Varudeklaration

You scored as Neo orthodox. You are neo-orthodox. You reject the human-centredness and scepticism of liberal theology, but neither do you go to the other extreme and make the Bible the central issue for faith. You believe that Christ is God's most important revelation to humanity, and the Trinity is hugely important in your theology. The Bible is also important because it points us to the revelation of Christ. You are influenced by Karl Barth and P T Forsyth. Neo orthodox 93% Evangelical Holiness/Wesleyan 82% Emergent/Postmodern 79% Reformed Evangelical 50% Roman Catholic 43% Fundamentalist 32% Charismatic/Pentecostal 32% Modern Liberal 29% Classical Liberal 21% What's your theological worldview? created with QuizFarm.com

Jaha.. ser man på! Inte så Emergent som jag trodde ...

Testa själv!

En seger för nyfikenheten

I dagarna publicerades "Brand Channel 2006 Reader's Choice Award. 3600 läsare från 100 länder röstade på sajten Brandchannel.com på de märken som påverkat dem mest under det gångna året.
Personligen tycker jag det känns lite hoppingivade att både Google och non-profit uppslagsverket Wikipedia återfinns på topp-fem-placeringar.

Om religion & våld

Det börjar nästan bli en vedertagen sanning att religion leder till splittring och våld. Visserligen är det kanske inte så konstigt då media nästan uteslutande behandlar religion i anslutning till inbördeskrig, kvinnoförtryck, och självmordsbombare.

De som i debatten försöker försvara religionen från att göras till syndabock för dessa företeelser gör det oftast genom att hävda att de verkliga orsakerna bakom "religiöst våld" inte är religion, utan politiska och ekonomiska intressen; att ekonomiska och politiska intressen använder religionen som en täckmantel.

Min nyfunne hjälte William Cavanaugh menar i sin sanslöst intressanta föreläsning ”Does religion cause violence?”, att detta sätt att försvara religionen är högst problematiskt. Åtminstone om man motsätter sig den roll som religionen tilldelats i det moderna samhället; det vill säga undanskuffad och begränsad till att endast syssla med andliga ting i den privata sfären. Innebörden i försvarsargumentet ovan kan ju lätt tolkas som att religion endast har med ”själens frälsning” att göra, och inte har några praktiska eller politiska konsekvenser.

Cavanaugh menar att det är omöjligt att skilja ut religiösa motiv från ekonomiska och politiska motiv. Hur kan man till exempel skilja religion från politik i Islam, när de flesta muslimer inte gör någon sådan distinktion?

Istället visar Cavanaugh på svårigheterna att skilja ut religion från andra ideologier.

“We must conclude that there is no coherent way to isolate “religious” ideologies with a peculiar tendency toward violence from their tamer “secular” counterparts. So-called “secular” ideologies and institutions like nationalism and liberalism can be just as absolutist, divisive, and irrationalas so-called “religion.””

Låter det intressant?
Läs eller lyssna på föreläsningen i sin helhet!

Bloggtips!

I Emilios mylla dras det intressanta paralleller mellan kyrk- och kaffekultur.

Politiskt korrekt religionsdialog

Nyfikenheten tog överhanden till sist, så jag masade mig iväg till Stadsbiblioteket för att lyssna in den utlovade debatten på temat ”Religion och fosterlandskärlek”. Panelen bestod av en Imam, en teolog från Svenska Kyrkan, ordföranden från judiska församlingen i Göteborg, samt en kristdemokrat och en folkpartist. Arrangör var det muslimska samfundet Ahmadiyya, varför mötet inleddes med en längre koranrecitation, först på arabiska, sedan på svenska.

Samtliga talare var ombedda att tala på det osannolika ämnet ”Att älska sitt land är en del av tron”. Här trodde jag i min enfald att åtminstone någon av talarna skulle anlägga ett kritiskt perspektiv och exempelvis problematisera förhållandet religion och världslig makt, men nej då. Istället blev det till övervägande del en extremt politiskt korrekt tillställning där världsreligionernas representanter tävlade om att ställa sina religioner till nationalstatens förfogande.

Friktion uppstod endast vid två tillfällen. Först när representanten för Judendomen inledde med att tala om sin kärlek till landet Israel, vilket väckte vissa reaktioner bland den muslimska majoriteten av besökarna, men även när Imamen blev korsförhörd av en nitisk åhörare rörande Islams syn på homosexualitet och jämställdhet mellan könen.

För ett mer stimulerande perspektiv på nationalstaten, läs William Cavanughs essä "Killing for the Telephone Company"

Religion och fosterlandskärlek!

