Zizek on The end of nature

"For us, it’s easier to imagine the end of the world than serious social change. Witness the numerous blockbusters about global catastrophe and the conspicuous absence of films about alternate societies."

- Slavoj Zizek i NYT

Kul konstantinism från vänster ...

The Colbert Report	Mon - Thurs 11:30pm / 10:30c
Jesus Is a Liberal Democrat
www.colbertnation.com
Colbert Report Full Episodes Political Humor & Satire Blog</a> March to Keep Fear Alive

Om "sann religion" och våld i adventstid

Med anledning av självmordsbombaren i Stockholm toppas idag tidningen Dagens förstasida med ett citat ur Elisabeth Sandlunds ledare. Rubriken på förstasidan lyder "Sann religion har inget med våldsdåd att göra". Jag tycker rubriksättning är olycklig (även om jag tror mig förstå vad Sandlund menar). Jag är nämligen mycket osäker på vad som avses med begreppet religion, och är ännu mer osäker på vad "sann religion" skulle vara för något. Jag känner följaktligen inte heller något behov av att försvara religion i allmänhet.

Sandlunds citat blir ju inte mindre problematiskt i ljuset av de GT-texter som formligen badar i blod. Ta till exempel självmordsattentatet i Domarboken 16:29:

"Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan han levde."

Alltför ofta har begrepp som "sann religion" används för att göra åtskillnad mellan andligt och materiellt, där det andliga betraktas som den sanna kärnan i religionen och där trons materiella
anspråk ses som själva problemet. Enligt detta synsätt är det när "religionen" går utanför sitt andliga reservat och har synpunkter på det praktiska och materiella livet, som den blir problematisk och våldsam. I denna mening är det ju själva begreppet "sann religion" som är själva kriget, som Stanley Fish påpekat i en läsvärd artikel:

... the question "Is this a religious war?" is not a question about the war; it is the question that is the war. For the question makes assumptions Al Qaeda members are bound to reject and indeed are warring against: that it is possible to distinguish between religious and nonreligious acts from a perspective uninflected by any religion or ideology; or, to put it another way, that there is a perspective detached from and above all religions, from the vantage point of which objective judgments about what is and is not properly religious could be handed down; or that it is possible to distinguish between the obligations one takes on as a person of faith and the obligations one takes on in one's capacity as a citizen.

I ljuset av Fish-citatet blir påståendet om att "sann religion inte har med våldsdåd att göra", ganska platt. Den intressanta frågan blir istället: Vilka övertygelser och vilka gemenskaper främjar fred? Detta oavsett om övertygelserna och gemenskaperna kallas religiösa eller sekulära. Denna fråga menar jag är viktig därför att den inte bara riktar sin udd mot militanta islamister. Frågans udd riktas även mot liberala sekulära demokratier, samt mot de kristna som, även om de kanske inte är beredda att döda för sin tro, ofta är beredda att döda för sitt land.

Kanske kan allt våld sägas förenas av en brist på tålamod. Oavsett om det handlar om självmordsbombare, krogslagsmål eller arméers fältslag, så förenas de i någon mening av en otålighet; av viljan att här och nu ta makten och hämnden i egna händer för att framtvinga sin egen vilja och ordning. Denna hållning står i stark kontrast till Jesus exempel. Att vara kristen innebär att gå i Hans efterföljd som valde korsets väg. Kristna uppmanas att avstå både från att döma och från att ta hämnden i egna händer (Rom 12:19). Guds rike kommer nämligen inte genom våld; det kan varken påskyndas genom bomber eller ockupationer. Allt vi kan göra är att troget vänta på Honom som i adventstid omnämns som fredsfurste. Kristet icke-våld är därför nära förbundet med tålamod. Vi väntar på att Guds rike skall komma med fred och rättfärdighet till jorden. Den väntande kyrkan är det kristna svaret på frågan om vilka övertygelser och vilka gemenskaper som främjar fred.

...

Stöveln som bars i striden

och manteln som fläckats av blod,

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,

och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig fader,

Fredsfurste.

Jes 9:5-6

Om kapitalistisk etik

Den senaste tiden har det blivit tydligt för mig hur ekonomismen tycks tränga ut alla andra perspektiv, även inom "det etiska området". Inga andra perspektiv tycks längre vara möjliga att anlägga än just de ekonomiska.

Ta invandringsdebatten som exempel. De som är emot att Sverige skall ta emot invandrare motiverar ju vanligen detta med att den svenska välfärden dräneras och att det kostar för mycket. Det lustiga är att de som argumenterar för att Sverige skall ta emot fler invandrare ofta också gör det utifrån ekonomiska argument. Men då handlar det vanligen om att Sverige inte har råd att att inte ta emot invandrare. Allt efter devisen "fler människor som konsumerar skapar fler jobb".

I skrivande stund halvlyssnar jag på sändningarna från nobelfesten. I ett litet inslag om Robert Edwards som belönas för utvecklingen av provrörsbefruktning, framhålls att kyrkan varit starkt kritisk mot denna forskning. Reportern frågar en inkallad expert om det ändå inte finns ett etiskt perspektiv på provrörsbefruktning. Svaret blir jakande, det etiska perspektivet handlar enligt experten om att barnlösa i u-länderna fortfarande saknar tillgång till tekniken. I morse hörde jag precis samma argument i P1 Morgon: "den etiska problematiken med provrörsbefruktning handlar om att alla inte har råd med den".

Missförstå mig inte, visst är ojämlika resursförhållanden en viktig etisk fråga. Vad jag reagerar emot är hur det blir alltmer sällsynt med andra perspektiv än de rent monetära för att värdera mänskligt handlande. Om etik handlar om hur vi bör leva, så bör man ju fråga sig vad ekonomi (en så kallad värderingsfri vetenskap) kan ge för vägledning i en sådan fråga. Men vilka andra perspektiv står till buds? Vilka andra berättelser, än den om människan som konsument, kan ge vägledning om hur vi bör leva våra liv? Mänskliga rättigheter, kanske?

Den brittiske teologen John Milbank är minst sagt skeptisk till det alternativet:

(...) this notion of human rights clearly provides us with no practical ethical guidance. In reality it leads to a state of anarchy which is only ended by an authoritarian power which will arbitrarily promote one set of rights over another—liberal capitalist states the right of property; State socialist authorities the rights to food, health, work and culture. The former will be at the expense of majority economic well-being; the latter at the expense of people’s rights of free association and free choosing of roles and an order of existential priorities.

Om det inte finns något annat sätt att värdera mänskligt handlande än i ekonomiska termer; då blir meningsfullt handlande detsamma som lönsamt handlande. Mening har då reducerats till pengar och makt, och allt tal om rättvisa och befrielse är illusoriskt. Frågan om hur vi bör handla kan inte skiljas från vem människan är. Vem säger ekonomismen att du är? Kan vi reduceras till nyttomaximerande primater?

I denna viktiga antropologiska diskussion uppfattar allt fler att teologin har något viktigt att säga. Teologin, som med Terry Eagletons ord, är ”en av de mest ambitiösa teoretiska arenorna som finns kvar i en allt mer specialiserad värld – en vars ämne inte är något mindre än själva mänsklighetens natur och bestämmelse, i relation till vad den menar är det mänskliga livets transcendenta källa".*

---

Terry Eagleton, Reason, Faith, and Revolution: Reflections on the God Debate (New Haven/ London: Yale University Press, 2009), p. 167.

Walter Brueggemann om rättvisa och kärlek

Läst i veckan ...

- Milbank om fattigdom.

- James K.A Smith om sekularism och det sekulära.

- Fredrik Wenell testar att byta ut Lars-Åke Lagrell mot en Imam.

- @joelsh om varför Eva Dahlgrens läsning leder fel.

- @Ludviger sammanfattar Walter Benjamins Capitalism as Religion i tre tweets:

1) Kapitalismens otyglade expansion ökar msk begäret till oändliga mått = tex masslakt av djur = skuld
2) Kapitalismen är ett abstraherande medium = systematisk likgiltighet för mellanmänskliga relationer = skuld
3) Varuutbytets bas, att tillsammans övervinna bristen löses av kapitalismen genom att finna nya brister = skuld

Det ryktas att @Ludviger härnäst skall tweetifiera Heideggers Sein unt Seit.

Om sekularism och det sekulära

Jag läser om hur en skola i Borås anmälts till skolinspektionen för sin skolavslutning i den lokala SMU-församlingens sporthall. Eleverna uppmanades där att be en bön och sjunga två psalmer. Den anonyme anmälaren tycker att det är kränkande att skolan utövar kristna riter eftersom den ska ha en religiöst neutral hållning.

Så kan man naturligtvis tycka, ingen skall ju tvingas utföra någon annans riter. Denna hållning ger dock upphov till en mängd intressanta följdfrågor. Frågor som: Vad är en religiöst neutral hållning, och är den ens möjlig? Hur skilja mellan är religion och kultur? Är det religiöst neutralt med tomtar och lucior? Är det religiöst neutralt att sjunga "Den blomstertid"?

Vad gäller de två sista frågorna kan en av Skolverkets jurister ge lugnande ord: "Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Förvirringen i den här frågan skulle sannolikt bli mindre med en fördjupad förståelse av skillnaden mellan begreppen "sekularism" och "sekulär". James K.A. Smith reder i en färsk bloggpost under rubriken "Secular" Liberal Arts Education? Or Still "Secularist? ut begreppen, och säger i korthet följande:

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har definierat sekularisering som en rörelse från ett klimat där tro på Gud är oproblematisk och självklar, till ett klimat där tro bara är ett val bland många. På liknande sätt har den amerikanske religionsvetaren Jeffrey Stout beskrivit sekularisering som uppkomsten av ett samtalsklimat där man inte kan utgå från att ens samtalspartners utgår från samma religiösa antaganden som man själv gör, utan att man för den sakens skull behöver överge sina trosföreställningar eller avhålla sig från att ta dem till grund för sitt agerande. Gemensamt för dessa båda perspektiv på sekularisering är att de framhåller pluralismen och ödmjukheten inför att ens eget perspektiv inte är det enda.

Att hävda att vi lever i ett sekulärt samhälle innebär enligt detta synsätt alltså inte att vi lever i ett icke-religiöst samhälle, utan att vi lever i ett pluralistiskt samhälle där ingen plausibilitetsstruktur betraktas som universell eller neutral. Detta perspektiv är väsensskilt från sekularismen som på ett doktrinärt sätt söker utrota vissa föreställningar ("religiösa") från samhället, till förmån för sin egna syn på rationalitet.

Självklart skall ingen tvingas att delta i någon annans berättelse. Men i ett pluralistiskt samhälle fyllt med olika kulturer och traditioner kommer vi alltid att exponeras för varandras berättelser och riter. Jag tror att dessa kulturella möten skulle avdramatiseras om man kunde överge myten om den neutrala och rationella berättelsen, och istället reflektera över hur ens egen berättelse egentligen ser ut.

Som så ofta säger Hauerwas det bäst:

"Liberalism, in its many forms and versions, presupposes that society can be organized without any narrative that is commonly held to be true. As a result it tempts us to believe that freedom and rationality are independent of narrative - that is, we are free to the extent that we have no story. Liberalism is, therefore, particularly pernicious to the extent it prevents us from understanding how deeply we are captured by its account of existence."

Cornel West hos Ferguson

"A bluesman in the life of the mind, a jazzman in the world of ideas"

Veckans länkar ...

- Lars Åberg skriver i en läsvärd krönika i Sydsvenskan om etnicitetsbegreppet som samhällsproblem, och påminner mig om att likheterna mellan begreppen "etnicitet" och "religion" är slående!

Jag har ännu inte träffat någon som kan tala om vad etnicitet är för någonting. Ändå lärs det ut på Malmö högskola och skrivs in i svensk lagstiftning. Som få andra begrepp har det förgiftat debatten och krattat manegen för alla sorters reaktionärer, inkrökta nationalister, patriarkala bidragsfixare och religiösa blådårar.

- Den nya teologibloggen Women In Theology innehåller intressanta kommenterar kring ...

- ...nya texter av Hauerwas om krig (1, 2, 3), och av Milbank om sex.

- Arne Rasmusson har börjat blogga hos Cruciform Phronesis.

- Till sist en intressant krönika om vanliga vanföreställningar om ateism:

1) That the term “atheist” has a clear, agreed-upon meaning

2) That there are consistent, recognizable markers of atheist identity

3) That self-described “atheists” share common assumptions about what atheism is

4) That “atheism” and “secularism” are synonyms

5) That being an atheist necessitates a relentless hostility to all forms of theism

6) That atheism and theism are radically distinct, sharing little in common epistemologically, historically and even “theologically,” if you will.

What Would Žižek Do?

Om du bara skall läsa en text om Zizek: What Would Žižek Do? Redeeming Christianity's Perverse Core

Om svårigheterna med att vara radikal

"It is this lack of stable identities which for some cultural theory today is the last word in radicalism. Instability of identity is ´subversive´ - a claim which it would be interesting to test out among the socially dumped and disregarded.

In this social order, then, you can no longer have bohemian rebels or revolutionary avant-gardes because they no longer have anything to blow up. Their top-hatted, frock-coated, easily outraged enemy has evaporated. Instead, the non-normative has become norm. Nowadays, it is not just anarchists for whom anything goes, but starlets, newspaper editors, stockbrokers and corporation executives. The norm now is money; but since money has absolutely no principles or identity of its own, it is no kind of norm at all. It is utterly promiscuous, and will happily tag along with the highest bidder."

Terry Eagleton. After Theory. London: Penguin books, 2003. s. 16-17

Ovanstående stycke har viss förklaringspotential, både för varför socialdemokraterna gjorde ett katastrofval, och till varför teologi på sikt kommer ersätta kritisk teori som resurs för att stå emot kapitalismen.

Blandad påse ...

Zizek om det offentliga förnuftet:

"This is why one should resist the temptation to react to the ongoing financial crisis, especially in Europe, with a retreat to protectionism, localism and the supposed safety of sovereign nation-states, which themselves are easy prey for freely-floating international capital. More than ever, the reply to every such financial crisis should be that we need to be even more internationalist and universalist than the illusory universality of global capital. Indeed, the idea of resisting global capital by retreating to the protection of particular ethnic identities is more suicidal than ever."

-Ben Myerer om det protestantiska leendet

"In the Protestant West today, smiling has become a moral imperative. The smile is regarded as the objective externalisation of a well ordered life. Sadness is moral failure."

- Ny intressant bok om teologi och ekonomi av Rowan Williams och Larry Elliot: Crisis and Recovery: Ethics, Economics and Justice

Olika berättelser ger olika liv

Stanley: I think often times the liberal white support of civil rights has forgotten that the under class white (who often times is racist) has suffered oppression that is certainly different from what African-Americans have suffered. And whose going to get into comparing victimization. But I certainly think that class matters are often times ignores when you start talking about sexism and racism and they often forget that the most voiceless person in our society is the low class white male.

Mark: (23:00) Could you say a little bit more about that? Because people are going to say, I disagree with that, because that's not conventional wisdom at all.

Stanley: What it means for them to be voiceless is that they don't have a story that can make their lives intelligible. The only stories around are those that say "you must be lazy because you didn't get ahead." I think that's an extraordinarily destructive story. I come from working class, which is not lower class whites in America. Though many of the brick layers that I worked with were lower class whites who basically live in a hopeless world. So what you do is drink, screw and die.

--
Transkriberad från Jesus Radicals intervju med Stanley Hauerwas

Hart om den övernaturliga naturen

Missa för allt i världen inte David B. Harts vackra text i First Things.

A person who believes in fairies or in Thor may or may not be mistaken about certain finite objects within the cosmos; a person who believes in God may or may not be mistaken about being, the nature of existence itself, the logical possibility of any world, the moral meaning of the universe, and so on. The former kind of belief concerns facts of experience, the latter truths of reason, and to suggest that they occupy the same conceptual or existential space is either to confess one’s own stupidity or willfully to engage in cheap rhetorical thuggery.

That though, as I say, is obvious. My reason for taking exception to such remarks is perhaps somewhat more precious, but still quite sincere. Simply enough, what if there are fairies at the bottom of one’s garden? Or, more precisely, what the hell is so irrational in believing there are or might be?

... som @joelsh uttryckte det:
Och nästa gång nån bara: "Att tro på Gud är ju ungefär som att tro på féer & troll", svara: "Ja. Och?"

Om sekulär vs. religiös kritik

James K.A Smith skriver mycket läsvärt om kritik i South Atlantic Quarterlys temanummer om "Global Christianity, Global Critique."

"A religious criticism? A religious critique? Even a religious critique of the secular? By calling into question the tales of secularism’s “pure” reason, Mahmood opens the space for imagining critique informed by quite different criteria—not the unquestioned criteria of liberalism, but an alternative vision of human flourishing. For if all critique presupposes criteria and the criteria for “secular” critique have, ultimately, the epistemic status of a kind of faith, then we could also imagine critique informed by a different story, a different faith. Secular critique, then, is what Graham Ward would describe as a “standpoint-project”—a worldview-relative, faith-laden critique. In this respect, the playing field is leveled: Christianity can also be understood as a standpoint-project. And “as a standpoint-project Christianity, then, approaches the world critically. The critique issues from both its ethical and its eschatological vision.” Christianity’s vision of future flourishing becomes the criterion by which the present order and systems are subject to critique. Rather than the opium secular critique would claim, Ward reads the practices of Christianity as a performative critique, as a mode of cultural criticism.
(...)
Under the aegis of modernity, critique was collapsed into the secular. And against the backdrop of Enlightenment rationality, prophetic critique could be seen only as parochial and hence uncritical—tainted by the particularity of religious tradition and thus disqualified from the alleged universality of secular reason. But if the secular itself has been shown to be contingent, particular, and (in a sense) religious, then we are no longer faced with a distinction between secular critique and religious belief, between secular suspicion and religious naïveté. Rather, the questions are: which religion? whose critique?

Läsvärt ...

Ben Myers skriver om Reading and progress:

"Belief in progress is cemented deep beneath the floorboards of our culture; if we rarely speak of it, that is only because it has attained the status of an absolute fides implicita. We believe in progress as we believe in financial credit: a powerful silent credendum that gives shape to our social behaviour, preferences, and habits of mind."

Georg Henrik von Wright skrev på samma tema en bok med titeln Myten om framsteget:

"Om det ligger i modernitetens ide att det inte finns några objektiva mått på godhet, värden, då är tron på framsteget enligt ett upplyst sätt att tänka bara en trosartikel. Den kan visa sig äga lika litet rationellt berättigande som den tro som påve eller kejsare eller någon annan premodern auktoritet en gång försökt inprägla hos människorna."

Adam Miller skriver om Existential multitasking:

"All sins are just variations on that same desire to do something else when you’re already doing something. Multitaskers are children of the devil. You can’t serve two masters. Divided attention is just dressed up inattention.

Dagens bästa tweet stod @sebasti_an för:

@DilsaDSten följdfråga: är liberalismen religion eller politik och på vilket sätt skiljer de två kategorierna sig åt?

Om amerikanska presidenters tro

"Of course George W Bush was and is a sincere Christian. But that is just an indication of how little being a Christian has to do with sincerity. That is why I find Miliband's atheism more interesting than the "faith" of the American presidents."

Hauerwas jämför amerikansk och brittisk religiositet i en läsvärd krönika i The Guardian.

Om rädsla som substitut för visioner

Många är de kommentatorer som menar att den gångna valrörelsen utmärktes av en brist på visioner eller berättelser som förmår att hålla samman politiken och ge mening och sammanhang. I en läsvärd krönika i The Guardian ger Slavoj Zizek en hint om vad som kommit att ersätta den politiska visionen som sammanhållande funktion - rädslan:

"After the disintegration of the communist regimes in 1990, we entered a new era in which the predominant form of the exercise of state power became a depoliticised expert administration and the co-ordination of interests. The only way to introduce passion into this kind of politics, the only way to actively mobilise people, is through fear: the fear of immigrants, the fear of crime, the fear of godless sexual depravity, the fear of the excessive state (with its burden of high taxation and control), the fear of ecological catastrophe, as well as the fear of harassment (political correctness is the exemplary liberal form of the politics of fear). (...) This vision of the detoxification of one's neighbour suggests a clear passage from direct barbarism to barbarism with a human face. It reveals the regression from the Christian love of one's neighbour back to the pagan privileging of our tribe versus the barbarian Other. Even if it is cloaked as a defence of Christian values, it is itself the greatest threat to Christian legacy."

Jag vill i sammanhanget tipsa om den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams koncisa redogörelse för hur den kristna berättelsen ser på sambandet mellan rädsla och kärlek:

...

By the way ... Zizek föreläser i Stockholm den 15 och 16 november. Biljetterna är slutsålda sedan länge, men om någon skulle ha ett par plåtar över är jag hejdlöst intresserad!

Om kultur som infrastruktur

James Davison Hunters nya bok To Change the World - The Irony, Tragedy, & Possibility of Christianity in the Late Modern World, har rönt en hel del uppmärksamhet. Hunter tar avstamp i det faktum att sättet på vilket vi föreställer oss och tänker på kultur, påverkar det sätt som vi försöker påverka världen. Hunter är kritisk till den idealism, individualism och pietism som han menar utgör den förhärskande kultursynen inom den både den evangelikala högern och vänstern i USA. I dessa cirklar framställs kungsvägen till att påverka världen, och att vinna "kulturkriget", som att vinna människors "hearts & minds" och att påverka deras värderingar. Hunter menar att denna strategi är naiv och felaktig , och frågar retoriskt (ur en intervju i Christianity Today ):

"How is it that American public life is so profoundly secular when 85 percent of the population professes to be Christian? If a culture were simply the sum total of beliefs, values, and ideas that ordinary individuals hold, then the United States would be a far more religious society. Looking at our entertainment, politics, economics, media, and education, we are forced to conclude that the cultural influence of Christians is negligible. By contrast, Jews, who compose 3 percent of the population, exert significant cultural influence disproportionate to their numbers, notably in literature, art, science, medicine, and technology. Gays offer another example. Minorities would have no effect if culture were solely about ideas, but that’s clearly not the case."

