Om språkets betydelse för en kristen debattör

I en artikel i Dagen den 16/11 reflekterar Daniel Grahn kring frågan Vad  är en kristen debattör? Grahn listar i artikeln ett antal goda egenskaper som han menar en kristen debattör eller opinionsbildare bör besitta. Jag instämmer i flera av dessa, men tror att nedanstående stycke behöver problematiseras:

“Kunskap, är nödvändigt. En kunskap som kan översätta bibliska sanningar till vår tids verklighet, med argument som alla kan ta ställning till. "Så säger Herren", eller "Enligt Guds ord" fungerar inte när dessa auktoriteter inte anses vara det. Argumenten måste komma från vår kultur, och den kontext vi befinner oss i. Här går många bort sig.

Språket, är också en avgörande faktor. Att ha ett ordförråd som ger tyngd, men inte blir religiöst eller exkluderande. Det får heller inte vara för akademiskt, men ändå trovärdigt. Svår balansgång.”

Jag håller med om att språket är en avgörande faktor, men av delvis andra skäl än Grahn menar. Grahn tycks mena att språket utan problem kan skiljas från kunskapen om verkligheten. Jag skulle vilja invända att eftersom vårt språk formas i dialog med de vi samtalar med, och språket i sin tur formar vår syn på verkligheten, bör vi vara vaksamma på att det språk vi använder kan bära med sig antaganden om verkligheten som vi egentligen inte ställer oss bakom. Det är mot denna bakgrund som jag reagerar mot några av Grahns skrivningar.

Föreställningen att det går att översätta kristen tro till ett sorts “neutralt” icke-religiöst språk är problematisk. Det finns nämligen inga neutrala språk. Alla språk hör hemma i en kultur som återspeglar dess värderingar och syn på verkligheten. Alla språk är i denna mening “religiösa” eller “exkluderande”. När Grahn skriver att “argumenten måste komma från vår kultur”, så finns det en uppenbar risk att vi gör vår egen kultur, och vad som är acceptabelt för “den moderna människan”, till horisont och begränsning för kristen tro. Men, som den amerikanska teologen Stanley Hauerwas formulerat saken: kyrkans uppgift är inte att göra evangeliet begripligt för den moderna världen, utan att göra den moderna världen begriplig för evangeliet. Hauerwas poäng är att det är världen som skall förstås i ljuset av evangeliet, inte tvärtom. 

Att bli kristen är precis som att lära sig ett nytt språk. Med det nya språket kommer nya begrepp som hjälper mig att förstå och se världen i ett nytt ljus. Detta är en lång och svår träningsprocess som är nära förbunden med den egna identiteten. Kyrkan kallar denna språkträning för lärjungaskap, och är en av svensk kristenhets största utmaningar. 

Vi känner nog alla av pressen att uttrycka vår tro på ett sätt som låter tolerant mot de som tror annorlunda. Vi kanske säger något i stil med: “Som kristen tror jag att Jesus är vår väg till Gud, men att andra traditioner har sina vägar till Gud”. Jag menar dock att detta är ett exempel på dålig “kristendomska”. Ett försök till ett mer “grammatiskt korrekt”, eller ett mer genuint kristet, svar bör rimligen börja med insikten om att vi bekänner Gud som treenig, och att Jesus, den andra personen i treenigheten inte bara är en väg, utan själv Gud. Problemet är att vi tror oss kunna prata om “gud” i allmänhet. Poängen är dock att vi som kristna inte känner “gud” i allmänhet, utan bara Gud som treenig, uppenbarad för oss i Jesus Kristus. Detta är inte teologiska spetsfundigheter, utan hör till grundkursen i “kristendomska”. 

Jag menar att en god och genuint kristen debattör tillfullo måste behärska “kristendomska”. Detta innebär bland annat att sluta oroa sig för att man låter “religiös”. Den populära föreställningen att vi måste översätta vår tro till ett förment sekulärt språk i syfte att vara inkluderande, är ett maktspel som bara gynnar dem som säger sig prata det universella sekulära språket. Att tala kristendomska betyder dock inte att de som pratar andra språk inte kan förstå vad som sägs. Man kan nämligen prata utmärkt kristendomska med både arameisk, engelsk, och svensk dialekt.  Detta kräver dock ihärdig träning, och platsen för denna språkträning är kyrkan. Det är i gudstjänstens liturgi; genom predikan, tillbedjan, sång och textläsning, som vi formas till att tala “kristendomska” flytande. En sådan träning är oundgänglig för den som vill vara en god och genuint kristen debattör!