Lex orandi, lex credendi

Ibland överträffar verkligheten ...

dikten ...

Vi är på sin höjd bara medförfattare till våra liv!

"... essential to our learning to act is that we learn to behave in a way that others can construe our actions as intelligible. In other words, the intelligibility of an action depends on the narrative continuities in an agent's life. Yet the ability to narrate my life depends on having narratives available that make my peculiar life fit within narratives of a community that direct me toward an end that is not of my own making. The intelligibility of my life, therefore, depends on the stock of descriptions at a particular time, place, and culture. I am, at best, no more than a co-author of my life."

Stanley Hauerwas redogör för Alasdair MacIntyres syn på handlande i en gammal artikel i First Things.

Kapitalism vs. kristendom?

Den brittiska tankesmedjan Ipsos MORI publicerade nyligen opinionsundersökningen How much does religion matter?, som visar på en rad intressanta attityder. Bland annat uppgav endast 41% av de svenskar som i undersökningen bekände sig som troende att religion spelar en viktig roll i deras liv. Detta kan jämföras med att 100% av de tillfrågade i Saudiarabien menade att religion spelar en viktig roll i deras liv. Kristna i västvärlden tycks överlag tillmäta religion mindre betydelse än vad muslimer gör i undersökningen. På frågan "How important, if at all, is your faith or your religion in your life?", svarade 94% av muslimerna att den var viktig, medan bara 66% av de tillfrågade kristna i väst hade samma uppfattning. Undersökningen säger alltså något mer än det självklara att religion spelar en mindre roll i människors liv i sekulariserade länder, utan alltså mer intressant att även den troende minoriteten i dessa länder tillmäter sin religion mindre betydelse i sina liv.

Den amerikanske religionshistorikern Bruce Lincoln använder sig av idealtyperna ”maximalister” och ”minimalister” för att beskriva två olika synsätt avseende de religiösas förhållande till det sekulära. ”Maximalisterna” ser religion som genomsyrande hela tillvaron, medan "minimalisterna" menar att religion bör hänskjutas till avgränsade sfärer, vanligen den liberala synen att religion är en privatsak. Via bloggen The Religion Beat hittade jag en mycket läsvärd intervju med Craig Martin om hans bok Masking Hegemony: A Genealogy of Liberalism, Religion and the Private Sphere där han bland annat kommenterar Lincolns teorier.

Despite contemporary Evangelicals’ insistence that one should not be a Christian only on Sunday morning, most Christians are, in a manner of speaking. Groups like the Amish, whose members’ lives are dominantly ordered, legitimated, and maintained through their form of Christianity, are a rarity today. Subjects whose lives are ordered by capitalism think such groups quaint or extremist, as Lincoln rightly suggests. Any group that would demand that adherents actually adhere to habitus at odds with western consumerism is almost by definition “fanatical” (if one’s religious tradition requires one to move into shared living space, it’s probably a “cult”). By contrast, religious groups that make few if any demands on members’ lives—or at least demands that might conflict or chafe against late capitalism and its consumer culture—have grown in popularity. According to Terry Eagleton—in a discussion of the rise of the popularity of atheism—more and more people are paying attention to religion, “even in England, where religion is in general a rather moderate, discrete, slightly shamefaced affair—and … where people are likely to believe that when religion starts interfering with your everyday life that it’s time to give it up. In that sense it resembles alcohol, I suppose.” As long as one can hold a job and remain a consumer—thereby responsibly contributing to the economy—religion and alcohol are acceptable; once they begin interrupting one’s responsible contributions to the economy, that is when people start to raise eyebrows.[“The God Debate,” part of the Gifford Lecture series at the University of Edinburgh] As capitalism has replaced Christianity’s hegemonic position, most contemporary American Christians spend more time in shopping malls than in church, more time watching commercials than reading the Bible.

Om Craig Martin har rätt är det kanske inte så konstigt att många kristna inte tillmäter sin tro någon större betydelse.

