Kapitalism vs. kristendom?

Den brittiska tankesmedjan Ipsos MORI publicerade nyligen opinionsundersökningen How much does religion matter?, som visar på en rad intressanta attityder. Bland annat uppgav endast 41% av de svenskar som i undersökningen bekände sig som troende att religion spelar en viktig roll i deras liv. Detta kan jämföras med att 100% av de tillfrågade i Saudiarabien menade att religion spelar en viktig roll i deras liv. Kristna i västvärlden tycks överlag tillmäta religion mindre betydelse än vad muslimer gör i undersökningen. På frågan "How important, if at all, is your faith or your religion in your life?", svarade 94% av muslimerna att den var viktig, medan bara 66% av de tillfrågade kristna i väst hade samma uppfattning. Undersökningen säger alltså något mer än det självklara att religion spelar en mindre roll i människors liv i sekulariserade länder, utan alltså mer intressant att även den troende minoriteten i dessa länder tillmäter sin religion mindre betydelse i sina liv.

Den amerikanske religionshistorikern Bruce Lincoln använder sig av idealtyperna ”maximalister” och ”minimalister” för att beskriva två olika synsätt avseende de religiösas förhållande till det sekulära. ”Maximalisterna” ser religion som genomsyrande hela tillvaron, medan "minimalisterna" menar att religion bör hänskjutas till avgränsade sfärer, vanligen den liberala synen att religion är en privatsak. Via bloggen The Religion Beat hittade jag en mycket läsvärd intervju med Craig Martin om hans bok Masking Hegemony: A Genealogy of Liberalism, Religion and the Private Sphere där han bland annat kommenterar Lincolns teorier.

Despite contemporary Evangelicals’ insistence that one should not be a Christian only on Sunday morning, most Christians are, in a manner of speaking. Groups like the Amish, whose members’ lives are dominantly ordered, legitimated, and maintained through their form of Christianity, are a rarity today. Subjects whose lives are ordered by capitalism think such groups quaint or extremist, as Lincoln rightly suggests. Any group that would demand that adherents actually adhere to habitus at odds with western consumerism is almost by definition “fanatical” (if one’s religious tradition requires one to move into shared living space, it’s probably a “cult”). By contrast, religious groups that make few if any demands on members’ lives—or at least demands that might conflict or chafe against late capitalism and its consumer culture—have grown in popularity. According to Terry Eagleton—in a discussion of the rise of the popularity of atheism—more and more people are paying attention to religion, “even in England, where religion is in general a rather moderate, discrete, slightly shamefaced affair—and … where people are likely to believe that when religion starts interfering with your everyday life that it’s time to give it up. In that sense it resembles alcohol, I suppose.” As long as one can hold a job and remain a consumer—thereby responsibly contributing to the economy—religion and alcohol are acceptable; once they begin interrupting one’s responsible contributions to the economy, that is when people start to raise eyebrows.[“The God Debate,” part of the Gifford Lecture series at the University of Edinburgh] As capitalism has replaced Christianity’s hegemonic position, most contemporary American Christians spend more time in shopping malls than in church, more time watching commercials than reading the Bible.

Om Craig Martin har rätt är det kanske inte så konstigt att många kristna inte tillmäter sin tro någon större betydelse.