I morgon kväll på Göteborgs Stadsbibliotek reflekterar representanter för olika religioner och politiska partier över ämnet religion och fosterlandskärlek!

Det blir säkert fantastiskt intressant, men gissningsvis av fel anledning. Tanken verkar nämligen vara att framhålla hur välvilligt inställda religionerna är till att stödja staten i dess strävan för "frid och harmoni".

Möjligen är det jag som är överkänslig, men stora ord som frid och harmoni gör mig nervös om de inte fylls med innehåll eller sätts i ett specifikt sammanhang. Harmoni för vem? Frid på vilka villkor? Jag är väl tillräckligt postmodern för att befara att dessa storord kommer fyllas med det innehåll som gynnar den världsliga makten för tillfället.

När allt kommer till kritan blev ju faktiskt Jesus dödad just för att upprätthålla frid och harmoni. Romersk sådan.

Dagens Piltz

"Ord kan man alltid säga emot. Det är svårare att finna motargument mot ett övertygande liv."

Anders Piltz ur Signum, 2004 /6

En gång fanns inte det sekulära

Vi gör det utan att tänka. Det är en del av att leva i ett modernt västerländskt samhälle. Vi hoppar mellan olika sfärer och identiteter, så vana att dela upp vår tillvaro.
I sekulärt och sakralt.
Som om verkligheten egentligen såg ut på det viset, som om det inte bara var en teori. Men när religionen skiljs ut från resten av livet privatiseras och subjektifieras den. Frågor om vad som är sant och gott, om vad som är livets mening går samma öde tillmötes.

Så sitter vi där i våra kyrkor och undrar hur vi kan påverka vår värld. Avlövade kristendomens politiska sprängkraft. Tror vi!
Som om alternativen stod mellan att gå med i Amish, eller att uppvakta en minister med en namninsamling.

Church & Empire

“Christians were viewed with suspicion by the Romans because their loyalty to Christ cut against their loyalty to an imperial project, in other words Christians were not questionable citizens of the Empire simply because the Romans worshiped other Gods, Christians are questionable citizen of any empire or nation-state because their primary loyalty belongs to the body of Christ, the Church.”

- William Cavanaugh (Från föreläsningen "Church and Empire ", Ekklesia Project Conference 2005.

Intervju med N.T Wright

Christianity Today har i sitt senaste nummer en intressant intervju med N.T Wright med anledning av hans bok Simply Christian. I intervjun talar han bland annat om orsakerna till varför gnosticismen fått ett sådant uppsving de senaste åren:

"One of Carl Jung's famous sayings was, "Who looks outside dreams; who looks inside awakens." That's 20th-century Gnosticism. When you get the rise of the modern American empire, the post-Holocaust world and all the anomie of modernity, people are asking, "What is it all about?" Gnosticism seems to many people like a place to find something good about oneself in the face of a hostile world."

Han kontrasterar detta med ett kristet perspektiv:

" ... the great emphasis in the New Testament is that the gospel is not how to escape the world; the gospel is that the crucified and risen Jesus is the Lord of the world. And that his death and Resurrection transform the world, and that transformation can happen to you. You, in turn, can be part of the transforming work. "


Fram för en mer världstillvänd fromhet!

Hur vet vi att vi kan veta?

Skolverkets skrivelse Skolan och den vetenskapliga teorin om evolutionen från 2006-11-22 är intressant läsning. Kanske dock främst på grund av att den ger uttryck för en problematisk syn på vetenskap, eller närmare bestämt på förhållandet mellan vetenskap och tro.

Bland annat slår man fast att ”I skolan skall inte den vetenskapliga grunden ifrågasättas av trosföreställningar”, men redan i nästa mening framhåller man att ”Eleverna har rätt till en saklig och allsidig undervisning”. Man frågar sig hur eleverna någonsin kunna få en allsidig undervisning om Skolverket dikterar att ”Undervisningen i ett ämne får inte ifrågasätta eller misskreditera ämnesinnehållet i ett annat”.
En mening som den föregående innebär ju att man måste hemfalla åt ett dogmatiskt teoribyggande där allt som går emot den vedertagna världsbilden måste tystas. Knappast en god miljö för den nyfikne eleven, för att inte tala om forskaren!

Den som läst det minsta lilla kunskapsteori inser att den vetenskapliga grunden som Skolverket menar inte får ifrågasättas av trosföreställningar, vilar på just trosföreställningar. Trosföreställningar som till exempel att vi kan lita på våra sinnesintryck och tron att universum är rationellt ordnat. All vetenskap börjar med tro!