Intressant om religionsbegreppet

I en intressant debattartikel på Newsmill fortsätter diskussionen som DN startade under rubriken Religionsboom?, och där Marie Demker och PC Jersild debatterade religion och politik. Jimmy Emanuelsson driver hem poängen att vi faktiskt inte vet vad som avses med religion:

"Intressant nog är just religion förstått som "tro" en huvudingrediens i den ekumeniska liberalteologins strävanden efter att förklara religion som något allmänmänskligt. Men att primärt förstå religion som "tro" har inte visat sig varken speciellt generaliserbart, eller analytiskt fruktbart (utom möjligen i en luthersk-protestantisk kontext). Jersild verkar väldigt mån om att vakta gränserna mellan politik och religion, men skälen för detta är märkliga. Han menar att skiljelinjen är viktig då det sitter ett parti i regeringen med bakgrund i frikyrkorna - men kan inte visa på vilket sätt partiet underlåter att respektera de spelregler som finns i politiken idag. Det verkar snarast som att Jersild vill misstänkliggöra politiska aktörer enbart med hänvisning till att de betecknas som religiösa. Det framstår för mig som ett alltför godtyckligt och snävt sätt att sortera ut vad som kan tänkas vara politiskt relevant."

Jag misstänker att Demker har mycket lite att invända mot Emanuelssons resonemang, och att PC Jersild är den som egentligen står i skottlinjen för artikeln. Det är problematiskt att kritisera en term som de flesta tror sig veta vad den innebär, men i själva verket har ganska vaga föreställningar om. Det blir följaktligen nära nog omöjligt att diskutera religion kontra politik då man egentligen inte vet vad som avses med religion, men ändå tror sig kunna särskilja den från politik. William Cavanaugh uttrycker problematiken med att definiera religion väl:

"Describing how flustered his students become when he asks them to write a definition of “religion,” Kimball asserts “Clearly these bright students know what religion is”; they just have trouble defining it. After all, Kimball assures us, “Religion is a central feature of human life. We all see many indications of it every day, and we all know it when we see it.” When an academic says such a thing, you should react as you would when a used car salesman says “Everybody knows this is a good car.” The fact is that we don’t all know it when we see it. A survey of religious studies literature finds totems, witchcraft, the rights of man, Marxism, liberalism, Japanese tea ceremonies, nationalism, sports, free market ideology, and a host of other institutions and practices treated under the rubric “religion.” If one tries to limit the definition of religion to belief in God or gods, then certain belief systems that are usually called
“religions” are eliminated, such as Theravada Buddhism and Confucianism. If the definition is expanded to include such belief systems, then all sorts of practices, including many that are usually labeled “secular,” fall under the definition of religion. Many institutions and ideologies that do not explicitly refer to God or gods function in the same way as those that do. The case for nationalism as a religion, for example, has been made repeatedly from Carlton Hayes’ 1960 classic Nationalism: A Religion to more recent works by Peter van der Veer, Talal Asad, Carolyn Marvin, and others. Carolyn Marvin argues that “nationalism is the most powerful religion in the United States.”

Själv önskar jag att begreppet religion övergavs, kanske till förmån för livsåskådning eller någon annan term som inte mörkade det faktum att vi alla håller oss med föreställningar om tillvaron som vilar på icke bevisbara antaganden.

Hauerwas om tro i allmänhet och sekularism

Nedanstående är ett utdrag ur en gammal intervju med Stanley Hauerwas i The Other Journal. Det första stycket kan med fördel läsas som en kommentar till Broderskaparnas beslut att bli ett förbund som samlar "troende" i allmänhet.
Det andra stycket läses med fördel punkt:





"And I think also, George Bush, his Christian faith, is the Christian faith of Alcoholics Anonymous. You can quite understand that. It never seems to occur to him what it would mean to be a part of a Church and under ecclesial authority, and to have your language tested by ecclesial authority. I mean, I’m sure he’s very genuine in his religious faith, I just don’t think very much of his faith. For someone like me to say that, you think well that’s very arrogant. And its true, it is very arrogant. And I think that one of the things that we suffer from in America is that religious people thinking secularity is such an enemy, that any religious faith is better than no religious faith. That is a deep mistake! There are very perverse forms of religious faith, that, give me a secularist any day compared to some of the forms of religious faith. And I must say, I think that Evangelicalism bares the brunt of a lot of this. I think that it is far to a-ecclesial and Evangelicals tend to turn the gospel in a system of belief rather than a body of people through which we are embraced through God’s salvation that makes us different."

