Hur vet vi att vi kan veta?

Skolverkets skrivelse Skolan och den vetenskapliga teorin om evolutionen från 2006-11-22 är intressant läsning. Kanske dock främst på grund av att den ger uttryck för en problematisk syn på vetenskap, eller närmare bestämt på förhållandet mellan vetenskap och tro.

Bland annat slår man fast att ”I skolan skall inte den vetenskapliga grunden ifrågasättas av trosföreställningar”, men redan i nästa mening framhåller man att ”Eleverna har rätt till en saklig och allsidig undervisning”. Man frågar sig hur eleverna någonsin kunna få en allsidig undervisning om Skolverket dikterar att ”Undervisningen i ett ämne får inte ifrågasätta eller misskreditera ämnesinnehållet i ett annat”.
En mening som den föregående innebär ju att man måste hemfalla åt ett dogmatiskt teoribyggande där allt som går emot den vedertagna världsbilden måste tystas. Knappast en god miljö för den nyfikne eleven, för att inte tala om forskaren!

Den som läst det minsta lilla kunskapsteori inser att den vetenskapliga grunden som Skolverket menar inte får ifrågasättas av trosföreställningar, vilar på just trosföreställningar. Trosföreställningar som till exempel att vi kan lita på våra sinnesintryck och tron att universum är rationellt ordnat. All vetenskap börjar med tro!

” We are living in what the sociologists call a “plausibility structure” which simply makes the Christian faith implausible.” – Lesslie Newbigin

Ur "Varför larmar hedningarna?"

"Gud har liksom fotbollslagen en hejaklack som han helst kunde undvara. Religion har liksom allt mänskligt både en anatomi och en patologi. Men är det en god idé att förbjuda religion, idrott, sex, tändstickor, kortlekar och alkohol därför att alla dessa ting kan ödelägga människors liv?"

- Anders Piltz ur Signum 2006/7

Jag tror inte på Gud, men …

Det skall bli spännande att se vad Fredrik Lindström, Peter Englund och Caroline Krook har att säga på temat svenskars religiositet i Världens modernaste land ikväll på SVT2, 20.00.
Jag gissar dock att det riktigt intressanta samtalet kommer handla om vårt förhållande, eller rättare sagt vår icke-förhållande, till döden.

Förr bad man Gud om beskydd från en ”bråd död”. Nu däremot betraktas bråd död snarast som en önskedöd, man vill dö snabbt och smärtfritt och helst i sömnen.* Anledningen till varför man inte ville överaskas av döden var gissningsvis att det ansågs viktigt att få tid att förbereda sig för döden; att försona sig med sina fiender och med sin skapare. Kan skillnaden i förhållningsätt till döden ha att göra med vad det är vi fruktar mest?
Döden eller Gud?


* Döden angår oss alla - värdig vård vid livets slut (SOU 2001:6), s. 23

Evangelium enligt Cohen

Ring the bells that still can ring
forget your perfect offering
There is a crack in everything
that's how the light gets in

- Ur Leonard Cohens Anthem

Samtid vs. Framtid

Jag läser i Dagen om att cisterciensermunkar från hela Europa getts nyttjanderätt till Nydala herrgård, 478 år efter att det gamla klostret på orten stängdes. När reformationen kom till Sverige på 1500-talet upplöstes ju alla kloster, och ända fram till 1950-talet var det inte heller tillåtet att starta några nya.
De senaste åren har dock en ny klosterrörelse börjat växa fram, den så kallade New Monasticism. Denna rörelses popularitet har sannolikt att göra med vad många upplever som svårigheter för kyrkan att utgöra motkultur till det omgivande samhället med dess värderingar. I en tid då många kristna frågar sig hur man lever liv i den korsfästes anda, mitt i en urban kultur präglad av individualism och konsumism, är det kanske inte så konstigt om blickarna åter vänts mot klostren. Om kyrkan inte är satt att återspegla samtiden, utan framtiden, krävs det en återupplivning av de praktiker och värderingar som förmår kristna att stå emot den pågående assimileringen till den omgivande kulturen.
Kanske kan bröderna i Nydala hjälpa oss med detta.

