Den liberala debattören Dilsa Demirbag Steen (@DilsaDSten) twittrade nyligen det misstänkt medvetet provokativa tweetet:
"I sekularismen får vi alla plats".
Jag svarade lite lamt att den intressanta frågan är hur den antropologi som döljer sig bakom "vi" ser ut. Nedanstående utdrag belyser på ett mer fullödigt sätt varför Dilsa har fel:
“Dessa [Hegels tankar om gemenskap och Anden] framstår som gåtfulla bara för att vi står under inflytande från de atomistiska fördomar som har spelat så stor roll i det moderna politiska och kulturella tänkandet. Vi kan anse att individen är vad hon är i abstraktion från sin gemenskap bara om vi föreställer oss henne som organism. Men när vi tänker oss en mänsklig varelse menar vi inte enbart en levande organism, utan en varelse som kan tänka, känna, besluta, röras, reagera, träda i förbindelse med andra. Allt detta innebär ett språk, olika därmed förbundna sätt att uppleva världen, tolka sina känslor, förstå sitt förhållande till andra, till det förflutna, framtiden, det absoluta och så vidare. Det är det särskilda sätt på vilket människan inordnar sig i denna kulturvärld som vi kallar hennes identitet.
Ett språk och de därmed förbundna distinktioner som ligger bakom vår erfarenhet och vår tolkning kan dock bara växa fram i och upprätthållas av en gemenskap. Det vi i denna mening är som mänskliga varelser är vi bara i en kulturell gemenskap.”
[...]
"När jag säger att ett språk och de därmed förbundna distinktionerna bara kan upprätthållas av en gemenskap tänker jag inte enbart på språket som kommunikationsmedium, det vill säga at vår erfarenhet kunde vara helt privat och bara behövde ett offentligt medium för att överföras från en människa till en annan. Istället är det faktiskt så att vår erfarenhet är vad den är och delvis formas genom det sätt på vilket vi tolkar den, och detta har i hög grad att göra med de begrepp som står oss till buds i vår kultur. Men vad mera är, många av våra viktigaste erfarenheter skulle vara omöjliga utanför samhället eftersom de förbinds med syften som är sociala. Dit hör till exempel erfarenheten av att delta i en rit eller i samhällets politiska liv, att glädja sig med hemmalagets seger eller ta del av nationens sorg efter en död hjälte och så vidare."
Charles Taylor. Hegel och det moderna samhället. Röda bolaget, 1988. s. 113
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar