"Vad jag vill säga – till att börja med – är att något sådant som en absolut, oinskränkt yttrandefrihet naturligtvis inte existerar. Yttrandefrihet är alltid villkorad, alltid under press eller förhandling. Men att konstatera detta självklara i dag är ingen självklarhet. Ställer man frågor som de här, drar paralleller, försöker vidga perspektiven för att se ett större sammanhang riskerar man att bli anklagad för att ”relativisera” yttrandefriheten, vilket är detsamma som att spela under täcket med al-Qaida. Är det något i den här debatten som verkligen får mig att känna stanken i korridoren är det den sortens reflexer. Det luktar gammalt otäckt tankeförbud, och visar mest hur illusionen om den oinskränkta yttrandefriheten för ett vilset västerland blivit en fix idé, dess okränkbara beläte."
torsdag, mars 18, 2010
Om den heliga yttrandefriheten
Dan Jönsson skriver bra i DN om principen som är helig ibland:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Villkorad "yttrandefrihet" är inte yttrandefrihet. Bara för att Dan Jönsson använder orden "naturligtvis" och "självklara" så vinner han inte ett argument han inte ens är villig att ge sig in i. Det faktum att han kan uttrycka sina åsikter trots att hans argument verkar vara att man inte får uttrycka tvivel om yttrandefriheten är absolut visar bara vilket patetiskt korthus hela argumentet är.
Hej John,
Villkorad "yttrandefrihet" är inte yttrandefrihet,skriver du.
Hur tänker du då kring den svenska lagstiftningen som reglerar förtal, hets mot folkgrupp, etc? Detta kan väl knappast tolkas på annat sätt än som just en villkorning av yttrandefriheten?
Eller menar du att vi i Sverige inte har yttrandefrihet? I så fall blir väl frågan om det finns något exempel på yttrandefrihet som inte är villkorad, vilket för oss tillbaka till Dan Jönsons tes om att "något sådant som en absolut, oinskränkt yttrandefrihet naturligtvis inte existerar".
/Josef
Är inte yttrandefriheten bara ännu en av dessa friheter som aldrig är eller kommer att vara "riktig frihet"? Lika mycket som vi har fritt valt vårt land, vårt samhälle, vår identitet så är väl yttrandefriheten en frihet som vi anses alltid-redan ha valt? Och just som sådan så måste vi hylla den storligen och försvara den "med näbbar och klor" trots att vi inte egentligen vet dess reella innebörd?
Yttrandefriheten är en mänsklig rättighet, sägs det. Men vad säger det då om de som inte får yttra sig? De som är avskurna debatten, de som alltid tystas ner, de som av hävd inte får uttala sig. Är de inte människor? Har de inga rättigheter? Ur en demokratisk synpunkt är väl då yttrandefriheten en form av mord? Genom att hävda yttrandefrihetens status som en mänsklig rättighet och därmed ta ifrån de som inte får yttra sig dess mänskliga status.
Måste även slänga in Zizeks tankar:
"It is also crucial to bear in mind the interconnection between the Decalogue (the traumatically imposed Divine Commandments) and its modern obverse, the celebrated "human Rights". As the experience of our post-political liberal-permissive society amply demonstrates, human Rights are ultimately, at their core, simply Rights to violate the Ten Commandments.
"The right to privacy" - the right to adultery, in secret, where noone sees me or has the right to probe into my life.
"The right to pursue happiness and to possess private property" - the right to steal (to exploit others). "Freedom of the press and of the expression of opinion" - the right to lie. /.../ Of course, human Rights do not directly condone the violation of the Ten Commandments - the point is sumply that they keep open a marginal "grey zone" which should remain out of reach of (religious or secular) power: in this shady zone, I can violate these commandments, and if power probes into it, catching me with my pants down and trying to prevent my violations, I can cry: "Assault on my basic human Rights!".
The point is thus that it is strictly impossible , for Power, to draw a clear line of separation and prevent only the "misuse" of a Right, while not encroaching upon the proper use, that is, the use that does not violate the Commandments.
(The fragile Absolute, 110-111)
Hej L,
Instämmer i synen på yttrandefriheten som exempel på rättighet som aldrig realiseras till fullo.
Vårt förhållningsätt till denna typ av rättigheter påminner om Lacans "Objet petit a" ... åtråvärt, men ständigt undflyende.
Zizek-citat är alltid välkomna :)
Lagar om förtal och hets mot folkgrupp har inget att göra i ett land som säger sig ha yttrandefrihet. Nej, jag tycker inte att vi har något som borde kallar yttrandefrihet i Sverige. Vi tillåts säga en hel del saker, men vi är inte fria att säga vad vi vill. Om man har min inställning till hur man bör definiera yttrandefrihet kan man reagera på tre sätt:
1) Vara glad över att vi inte har yttrandefrihet eftersom man värderar annat högre.
2) Vara ledsen samtidigt som man rycker på axlarna och mumlar "Jaja, vad kan man göra?"
3) Vägra acceptera den nuvarande situationen och arbeta för avskaffandet av lagar som inskränker yttrandefriheten.
"Ställer man frågor som de här, drar paralleller, försöker vidga perspektiven för att se ett större sammanhang riskerar man att bli anklagad för att ”relativisera” yttrandefriheten, vilket är detsamma som att spela under täcket med al-Qaida."
Relativiserar man yttrandefriheten så har man någon form av klandervärda motiv som inte har med yttrandefriheten att göra. Det är subjektiva ställningstaganden till förmån för de allra dunklaste krafter. Det är därför sanningen "stinker".
Skicka en kommentar