriken "Secular" Liberal Arts Education? Or Still "Secularist? ut begreppen, och säger i korthet följande:

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har definierat sekularisering som en rörelse från ett klimat där tro på Gud är oproblematisk och självklar, till ett klimat där tro bara är ett val bland många. På liknande sätt har den amerikanske religionsvetaren Jeffrey Stout beskrivit sekularisering som uppkomsten av ett samtalsklimat där man inte kan utgå från att ens samtalspartners utgår från samma religiösa antaganden som man själv gör, utan att man för den sakens skull behöver överge sina trosföreställningar eller avhålla sig från att ta dem till grund för sitt agerande. Gemensamt för dessa båda perspektiv på sekularisering är att de framhåller pluralismen och ödmjukheten inför att ens eget perspektiv inte är det enda.

Att hävda att vi lever i ett sekulärt samhälle innebär enligt detta synsätt alltså inte att vi lever i ett icke-religiöst samhälle, utan att vi lever i ett pluralistiskt samhälle där ingen plausibilitetsstruktur betraktas som universell eller neutral. Detta perspektiv är väsensskilt från sekularismen som på ett doktrinärt sätt söker utrota vissa föreställningar ("religiösa") från samhället, till förmån för sin egna syn på rationalitet.

Självklart skall ingen tvingas att delta i någon annans berättelse. Men i ett pluralistiskt samhälle fyllt med olika kulturer och traditioner kommer vi alltid att exponeras för varandras berättelser och riter. Jag tror att dessa kulturella möten skulle avdramatiseras om man kunde överge myten om den neutrala och rationella berättelsen, och istället reflektera över hur ens egen berättelse egentligen ser ut.

Som så ofta säger Hauerwas det bäst:

"Liberalism, in its many forms and versions, presupposes that society can be organized without any narrative that is commonly held to be true. As a result it tempts us to believe that freedom and rationality are independent of narrative - that is, we are free to the extent that we have no story. Liberalism is, therefore, particularly pernicious to the extent it prevents us from understanding how deeply we are captured by its account of existence."

Cornel West hos Ferguson

"A bluesman in the life of the mind, a jazzman in the world of ideas"

Veckans länkar ...

- Lars Åberg skriver i en läsvärd krönika i Sydsvenskan om etnicitetsbegreppet som samhällsproblem, och påminner mig om att likheterna mellan begreppen "etnicitet" och "religion" är slående!

Jag har ännu inte träffat någon som kan tala om vad etnicitet är för någonting. Ändå lärs det ut på Malmö högskola och skrivs in i svensk lagstiftning. Som få andra begrepp har det förgiftat debatten och krattat manegen för alla sorters reaktionärer, inkrökta nationalister, patriarkala bidragsfixare och religiösa blådårar.

- Den nya teologibloggen Women In Theology innehåller intressanta kommenterar kring ...

- ...nya texter av Hauerwas om krig (1, 2, 3), och av Milbank om sex.

- Arne Rasmusson har börjat blogga hos Cruciform Phronesis.

- Till sist en intressant krönika om vanliga vanföreställningar om ateism:

1) That the term “atheist” has a clear, agreed-upon meaning

2) That there are consistent, recognizable markers of atheist identity

3) That self-described “atheists” share common assumptions about what atheism is

4) That “atheism” and “secularism” are synonyms

5) That being an atheist necessitates a relentless hostility to all forms of theism

6) That atheism and theism are radically distinct, sharing little in common epistemologically, historically and even “theologically,” if you will.

What Would Žižek Do?

Om du bara skall läsa en text om Zizek: What Would Žižek Do? Redeeming Christianity's Perverse Core

Om svårigheterna med att vara radikal

"It is this lack of stable identities which for some cultural theory today is the last word in radicalism. Instability of identity is ´subversive´ - a claim which it would be interesting to test out among the socially dumped and disregarded.

In this social order, then, you can no longer have bohemian rebels or revolutionary avant-gardes because they no longer have anything to blow up. Their top-hatted, frock-coated, easily outraged enemy has evaporated. Instead, the non-normative has become norm. Nowadays, it is not just anarchists for whom anything goes, but starlets, newspaper editors, stockbrokers and corporation executives. The norm now is money; but since money has absolutely no principles or identity of its own, it is no kind of norm at all. It is utterly promiscuous, and will happily tag along with the highest bidder."

Terry Eagleton. After Theory. London: Penguin books, 2003. s. 16-17

Ovanstående stycke har viss förklaringspotential, både för varför socialdemokraterna gjorde ett katastrofval, och till varför teologi på sikt kommer ersätta kritisk teori som resurs för att stå emot kapitalismen.

Blandad påse ...

