Zygmunt Bauman om interregnum

"Interregnum är tillståndet när en gammal ordning upphört att fungera – men ingen ny finns i sikte. Den gamla, som varat i över hundra år, tog slut samtidigt med Sovjetunionen och kal­la kriget, sade Bauman. Fram till dess kuggade ännu Politiken och Makten – ”Power”, i meningen förmågan att uträtta saker – i varandra. Men sedan lösgjorde sig ekonomin från politiken och nästan alla styrmedel upphörde att fungera. Politiken har blivit impotent, eftersom den har förblivit nationell – medan det mesta som påverkar våra liv har blivit globalt."

"För sjuttio år sedan handlade människans fruktan om en samhällsmakt som skulle förslava eller förgöra henne. Det är vad Orwells och Huxleys dystopier handlade om. I dag är det Michel Houellebecq som ger uttryck åt tidens fasa. I ”La Possibilité d’une île” har människor inga band till varandra längre och de förstår inte vad som menas i de få böcker som finns kvar som berättar om kärlek."

Zygmunt Bauman intervjuas av Maciej Zaremba i dagens DN.

Lästips!

- Zizek skriver om kravallerna i England under rubriken Shoplifters of the World Unite.

- Givet "puffarna" på baksidan (säger man blurbs på svenska?) så verkar Robert Bellahs kommande verk Religion in Human Evolution att bli en klassiker.

- Via The Immanent Frame hittar jag i ett utdrag ur den kommande Milton and the post-secular present : ethics, politics, terrorism:

There is more than a little merit to Creston Davis's claim that "the portal to theology was opened precisely because capitalism is ultimately a self-enclosed structure, and so theology gives us a way to transcend capital," a way that is "premised on relationality and not on Ego.

Se där en intressant förklaring till orsaken till "religionens nya synlighet" ...

Intellektuella ghetton

[T]he most ghettoized people of all, I’ve come to learn, are those who don’t know they grew up in a particular time and place and culture, and who think they can get to universal truths outside of particular realities and commitments. There are ghettos and then there are ghettos. The real question is not whether you grow up in a ghetto, but whether the ideas and customs and rhythms of your particular ghetto prepare you to engage other ideas and customs and life experiences without losing touch with your roots.

s. 9, Letters to a young Catholic, George Weigel.

via Iakttagelser

Agamben goes Schmitt

Carl Schmitts berömda tes om att alla centrala begrepp för att beskriva staten ursprungligen är teologiska begrepp som sedan sekulariserats, tycks ges ny näring genom den italienska filosofen Giorgio Agambens kommande bok: The Kingdom and the Glory: For a Theological Genealogy of Economy and Government.

"If power is essentially government, why does it need glory, that is, the ceremonial and liturgical apparatus that has always accompanied it?"(...) "Agamben shows that, when combined with the idea of providence, this theological-economic paradigm unexpectedly lies at the origin of many of the most important categories of modern politics, from the democratic theory of the division of powers to the strategic doctrine of collateral damage, from the invisible hand of Smith's liberalism to ideas of order and security.

But the greatest novelty to emerge from The Kingdom and the Glory is that modern power is not only government but also glory, and that the ceremonial, liturgical, and acclamatory aspects that we have regarded as vestiges of the past actually constitute the basis of Western power. Through a fascinating analysis of liturgical acclamations and ceremonial symbols of power—the throne, the crown, purple cloth, the Fasces, and more—Agamben develops an original genealogy that illuminates the startling function of consent and of the media in modern democracies."

... eller med Paul W. Kahns ord: "the state is not the secular arrangement that it purports to be"!

Milbank om kravallerna i England

John Milbank skriver intressant om både orsaken till, och politikens sätt att bemöta, kravallerna:

While if they suppose that the there is no moral, as opposed to pragmatic, reason for keeping the law - given the fundamental value of self-interest - then this is surely a conclusion that they share in contemporary England with many wealthy financiers, journalists, senior policeman and holders of government office, as the News International scandal exposed.

(...)

Here one might venture the remark that while religious people tend to see that malefactors and sinners are most of all to be pitied, secular political positions are bifurcated between a rightist and neo-pagan pure condemnation, and a leftist scientistic patronising of the wrong-doer as a sub-personal ineffective cog in a wonky machine.

När språket tar semester ...