För en mer ingående artikel om den nya klosterrörelsen se Bengt Rasmussons blogginlägg på re:tro här.

Prof. John Stackhouse’s Weblog

För den som är intressead av relationen mellan tro och samhälle finns nu ännu en blogg att tillgå.
John Stackhouse från mitt älskade Regent College skriver numera regelbundet på detta ämne här.

Children of men

Ända sedan Bladerunner har jag varit en sucker för dystopiska framtidsskildringar. Jag går därför just nu i väntans tider på att Alfonso Cuaróns Children of men skall ha premiär.

"The year is 2027, and women can no longer give birth. The youngest inhabitant of the planet has just died at the age of 18, and all hope for humanity has been lost. As civilization descends into chaos, a dying world finds one last chance for survival in the form of a woman who has become inexplicably pregnant. ..."

Det låter väl lovande, ... som film alltså. Det är ju otroligt intressant att fundera över följderna av ovanstående. Alltså, inte det uppenbara faktum att mänskligheten skulle dö ut, utan vilka de sociologiska, politiska, ekonomiska konsekvenserna skulle bli på kort sikt om inga nya barn föddes? Om alla visste att mänsklighetens tid på jorden var utmätt.

Filmen, som baserar sig på en roman med samma namn av P.D James, har onekligen paralleller till den kristna berättelsen; en ung flicka blir genom sin till synes oförklarliga gravidited bärare av mänsklighetens hopp, och så vidare.

"Since women stopped having babies, what is there left to hope for?", frågar en av filmens karaktärer i trailern. Detta förstärks av filmens undertitiel "No children, No future, No hope".
Men ur ett kristet perspektiv står mänsklighetens hopp knappast till våra barn. Nedan följer ett utdrag ur en hoppingivvande föreläsning av Stanley Hauerwas som belyser just detta:

“To suggest that hope in afterlife is a way to deal with death is about as stupid as suggesting that we ought to have children because they are hope in our future. I can’t believe that a people as sinful as Christians can think that they ought to have children because they will be less sinful than we are. Rather we are able to have children because our hope is in God, which gives us the confidence in a world as dark as ours to have children. Children are not our hope but they certainly are a sign that Christians are embedded in hopeful practices. “

I väntan på filmen kan man lyssna in föreläsningen i sin helhet.

Gott nytt år?

Tillhör du en församling som firar nyår den 1:e januari? Eller har kanske din församling den svenska flaggan på väggen?
Om så är fallet kan din frälsning vara i fara!

Orden är Stanley Hauerwas och är tagna ur en provocerande och tankeväckande föreläsning om betydelsen av Jesu död och uppståndelse. Hauerwas poäng är att kristen tro genom sin assimilation den omgivande kulturen riskerar att korrumperas. Läs föreläsningen i sin helhet här!

Kyrkans nyår firas ju traditionellt den första advent. Men att racka ner på kyrkor som firar nyår natten till den 1:e januari kan ju lätt uppfattas som trams. Jag tror dock att frågan är viktig. Viktig därför att våra ritualer, traditioner och det sätt på vilket vi framhåller vissa dagar som betydelsefulla formar vår identitet och vår världsbild.

Kyrkoårets kalender påminner oss om att vår identitet som kristna är formade av en annan berättelse. Nämligen berättelsen om hur Guds rike kommit oss nära genom Jesus.

Med hopp om att ditt nya år börjat bra!

Teologi för det offentliga

Ett gäng britter har skapat en mycket intressant tankesmedja vid namn Theos. Dess syfte är att erbjuda analyser, forskning och kommentarer om religionens roll i samhället.

I deras senaste rapport skriver de:
“Many secularist commentators argue that the growing role of faith in society represents a dangerous development. However, they fail to recognise that public atheism is itself an intolerant faith position. If we pay attention to what is actually happening in the United Kingdom and beyond, we will see that religiously - inspired public engagement need not be sectarian and can, in fact, be radically inclusive. This report argues that faith is not just important for human flourishing and the renewal of society but that society can only flourish if faith is given space to makes its contribution and its challenge.”