Zizek om det offentliga förnuftet:

"This is why one should resist the temptation to react to the ongoing financial crisis, especially in Europe, with a retreat to protectionism, localism and the supposed safety of sovereign nation-states, which themselves are easy prey for freely-floating international capital. More than ever, the reply to every such financial crisis should be that we need to be even more internationalist and universalist than the illusory universality of global capital. Indeed, the idea of resisting global capital by retreating to the protection of particular ethnic identities is more suicidal than ever."

-Ben Myerer om det protestantiska leendet

"In the Protestant West today, smiling has become a moral imperative. The smile is regarded as the objective externalisation of a well ordered life. Sadness is moral failure."

- Ny intressant bok om teologi och ekonomi av Rowan Williams och Larry Elliot: Crisis and Recovery: Ethics, Economics and Justice

Olika berättelser ger olika liv

Stanley: I think often times the liberal white support of civil rights has forgotten that the under class white (who often times is racist) has suffered oppression that is certainly different from what African-Americans have suffered. And whose going to get into comparing victimization. But I certainly think that class matters are often times ignores when you start talking about sexism and racism and they often forget that the most voiceless person in our society is the low class white male.

Mark: (23:00) Could you say a little bit more about that? Because people are going to say, I disagree with that, because that's not conventional wisdom at all.

Stanley: What it means for them to be voiceless is that they don't have a story that can make their lives intelligible. The only stories around are those that say "you must be lazy because you didn't get ahead." I think that's an extraordinarily destructive story. I come from working class, which is not lower class whites in America. Though many of the brick layers that I worked with were lower class whites who basically live in a hopeless world. So what you do is drink, screw and die.

--
Transkriberad från Jesus Radicals intervju med Stanley Hauerwas

Hart om den övernaturliga naturen

Missa för allt i världen inte David B. Harts vackra text i First Things.

A person who believes in fairies or in Thor may or may not be mistaken about certain finite objects within the cosmos; a person who believes in God may or may not be mistaken about being, the nature of existence itself, the logical possibility of any world, the moral meaning of the universe, and so on. The former kind of belief concerns facts of experience, the latter truths of reason, and to suggest that they occupy the same conceptual or existential space is either to confess one’s own stupidity or willfully to engage in cheap rhetorical thuggery.

That though, as I say, is obvious. My reason for taking exception to such remarks is perhaps somewhat more precious, but still quite sincere. Simply enough, what if there are fairies at the bottom of one’s garden? Or, more precisely, what the hell is so irrational in believing there are or might be?

... som @joelsh uttryckte det:
Och nästa gång nån bara: "Att tro på Gud är ju ungefär som att tro på féer & troll", svara: "Ja. Och?"

Om sekulär vs. religiös kritik

James K.A Smith skriver mycket läsvärt om kritik i South Atlantic Quarterlys temanummer om "Global Christianity, Global Critique."

"A religious criticism? A religious critique? Even a religious critique of the secular? By calling into question the tales of secularism’s “pure” reason, Mahmood opens the space for imagining critique informed by quite different criteria—not the unquestioned criteria of liberalism, but an alternative vision of human flourishing. For if all critique presupposes criteria and the criteria for “secular” critique have, ultimately, the epistemic status of a kind of faith, then we could also imagine critique informed by a different story, a different faith. Secular critique, then, is what Graham Ward would describe as a “standpoint-project”—a worldview-relative, faith-laden critique. In this respect, the playing field is leveled: Christianity can also be understood as a standpoint-project. And “as a standpoint-project Christianity, then, approaches the world critically. The critique issues from both its ethical and its eschatological vision.” Christianity’s vision of future flourishing becomes the criterion by which the present order and systems are subject to critique. Rather than the opium secular critique would claim, Ward reads the practices of Christianity as a performative critique, as a mode of cultural criticism.
(...)
Under the aegis of modernity, critique was collapsed into the secular. And against the backdrop of Enlightenment rationality, prophetic critique could be seen only as parochial and hence uncritical—tainted by the particularity of religious tradition and thus disqualified from the alleged universality of secular reason. But if the secular itself has been shown to be contingent, particular, and (in a sense) religious, then we are no longer faced with a distinction between secular critique and religious belief, between secular suspicion and religious naïveté. Rather, the questions are: which religion? whose critique?

Läsvärt ...

Ben Myers skriver om Reading and progress:

"Belief in progress is cemented deep beneath the floorboards of our culture; if we rarely speak of it, that is only because it has attained the status of an absolute fides implicita. We believe in progress as we believe in financial credit: a powerful silent credendum that gives shape to our social behaviour, preferences, and habits of mind."

Georg Henrik von Wright skrev på samma tema en bok med titeln Myten om framsteget:

"Om det ligger i modernitetens ide att det inte finns några objektiva mått på godhet, värden, då är tron på framsteget enligt ett upplyst sätt att tänka bara en trosartikel. Den kan visa sig äga lika litet rationellt berättigande som den tro som påve eller kejsare eller någon annan premodern auktoritet en gång försökt inprägla hos människorna."