Hunters poäng är att kultur är så mycket mer än tankar, ideér och värderingar. Kultur är också institutioner, nätverk och relationer. Kort sagt, kultur är infrastruktur! Med detta perspektiv tecknar Hunter en teologi om påverkan, makt, offentlighet och politik.

Själv har jag bara hunnit ett kapitel i boken, men det finns en läsvärd recension och en mycket intressant intervju mellan Hunter och av James K.A Smith att tillgå hos The Other Journal. En föreläsning med Hunter kan dessutom avlyssnas här.

Hauerwas om Guds namn

"... it should not be surprising that in a culture which inscribes its money with "In God We Trust," atheists might be led to think it is interesting - and perhaps even useful - to deny god exists. It does not seem to occur to atheists, however, that the vague god which some seem to confuse with trust in our money cannot be the same God who raised Jesus from the dead, having before raised Israel from Egypt."

Stanley Hauerwas on Naming God

Colbert predikar utan mask

Om Zizek och tro

Jeff Keuss skiver bra om Zizek, kristen tro och om mod att möta tillvaron bortom distanserande abstraktioner:

"In short, people talk a lot, blog endlessly, fill our ears and eyes with media and after the tidal wave of information overload most people still lack a belief in anything that substantially effects their day-to-day lives other than the desire to shop."

(...)

"Where to I go with Žižek on all this? Well, probably to places he would find a bit too ‘touchy feely’ but still in line with large parts of his attempt to revive lost aspects of the Christian narrative. What the perverse core of Christianity as he describes it offers is a grand counter measure to these tendencies to abstraction and is a call to true belief that seeks after the particular to know the universal – that is to say, to have courage to live in relation to marginalized, the disenfranchised, the person who is our neighbor which purpose and resolve in a deeply real way. It means getting involved with each other, knowing our names, and drawing dangerously close in ways that can break our hearts and shatter our precious beliefs from time to time. In keeping the world abstracted and objective, we keep God at bay as well."

via @sebasti_an

Om medias ansvar

"Last week saw a pitiful demonstration of the power of the Internet, coupled with the way global media corporations love to promote religious extremists. Why did the media seize on the words of an obscure, sectarian pastor of an unknown Florida church with less than 50 members and broadcast it to the whole world, knowing that it would inflame Muslim passions? The same media are largely silent when scores of churches are burned down and hundreds of Christians killed in places like India, Nigeria or Indonesia. There is an obvious bias to the media’s religious reporting. Who holds CNN or the BBC morally responsibility for fomenting violence? If one gives whiskey to an alcoholic, knowing he is an alcoholic, isn’t one morally culpable if he gets drunk and kills someone?"

Vinoth Ramachandra bloggar om The Media, Violence and Partnership.

Om motstånd mot det mångtydiga

På tal om ateister, eller Humanister närmare bestämt, skrev Elisabeth Gerle i DN nyligen:

"Valrörelser är fyllda av förenklingar. Sverigedemokraternas (SD) sätt att bunta samman alla muslimer till ett hot mot svensk välfärd har avslöjats, senast i en satir på Youtube. Men även en grupp som Humanisterna visar prov på farlig förenkling. Vem synar denna organisation och deras sätt att sammanföra alla religiösa till ett hot mot ett modernt samhälle och dess offentlighet?"
(...)
"Den engelska teologen Tina Beattie hävdar i polemik mot nyateismen att den vetenskapliga rationalismen inte alls befriat oss från allt det onda som våld, krig och hat representerar. Inte heller har religionen vittrat bort utan uppstått i nya former som parasiterar på moderniteten. Religiös och ateistisk extremism hör enligt Beattie samman med en ohistorisk och bokstavlig förståelse av sanning som liknar den hållning vetenskapen periodvis intagit. Den uppvisar samma motstånd mot det mångtydiga, mot tvivel och komplexitet i sökandet efter mening."

Christer Sturmark gav svar på tal, och bjöd in till ganska intressant debatt.

Om otåliga ateister ...

Ben Myers skriver om den tjeckiske teologen Tomáš Halíks senaste bok Patience with God:

"I think Tomáš Halík has produced one of the best and most beautiful responses to the new atheism, in his recent book Patience with God (Doubleday 2009). His argument is that the real difference between faith and atheism is patience. Atheists are not wrong, only impatient. They want to resolve doubt instead of enduring it. Their insistence that the natural world doesn't point to God (or to any necessary meaning) is correct. Their experience of God's absence is a truthful experience, shared also by believers. Faith is not a denial of all this: it is a patient endurance of the ambiguity of the world and the experience of God's absence. Faith is patience with God. Or as Adel Bestavros puts it (in the book's epigraph): patience with others is love, patience with self is hope, patience with God is faith."

En tålamodets teologi ...

Christ of Culture

Den som tycker att Richard Niebuhrs klassiska försök att kategorisera kristendomens relation till den omgivande kulturen är bristfälligt, bör inte missa denna lysande (amerikanska) typologi över den kristna hipstern.

Om "The Frugal Collegians":
"With one foot in their old Baptist youth group and the other on the unsteady terrain of viewing missions through the lens of post-colonialism, these kids are horizon-broadened, foundation-shaken and mind-blown on a daily basis, as they encounter such things as genocide, non-western plumbing, or Camus for the first time in their lives."

Om "The Bookish Intellectual":
"... impressively well-read (or at least impressively well aware of all the right books), this is the type of hipster who thrives anytime serious thought is given to just about anything. Is there a theology of corned beef and cabbage? Probably not, but the idea excites the Bookish Intellectual."

Om "The Monied Yuppies":
"More than likely they’ve thrown a Mad Men 60s-themed party or been involved in a discussion group for a book by Donald Miller, G.K. Chesterton or N.T. Wright."

Missa inte heller att peka på de olika föremålen på bilderna på orginalsidan.

Via @ladderinho och Mattias Thurfjell

...

James K.A Smith berör på sätt och vis samma tema i sin TOJ-recension av James Davison Hunters To Change the World: The Irony, Tragedy, and Possibility of Christianity in the Late Modern World:

"As a populist movement, and (rightly) allergic to elitism, evangelicalism has either eschewed cultural production altogether or has instead engaged in merely subcultural production—generating the mimicking kitsch that fills Christian “gift” stores across the country. Such subcultural production (that is, the production of an evangelical subculture) actually betrays that “large swaths [of evangelicalism] have been captured by the spirit of the age”. No matter how many Jesus action figures or Hipster Study Bibles™ we might sell, the battle’s already been lost as soon as such phenomena exist. All we’ve done is carve out a new market sector that extends dominant cultural forces. This is a long way from “changing the world,” despite our rhetoric to the contrary. The world has changed us."

Om sökandet efter en berättelse

Jonathan Sacks om Francis Fukuyamas vision om den liberala kapitalistiska demokratin som slutet på historien:

"What this overlooked … is that homo sapiens is not only, or even primarily, a maximising animal, choosing rationally between options. We are uniquely a meaning-asking animal. Our most fundamental questions are Who am I? and To which narrative do I belong? The great hope of the liberal imagination, that politics could be superseded with economics, replacing public good with private choice, was bound to fail because economics as such offers no answer to the big questions of “Who?” and “Why?”. Religion does, and that is its power in the contemporary world. The politics of ideology may have died, but it has been replaced not by “the end of history” but by the politics of identity."