(...)

"TOJ: Now would the imaginative Christian becoming engaged in these issues, would that mean being involved in policy writing…?

Stanley Hauerwas: It could, it could. I have nothing against that. You know I’m accused of being a sectarian fideistic tribalist calling Christians away from involvement in government. No! I just want them to be there as Christians. But you see as soon as you get involved in public policy issues the question starts being raised how then are you able to have a policy that isn’t going to be offensive to secular people because it’s based on some kind of Christian practice, so immediately when you get involved in policy you are asked to give up your Christian speech. And people say well this is a pluralist country and I say, if it’s a pluralist country then why do we have to give up our Christian speech. And so on and so on …"

Om varför en trosfridsparagraf är en dålig idé

Jag läser i Dagen att den kristdemokratiske riksdagsledamoten Tuve Skånberg vill införa en trosfridsparagraf i Sverige. I en motion menar Skånberg att Norges blasfemiparagraf med en formulering om att de som ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse", borde stå som förlaga för en svensk lagstiftning mot religionskränkning.
Suck ... 50-talet ringde och ville ha tillbaka sin retorik. Det var tydligen upptaget när 1800-talet försökte komma fram ...

Jag är visserligen tacksam för att få leva i ett land som har religionsfrihet, men att införa en ny lag som särbehandlar "religiösa" ter sig mer än lovligt stolligt. Detta i synnerhet då vi i vår post-sekulära samtid har allt svårare att veta vad som avses med religion, och därmed kunna skilja religion från politik eller andra kulturella uttryck. Till och med Skånbergs partibroder Alf Svensson verkar känna sig tveksam inför religionsbegreppet och motionerade för en tid sedan om att skolverket skulle definiera vad som avsågs med begreppet "religiös friskola".

Den liberala rättighetstraditionen innehåller många fördelar, men också många faror för kyrkan:

"Freedom of religion is a temptation, albeit a subtle one. It tempts us as Christians to believe that we have been rendered safe by legal mechanisms. It is subtle because we believe that our task as Christians is to support the ethos necessary to maintaining the mechanism. As a result, we lose the critical skills formed by the gospel to know when we have voluntarily qualified our loyalty to God in the name of the state."

Stanley Hauerwas. After Christendom? How the Church is to behave if freedom, justice and a Christian nation are bad ideas. Abingdon Press, 1991. s. 71

När Jesus sa: "Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull", så var det sannolikt inte för att kristna skulle kunna dra de som hädar inför domstol. Mer troligt är att Jesus menade att hån och förföljelse är väntade konsekvenser för den som lever ut evangeliet. Men från den makt som Jesus förväntade sig förföljelse förväntar sig Skånberg skydd. Jag förmodar att detta säger något om Skånbergs syn på kyrkans relation till staten, men kanske även något om hans förståelse av kristen tro.

Ayn Rand och orcherna

Centerpartiets ekonomiska talesperson och vice gruppledare i riksdagen, Annie Johansson, delar med sig av sina boktips. Johansson rekommenderar bland annat Ayn Rands Och världen skälvde, vilket fick mig att tänka på denna varning:

There are two novels that can change a bookish fourteen-year old's life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish fantasy that often engenders a lifelong obsession with its unbelievable heroes, leading to an emotionally stunted, socially crippled adulthood, unable to deal with the real world. The other, of course, involves orcs.