Adam Miller skriver om Existential multitasking:

"All sins are just variations on that same desire to do something else when you’re already doing something. Multitaskers are children of the devil. You can’t serve two masters. Divided attention is just dressed up inattention.

Dagens bästa tweet stod @sebasti_an för:

@DilsaDSten följdfråga: är liberalismen religion eller politik och på vilket sätt skiljer de två kategorierna sig åt?

Om amerikanska presidenters tro

"Of course George W Bush was and is a sincere Christian. But that is just an indication of how little being a Christian has to do with sincerity. That is why I find Miliband's atheism more interesting than the "faith" of the American presidents."

Hauerwas jämför amerikansk och brittisk religiositet i en läsvärd krönika i The Guardian.

Om rädsla som substitut för visioner

Många är de kommentatorer som menar att den gångna valrörelsen utmärktes av en brist på visioner eller berättelser som förmår att hålla samman politiken och ge mening och sammanhang. I en läsvärd krönika i The Guardian ger Slavoj Zizek en hint om vad som kommit att ersätta den politiska visionen som sammanhållande funktion - rädslan:

"After the disintegration of the communist regimes in 1990, we entered a new era in which the predominant form of the exercise of state power became a depoliticised expert administration and the co-ordination of interests. The only way to introduce passion into this kind of politics, the only way to actively mobilise people, is through fear: the fear of immigrants, the fear of crime, the fear of godless sexual depravity, the fear of the excessive state (with its burden of high taxation and control), the fear of ecological catastrophe, as well as the fear of harassment (political correctness is the exemplary liberal form of the politics of fear). (...) This vision of the detoxification of one's neighbour suggests a clear passage from direct barbarism to barbarism with a human face. It reveals the regression from the Christian love of one's neighbour back to the pagan privileging of our tribe versus the barbarian Other. Even if it is cloaked as a defence of Christian values, it is itself the greatest threat to Christian legacy."

Jag vill i sammanhanget tipsa om den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams koncisa redogörelse för hur den kristna berättelsen ser på sambandet mellan rädsla och kärlek:

...

By the way ... Zizek föreläser i Stockholm den 15 och 16 november. Biljetterna är slutsålda sedan länge, men om någon skulle ha ett par plåtar över är jag hejdlöst intresserad!

Om kultur som infrastruktur

James Davison Hunters nya bok To Change the World - The Irony, Tragedy, & Possibility of Christianity in the Late Modern World, har rönt en hel del uppmärksamhet. Hunter tar avstamp i det faktum att sättet på vilket vi föreställer oss och tänker på kultur, påverkar det sätt som vi försöker påverka världen. Hunter är kritisk till den idealism, individualism och pietism som han menar utgör den förhärskande kultursynen inom den både den evangelikala högern och vänstern i USA. I dessa cirklar framställs kungsvägen till att påverka världen, och att vinna "kulturkriget", som att vinna människors "hearts & minds" och att påverka deras värderingar. Hunter menar att denna strategi är naiv och felaktig , och frågar retoriskt (ur en intervju i Christianity Today ):

"How is it that American public life is so profoundly secular when 85 percent of the population professes to be Christian? If a culture were simply the sum total of beliefs, values, and ideas that ordinary individuals hold, then the United States would be a far more religious society. Looking at our entertainment, politics, economics, media, and education, we are forced to conclude that the cultural influence of Christians is negligible. By contrast, Jews, who compose 3 percent of the population, exert significant cultural influence disproportionate to their numbers, notably in literature, art, science, medicine, and technology. Gays offer another example. Minorities would have no effect if culture were solely about ideas, but that’s clearly not the case."

Hunters poäng är att kultur är så mycket mer än tankar, ideér och värderingar. Kultur är också institutioner, nätverk och relationer. Kort sagt, kultur är infrastruktur! Med detta perspektiv tecknar Hunter en teologi om påverkan, makt, offentlighet och politik.

Själv har jag bara hunnit ett kapitel i boken, men det finns en läsvärd recension och en mycket intressant intervju mellan Hunter och av James K.A Smith att tillgå hos The Other Journal. En föreläsning med Hunter kan dessutom avlyssnas här.

Hauerwas om Guds namn

"... it should not be surprising that in a culture which inscribes its money with "In God We Trust," atheists might be led to think it is interesting - and perhaps even useful - to deny god exists. It does not seem to occur to atheists, however, that the vague god which some seem to confuse with trust in our money cannot be the same God who raised Jesus from the dead, having before raised Israel from Egypt."

Stanley Hauerwas on Naming God