Låter det intressant? Läs hela rapporten här!

Centrum vs. Gränser

Sist i P1:s Människor och Tro den 1/12 intervjuades författaren och retreatledaren Magnus Malm. Bland mycket tänkvärt talade han bland annat om hur vi på senare tid kommit att definiera kyrkan i termer av dess centrum, på bekostnad av dess gränser. Malm menar att de första kristna skulle ställt sig oförstående inför detta. Detta då Ceasar inte brydde sig det minsta om huruvida någon tillbad Jesus eller inte. Vad som däremot var av oerhörd betydelse för den första kyrkan var att man tog avstånd från kjejsarkulten och vägrade tillbe kjesaren.

Om detta, samt om kyrkan som motkultur, skriver min vän Emil i ett mycket intressant inlägg. Jag kände mig manad att hålla min anabaptistiska fana högt, och svarar honom med ett inlägg på re:tro.se.

Good bye, Corn Flakes!

Kanadensarna är verkligen ett gudfruktigt folk. Det visar sig inte minst genom utbudet av frukostflingor. Kan inte undanhålla er flingan Ezekiel 4:9.

"Tag vete och korn, bönor och linser, hirs och emmer, blanda det i ett kärl och baka bröd av det. Det skall du ha som föda under den tid du ligger på sidan, 390 dagar."

Good bye, Corn Flakes!

The Swedish code

Svordomar och att skämt sägs ju vara det svåraste att bemästra på ett nytt språk. Tur då att det finns litteratur att tillgå! Hittade ovanstående bild i boken The Swedish Code - What makes the Swedes so Swedish?. Förutom att svära som en riktig svensk får man lära sig att det bara är fyllisar och sinnessjuka som startar en konversation på spårvagnen.

Letar febrilt efter boken How to become a Canadian!

Världskultur für alles II

Från Centrum mot Rasisms websida:

"Kolmården har tillsammans med Kenya Airways, Löfbergs Lila och JK Safari hyrt in fem massajer under tiden 17 juli - 6 augusti, som är ute i parken på dagen och som på kvällen "dansar, sjunger och hoppar". Centrum mot rasism anser att denna verksamhet förstärker fördomar och diskriminerande strukturer i samhället."

Om Centrum mot rasism vill ha något riktigt att bita i borde de genast lämna Kolmården och bege sig till Världskulturmuseet i Göteborg!

Toby rules!

Äntligen! Det här testet har jag väntat länge på. Vilken av karaktärerna i The West Wing är du?

Världskultur für alles

Besökte för första gången Världskulturmuseet idag. Det hela var mycket förvirrande. Ta bara begreppet världskultur. Va katten är det för något? Tibetanska bönekvarnar? Baywatch?
Anyway…

Jag kan se det framför mig, hur några desperata politiker i något statligt kulturråd lagt pannorna i djupa veck inför de vikande besöksiffrorna på landets museer. Frågorna har hopat sig: Hur skall vi locka dit massorna? Hur skall vi få kidsen att gå på museum?
I ren desperation anlitade man en svindyr konsult som levererade universallösningen: Omväxling, högt tempo och interaktivitet, lite som MTV ungefär. Kidsen gillar sånt.

Och så fick det bli. Världskulturmuseet känns verkligen som anpassat för MTV-generationen.
Utställningen jag besökte hette Röster från ett globalt Afrika. Som en liten service från mig till er följer nedan utställningens innehåll:
En kapsylväska från Nairobi, några slavberättelser, mycket Bob Marley, ett tummpiano från Namibia, Voodoo på widescreen, samt trämasker från Kongo, allt i en salig röra. Till sist uppmanades man att spela ping-pong med racketar med flaggor på, och urklippta bitar av afrikanska sedlar på pingisbollarna. I kid you not!

Resultatet blir en totalt fragmentiserad upplevelse med lösryckta citat, musik- och videoklipp huller om buller, som en postmodernistisk videoinstallation ungefär. Den som frågar efter mening, sammanhang och fakta bemöts med ett överseende leende: Lille vän, mening är ju något subjektivt som vi själva är med och skapar!