Jonathan Sacks, The Dignity of Difference, p. 40-41

Uppenbarelsehumor

How to start a movement

Inget på TV?

För den som är sugen på välgjorda artiklar, intervjuer och radiodokumentärer med världens främsta teologer, religionsvetare och filosofer, rekommenderas ABC Radios sida om Religion & Ethics, och i synnerhet deras program Encounter.

Eller vad sägs om ett program om Augustinus och hans storverk Guds stad med bland andra John Milbank och Charles Mathewes? Skulle man inte vara sugen på kyrkofäder kan man istället välja en lång intervju med Charles Taylor om hans bok A Secular Age. Sidan uppdateras dagligen med nya artiklar och radioinslag.
Happy listening!!

Om Don Draper och friheten i Kristus

"Detta är den moderna gnosticismen: vi skådar mot drömmen om en ljusnande framtid, och vänder blicken bort från vardagen. Vi söker frälsningen i den abstrakta illusionen i stället för i den konkreta, jordiga vardag vi har framför oss. Vi inser därför inte hur vacker den är: människorna, uppgifterna och alla ting vi har runt omkring oss"

Missa inte Joel Halldorfs krönika i Dagen om Don Draper, den grå vardagen och friheten i Kristus.

Om Babylons blomstring

Jonas Lundström framför intressant kritik mot ett antal frikyrkosamfunds ansats att rida på valrörelse-vågen genom “Ditt viktigaste val”-kampanjen.

På kampanjens websida står att läsa: “´Ditt viktigaste val´ är en politiskt oberoende kampanj som handlar om välfärd”. Jonas problematiserar kampanjens tendens att begränsa kristen tro till inre erfarenhet; till “Jesus i hjärtat”. Kampanjansvarig Edvard Wiberg svarar i en kommentar: “Vi tror att politik är viktigt, men att det finns ett viktigare val – man kan rösta Jesus som president i sitt liv”. Jonas framhåller dock att Jesus i NT framstår som en politisk ledare, inte som någon slags personlig coach för “insidan”. Jag noterar dock att man i pressreleasen inför Almedalen formulerade sig bättre och där talar om att Jesus inte är en “privatsak, utan en förändringskraft i samhället”.

Diskussionen väcker dock intressanta frågor om definitioner och gränsdragningar av och mellan politik och religion. Synen på vad som utgör politik är ju en klassisk debatt även mellan de etablerade politiska partierna. Borgerliga partier har traditionellt varit måna att framhålla att “allt inte är politik” och att det finns “privata sfärer” som bör fredas från politik, medan vänsterns, och i synnerhet feminismens kamp, ofta handlat om att även det privata är politiskt.

Men problematiken som Jonas berör handlar framförallt om hur kyrkan skall förhålla sig till den världsliga makten. Jonas propagerar i anabaptistisk anda för att kristna inte skall rösta. För, menar Jonas, “om Jesus verkligen är President, då är dom andra regeringarna och wanna-be regeringarna illegitima. Därför borde kristna inte rösta”. Argumentet för att kristna inte skall rösta hänger alltså ihop med att man i någon mening genom sitt röstande stöder en ond struktur.

Detta sätt att resonera påminner lite om den slovenske filosofen Slavoj Zizeks kritik av välgörenhet och etisk konsumtion. Zizek raljerar över att många företag marknadsför möjligheten att förbättra världen genom att konsumera deras varor. Allt enligt modellen “om du vill stoppa exploateringen av de fattiga och marginaliserade som lever i andra delar av världen är allt du behöver göra att besöka ditt lokala Starbucks för en kopp fairtrade-kaffe” (kolla in denna video för en kreativ och pedagogisk framställan). Zizek tillstår visserligen att många av dessa etiska konsumtionshandlingar i sig är goda, men att problemet är att de hjälper till att upprätthålla ett i grunden ont system (kapitalismen).

På liknande sätt tolkar jag Jonas motstånd mot att rösta i nationella val. Röstandet kan ju i västerländska demokratier ses som en pseudohandling som endast ger illusionen av påverkan, allmedan verklig förändring av sakernas tillstånd tycks omöjlig. Zizek drar här en parallell till hur “stäng dörren”-knappen i en hiss egentligen inte påskyndar stängningen av dörren, utan bara tjänar till att ge illusionen av påverkan.

Röstande och fairtrade kan ses som två exempel på aktiviteter som söker påverka våra gemensamma politiska och ekonomiska system. System som av många betraktas som korrupta, och som vissa därför vill förkasta i sin helhet.

Hur bör då Kristi efterföljare navigera sina liv i spänningen mellan kyrkan och den värld som är både fallen och älskad av Gud? Kyrkohistoren rymmer många intressanta varianter. Bör vi fly staden med dess många gånger nedbrytande strukturer till förmån för kompromisslös renlärighet i öknens avskildhet, eller skall vi försöka sträva efter trohet mot Kristus mitt i det bristfälliga, ofullkomliga och korrupta genom kreativa kompromisser? Jag lutar åt det senare! Jag är dock väldigt ofta osäker på om jag gör så av lättja snarare än genomtänkta teologisk analyser.

Augustinus tankar om förhållandet mellan Guds och människornas stad styrker mig dock i mina tankar. I sin bok Christianity & Contemporary Politics sammanfattar Luke Bretherton kärnan i augustinsk politisk teologi:

”There is a growing scholarly consensus that, for Augustine, while political authority is not neutral (it is either directed toward or away from God), the saeculum (the time between Christ´s ascension and his return) is open, ambivalient, and undetermined. Augustine´s echatology constitutes a response to both Constantinian triumphalism (marked by an expectation of progress until the church would overcome the world and universally display heaven´s glory in history) and Donatist separatism from the world (wherein history is oriented toward regress or a movement away from God).

In place of both these polarities, Augustine reestablishes a Pauline eschatological perspective through his conception of the two cities. For Augustine the city of God is an alternative, yet co-terminus society to the earthly city. These two cities are two political entities coexistent in time and space and thus part of this non-eternal age or saeculum. Within this framework human history is ”secular” (rather than neutral): that is, it neither promises nor sets at risk the kingdom of God. The kingdom of God is established, if not fully manifest, and the ”end” of history is already achieved and fulfilled in Christ. Thus the Church can reside in this age, regarding its structures and patterns of life as relativized by what is to come and therefor see them as contingent and provisional."

Vi lever mellan Kristi uppståndelse och återkomst; i en tid där det inte entydigt är möjligt att skilja Guds stad från människornas stad. Guds stad och människornas stad växer (liksom vi människor) sida vid sida, men skiljs åt genom sina olika kärlekar; kärleken till Gud eller egenkärleken. Men på samma sätt som både ogräs och god säd får växa tillsammans tills det är dags att skörda, så frodas de båda städerna samtidigt.

Enligt Bretherton så handlar en augustinsk syn på politik om att:

”...enabeling a limited peace that is on the one hand shorn of messianic pretensions but on the other not given over to demonic despair” (…) ”Augustine´s account of the two cities coexisting in the saeculum is an attempt to emphasize the distinctness of the people of God as the true society while at the same time recognizing that these peculiar people not only share mutual ground with but also are often the same as those who are directed away from God....”

Brethertons slutsats är att identifierandet och skapandet av gemensamma föremål för de båda städernas kärlek är en nödvändig förutsättning för troget vittnesbörd om att Jesus är Herre över hela skapelsen.

Jag tänker på orden i Jermia 29:4-7:

"Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång."

