Så fort jag har det minsta tråkigt, eller om jag skulle känna mig lite nedstämd, tittar jag bara på bilden ovan. Ett par sekunder är allt som krävs, sedan skakar hela jag av skratt.
– OS-guld i hockey, nu är du väl stolt att vara svensk?
– Ehh …
Jag har aldrig fattat grejen med nationell identitet. Det känns så fattigt och krampaktigt på något sätt. Vadå, ”vi” vann? Vilken är logiken bakom att jag skulle vara stolt för att Tre Kronor vinner en hockeyturnering? Att vi har samma ariska blod i våra ådror, eller att mina skattekronor hjälpt till att bekosta deras träningsläger? Det känns liksom lite trött att anta att egenskaper, eller färdigheter i ishockey för den delen, skulle följa en nationalstats gränser. Steget därifrån till rasbiologi känns ganska litet.
Jag vet, jag låter grinig (igen). Men jag tror knappast jag blivit gladare av att stå i folkvimlet på Medborgarplatsen och sjunga ”We are the champions”. What’s the big deal, liksom?
Det lustiga är att de flesta man pratar med här beklagar att Kanada inte har någon egen historia eller egen kultur, man är ju en sån ung nation. Istället vårdar man ömt arvet av sitt europeiska ursprung, och kallar sig glatt för tyskar, svenskar eller holländare, bara för att farfars far emigrerade därifrån. Jo jo, vårt behov av rötter och tillhörighet är svårt att överskatta, men det är ju inte så att de i allmänhet kan ett endaste ord på farfars språk. Det anses bara lite fint att kunna referera bakåt i tiden och hänvisa till civiliserade europeiska rötter. Det är bara det att nationalstaten känns som ett blodbesudlat trött 1800-talsfenomen.
Nåja... Kan inte undanhålla er denna sida om en annan sorts identitet.