Hallå, statens kulturråd! Är det så det är tänkt, att jag som betraktare och upplevare själv är en del av konstverket? Då vill faktiskt jag också ha kulturbidrag!

Acquired taste

Jag hamnade på en jazzkonsert i helgen, en mycket trevlig sådan dessutom. En trio med mycket duktiga musiker fick en gammal kyrka att svänga. Men plötsligt så händer det ...

Mitt under ett solo lägger sig musikerna helt plötsligt till med bisarra ansiktsutryck och börjar hamra till synes slumpmässigt på instrumenten. Och där sitter man och känner sig totalt utanför och oförstående, alltmedan basistens ansikte förvrids i orgastiska kramper. Konstmusiken i Vi på Saltkråkan framstod i sammanhanget som lätttillgänglig.

Vid sådana tillfällen drabbas jag av lika delar avundsjuka och trötthet. Avundsjuka på deras parallella universeum som jag inte har tillträde till, samt trötthet över introverta musiker som skiter i publiken. Jag vill inte vara utanför, jag vill förstå!

Det känns liksom inte helt tillfredställande att skönhet enbart skulle vara något som uppstod i betraktarens öga, eller lyssnarens öra. Jag känner ett behov av gemensamma referenser: Hälleflundra är godare än lutfisk, D'Angelo svängigare än tysk marschmusik och Chagalls tavlor är alltid vackrare än airbrushmålade kosmiska delfiner. Så långt är jag med.

Men så finns det ju vissa saker som anses vara extra fina, som dessutom sägs kräva något så elitistiskt som en utvecklad smak. Företeelser som jag står helt oförstående inför. Typ freeformjazz och surströmming.
Här föreligger ett missförstånd som jag en gång för alla vill gå till rätta med. Freeformjazz är en komisk konspiration av musiker som vill se hur långt de kan driva med kultureliten. Ett skämt helt enkelt.
Det är därför jag uppskattar Vi på Saltkråkan så.
Det, och så Malin förstås.

Om regnet håller i sig ...

En kaxig Jack Nicholson mot en sval Faye Dunaway i Chinatown är sommarens hetaste filmtips. Möjligen även den snyggaste postern!

Bara så ni vet ...

57 channels (and nothin' on)

Som så ofta när jag förlorat hoppet om att det skall visas något på TV som åtminstone visar en tendens till att ta tittaren på allvar, framstår P1 allt oftare som räddningen. Så var det även igår då startskottet gick för den existentiella dokusåpan Sommarhuset. Fem människor, som aldrig tidigare träffats, tillbringar en helg tillsammans i ett hus. Uppdraget är att samtala om livet. På frågan om vad som är vår tids största bristvara svarade en av deltagarna: ”En förlorad tilltro till allvaret”.
Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att vår tid lider en akut brist på allvar. Vart man än vänder sig triumferar trivialiteten, medan ordet allvarlig har blivit synonymt med tråkig.

I ren protest skall jag ikväll kolla på en norsk dokumentär om en familj som lever eremitliv på Svalbard. Helt allvarligt!


Dagens låt är: 57 channels (and nothin' on) - Bruce Springsteen

Sven-Göran Burns

Min favvosvåger Greven menar med bestämdhet att mr. Burns i Simpsons måste vara släkt med Svennis.
Jag är benägen att hålla med!

Donnie krossar myter

Dagens bästa blogginlägg går till botten med myterna som omgärdar den så kallade piratdebatten. Argumentet ”Vi måste lyssna på ungdomarnas åsikter”, krossas elegant med följande motivering:

”Jag har varit ung själv och rodnar bara jag tänker på alla de idiotiska åsikter jag haft. Hade makthavarna lyssnat på ungdomarna (alltså verkligen lyssnat på dem, inte bara påstått att de gör det) hade världen i dag varit en filial till Big Brother-huset, Osynliga partiet hade haft egen majoritet och Sigge Eklund hade varit president.”

Och så finns det de som vill sänka rösträttsåldern till 16 år. Jag ryser vid blotta tanken!