Guds folk uppmanas alltså att söka Babylons väl trots att denna stad är byggd på orättfärdiga strukturer. Jag ser röstande och fairtrade som exempel på aktiviteter som, trots vissa problem, utgör verktyg genom vilka människor kan förenas för att bidra till stadens väl.

Om kristet språk

• Stanley Hauerwas skriver om konsten att tala som en kristen: Reflections on learning how to speak Christian
  
  
• Ben Myers skriver om att blogga kristet; Blogging as a Theological Discourse

Om politikens gränser

"Before men began to act, a definite space had to be secured and a structure built where all subsequent actions could take place, the space being the public realm of the polis and its structure the law … But these tangible entities themselves were not the content of politics.

- Hannah Arendt, The Human Condition, 2nd edn (Chicago, IL: University of Chicagi Press, 1958), pp 194-5

En gång fanns varken det religiösa eller det sekulära ...

Om formering ...

"There is no such thing as a neutral education process. Education either functions as an instrument which is used to facilitate the integration of generations into the logic of the present system and bring about conformity to it, or it becomes the “practice of freedom”, the means by which men and women deal critically with reality and discover how to participate in the transformation of their world’."

– Jane Thompson, in Peter Mayo, Gramsci, Freire and Adult Education: Possibilities for Transformative Action (Global Perspectives on Adult Education and Training) (New York: St Martin’s Press, 1999), 5.

via Per Crucem ad Lucem

Flirting with money

Lysande text från The Other Journal om vår samtids syn på pengar. Ett synsätt som kan sammanfattas med Kierkegaards devis "Pleasure disappoints, possibility never".

"The problem is not that we want too many material things; it’s that we want the possibility of all material things without having to actualize any of them. The problem is that money has become, itself, the object of our desire, despite the fact that money is itself nothing but only a representation of the value of something else. Our desire for money, then, is a desire for flirtation."

"From the perspective of real love or goodness, to add is to subtract, because the moral life requires a commitment to the actual, an acceptance of a given person or action that is not infinitely interchangeable, returnable, or amenable to second-guessing. Actuality is the enemy of possibility. To be married is to give up the potentially infinite possibility of romantic partners, to assist one person is to use up resources that could possibly be used for an infinite variety of goods. The flirtatious aesthete thrives on the additive—the more possibility, the better—while avoiding the subtraction that comes with actualizing particular determinations and commitments: “The infinite possibility is precisely the interesting.”

"To think about and use money rightly, then, is to think about and use it as an instrumental good that is always ordered to an end that is not intrinsic to itself."

Vems berättelse är din?

För mig sjunger just nu Oskar Linnros, Håkan Arenius och William Cavanaugh alla på samma sång;

Arenius med sin krönika "Vilken berättelse vill du ska forma världen?";

Just när man tror att världen måste se ut så här slår en annan berättelse igenom - och det kan gå fort! (...) Vi medborgare har ett ansvar att genomskåda de berättelser som formar oss.

Cavanaugh i sin text "The World in a Wafer: A Geography of The Eucharist As Resistance To Globalization";

The universal is mediated by the local; the institutions of civil society, as Hegel saw, are educative, or as Foucault would later say, disciplinary. Parties, unions, churches, families, prisons, hospitals, and schools help to embody and produce the state project.

... och Linnros i sin låt "Genom Eld";

Tror att det här kan vara början på nått stort
Jag står precis på gränsen
Horisonten är nån annans konstruktion.
Vi äter skiten så vant
Att vi börjat gilla smaken utav skit
Jag börjar tro att jag börjar tro att vi kan gå
Genom eld

Vad deras gemensamma sång handlar om?
Att maktkampen om tillvaron först utspelas i våra inre rum!

Efter det postsekulära?

I går hamnade jag i ett livligt samtal med anledning av liberalernas senaste påbud - slöjförbudet. Av alla åtta runt bordet (samtliga partipolitiskt engagerade), var jag den ende som var emot ett förbud. Några var dock dessutom positiva till att skapa ett sekulärt samhälle där det skulle vara förbjudet att bära religiösa symboler på allmän plats. Frankrike var föregångslandet och religiösa krav skulle hållas borta från politik och lag.

Jag hade två motfrågor: 1. Hur definiera religion och religiösa symboler och krav? 2. Varför skall det vara tillåtet att exempelvis bära jackor med emblem för politiska partier, men förbjudet att bära "religiösa" symboler? Då hände det märkliga ... Det blev helt tyst. Ingen runt bordet kunde svara på någon av frågorna.

Jag bestämde mig för att tolka tystnaden som ett uttryck för en begynnande insikt om att vi lever i en post-sekulär tid; en tid där distinktionen religiöst - sekulärt upplevs som konstruerad och förlegad; en tid som blivit medveten om att det sekulära inte är "neutralt", och om att även moderniteten har religiösa anor.

Men vad händer när denna insikt börjat sjunka in? Vad händer med ett samhälle när allt fler får allt svårare att upprätthålla någon skillnad mellan ideologi, politik och religion. Är det viktigt att i förväg kunna kategorisera exempelvis buddhism, mänskliga rättigheter, nationalism, kristendom, neo-liberalism, rational-chioce, marxism? För vem är det viktigt, och varför?

Det är en spännande tid att leva i, full av nya frågor, tankar och förhållanden. After the Postsecular and the Postmodern: New Essays in Continental Philosophy of Religion, är en nyutkommen bok som brottas med frågan om vad som kommer efter det post-sekulära. Kanske kan den ge några nya frågor ...

En intervju med männen bakom boken finnas att läsa här!

"I love humanity, it's people I can´t stand"

Nathan R. Kerr, mannen bakom 'Christ, History and Apocalyptic: the politics of Christian mission, intervjuas i ABC Radio om kyrkan och dess framtid.

Ett utdrag:

"It is a very popular thing in American culture today, and around the world too, to speak about things like social justice. For the church to begin to think of itself one way to adapt to its crumbling institutionalism is to start thinking in universal terms, like human rights and social justice and these sort of things. And what we tend to do is that we treat humanity as a universal whole; as a general thing without a face, so we do what is best for the most. But what is striking with the life of Jesus Christ is the way He loves always, in what I call a singular way. He always love That One. That person that is right there in front of Him. The way that you love all of humanity is by loving in such a way that you recognize the particularity."
(...)
"We want to see a better humanity, but we like to do it without really have to engage people"

Roade till döds?

Läs Magnus Sundells text om kultur och underhållning Dagen:

"Kulturen, såväl den breda som den smala, har alltid haft en funktion av eskapism, verklighetsflykt. Något som svarar mot vårt behov av att koppla av och vila, att få skratta och glömma. Men när kulturen bara handlar om underhållning får den i stället ett drag av farlig verklighetsflykt. När de intellektuella och känslomässiga utmaningarna ersätts av lättsmält underhållning, då kan den i stället bli till en sövande drog. För den rena underhållningen inbjuder sällan till delaktighet, den uppmanar inte till aktivitet och eget skapande, utan endast till passivt konsumerande." (...)

"Hur odlar vi själen i dag? Och var? Var finns utrymme för det som inte bara är lättsmält, slapp och sövande underhållning? I kyrkan?"

Bra och viktiga frågor! Mitt svar för dagen på Sundells fråga blir - Mad Men. Yes, jag ska odla själen genom att mysa inför gapet mellan glättiga fasader och vardagens existentiella problem. För som någon påpekat: "Under 00-talet hände något med tv-mediet. Plötsligt gick det inte längre att kollektivt avfärda tv:n som dumburk och tv-tittande som en passiv sysselsättning. I takt med att den ena välskrivna serien efter den andra dök upp började tv-kulturen kräva ett större engagemang av sina tittare."