The hydra of modernity

" ... I attempt a direct attack on the Hydra whose serpentine heads wreak havoc throughout the intellectual culture of modernity - in science, in criticism, in ethics, in political, in political thinking, almost anywhere you look. I call the Hydra "epistemology," which sounds rather unfair, because that´s the name of a problem area, and what I have in my sights must be something in the nature of a doctrine. But the name is deserved, in the sense that the philosophical assumption it designates gives epistemology pride of place. These are the assumptions that Decartes gave articulation to; central is the view that we can somehow come to grips with the problem of knowledge, and then later proceed to determine what we can legitemately say about other things: about God, or the world, or human life. From Descartes´s standpoint, this seems not only a possible way to proceed, but the only defensible way. Because, after all, whatever we say about God or the world represents a knowledge claim. So first we need to be clear about the nature of knowledge, and about what it is to make a defensible claim To deny this would be irresponsible.

I believe this to be a terrible and fateful illusion. It assumes wrongly that we can get to the bottom of what knowledge is, without drawing on our never-fully-articulate understanding of human life and experience. There is temptation here to a kind of self-possessing clarity, to which our modern culture has been almost endlessly susceptible. So much so that most of the enemies of Descartes, who think they are overcoming his standpoint, are still givining primacy of place to epistemology. Their doctrine about knowledge is different, even radically critical of Descartes, but they are still practicing the structural idealism of the epistemological age, defining their ontology, their views of what is, on the basis of a prior doctrine of what we can know."

- Charles Taylor. Philosophical arguments. Harward University Press, 1995. s. vii

Om tro i allmänhet

Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund mera kända som Broderskaparna, har bytt namn. Det nya namnet lyder Socialdemokrater för Tro och solidaritet. Jag tycker namnbytet är mindre lyckat av följande skäl ...

Efter vad jag förstår har anledningen till namnbytet att göra med en önskan om att bredda sig och appellra till fler. I den mån "broderskap" upplevs exkluderande för kvinnor har jag förståelse för denna ansats. Jag läser dock att styrelseledamoten Helle Klein "ser det som helt naturligt i ett mångkulturellt samhälle att Broderskapsrörelsen öppnar upp för andra trosriktningar och inte bara vänder sig till oss kristna." Breddningen handlar alltså även om att tona ner den kristna profilen och istället fokusera på tro i allmänhet i syfte att attrahera socialdemokrater från andra religioner. Men hur intressant är tro i allmänhet? Ungefär lika intressant som politik i allmänhet, det vill säga inte alls!

Att döpa om Broderskaparna till "Socialdemokrater för Tro och solidaritet" väcker inte bara motfrågor av typen: Är inte troende välkomna i moderpartiet? Är inte alla socialdemokrater för solidaritet?, utan även den intressanta frågan om vem som inte är troende? I ett postsekulärt samhälle där insikten börjat sjunka in om att till och med moderniteten har religiösa anor och där Sturmarks Humanisterna söker bidrag som trossamfund, är tro helt enkelt en icke-fråga. Vi är alla troende, den intressanta frågan är på vad. Vilken sorts tro, vilken sorts politik? Solidaritet med vem?

Bakom namnbytet anar jag modernitetens rädsla för det partikulära; en rädsla som förknippar historia, tradition och kroppslighet med exkludering och därför söker sin tillflykt till det abstrakta och universella. Charles Taylor kallar detta fenomen för exkarnation, och beskriver det som: "the steady disembodying of spiritual life, so that it is less and less carried in deeply meaningful bodily forms, and lies more and more 'in the head'" (A Secular Age, s.771). Men om Socialdemokrater för Tro och solidaritet skall uppfattas som en intressant och unik röst i samhällsdebatten krävs ett distinkt perspektiv eller en tydlig berättelse. Tro i allmänhet är inte ett sådant. There is no view from nowhere!

---
I media: Dagen,

Råd till predikanter

Never lie. Never lie.

... and you’ll discover that it´s hard work. And part of what it means not to lie is to preach truthfully, and what it means to preach truthfully is to preach in manner that you expect God to show up because the Word has been proclaimed. As soon as you hear a minster say, “As my six year old was saying ...”, you know it´s going to be bullshit. Because it´s going to be insights on the human condition that anyone could have at the Kiwanis club. What it means to preach truthfully and not to lie is to be willing to say when you don’t know what needs to be said…”But that we do see Jesus. We are not sure we know what needs to be said. If I said more than that I would be lying to you. But we do see Jesus.”