En hemlös man misshandlades nyligen till döds av fem poliser i Orange County, Kalifornien. Enligt NY Times har FBI nu inlett en undersökning för att utreda om mannens medborgerliga rättigheter har kränkts. Denna absurda detalj fick mig att tänka på en fantastisk föreläsning om språk med Stanley Hauerwas jag nyligen lyssnade på:

I have no difficulty with rights claims that express social and legal duties. But claims of human rights as human rights involves philosophical difficulties that can not be resolved. In particular questions about what kind of human beings we need to be to have rights is very troubling in relationship to the mentally handicapped. Moreover once rights language is legitimized in the abstract, rights seems to multiply faster than rabbits . My deepest worry about rights however is how the language of rights can eviscerate more determinative moral descriptions. (...)

If you think rights are more basic than the description murder, you have an indication that the language has gone on holiday.

Inspirerad av Wittgenstein sätter Hauerwas som så ofta fingret på frågan om vilken berättelse och vilket språk som formar vår verklighet. Är det berättelsen om ett föreställt socialt kontrakt som ger individer vissa rättigheter? Eller är det berättelsen om hur Guds kärlek och nåd omfattar alla människor?

Hauerwas drar det till sin spets: "You can only act in a world you can see, and the only way you learn to see is by learning to say".

I en annan del av San Francisco

Under en joggingtur, kort efter att jag anlänt till San Francisco, fann jag mig efter ett par kilometers löpning utmed det centrala shoppingstråket helt plötsligt som förflyttad till ett avsnitt av The Wire. I San Francisco gränsar nämligen det ökända området Tenderloin till shoppingdistriktet med de stora varuhusen på Market street. Bara några kvarter från de exklusiva modehusens butiker drar de hemlösa runt på sina kundvagnar och de psykiskt sjuka irrar omkring på gatorna. Här ligger crackpundarna utslagna på trottoarerna, och langningen sker öppet i varje gathörn.

Som svensk förfäras och förundras man över hur det mitt i hjärtat av en västerländsk storstad kan finnas en sådan misär. Svenskar förknippar kanske främst socialt utsatta områden med förorter. Amerikanen uppfattar dock ”suburb” som ett högstatus-begrepp förknippat med tjusiga men identiska villaområden. Här är det i innerstaden som fattigdomen liksom brottsligheten är störst.

Men hur kan det komma sig att ett område i centrala San Francisco, där markpriserna är skyhöga, inte likt andra intilliggande områden renoverats, kommersialiserats och gentrifierats? En del av svaret hittade jag i denna intressanta artikel: Protecting and Preserving the Tenderloin - Can police Chief George Gascón clean up this San Francisco district without pushing the poor out?

Tenderloin var en gång ett vackert område med påkostade fasader. Husen tilläts dock att förfalla då det ansågs för dyrt att renovera dem. På grund av sin vackra arkitektur tilläts dock inte husen att rivas. Vidare består Tenderloins hyreshus nästan enbart av enrummare med delat badrum och kök, så kallade Singel Room Occupancy, SRO´s. Givet att husen är i uselt skick och att de är SROs är hyran billig. Att Tenderloin inte omvandlats till turistvänligt shoppingdistrikt beror dock på mer än dess arkitektur. Det beror även på en medveten politisk strategi att ta hand om stadens många hemlösa. Initiativet som kallades ”Care Not Cash”, gick ut på att betala frivilligorganisationer för att driva SROs som boenden för hemlösa. Istället för att som tidigare få 395 dollar i månaden, innebar Care Not Cash att socialbidragstagaren bara fick 59 dollar fast med mat och boende i något av dessa SROs inkluderat. Detta delvis för att säkerställa att pengarna inte spenderades på alkohol och droger.

Trots att Tenderloin av många betraktas som ett fult sår i San Franciscos stadsbild finns det en stark rörelse för att bevara områdets möjligheter till billigt boende. Något skämtsamt skulle det ur detta perspektiv vara ett dråpslag för de fattiga om konstnärer och homosexuella började bosätta sig i området. I alla fall om man får tro Richard Floridas Bohemian Gay index (se There goes the Neighborhood: How and Why Bohemians, Artists and Gays Effect Regional Housing Values).

Sannolikt kommer tillståndet i den amerikanska ekonomin avgöra takten på Tenderloins gentrifiering. För som Per Wirtén skriver i en krönika: "I ett land utan egentliga skyddsnät kommer även stadsmiljöerna snart påverkas. En hel ideologi om staden och "det urbana" faller samman med medelklassen." Själv hoppas jag att Tenderloin även fortsättningsvis skall vara en plats där fattiga har råd att bo, och att andra vägar än gentrifiering skall leda till att boendemiljön förbättras. För som David Harvey påpekat: "Ingen vill vara pittoresk kuliss till den kreativa klassen".