HBO i all ära, säger ni, men Mad Men, är inte det bara själlös yta? Ja och Nej! Det är kulturkritik av ett samhälle där reklammakare tillåts diktera människornas drömmar och begär.
Snygg kulturkritik!

Eagleton om Newman

London Review of Books har en text av Terry Eagleton där följande läsvärda stycke återfinns:

"Militant atheists today regard religious faith as a question of subscribing to certain propositions about the world. Newman countered this theological ignorance, pervasive in his own time too, with the Romantic claim (and this from one of the towering intellects of the Victorian age) that ‘man is not a reasoning animal; he is a seeing, feeling, contemplating, acting animal … It is the concrete being that reasons.’ It is the imagination, he holds, which is primary in matters of faith. Yet this passionate subjectivity was never whimsical subjectivism. How could it be, in a Catholic thinker for whom faith and truth were communal and institutional rather than a matter of private intuition? Newman, like Kierkegaard, recognised that religious faith is a kind of love, and like love engages intellect, emotion, experience and imagination together. There is a ‘notional’ kind of knowledge, Newman argues in An Essay in Aid of a Grammar of Assent, by which he means a knowledge of abstract ideas, and there is ‘real’ assent, which involves one’s whole personality."

via Thinking Blue Guitars

Med Lesslie Newbigins ord: All understanding of reality involves a commitment, a venture of faith ...

Den goda döden

Etikprofessorn och prästen Erwin Bischofberger intervjuas i Dagen om vår tids fokusering på människan som aktör, vår ovilja att vara beroende av andra, och vår vilja att kontrollera döden. Läsvärt!!!

"Dagens människosyn domineras av autonomibegreppet. I dagens samhälle talar man hela tiden om människor som aktörer, men nästan aldrig om människor som personer. Aktör är den som handlar, agerar, agiterar, fattar beslut, genomför beslut."

"Men jag säger: din värdighet hör inte hemma i din autonomi. Den är helt oberoende av dina funktioner. Jämför med det här: Att inte bli antagen till högskola eller till ishockeylaget är ett aktörsbetyg, inte ett personbetyg. Det är viktigt att förstå de här sammanhangen. Du förblir en person som ska respekteras för den du är, för din egen skull. Inte på grund av det du gör utan tack vare det du är, din blotta existens."

"Men integritet, människovärde och värdighet hör hemma i personen. Jag bevarar alltid min integritet, även om jag inte längre klarar min autonomi. Autonomin kan tas över av andra. Integriteten kan inte vikarieras. Den kan bara respekteras, föraktas eller avfärdas. Man bevarar alltså sin integritet och sitt inre människovärde även om man förlorar sin autonomi."

Förr bad man Gud om beskydd från en ”bråd död”. Nu däremot betraktas bråd död snarast som en önskedöd, man vill dö snabbt och smärtfritt och helst i sömnen. Anledningen till varför man inte ville överaskas av döden var gissningsvis att det ansågs viktigt att få tid att förbereda sig för döden; att försona sig med sina fiender och med sin skapare.

Kan skillnaden i förhållningsätt till döden ha att göra med vad det är vi fruktar mest? Gud eller döden?

Klokt skrivet ...

Två kärnfulla kommentarer och en bloggpost förtjänar att särskilt lyftas fram i kölvattnet efter Benny Hinn-spektaklet:

Mattias Agnesund skrev i en kommentar här:

"Det är häpnadsväckande hur Ekman kan ha så förödande kritik mot Hinns teologi - "skenbar Jesus", jisses! - för att sedan släppa fram samme man i rollen som helbrägdagörare. Det är väl också ett sätt att säga att teologin är sekundär?"

Michael G. Helders skrev på Ulf Ekmans blogg:

""I ditt förra inlägg skrev du bla. kring Hinn’s läror: “Ytterst handlar det om vår frälsning då en skenbar, doketisk, Jesus inte kan frälsa utan istället leder in i myter och spekulationer.” Hur ska vi tolka det- har Benny Hinn en Jesus som inte kan frälsa- men hela?""

Missa inte heller Emanuel Karlstens fina text, En kväll med Benny Hinn!

------
Media: Dagen, Världen Idag,

Om frälsning och hälsa

På temat teologisk skolning, kroppen, och helande, kom jag att tänka på detta lysande stycke av Hauerwas:

" ... when someone goes to seminary today, he can say, "I'm not into Christology this year. I'm just into relating. After all, relating is what the ministry is really about, isn't it? Ministry is about helping people relate to one another, isn't it? So I want to take some more Clinical Pastoral Education courses." And the seminary says, "Go ahead and do it. Right, get your head straight, and so on." A kid can go to medical school and say, "I'm not into anatomy this year. I'm into relating. So I'd like to take a few more courses in psychology, because I need to know how to relate to people better." The medical school then says, "Who in the hell do you think you are, kid? We're not interested in your interests. You're going to take anatomy. If you don't like it, that's tough."

Now what that shows you is that people believe incompetent physicians can hurt them. Therefore, people expect medical schools to hold their students responsible for the kind of training that's necessary to be competent physicians. On the other hand, few people believe an incompetent minister can damage their salvation. This helps you see that what people want today is not salvation, but health. And that helps you see why the medical profession has, as a matter of fact, so much power over the church and her ministry. The medical establishment is the counter-salvation-promising group in our society today."

Är det viktigare för dig att din läkare är utbildad än att din pastor är det?

Om teologins roll ...

För närvarande pågår den av Livets Ord arrangerade Europakonferensen. Ulf Ekman och, Stefan Swärd, pastor och fd. Evangeliska Frikyrkans ordförande, har båda bloggat om sina reflexioner efter lördagkvällens möte med den amerikanske handelsresanden i andlighet, Benny Hinn:

Stefan Swärd:

”Det är möjligt att det kunna finnas märkliga bibeltolkningar på några punkter, en strikt systematisk teolog kunde nog ha synpunkter på detaljer i predikan, men jag tyckte att huvuddragen hade fokus på frågor som handlade om frälsning, Jesus, Anden som person, och Guds verk i vår tid. Jag tyckte dock att man märkte ett visst spekulativt drag hos Benny Hinn som predikant, så jag är inte förvånad över om det har förekommit att han sagt märkliga saker tidigare i sina predikningar. (…) Kritiken mot Benny Hinn om märkliga läror, uttalanden m.m. kan jag inte gå in på, har inte närmare granskat frågorna.”

Ulf Ekman:

”Hans förkunnelse (…) gick långt utöver vad jag menar är klassisk kristen tro och sund lära. Den hade inte bara lite gnostiska inslag, den hade dessvärre alldeles för mycket av ren och skär gnosticism. (…) När det äntligen kom fram till Jesus i predikan var det i vissa stycken en heretisk bild av Jesus som framställdes. Sonen var inte Son av evighet, Fader inte Fader av evighet och det lät alltså som det fanns en tid då Sonen inte fanns”.

