Ända sedan Bladerunner har jag varit en sucker för dystopiska framtidsskildringar. Jag går därför just nu i väntans tider på att Alfonso Cuaróns Children of men skall ha premiär.
"The year is 2027, and women can no longer give birth. The youngest inhabitant of the planet has just died at the age of 18, and all hope for humanity has been lost. As civilization descends into chaos, a dying world finds one last chance for survival in the form of a woman who has become inexplicably pregnant. ..."
Det låter väl lovande, ... som film alltså. Det är ju otroligt intressant att fundera över följderna av ovanstående. Alltså, inte det uppenbara faktum att mänskligheten skulle dö ut, utan vilka de sociologiska, politiska, ekonomiska konsekvenserna skulle bli på kort sikt om inga nya barn föddes? Om alla visste att mänsklighetens tid på jorden var utmätt.
Filmen, som baserar sig på en roman med samma namn av P.D James, har onekligen paralleller till den kristna berättelsen; en ung flicka blir genom sin till synes oförklarliga gravidited bärare av mänsklighetens hopp, och så vidare.
"Since women stopped having babies, what is there left to hope for?", frågar en av filmens karaktärer i trailern. Detta förstärks av filmens undertitiel "No children, No future, No hope".
Men ur ett kristet perspektiv står mänsklighetens hopp knappast till våra barn. Nedan följer ett utdrag ur en hoppingivvande föreläsning av Stanley Hauerwas som belyser just detta:
“To suggest that hope in afterlife is a way to deal with death is about as stupid as suggesting that we ought to have children because they are hope in our future. I can’t believe that a people as sinful as Christians can think that they ought to have children because they will be less sinful than we are. Rather we are able to have children because our hope is in God, which gives us the confidence in a world as dark as ours to have children. Children are not our hope but they certainly are a sign that Christians are embedded in hopeful practices. “
I väntan på filmen kan man lyssna in föreläsningen i sin helhet.
fredag, januari 05, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hej du! Vi såg filmen igår... eller rättare sagt, Märta och Mattias, eftersom jag Liza hellre virkade på min sjal än tittade på deprimerande framtidsfilm. Mattias kommenterar: ha inte för höga förhoppningar. NÄR kommer du/ni hem?????!!!!!!
Piiis
Holà...eller Holá?
Kom hem igår! Har dock hunnit se filmen... och Mattias har nog rätt angående förväntningsnivån. I valet mellan sjalvirkning och filmen hade jag nog ändå valt det senare.
Josef
Skicka en kommentar