” We are living in what the sociologists call a “plausibility structure” which simply makes the Christian faith implausible.” – Lesslie Newbigin

Ur "Varför larmar hedningarna?"

"Gud har liksom fotbollslagen en hejaklack som han helst kunde undvara. Religion har liksom allt mänskligt både en anatomi och en patologi. Men är det en god idé att förbjuda religion, idrott, sex, tändstickor, kortlekar och alkohol därför att alla dessa ting kan ödelägga människors liv?"

- Anders Piltz ur Signum 2006/7

Jag tror inte på Gud, men …

Det skall bli spännande att se vad Fredrik Lindström, Peter Englund och Caroline Krook har att säga på temat svenskars religiositet i Världens modernaste land ikväll på SVT2, 20.00.
Jag gissar dock att det riktigt intressanta samtalet kommer handla om vårt förhållande, eller rättare sagt vår icke-förhållande, till döden.

Förr bad man Gud om beskydd från en ”bråd död”. Nu däremot betraktas bråd död snarast som en önskedöd, man vill dö snabbt och smärtfritt och helst i sömnen.* Anledningen till varför man inte ville överaskas av döden var gissningsvis att det ansågs viktigt att få tid att förbereda sig för döden; att försona sig med sina fiender och med sin skapare. Kan skillnaden i förhållningsätt till döden ha att göra med vad det är vi fruktar mest?
Döden eller Gud?


* Döden angår oss alla - värdig vård vid livets slut (SOU 2001:6), s. 23

Evangelium enligt Cohen

Ring the bells that still can ring
forget your perfect offering
There is a crack in everything
that's how the light gets in

- Ur Leonard Cohens Anthem

Samtid vs. Framtid

Jag läser i Dagen om att cisterciensermunkar från hela Europa getts nyttjanderätt till Nydala herrgård, 478 år efter att det gamla klostret på orten stängdes. När reformationen kom till Sverige på 1500-talet upplöstes ju alla kloster, och ända fram till 1950-talet var det inte heller tillåtet att starta några nya.
De senaste åren har dock en ny klosterrörelse börjat växa fram, den så kallade New Monasticism. Denna rörelses popularitet har sannolikt att göra med vad många upplever som svårigheter för kyrkan att utgöra motkultur till det omgivande samhället med dess värderingar. I en tid då många kristna frågar sig hur man lever liv i den korsfästes anda, mitt i en urban kultur präglad av individualism och konsumism, är det kanske inte så konstigt om blickarna åter vänts mot klostren. Om kyrkan inte är satt att återspegla samtiden, utan framtiden, krävs det en återupplivning av de praktiker och värderingar som förmår kristna att stå emot den pågående assimileringen till den omgivande kulturen.
Kanske kan bröderna i Nydala hjälpa oss med detta.

För en mer ingående artikel om den nya klosterrörelsen se Bengt Rasmussons blogginlägg på re:tro här.

Prof. John Stackhouse’s Weblog

För den som är intressead av relationen mellan tro och samhälle finns nu ännu en blogg att tillgå.
John Stackhouse från mitt älskade Regent College skriver numera regelbundet på detta ämne här.

Children of men

Ända sedan Bladerunner har jag varit en sucker för dystopiska framtidsskildringar. Jag går därför just nu i väntans tider på att Alfonso Cuaróns Children of men skall ha premiär.

"The year is 2027, and women can no longer give birth. The youngest inhabitant of the planet has just died at the age of 18, and all hope for humanity has been lost. As civilization descends into chaos, a dying world finds one last chance for survival in the form of a woman who has become inexplicably pregnant. ..."

Det låter väl lovande, ... som film alltså. Det är ju otroligt intressant att fundera över följderna av ovanstående. Alltså, inte det uppenbara faktum att mänskligheten skulle dö ut, utan vilka de sociologiska, politiska, ekonomiska konsekvenserna skulle bli på kort sikt om inga nya barn föddes? Om alla visste att mänsklighetens tid på jorden var utmätt.

Filmen, som baserar sig på en roman med samma namn av P.D James, har onekligen paralleller till den kristna berättelsen; en ung flicka blir genom sin till synes oförklarliga gravidited bärare av mänsklighetens hopp, och så vidare.

