God politisk jul!

På juldagens förmiddag roade jag mig med att titta igenom ett antal jultal från diverse statsöverhuvuden, regeringschefer, och kyrkoledare. För stats- och regeringschefer tycks det obligatoriska jultalet utgöra både en lockelse och en utmaning. Lockelsen ligger sannolikt i möjligheten i att för ett par ögonblick få framstå som trygg och enande landsfader genom att få adressera undersåtarna från en position höjd över vardagens politiska käbbel. Julen behandlas här som en tid för att lägga den splittrande politiken åt sidan för att istället fokusera på sådant som uppfattas som enande, okontroversiellt och opolitiskt. Svårigheten består dock i att tala om julen i ett förment neutralt perspektiv, och om vad denna högtid egentligen handlar om. Det vill säga utan att ta den specifika tradition, ur vilken julen härstammar och blir begriplig, på allvar. Resultatet blir därför oftast en tunn soppa av plattityder och sentimentalitet.

Det finns förstås olika strategier för att komma runt detta dilemma. Man kan till exempel välja att fokusera på ett alternativt ämne som alla förväntas sluta upp bakom och därigenom skapa en känsla av gemenskap och samhörighet. Till exempel: våld i nära relationer (Reinfeldt), alla som är ensamma (Kungen), landets ekonomi (Kanadas premiärminister), stöd till militär trupp i utlandet (Obama), eller familjen - (Drottning Elizabeth).

Det finns något komiskt i det faktum att det är världens politiska ledare som bidrar till avpolitiseringen av julens budskap genom att reducera det till att handla om varma känslor, glitter i barns ögon, och tid med familjen. Enligt kristen traditionen är julen dock långt ifrån opolitisk. Den handlar nämligen om ankomsten av en ny politisk regim - Guds rike.
N.T Wright uttrycker detta väl: 

"Well, you may say, I didn’t expect to be told about empires and money and wars when I came to church tonight. I expected to hear lovely things that would make me feel good inside. But that’s the trouble with how we’ve treated Christmas these many years: we’ve screened out the emperors, and so we’ve missed the point of the angels. The Christmas story, like Isaiah’s prophecy, isn’t about an escape from the real world of politics and economics, of empires and taxes and bloodthirsty wars. It’s about God addressing these problems at last, from within, coming into our world – his world! – and shouldering the burden of authority, coming to deal with the problems of evil, of chaos and violence and oppression in all their horrible forms. And only when we look hard at those promises and come to grips with what they really mean are we able to grasp the real comfort and joy that Christmas does truly provide. Otherwise we are purchasing a spurious private comfort at the inflated cost of allowing the rest of the world to continue in its misery."