Sommarläsning ...

Kahn on political theology

"The serious claim of political theology today, however, is not that the secular should yield to the church - whatever church that might be - but rather that the state is not the secular arrangement that it purports to be. A political life is not a life stripped of faith and the experience of the sacred, regardless of what we may believe about the legal separation of church and state."

Paul W. Kahn. Political Theology. Four New Chapters on the Concept of Sovereignty, s. 18

Lex orandi, lex credendi

Ibland överträffar verkligheten ...

dikten ...

Vi är på sin höjd bara medförfattare till våra liv!

"... essential to our learning to act is that we learn to behave in a way that others can construe our actions as intelligible. In other words, the intelligibility of an action depends on the narrative continuities in an agent's life. Yet the ability to narrate my life depends on having narratives available that make my peculiar life fit within narratives of a community that direct me toward an end that is not of my own making. The intelligibility of my life, therefore, depends on the stock of descriptions at a particular time, place, and culture. I am, at best, no more than a co-author of my life."

Stanley Hauerwas redogör för Alasdair MacIntyres syn på handlande i en gammal artikel i First Things.

Kapitalism vs. kristendom?

Den brittiska tankesmedjan Ipsos MORI publicerade nyligen opinionsundersökningen How much does religion matter?, som visar på en rad intressanta attityder. Bland annat uppgav endast 41% av de svenskar som i undersökningen bekände sig som troende att religion spelar en viktig roll i deras liv. Detta kan jämföras med att 100% av de tillfrågade i Saudiarabien menade att religion spelar en viktig roll i deras liv. Kristna i västvärlden tycks överlag tillmäta religion mindre betydelse än vad muslimer gör i undersökningen. På frågan "How important, if at all, is your faith or your religion in your life?", svarade 94% av muslimerna att den var viktig, medan bara 66% av de tillfrågade kristna i väst hade samma uppfattning. Undersökningen säger alltså något mer än det självklara att religion spelar en mindre roll i människors liv i sekulariserade länder, utan alltså mer intressant att även den troende minoriteten i dessa länder tillmäter sin religion mindre betydelse i sina liv.

Den amerikanske religionshistorikern Bruce Lincoln använder sig av idealtyperna ”maximalister” och ”minimalister” för att beskriva två olika synsätt avseende de religiösas förhållande till det sekulära. ”Maximalisterna” ser religion som genomsyrande hela tillvaron, medan "minimalisterna" menar att religion bör hänskjutas till avgränsade sfärer, vanligen den liberala synen att religion är en privatsak. Via bloggen The Religion Beat hittade jag en mycket läsvärd intervju med Craig Martin om hans bok Masking Hegemony: A Genealogy of Liberalism, Religion and the Private Sphere där han bland annat kommenterar Lincolns teorier.

Despite contemporary Evangelicals’ insistence that one should not be a Christian only on Sunday morning, most Christians are, in a manner of speaking. Groups like the Amish, whose members’ lives are dominantly ordered, legitimated, and maintained through their form of Christianity, are a rarity today. Subjects whose lives are ordered by capitalism think such groups quaint or extremist, as Lincoln rightly suggests. Any group that would demand that adherents actually adhere to habitus at odds with western consumerism is almost by definition “fanatical” (if one’s religious tradition requires one to move into shared living space, it’s probably a “cult”). By contrast, religious groups that make few if any demands on members’ lives—or at least demands that might conflict or chafe against late capitalism and its consumer culture—have grown in popularity. According to Terry Eagleton—in a discussion of the rise of the popularity of atheism—more and more people are paying attention to religion, “even in England, where religion is in general a rather moderate, discrete, slightly shamefaced affair—and … where people are likely to believe that when religion starts interfering with your everyday life that it’s time to give it up. In that sense it resembles alcohol, I suppose.” As long as one can hold a job and remain a consumer—thereby responsibly contributing to the economy—religion and alcohol are acceptable; once they begin interrupting one’s responsible contributions to the economy, that is when people start to raise eyebrows.[“The God Debate,” part of the Gifford Lecture series at the University of Edinburgh] As capitalism has replaced Christianity’s hegemonic position, most contemporary American Christians spend more time in shopping malls than in church, more time watching commercials than reading the Bible.

Om Craig Martin har rätt är det kanske inte så konstigt att många kristna inte tillmäter sin tro någon större betydelse.