"Since women stopped having babies, what is there left to hope for?", frågar en av filmens karaktärer i trailern. Detta förstärks av filmens undertitiel "No children, No future, No hope".
Men ur ett kristet perspektiv står mänsklighetens hopp knappast till våra barn. Nedan följer ett utdrag ur en hoppingivvande föreläsning av Stanley Hauerwas som belyser just detta:

“To suggest that hope in afterlife is a way to deal with death is about as stupid as suggesting that we ought to have children because they are hope in our future. I can’t believe that a people as sinful as Christians can think that they ought to have children because they will be less sinful than we are. Rather we are able to have children because our hope is in God, which gives us the confidence in a world as dark as ours to have children. Children are not our hope but they certainly are a sign that Christians are embedded in hopeful practices. “

I väntan på filmen kan man lyssna in föreläsningen i sin helhet.

Gott nytt år?

Tillhör du en församling som firar nyår den 1:e januari? Eller har kanske din församling den svenska flaggan på väggen?
Om så är fallet kan din frälsning vara i fara!

Orden är Stanley Hauerwas och är tagna ur en provocerande och tankeväckande föreläsning om betydelsen av Jesu död och uppståndelse. Hauerwas poäng är att kristen tro genom sin assimilation den omgivande kulturen riskerar att korrumperas. Läs föreläsningen i sin helhet här!

Kyrkans nyår firas ju traditionellt den första advent. Men att racka ner på kyrkor som firar nyår natten till den 1:e januari kan ju lätt uppfattas som trams. Jag tror dock att frågan är viktig. Viktig därför att våra ritualer, traditioner och det sätt på vilket vi framhåller vissa dagar som betydelsefulla formar vår identitet och vår världsbild.

Kyrkoårets kalender påminner oss om att vår identitet som kristna är formade av en annan berättelse. Nämligen berättelsen om hur Guds rike kommit oss nära genom Jesus.

Med hopp om att ditt nya år börjat bra!

Teologi för det offentliga

Ett gäng britter har skapat en mycket intressant tankesmedja vid namn Theos. Dess syfte är att erbjuda analyser, forskning och kommentarer om religionens roll i samhället.

I deras senaste rapport skriver de:
“Many secularist commentators argue that the growing role of faith in society represents a dangerous development. However, they fail to recognise that public atheism is itself an intolerant faith position. If we pay attention to what is actually happening in the United Kingdom and beyond, we will see that religiously - inspired public engagement need not be sectarian and can, in fact, be radically inclusive. This report argues that faith is not just important for human flourishing and the renewal of society but that society can only flourish if faith is given space to makes its contribution and its challenge.”

Låter det intressant? Läs hela rapporten här!

Centrum vs. Gränser

Sist i P1:s Människor och Tro den 1/12 intervjuades författaren och retreatledaren Magnus Malm. Bland mycket tänkvärt talade han bland annat om hur vi på senare tid kommit att definiera kyrkan i termer av dess centrum, på bekostnad av dess gränser. Malm menar att de första kristna skulle ställt sig oförstående inför detta. Detta då Ceasar inte brydde sig det minsta om huruvida någon tillbad Jesus eller inte. Vad som däremot var av oerhörd betydelse för den första kyrkan var att man tog avstånd från kjejsarkulten och vägrade tillbe kjesaren.

Om detta, samt om kyrkan som motkultur, skriver min vän Emil i ett mycket intressant inlägg. Jag kände mig manad att hålla min anabaptistiska fana högt, och svarar honom med ett inlägg på re:tro.se.

Good bye, Corn Flakes!

Kanadensarna är verkligen ett gudfruktigt folk. Det visar sig inte minst genom utbudet av frukostflingor. Kan inte undanhålla er flingan Ezekiel 4:9.

"Tag vete och korn, bönor och linser, hirs och emmer, blanda det i ett kärl och baka bröd av det. Det skall du ha som föda under den tid du ligger på sidan, 390 dagar."

Good bye, Corn Flakes!

The Swedish code

Svordomar och att skämt sägs ju vara det svåraste att bemästra på ett nytt språk. Tur då att det finns litteratur att tillgå! Hittade ovanstående bild i boken The Swedish Code - What makes the Swedes so Swedish?. Förutom att svära som en riktig svensk får man lära sig att det bara är fyllisar och sinnessjuka som startar en konversation på spårvagnen.

Letar febrilt efter boken How to become a Canadian!

Världskultur für alles II

Från Centrum mot Rasisms websida:

"Kolmården har tillsammans med Kenya Airways, Löfbergs Lila och JK Safari hyrt in fem massajer under tiden 17 juli - 6 augusti, som är ute i parken på dagen och som på kvällen "dansar, sjunger och hoppar". Centrum mot rasism anser att denna verksamhet förstärker fördomar och diskriminerande strukturer i samhället."