— Stanley Hauerwas on Being a Christian in Today´s World

The wall of separation

"We live in an age whose chief moral value has been determined, by overwhelming consensus, to be the absolute liberty of personal volition, the power of each of us to choose what he or she believes, wants, needs, or must possess; our culturally most persuasive models of human freedom are unambiguously voluntarist and, in a rather debased and degraded way, Promethean; the will, we believe, is sovereign because unpremised, free because spontaneous, and this is the highest good. And a society that believes this must, at least implicitly, embrace and subtly advocate a very particular moral metaphysics: the unreality of any “value” higher than choice, or of any transcendent Good ordering desire towards a higher end. Desire is free to propose, seize, accept or reject, want or not want — but not to obey. Society must thus be secured against the intrusions of the Good, or of God, so that its citizens may determine their own lives by the choices they make from a universe of morally indifferent but variably desirable ends, unencumbered by any prior grammar of obligation or value (in America, we call this the “wall of separation”)."

- Ur David Bentley Harts text Christ and Nothing

34x25x36

Via James K.A Smiths blogg hittade jag denna kortfilm om tillverkningen av modelldockor. 34x25x36, som filmen heter, väcker flera intressanta frågor om både genus och den religiösa aspekten av vilka ideal vi eftersträvar och dyrkar. Speciellt intressant är kopplingen mellan den sekulära modeindustrins modeller och kyrkans ikoner.

Om sekulära liturgier och ateismens omöjlighet

Via denna föreläsning av James K.A. Smith på temat sekulära liturgier hittade jag fram till en fantastisk text av den hyllade amerikanske författaren David Foster Wallace. Nedanstående är ett utdrag ur ett längre tal på temat 'making it to 30, or maybe 50, without wanting to shoot yourself in the head', som Foster Wallace höll för en avgångsklass.

"Because here's something else that's true. In the day-to-day trenches of adult life, there is no such thing as atheism. There is no such thing as not worshipping. Everybody worships. The only choice we get is what to worship. And an outstanding reason for choosing some sort of god or spiritual-type thing to worship - be it JC or Allah, be it Yahweh or the Wiccan mother-goddess or the Four Noble Truths or some infrangible set of ethical principles - is that pretty much anything else you worship will eat you alive. If you worship money and things - if they are where you tap real meaning in life - then you will never have enough. Never feel you have enough. It's the truth. Worship your own body and beauty and sexual allure and you will always feel ugly, and when time and age start showing, you will die a million deaths before they finally plant you. On one level, we all know this stuff already - it's been codified as myths, proverbs, clichés, bromides, epigrams, parables: the skeleton of every great story. The trick is keeping the truth up front in daily consciousness. Worship power - you will feel weak and afraid, and you will need ever more power over others to keep the fear at bay. Worship your intellect, being seen as smart - you will end up feeling stupid, a fraud, always on the verge of being found out.

The insidious thing about these forms of worship is not that they're evil or sinful; it is that they are unconscious. They are default settings. They're the kind of worship you just gradually slip into, day after day, getting more and more selective about what you see and how you measure value without ever being fully aware that that's what you're doing. And the world will not discourage you from operating on your default settings, because the world of men and money and power hums along quite nicely on the fuel of fear and contempt and frustration and craving and the worship of self. Our own present culture has harnessed these forces in ways that have yielded extraordinary wealth and comfort and personal freedom. The freedom to be lords of our own tiny skull-sized kingdoms, alone at the centre of all creation. This kind of freedom has much to recommend it. But there are all different kinds of freedom, and the kind that is most precious you will not hear much talked about in the great outside world of winning and achieving and displaying. The really important kind of freedom involves attention, and awareness, and discipline, and effort, and being able truly to care about other people and to sacrifice for them, over and over, in myriad petty little unsexy ways, every day. That is real freedom. The alternative is unconsciousness, the default setting, the "rat race" - the constant gnawing sense of having had and lost some infinite thing."

Om bristen på transcendens ...