Intressant om religionsbegreppet

I en intressant debattartikel på Newsmill fortsätter diskussionen som DN startade under rubriken Religionsboom?, och där Marie Demker och PC Jersild debatterade religion och politik. Jimmy Emanuelsson driver hem poängen att vi faktiskt inte vet vad som avses med religion:

"Intressant nog är just religion förstått som "tro" en huvudingrediens i den ekumeniska liberalteologins strävanden efter att förklara religion som något allmänmänskligt. Men att primärt förstå religion som "tro" har inte visat sig varken speciellt generaliserbart, eller analytiskt fruktbart (utom möjligen i en luthersk-protestantisk kontext). Jersild verkar väldigt mån om att vakta gränserna mellan politik och religion, men skälen för detta är märkliga. Han menar att skiljelinjen är viktig då det sitter ett parti i regeringen med bakgrund i frikyrkorna - men kan inte visa på vilket sätt partiet underlåter att respektera de spelregler som finns i politiken idag. Det verkar snarast som att Jersild vill misstänkliggöra politiska aktörer enbart med hänvisning till att de betecknas som religiösa. Det framstår för mig som ett alltför godtyckligt och snävt sätt att sortera ut vad som kan tänkas vara politiskt relevant."

Jag misstänker att Demker har mycket lite att invända mot Emanuelssons resonemang, och att PC Jersild är den som egentligen står i skottlinjen för artikeln. Det är problematiskt att kritisera en term som de flesta tror sig veta vad den innebär, men i själva verket har ganska vaga föreställningar om. Det blir följaktligen nära nog omöjligt att diskutera religion kontra politik då man egentligen inte vet vad som avses med religion, men ändå tror sig kunna särskilja den från politik. William Cavanaugh uttrycker problematiken med att definiera religion väl:

"Describing how flustered his students become when he asks them to write a definition of “religion,” Kimball asserts “Clearly these bright students know what religion is”; they just have trouble defining it. After all, Kimball assures us, “Religion is a central feature of human life. We all see many indications of it every day, and we all know it when we see it.” When an academic says such a thing, you should react as you would when a used car salesman says “Everybody knows this is a good car.” The fact is that we don’t all know it when we see it. A survey of religious studies literature finds totems, witchcraft, the rights of man, Marxism, liberalism, Japanese tea ceremonies, nationalism, sports, free market ideology, and a host of other institutions and practices treated under the rubric “religion.” If one tries to limit the definition of religion to belief in God or gods, then certain belief systems that are usually called
“religions” are eliminated, such as Theravada Buddhism and Confucianism. If the definition is expanded to include such belief systems, then all sorts of practices, including many that are usually labeled “secular,” fall under the definition of religion. Many institutions and ideologies that do not explicitly refer to God or gods function in the same way as those that do. The case for nationalism as a religion, for example, has been made repeatedly from Carlton Hayes’ 1960 classic Nationalism: A Religion to more recent works by Peter van der Veer, Talal Asad, Carolyn Marvin, and others. Carolyn Marvin argues that “nationalism is the most powerful religion in the United States.”

Själv önskar jag att begreppet religion övergavs, kanske till förmån för livsåskådning eller någon annan term som inte mörkade det faktum att vi alla håller oss med föreställningar om tillvaron som vilar på icke bevisbara antaganden.

Hauerwas om tro i allmänhet och sekularism

Nedanstående är ett utdrag ur en gammal intervju med Stanley Hauerwas i The Other Journal. Det första stycket kan med fördel läsas som en kommentar till Broderskaparnas beslut att bli ett förbund som samlar "troende" i allmänhet.
Det andra stycket läses med fördel punkt:





"And I think also, George Bush, his Christian faith, is the Christian faith of Alcoholics Anonymous. You can quite understand that. It never seems to occur to him what it would mean to be a part of a Church and under ecclesial authority, and to have your language tested by ecclesial authority. I mean, I’m sure he’s very genuine in his religious faith, I just don’t think very much of his faith. For someone like me to say that, you think well that’s very arrogant. And its true, it is very arrogant. And I think that one of the things that we suffer from in America is that religious people thinking secularity is such an enemy, that any religious faith is better than no religious faith. That is a deep mistake! There are very perverse forms of religious faith, that, give me a secularist any day compared to some of the forms of religious faith. And I must say, I think that Evangelicalism bares the brunt of a lot of this. I think that it is far to a-ecclesial and Evangelicals tend to turn the gospel in a system of belief rather than a body of people through which we are embraced through God’s salvation that makes us different."

