Mycket träffande skriver han i en passage: "Bjärka-fenomenet (i sin breda betydelse) står för en längtan efter en tro som är bättre historiskt förankrad, mer gemensam och mer kroppslig. Här tycker jag att vi måste erkänna frikyrkorörelsens misslyckande. Vem är egentligen
intresserad av den relativt historielösa, individualistiska och
förandligade tro som frikyrkorna alltmer förfallit till sen dom blev etablerade institutioner?
Här tror jag att anabaptistkramarna, dom Bjärkainspirerade och judediggarna alla har mycket gemensamt i upptäckten av det otillräckliga i vårt frikyrkliga arv. Vi behöver en tro som levs i gemenskap, som återvänder till rötterna och som är kroppslig/social/politisk. "
I couldn´t agree more!
7 kommentarer:
Jovisst, men nu börjar jag bli lite trött på allt detta hackande på den stackars kyrkan och allt den borde vara. Ja, vi har misslyckats. Ja, vi är historielösa. Ja, vi borde leva på ett annat sätt. (Jag tror Lundström kände samma sak härom veckan när han tog blogg paus)
Men GÖR det då. Lev detta liv, denna gemenskap, som alla skriker efter. Shane gör det så bra (Cordia 2007) i sin bok Den oemotståndliga revolutionen. Han hackar inte på någon utan låter sitt liv tala.
Det Halldorf lär skapar just inget. Det blir ingen församling av Bjärka-fenomenet. Andligt, javisst, men riktningen? Hur blir världen bättre plats av klänningar och skägg? En stunds livspaus, säkert nödvändig för många, på östgöta slätten, men sen då?
Hej Robert,
Jag skulle väl inte beteckna detta som "hackande", utan mer som en del i en verklighetsbeskrivning som utgör startpunkten i en nödvändig och ständigt pågående diskussion om vad det innebär att vara kyrka i världen. Inte hackande för hackandet skull således.
Sedan delar jag ju naturligtvis frustrationen över att det inte resulterar i mer "praktik". Det är väl därför som Claiborne av så många upplvs som så tilltalande - just att de många orden får bli till kött. (Sedan vill jag minnas att även Claiborne ger uttryck för kritik, eller "hackande" av både generella drag i evangelikal kyrkokultur och enskilda församlingar :)
Vad gäller din inställning till Bjärka-fenomenet eller Halldorf, tycks vi vara oense! Jag ser ett stort värde i att det finns gemenskaper som den på Bjärka. En plats som likt en oas kan betjäna andra, dels genom kristen identitetsfördjupning men också genom att vara ett exempel på radikalt annorlunda kultur. Jag är möjligen mer hoppfull om vad som blir frukten av Bjärka... (skägg och klänningar inräknade) ;)
Förlåt mig, men är det inte smått roande att de som ropar efter en mindre individualiserad/mer gemensam tro är de som bryter upp - m.a.o. "köper orgel och startar eget"?
Utanför teologin så beskrivs individualisering som en process där den enskilde bryter med gamla kollektiva strukturer och band. Ofta så väljer sedan denna "fria" och individualiserade individ att ansluta sig i olika nätverk, där just den enskildes övertygelse, kompetens, position eller någon annan individuell egenskap garanterar dess plats.
Enligt min mening är det som nu sker i delar av svensk frikyrklighet (särskilt hos super-duper-anabaptisterna, däremot betydligt svårare att se hos Bjärka som lutar mer åt de riktigt gamla strukturerna, i Rom t.ex.) just detta. Man bryter sig ur gamla kollektiv (traditionella församlingar) eftersom dessa inte svarar upp mot den egna "nivån" (de har inte rätt "kompetens") och sluter sig samman i nätverk (nya gemenskaper) där man förenas med sina likar.
Kvar i de gamla kollektiven finns de som inte har möjlighet att bryta upp. I samhällsanalysen brukar det handla om industriarbetaren som är fast i den gamla produktionen och som inte kan skaffa sig ett kreativt och flashigt reklamarbete. Här handlar det också om en lågutbildad frikyrkomedlem som inte är en del av debatten, kanske inte känner alternativen, bor på en lite ort med få troende, osv. När den andliga eliten drar vidare sitter dessa kvar.
Och så säger ni att det inte handlar om elitism eller individualism? Jisses...
Hej Dogge,
Jo, visst finns det något ironiskt över att som du skriver ”de som ropar efter en mindre individualiserad/mer gemensam tro är de som bryter upp”.
Men, möjligen undantaget "super-duper-anabaptisterna", så har jag inte sett så mycket av de uppbrott som du skriver om, dvs. ”uppbrott i meningen lämna sin gamla församling och starta en ny”.
De gemenskaper eller kommuniteter som jag läst/hört om står kvar i sina gamla sammanhang SAMTIDIGT som de, pga en längtan efter något utöver söndagens gudtjänstgemenskap (som i värsta fall är begränsade till att titta varandra i nacken) väljer att ingå i tätare gemenskaper/ husförsamlingar. Dessa husförsamlingar ser jag som en del av, och inte skilda från, den större församlingen.
Denna tendens (om vi kan tala om den sådan) är som jag ser det vare sig ett uttryck för elitism eller individualism, utan en längtan efter djupare gemenskap och att kyrkan skulle få bli mer kroppslig/social/politisk. Men visst finns det en risk att elitismen lurar bakom hörnet.
Skulle även du vilja se ”en mindre individualiserad/mer gemensam tro”? Vilka är i så fall dina tankar om vägen dit?
Alla vägar bär som bekant till Rom.. :)
Anledningen till att jag tolkade dig som att du försvarade att "bryta upp" var ditt något reservationslösa bravo till en bloggare som ju har gjort just det. Men självklart kan man tycka att vissa säger bra saker utan att
köpa allt de säger.
Nja... mitt bravo gällde ju inte Jonas Lundström, utan det citat som jag snodde från hans blogg.
Vad gäller Lundström himself och hans läror har jag nog ett par reservationer att anföra.
Appropå Rom, har du brutit upp från din frikyrkliga tradition för att vandra mot Rom? :)
By the way ...Har du egentligen något att invända mot det aktuella citatet?
Nej jag har inte brutit upp, men man kan ju hämta inspiration. Om/när man hamnar i Rom återstår att se. :)
Jag förstod citatet som att det var författat av Jonas, men då förstår jag.
Citatet är till stora delar bra, absolut! Är möjligen skeptisk till hur de använder begreppet "politisk". Politik är för mig en konfliktbetonad verksamhet (konflikt mellan människor). Sedan kan evangeliet få politiska konsekvenser, men det är en annan sak. Men kanske är det hårklyverier, i stort är citatet bra!
Skicka en kommentar