Den minsta gemensamma nämnarens förbannelse

“Today a Christian group protects itself often by hiding its particularity, by speaking as the testimony of all good wills, by identifying itself with positions held in common, by announcing only the insignificant truths of every man.”*

Nyligen gjorde Humanisternas Christer Sturmark och prästen Annika Borg gemensam sak genom att i en debattartikel i DN hävda att kyrkan och den sekulära humanismen måste gräva ned stridsyxorna och börja samverka. För varför, frågar Sturmark och Borg, skall man dra en gräns mellan personer som tror på en Gud och de som inte gör det, när den väsentliga skiljelinjen går mellan dem som vill se ett samhälle byggt på humanistisk och sekulär grund och dem som inte vill?

Ja, varför skall man dra en gräns mellan kristna och ateister, när de ju egentligen bara vill uppnå samma sak; nämligen ett gott samhälle? Underförstått i detta resonemang är ju att vi alla egentligen är överens om vad som är ett gott samhälle, och om att  de kristna bara behöver skrapa av sig sin religiösa fernissa för att komma fram till samma rationella insikt som de neutrala ateisterna. 

I den gamla First Things-artikeln "Why We Can't All Just Get Along" sätter Stanley Fish ord på vad som är problemet med Sturmarks och Borgs hållning:

"For the modern liberal, beliefs are what the mind scrutinizes and judges by rational criteria that are themselves hostage to no belief in particular; for Milton, beliefs—in God or in oneself or in the absolute contingency of material circumstances—are the content of a rationality that cannot scrutinize them because it rests on them. Milton's motto is not “seeing is believing,” but “believing is seeing”; and since what you see marks the boundaries of your knowledge, believing is also knowing; and since it is on the basis of what you know—whether what you know is that there is a God or that there isn't one—that you act, believing is acting. What you believe is what you see is what you know is what you do is what you are."

Sturmark menar att Humanisterna genom sin religionskritik spelar en viktig roll som samtalspartner för kyrkan. Men Sturmarks ytliga förståelse av religion parat med hans oreflekterade upplysningstro gör att hans religionskritik inte är värd namnet. Som Stanley Hauerwas skulle ha suckat:  If only we could produce some interesting atheists. Eller som PJ Anders Linder ( @PJSvD ) uttryckte saken på twitter: "På DN Debatt i dag lyckas verkligen Sv Kyrkan och Humanisterna locka fram det sämsta hos varandra". Kanske menade han en identitetslös men behagsjuk kyrka, och en högmodig men obildad ateism, som förenas av att de båda glömt bort sina respektive berättelser?

--

* Michel de Certeau, “How is Christianity Thinkable Today?”, in Graham Ward (ed), The Postmodern God: A Theological Reader (Oxford: Blackwell, 1997), p. 291.