Om Centrum mot rasism vill ha något riktigt att bita i borde de genast lämna Kolmården och bege sig till Världskulturmuseet i Göteborg!

Toby rules!

Äntligen! Det här testet har jag väntat länge på. Vilken av karaktärerna i The West Wing är du?

Världskultur für alles

Besökte för första gången Världskulturmuseet idag. Det hela var mycket förvirrande. Ta bara begreppet världskultur. Va katten är det för något? Tibetanska bönekvarnar? Baywatch?
Anyway…

Jag kan se det framför mig, hur några desperata politiker i något statligt kulturråd lagt pannorna i djupa veck inför de vikande besöksiffrorna på landets museer. Frågorna har hopat sig: Hur skall vi locka dit massorna? Hur skall vi få kidsen att gå på museum?
I ren desperation anlitade man en svindyr konsult som levererade universallösningen: Omväxling, högt tempo och interaktivitet, lite som MTV ungefär. Kidsen gillar sånt.

Och så fick det bli. Världskulturmuseet känns verkligen som anpassat för MTV-generationen.
Utställningen jag besökte hette Röster från ett globalt Afrika. Som en liten service från mig till er följer nedan utställningens innehåll:
En kapsylväska från Nairobi, några slavberättelser, mycket Bob Marley, ett tummpiano från Namibia, Voodoo på widescreen, samt trämasker från Kongo, allt i en salig röra. Till sist uppmanades man att spela ping-pong med racketar med flaggor på, och urklippta bitar av afrikanska sedlar på pingisbollarna. I kid you not!

Resultatet blir en totalt fragmentiserad upplevelse med lösryckta citat, musik- och videoklipp huller om buller, som en postmodernistisk videoinstallation ungefär. Den som frågar efter mening, sammanhang och fakta bemöts med ett överseende leende: Lille vän, mening är ju något subjektivt som vi själva är med och skapar!

Hallå, statens kulturråd! Är det så det är tänkt, att jag som betraktare och upplevare själv är en del av konstverket? Då vill faktiskt jag också ha kulturbidrag!

Acquired taste

Jag hamnade på en jazzkonsert i helgen, en mycket trevlig sådan dessutom. En trio med mycket duktiga musiker fick en gammal kyrka att svänga. Men plötsligt så händer det ...

Mitt under ett solo lägger sig musikerna helt plötsligt till med bisarra ansiktsutryck och börjar hamra till synes slumpmässigt på instrumenten. Och där sitter man och känner sig totalt utanför och oförstående, alltmedan basistens ansikte förvrids i orgastiska kramper. Konstmusiken i Vi på Saltkråkan framstod i sammanhanget som lätttillgänglig.

Vid sådana tillfällen drabbas jag av lika delar avundsjuka och trötthet. Avundsjuka på deras parallella universeum som jag inte har tillträde till, samt trötthet över introverta musiker som skiter i publiken. Jag vill inte vara utanför, jag vill förstå!

Det känns liksom inte helt tillfredställande att skönhet enbart skulle vara något som uppstod i betraktarens öga, eller lyssnarens öra. Jag känner ett behov av gemensamma referenser: Hälleflundra är godare än lutfisk, D'Angelo svängigare än tysk marschmusik och Chagalls tavlor är alltid vackrare än airbrushmålade kosmiska delfiner. Så långt är jag med.

Men så finns det ju vissa saker som anses vara extra fina, som dessutom sägs kräva något så elitistiskt som en utvecklad smak. Företeelser som jag står helt oförstående inför. Typ freeformjazz och surströmming.
Här föreligger ett missförstånd som jag en gång för alla vill gå till rätta med. Freeformjazz är en komisk konspiration av musiker som vill se hur långt de kan driva med kultureliten. Ett skämt helt enkelt.
Det är därför jag uppskattar Vi på Saltkråkan så.
Det, och så Malin förstås.

Om regnet håller i sig ...

En kaxig Jack Nicholson mot en sval Faye Dunaway i Chinatown är sommarens hetaste filmtips. Möjligen även den snyggaste postern!

Bara så ni vet ...