Om du bara skall läsa en teologisk-politisk recension av en påkostad fantasy-tv-serie i år rekommenderas denna:

"As expansive as fantasy and sci-fi can be, spewing forth know-it-all translation droids and winged monkeys and gigantic worms, it all seems to end in the same predictably doomed battles between factions — armies from the north, east, south and west, clashing in the night. And just a few episodes into “Game of Thrones,” the central thrust becomes clear: after this revolution, there will be peace and then . . . another revolution. And though the years may come and go, the people will slit one another’s throats and covet their brothers’ wives, over and over again. It’s odd, seen this way, to call the genre “fantasy” at all.

“Killing clears my head,” Baratheon says. And fantasy clears ours. It’s strange, then, that fantasy writers would so often take the oddest quirks of the imagination and the loftiest flights of fancy and boil them down to the same pools of blood in the dust. Why invent nomadic tribes, noble kings and mythical creatures from whole cloth, only to doom them to repeat the worst mistakes of human history or reflect the saddest aspects of human nature? Surely, someone, somewhere can imagine an alternative to this endlessly repeated unhappy ending.

Ultimately, this is the worry with “Game of Thrones” — that, like so much in its genre, it will turn out to be all thrones and few games. Sure, the life-and-death, gods-and-girded-warriors gravitas of fantasy explains much of its appeal, but maybe we should try throwing in a gaggle of philosophers, artists, scientists and idealists, who might collaborate to lift us out of the mire of our shared dread, to prevent us from reproducing our own suffering in the generations to come. That way, maybe, instead of blindly fornicating and fighting ourselves to death in a repetitive loop, we might imagine a whole new ending. Isn’t that what fantasy is for?"

David Burell om relativism

"... the specter of relativism gains in stature and threat as a function of Enlightenment presuppositions about reason and truth, for they presume a normative set of rational criteria available to all, over against which any claim to other sets of criteria is utterly unsettling. That is what we mean by relativism; that there are no longer any operative norms across human discourse; so power or even violence will have to arbitrate. However, like earlier debates over natural law, there may be other ways of thinking about those criteria that are not so laden with specific beliefs but that have to do with the fact that believers formed in quite diverse traditions can discourse with one another. Once the idol of pure reason has been shattered, and we can learn to accept diverse ways of arriving at conclusions, we will also find that we can employ the skills learned in our tradition to follow reasoning in another. Traditions, in other words, may indeed be relative to one another in ways that can prove mutually fruitful rather than isolating. Those traditions that prove to be so will be those that avail themselves of human reason in their development, and the patterns of stress and strain in their evolution will display their capacity for exploiting the resources of reason. In short, relativism gives way before the fact that all inquiry takes place within a tradition, and the specter that it evoked turns out to be the shadow of our faith in pure reason, that is, in the possibility of human inquiry outside of any tradition. So the discovery of reason that every inquiry employs presuppositions that cannot themselves be rationally justified opens the way to self-knowledge on the part of Enlightenment philosophy itself, which can then take its place among the traditions."

David Burell - Faith and Freedom: An Interfaith Perspective. Blackwell, 2004. s.202

Heberlein om en teologi för hela livet

Via Arne Rasmussons intressanta text hos Cruciform Phronesis hittade jag Ann Heberleins lysande replik i DN på en insändare i Kyrkans Tidning.

"En teologi måste ta in hela människans existens för att kunna fungera som livstolkning. Teologin måste hantera också de mörka sidorna i människans existens, möta hennes frågor och förtvivlan, se henne fullt ut som hon är: bristfällig. Först då betyder försoning och förlåtelse något."

Från modernismens naiva övertro på människans godhet och rationalitet, bevare oss!

On human rights and wrongs

Det pluralistiska samhällets dilemma kan sägas utgöras av svårigheterna att förenas kring en gemensam förståelse av det goda, eller vad som är ett gott liv. Frågor om vad som är ett gott liv hänvisas istället till den "privata sfären" för den enskilde individens eget avgörande.