(...)

"TOJ: Now would the imaginative Christian becoming engaged in these issues, would that mean being involved in policy writing…?

Stanley Hauerwas: It could, it could. I have nothing against that. You know I’m accused of being a sectarian fideistic tribalist calling Christians away from involvement in government. No! I just want them to be there as Christians. But you see as soon as you get involved in public policy issues the question starts being raised how then are you able to have a policy that isn’t going to be offensive to secular people because it’s based on some kind of Christian practice, so immediately when you get involved in policy you are asked to give up your Christian speech. And people say well this is a pluralist country and I say, if it’s a pluralist country then why do we have to give up our Christian speech. And so on and so on …"

Om varför en trosfridsparagraf är en dålig idé

Jag läser i Dagen att den kristdemokratiske riksdagsledamoten Tuve Skånberg vill införa en trosfridsparagraf i Sverige. I en motion menar Skånberg att Norges blasfemiparagraf med en formulering om att de som ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse", borde stå som förlaga för en svensk lagstiftning mot religionskränkning.
Suck ... 50-talet ringde och ville ha tillbaka sin retorik. Det var tydligen upptaget när 1800-talet försökte komma fram ...

Jag är visserligen tacksam för att få leva i ett land som har religionsfrihet, men att införa en ny lag som särbehandlar "religiösa" ter sig mer än lovligt stolligt. Detta i synnerhet då vi i vår post-sekulära samtid har allt svårare att veta vad som avses med religion, och därmed kunna skilja religion från politik eller andra kulturella uttryck. Till och med Skånbergs partibroder Alf Svensson verkar känna sig tveksam inför religionsbegreppet och motionerade för en tid sedan om att skolverket skulle definiera vad som avsågs med begreppet "religiös friskola".

Den liberala rättighetstraditionen innehåller många fördelar, men också många faror för kyrkan:

"Freedom of religion is a temptation, albeit a subtle one. It tempts us as Christians to believe that we have been rendered safe by legal mechanisms. It is subtle because we believe that our task as Christians is to support the ethos necessary to maintaining the mechanism. As a result, we lose the critical skills formed by the gospel to know when we have voluntarily qualified our loyalty to God in the name of the state."

Stanley Hauerwas. After Christendom? How the Church is to behave if freedom, justice and a Christian nation are bad ideas. Abingdon Press, 1991. s. 71

När Jesus sa: "Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull", så var det sannolikt inte för att kristna skulle kunna dra de som hädar inför domstol. Mer troligt är att Jesus menade att hån och förföljelse är väntade konsekvenser för den som lever ut evangeliet. Men från den makt som Jesus förväntade sig förföljelse förväntar sig Skånberg skydd. Jag förmodar att detta säger något om Skånbergs syn på kyrkans relation till staten, men kanske även något om hans förståelse av kristen tro.

Ayn Rand och orcherna

Centerpartiets ekonomiska talesperson och vice gruppledare i riksdagen, Annie Johansson, delar med sig av sina boktips. Johansson rekommenderar bland annat Ayn Rands Och världen skälvde, vilket fick mig att tänka på denna varning:

There are two novels that can change a bookish fourteen-year old's life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish fantasy that often engenders a lifelong obsession with its unbelievable heroes, leading to an emotionally stunted, socially crippled adulthood, unable to deal with the real world. The other, of course, involves orcs.

The hydra of modernity

" ... I attempt a direct attack on the Hydra whose serpentine heads wreak havoc throughout the intellectual culture of modernity - in science, in criticism, in ethics, in political, in political thinking, almost anywhere you look. I call the Hydra "epistemology," which sounds rather unfair, because that´s the name of a problem area, and what I have in my sights must be something in the nature of a doctrine. But the name is deserved, in the sense that the philosophical assumption it designates gives epistemology pride of place. These are the assumptions that Decartes gave articulation to; central is the view that we can somehow come to grips with the problem of knowledge, and then later proceed to determine what we can legitemately say about other things: about God, or the world, or human life. From Descartes´s standpoint, this seems not only a possible way to proceed, but the only defensible way. Because, after all, whatever we say about God or the world represents a knowledge claim. So first we need to be clear about the nature of knowledge, and about what it is to make a defensible claim To deny this would be irresponsible.