I dessa båda redogörelser blottläggs två helt olika synsätt på, och förhållningssätt till, teologins roll för kyrkan. För Swärd tycks teologin mest vara en smal akademisk överkurs utan närmare relation till kyrkans liv. I Swärds bloggtexter framträder ”teologerna” mest som överteoretiska ordmärkare som försöker sätta käppar i hjulen för den kristne (i synnerhet samfundsordföranden). Kanske är det då inte så förvånande att Swärd överhuvudtaget inte reagerar på när Hinn predikar sådant som av kyrkan fördömts som villoläror sedan 300-talet, och som strider mot kyrkans grundläggande trosbekännelser. Att en pastor och före detta samfundsordförande inte kan den niceanska trosbekännelsen är skrämmande. Sådan kunskap tycks han överlämnat till de ”strikt systematiska teologerna”.

Ett helt annat förhållningssätt till teologi framträder i Ekmans senaste bloggpost. Här är teologin inget akademiskt lullull som hängs på i efterhand, utan själva kärnan: ”Ytterst handlar det om vår frälsning då en skenbar, doketisk, Jesus inte kan frälsa utan istället leder in i myter och spekulationer”.

För den som följt kontroverserna kring den så kallade JDS-läran som länge förknippats med Livets Ord och trosrörelsen, är Ekmans bloggpost efterlängtad läsning:

"Men vår kropp är inte bara ett yttre skal, en handske som kastas av utan en väsentlig och integrerad del av vår identitet och personlighet. Vi behöver inte nedvärdera kroppens betydelse, tvärtom. Vi är inte en ande, i motsats till vår kropp. Vi är ande, själ och kropp, eller ande och kött, och människans s.k. treenighet hålls samman i en enhet, vår personlighet och vi kan inte separera detta i olika isolerade fack. Därför är kroppens uppståndelse så viktig, eftersom kroppen är minst lika viktig som själen, vilket Benny nämnde, men mest i förbifarten."

Med dessa rader tar Ekman ett tydligt avstånd från den gnostiska syn på kroppen som länge präglat delar av trosrörelsen.

Teologi kan inte skiljas från praktik, utan är alltid ett uttryck för det vi gör. Vår tro formar våra liv, och våra liv återspeglar vår teologi. Form och innehåll kan alltså inte skiljas åt. Frågan som bör ställas med anledning av Benny Hinns spektakelmöten är därför inte bara vilken teologi hans förkunnelse förmedlar och bygger på, utan även vilken gudsbild själva mötesformen och liturgin uttrycker.

Lex orandi, lex credendi ...

Lästips: Den niceanska trosbekännelsen
---
I media: Dagen, Världen Idag,

Hört i veckan ...

- "Adam kan simma, det aset."
Sagt av biskop Giertz om synder efter dopet. (via @benjek)

- Det australiensiska mediahuset ABC har startat en mycket intressant websida om religion och etik. I dagsläget finns nya texter från Hauerwas, Milbank, Rowan Williams m.fl.

- Ann Heberlein svarade Nycander den 22 juli i DN (ej på webben).

- Ola Sigurdson skrev om Zizek i GP 23 juli (ej på webben):

"Så läser jag själv Zizek: inte som ett förslag till politiskt handlingsprogram utan som filosofisk terapi; som intervention snarare än systembyggande. Det finns all anledning att att kritiskt diskutera hans tolkningar och förslag. Men om Zizek får oss att ifrågasätta våra politiska fögivettaganden - även om det inte leder till vad han kallar kommunism - har hans filosofi då inte uppnått sitt syfte?"

- The Gift of Difference, ny antologi om Radical Orthodoxy med bidrag av bland annat Milbank och D. Stephen Long.

- James K.A. Smith fångad på video när han föreläser om Desiring the Kingdom: Worship, Worldview, and Cultural Formation.

- Om J.R.R Tolkien vs. Ayn Rand:

"There are two novels that can change a bookish fourteen-year old's life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish fantasy that often engenders a lifelong obsession with its unbelievable heroes, leading to an emotionally stunted, socially crippled adulthood, unable to deal with the real world. The other, of course, involves orcs." (via Kung Fu Monkey)

"... in which selfless hobbits, elves, dwarves and some humans sacrifice themselves for the greater good–and in which greed and selfishness are seen as vices, not virtues."

Milbank vs. Demirbag Sten

Forne chefredaktören på DN, Svante Nycander, hävdade i två debattartiklar under den gångna veckan att liberalismen har en svag ställning i det svenska kulturlivet. Ja, du läste rätt ... en SVAG ställning! Ett påstående som rönt en del uppmärksamhet i twitter- och bloggosfären. Bäst skriver Andreas Johansson Heinö:

"Nycander har fel när han påstår att vi har ett "antiliberalt kulturklimat" men är ändå något väsentligt på spåren." (...) "För att bli bra krävs nämligen en rejäl motståndare att stångas mot. Liberalismens stora problem är att idéerna har segrat ihjäl sig. Alla håller med och de få som säger emot är lätta att avfärda som extremister och tokstållar. Så istället för att utvecklas i kreativ fejd med briljanta marxister, konservativa och, jodå, de finns nog,
postmodernister, får alltför många liberala debattörer idag istället ägna sina bästa år åt att fladdra med fjädrarna inför en skrattspegelversion av motståndare vars argument de själva förvrängt ..."

Det finns dock en växande kritisk skara som pekar ut problemen behäftade med liberalismen. Den tyngsta kritiken framhåller att liberalismen vilar på en falsk och förlegad föreställning om det neutrala universella förnuftet, och därmed att "Liberalismen vilar i modernismens familjegrav vid sidan om positivismen, socialismen och alla deras släktingar"). Ett annat problem för liberalismen är att den, tvärtemot sitt fagra tal om frihet, ofta begränsar såväl individers som kollektivs handlingsfrihet (Exempelvis respekten för att det finns olika sätt att hälsa på varandra, eller respekten för en familjs önskan att själva få undervisa sina barn).

Den brittiske teologen John Milbank skulle kunna tjäna som en "motståndare att stångas mot" för de liberaler som idag tycks saknas stimulerande motstånd. Milbank skrev nyligen en liten krönika om den liberala demokratins totalitära tendenser och det absurda med att upphöja valfriheten till det allt annat överskuggande värdet. En av den svenska liberalismens flitigaste förkämpar, Dilsa Demirbag-Sten, skrev också hon nyligen en krönika; om Frihetens arv. En debatt mellan Demirbag och Milbank kunde ju vara en roande tillställning, och skulle kanske låta så här:

Demirbag:

"Låt oss återgå till principen att kollektiv och religioner inte har några exklusiva rättigheter och att den minsta minoriteten i ett samhälle är individen. Liberalismen är det enda alternativet som erbjuder oss en framtid och samhällsgemenskap som bygger på rätten till friheter. "

Milbank:

"... if the ultimate thing to be respected is simply individual security and freedom of choice, then almost any suspensions of normal legality can tend to be legitimated in the name of these values."

Demirbag:

"I en demokrati värd namnet finns det inte plats för positiv särbehandling av trosutövare, som till exempel att ge en muslimsk man rätt att vägra skaka hand med en kvinna genom att åberopa islam."

Milbank:

"... there is not some original aggregate of isolated individuals. To the contrary, people forever form micro-social bodies, and governments should treat people not according to formal abstraction but as they are - in regions, metiers, local cultures, religious bodies, etc. Hence, it will be impossible peaceably to accommodate Islam within Europe if the State does not treat with Islam as a "political" body, and not just as a mass of individual believers - a notion which is foreign to Islam itself."

Och så vidare ....

...

Jag drömmer om en politisk debatt som tar sin utgångspunkt i frågan om vad det är att vara människa, och som inte räds frågorna om vad som är sant och vad som är gott.