Om moral i allmänhet

The Atlantic publicerade nyligen en gallup-undersökning angående amerikaners ståndpunkter i vissa "moralfrågor". Artikeln fick rubriken Americans' Attitudes About Sin. Detta trots att frågorna, så vitt jag förstår, inte gavs någon religös inramning utan endast handlade om huruvida olika handlingar var moraliskt acceptabla eller inte. Visst kan det kristna kulturarvets prägel fortfarande skönjas i både frågorna och svaren, men tiden då kristendomen präglade människors moraluppfattning genom att tillhandahålla en någorlunda sammanhängande moralsyn är sedan länge förbi. Det är givetvis fortsatt intressant att fundera över svaren såväl som vilka frågor som bedömts som etiskt laddade, men jag fastnade i en annan tanke.

Även om rubriksättningen talar om amerikaners förhållande till synd, så  misstänker jag att det är allt färre som kopplar moraliska ställningstaganden till en kristen förståelse av synd. Vad som intresserar mig är istället hur majoriteten av de som inte bekänner sig till en "religiös" tradition resonerar inför Gallups frågeställning. Hur uppfattas frågan om att något är "moraliskt acceptabelt" respektive "moraliskt fel"? Om en kristen förståelse av moraliskt handlande vanligen utgått från en kristocentrisk läsning av Bibeln samt den kristna traditionens förståelse av vad det innebär att vara människa i i termer av antropologi, teleologi, strävande efter kristuslikhet, etc., uppstår frågan om vilken berättelse som ligger till grund för den sekulariserade människans förståelse av moraliskt handlande. Vilken norm har man för vad som utgör ett moraliskt handlande? Plikten? Förnuftet? Nyttan? Känslan? Sannolikt en kombination, men jag misstänker att den egna känslan väger tungt.

Någon kan säkert uppfatta det som att jag här lite lagom gubbsurt och självrättfärdigt pekar finger åt dem som inte har en bestämd etik att stödja sig på, eller att jag slår in öppna dörrar när jag påpekar att "moral" inte finns i allmänhet. Det är inte min avsikt, och inte heller min poäng. Alla moralsystem, berättelser och traditioner har sina "sprickor", problem och inkonsekvenser.

Det som intresserar mig handlar om möjligheten till meningsfull diskussion i moralfrågor. Problemet med om allt fler utgår från den egna känslan för sina moraliska överväganden är  inte enbart det faktum att vi i stor utsträckning "känner olika", utan att vi i det närmaste helt saknar ett språk för att föra ett rationellt kring frågor om etik och politik. Om gapet mellan gårdagens socialister och liberaler uppfattades som oöverstigligt på grund av vitt skilda antaganden om det goda samhället, så går det ändå inte att jämföra med de klyftor som idag kan skilja enskilda individer åt. I en sådan tid (någon har kallat den "agonistisk hyperpluralism") blir ett konstruktivt politiskt samtal om det goda samhället omöjligt. Detta då det saknas resurser för att kommunicera skiljaktigheter på ett meningsfullt sätt. Vi ser redan hur politik i allt mindre utsträckning handlar om konkret debatt som appellerar till förnuftet, och i allt större utsträckning handlar om att "manipulera massorna" genom reklamkampanjer.
Metafysiskt förankrad etik har under senmoderniteten kritiserats hårt för dess benägenhet att betona identitet på bekostnad av skillnad och därigenom skapa förtryckande hierarkier. Men baksidan av en etik som bara betonar skillnad blir att moral lätt blir en fråga om makt. Om man inte tillstår att det finns rätt och fel bortom vår egen känsla och vårt eget tyckande, då kommer den med makt att definiera vad som är moraliskt acceptabelt. Djungelns lag är också en hierarki.

I avsaknad av traditioner och gemenskaper ("religiösa" eller ej) med någorlunda koherenta föreställningar om vad som är gott och ont, eftersträvansvärt och förkastligt, etc., uppstår frågan om vem eller vad som då styr våra uppfattningar i "moralfrågor"? Själv tippar jag på marknaden. Den individualiserade människan är ett lätt byte för kapitalismens logik.