I believe this to be a terrible and fateful illusion. It assumes wrongly that we can get to the bottom of what knowledge is, without drawing on our never-fully-articulate understanding of human life and experience. There is temptation here to a kind of self-possessing clarity, to which our modern culture has been almost endlessly susceptible. So much so that most of the enemies of Descartes, who think they are overcoming his standpoint, are still givining primacy of place to epistemology. Their doctrine about knowledge is different, even radically critical of Descartes, but they are still practicing the structural idealism of the epistemological age, defining their ontology, their views of what is, on the basis of a prior doctrine of what we can know."

- Charles Taylor. Philosophical arguments. Harward University Press, 1995. s. vii

Om tro i allmänhet

Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund mera kända som Broderskaparna, har bytt namn. Det nya namnet lyder Socialdemokrater för Tro och solidaritet. Jag tycker namnbytet är mindre lyckat av följande skäl ...

Efter vad jag förstår har anledningen till namnbytet att göra med en önskan om att bredda sig och appellra till fler. I den mån "broderskap" upplevs exkluderande för kvinnor har jag förståelse för denna ansats. Jag läser dock att styrelseledamoten Helle Klein "ser det som helt naturligt i ett mångkulturellt samhälle att Broderskapsrörelsen öppnar upp för andra trosriktningar och inte bara vänder sig till oss kristna." Breddningen handlar alltså även om att tona ner den kristna profilen och istället fokusera på tro i allmänhet i syfte att attrahera socialdemokrater från andra religioner. Men hur intressant är tro i allmänhet? Ungefär lika intressant som politik i allmänhet, det vill säga inte alls!

Att döpa om Broderskaparna till "Socialdemokrater för Tro och solidaritet" väcker inte bara motfrågor av typen: Är inte troende välkomna i moderpartiet? Är inte alla socialdemokrater för solidaritet?, utan även den intressanta frågan om vem som inte är troende? I ett postsekulärt samhälle där insikten börjat sjunka in om att till och med moderniteten har religiösa anor och där Sturmarks Humanisterna söker bidrag som trossamfund, är tro helt enkelt en icke-fråga. Vi är alla troende, den intressanta frågan är på vad. Vilken sorts tro, vilken sorts politik? Solidaritet med vem?

Bakom namnbytet anar jag modernitetens rädsla för det partikulära; en rädsla som förknippar historia, tradition och kroppslighet med exkludering och därför söker sin tillflykt till det abstrakta och universella. Charles Taylor kallar detta fenomen för exkarnation, och beskriver det som: "the steady disembodying of spiritual life, so that it is less and less carried in deeply meaningful bodily forms, and lies more and more 'in the head'" (A Secular Age, s.771). Men om Socialdemokrater för Tro och solidaritet skall uppfattas som en intressant och unik röst i samhällsdebatten krävs ett distinkt perspektiv eller en tydlig berättelse. Tro i allmänhet är inte ett sådant. There is no view from nowhere!

---
I media: Dagen,

Råd till predikanter

Never lie. Never lie.

... and you’ll discover that it´s hard work. And part of what it means not to lie is to preach truthfully, and what it means to preach truthfully is to preach in manner that you expect God to show up because the Word has been proclaimed. As soon as you hear a minster say, “As my six year old was saying ...”, you know it´s going to be bullshit. Because it´s going to be insights on the human condition that anyone could have at the Kiwanis club. What it means to preach truthfully and not to lie is to be willing to say when you don’t know what needs to be said…”But that we do see Jesus. We are not sure we know what needs to be said. If I said more than that I would be lying to you. But we do see Jesus.”

— Stanley Hauerwas on Being a Christian in Today´s World

The wall of separation

"We live in an age whose chief moral value has been determined, by overwhelming consensus, to be the absolute liberty of personal volition, the power of each of us to choose what he or she believes, wants, needs, or must possess; our culturally most persuasive models of human freedom are unambiguously voluntarist and, in a rather debased and degraded way, Promethean; the will, we believe, is sovereign because unpremised, free because spontaneous, and this is the highest good. And a society that believes this must, at least implicitly, embrace and subtly advocate a very particular moral metaphysics: the unreality of any “value” higher than choice, or of any transcendent Good ordering desire towards a higher end. Desire is free to propose, seize, accept or reject, want or not want — but not to obey. Society must thus be secured against the intrusions of the Good, or of God, so that its citizens may determine their own lives by the choices they make from a universe of morally indifferent but variably desirable ends, unencumbered by any prior grammar of obligation or value (in America, we call this the “wall of separation”)."

- Ur David Bentley Harts text Christ and Nothing