Märkligt nog tycks föreställningen om vad som är ont inte vara lika kontroversiell. Den liberala rättighetstraditionen som med sin betoning på negativ frihet (frihet från) reglerar företeelser som individen har rätt att inte bli utsatt för, kan indirekt sägas fokusera på det onda. Baksidan med denna strategi är att den inte är direkt gynnsam för att skapa samhällelig gemenskap, utan snarare leder till en individualisering av samhället. Med Slavoj Zizeks ord: "What is increasingly emerging as the central human right in late-capitalist societies is the right not to be harassed, which is the right to be kept at a safe distance from others".

En kristen, pre-modern, förståelse av ondska ser det onda såsom frånvaro av det goda. Det goda kan alltså enligt detta synsätt sägas föregå det onda. Den samtida kulturens föreställning av ondska tycks dock leva sitt eget liv i den meningen att den inte tycks vara beroende av en föreställning av det goda.

Scott Stephens skriver intressant om detta:

To put it as simply as I can: we exhibit an extraordinary capacity to imagine Evil, and can effectively organize our politics against perceived threats, but we are desperately lacking in the corresponding ability to imagine and articulate the Good, the Beautiful, even the Sacred, and thus to orient our politics and civil society toward some Common Good.

Human rights, especially over the past four decades, have been defined more by an agonistic view of society, an incapacity to trust due to the unshakable belief in the ill will of others, than they have by a concept of inherent dignity, much less a shared vision of community based on love, gratuitousness and solidarity. As Pope John Paul II put it in Evangelium Vitae:

"Everyone else is considered an enemy from whom one has to defend oneself. Thus society becomes a mass of individuals placed side by side, but without any mutual bonds. Each one wishes to assert himself independently of the other and in fact intends to make his own interests prevail."

I det senaste numret av tidskriften Keryx har jag en artikel på detta tema under rubriken Den heliga människan i det post-sekulära samhället. Där skriver jag bland annat om vikten av att reflektera över vems människosyn och vems föreställningar om rättigheter som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna.

Tolle lege!

Husförhör i den sekulära liberalismens kyrka

Den prisbelönte läraren Stavros Louca, känd från SVT:s skolprogram 9A har hamnat i blåsväder. Det har nämligen "avslöjats" att denne man som SVT kallar Sveriges bästa matematiklärare, SAMTIDIGT är "ett aktivt Jehovas Vittne och rentav församlingsledare och ansvarig för missioneringsarbete". Det är ganska roande att iaktta den kognitiva dissonans som flera journalister och tyckare nu ger uttryck för: Men, han som gav ett så intelligent och trevligt intryck - tror han verkligen att Gud har skapat universum?!?!

Nu kallas det till inkvisition i den sekulära liberalismens kyrka. Alla skall avkrävas en vetenskapliga trosbekännelse. För, menar en kolumnist: "Lika lite som en anti-demokratisk nazist som förnekar Förintelsen kan fungera som samhällskunskapslärare kan en evolutionsförnekande kreationist vara lärare i naturkunskap." En annan debattör twittrar:
"en rektor eller sjukhuschef vore nazist eller kreationist. Total konflikt med uppdraget."

Frågan infinner sig om varför inte till exempel medlemskap och engagemang i det socialdemokratiska partiet skulle göra det omöjligt att samtidigt vara en skicklig och självständig statsvetare?

Underhållande om subjektiva värden

Hans Joas om historieberättandets etik

"We cannot make plausible and defend our value commitments without telling stories – stories about the experiences from which our commitments arose, stories about other people’s experiences or about the consequences a violation of our values had in the past. Biographical, historical, and mythological narration in this sense are not just a matter of illustration for didactic purposes, but a necessary part of our self-understanding and of our communication about values. The insight that in the case of the communication about values a strict separation of genesis and validity is impossible should not lead to an exaggerated understanding of their separability in the case of cognitive and normative validity claims, but instead inspire us to take seriously the connection between narration and argumentation in all attempts to justify values. What we need is a structure of argumentation that is ‘genealogical’ because of the contingency of the genesis of values, but not ‘destructive’ in the way Nietzsche and Foucault thought it to be."

Hans Joas - Value Generalization. Limitations and Possibilities of a Communication about Values. s.91