57 channels (and nothin' on)

Som så ofta när jag förlorat hoppet om att det skall visas något på TV som åtminstone visar en tendens till att ta tittaren på allvar, framstår P1 allt oftare som räddningen. Så var det även igår då startskottet gick för den existentiella dokusåpan Sommarhuset. Fem människor, som aldrig tidigare träffats, tillbringar en helg tillsammans i ett hus. Uppdraget är att samtala om livet. På frågan om vad som är vår tids största bristvara svarade en av deltagarna: ”En förlorad tilltro till allvaret”.
Ju mer jag tänker på det, desto mer övertygad blir jag om att vår tid lider en akut brist på allvar. Vart man än vänder sig triumferar trivialiteten, medan ordet allvarlig har blivit synonymt med tråkig.

I ren protest skall jag ikväll kolla på en norsk dokumentär om en familj som lever eremitliv på Svalbard. Helt allvarligt!


Dagens låt är: 57 channels (and nothin' on) - Bruce Springsteen

Sven-Göran Burns

Min favvosvåger Greven menar med bestämdhet att mr. Burns i Simpsons måste vara släkt med Svennis.
Jag är benägen att hålla med!

Donnie krossar myter

Dagens bästa blogginlägg går till botten med myterna som omgärdar den så kallade piratdebatten. Argumentet ”Vi måste lyssna på ungdomarnas åsikter”, krossas elegant med följande motivering:

”Jag har varit ung själv och rodnar bara jag tänker på alla de idiotiska åsikter jag haft. Hade makthavarna lyssnat på ungdomarna (alltså verkligen lyssnat på dem, inte bara påstått att de gör det) hade världen i dag varit en filial till Big Brother-huset, Osynliga partiet hade haft egen majoritet och Sigge Eklund hade varit president.”

Och så finns det de som vill sänka rösträttsåldern till 16 år. Jag ryser vid blotta tanken!

Den ljusnande framtid är somligas

På torget utanför mitt fönster på jobbet står en staty av Gustav II Adolf. Där genomför just nu en grupp sudanesiska flyktingar en hungerstrejk för att få asyl. Podiet runt statyn är draperad med presenningar, filtar, banderoller och plakat. Längst in i skuggan sitter de. Tysta, hålögda och utmattade.

Tio meter därifrånstår står hundratals människor, fast med helt andra plakat. I centrum står en klass nybakade studenter omgivna av familj, vänner, och släktingar. Det är ballonger, blombuketter och lövade veteranbilar överallt, och runt torget kretsar lastbilar med flaken fyllda av skränande studenter.

Jag vet inte riktigt vad jag känner ...

With the brain Left Behind

"Alla rätttroende kristna har utan förvarning ryckts upp till himlen. På jorden plågas de som lämnats kvar av krig och sjukdomar under Antikrists överinseende. Nu börjar den våldsamma kampen mellan Den Onde och Den Gode om hedningarnas själar, men det är ont om tid … för snart kommer Jesus tillbaka."

Där har ni bakgrunden i det ”kristna” tv-spelet Left Behind. På spelföretagets hemsida lockar man med säljande beskrivningar som denna:
"Conduct physical & spiritual warfare: using the power of prayer to strengthen your troops in combat and wield modern military weaponry throughout the game world."

Böckerna som blev film blir nu alltså även tv-spel. De teologiska tankegångar som utgör grunden för storyn har haft en högst begränsad spridning, fram tills dess att Left Behind böckerna kom ut.
Bibelförankrade? Sådär lagom!
Säljande? You betcha!
Författarna Tim LaHaye och Jerry Jenkins har sålt cirka 60 miljoner ex av sin romanserie, vilket är mer än till exempel John Grisham sålt.

Böckerna bygger på kontroversiella teologiska spekulationer om framtiden som på teologiskt fikonspråk kallas pretribulational premillennianism.
I korthet går dessa spekulativa föreställning ut på att alla som är kristna utan förvarning kommer att ryckas upp till himlen innan jorden drabbas av diverse krig och katastrofer under Satans överinseende. Eländet kulminerar sedan i en slutstrid i Israel, innan dess att Jesus kommer tillbaka.

Varför lanserar man ett tv-spel under kristen flagg?Moralpanik över sex- och våldsinnehållet i spelutbudet? Evangelisationsiver? Plain ol' greed? Sannolikt all of the above. Jag gissar kristnas frustration över sin egen oförmåga att få kidsen attraherade av kristen tro, i kombination med girighet.

Nu är det ju inget fel på att tjäna stålar på böcker, filmer och tv-spel. Men när innehållet bygger på dålig teologi och sätter vinstintresset före det andliga och psykologiska välbefinnandet hos läsarna/ spelarna, då är det allvarligt. Mammon och Gud i svår konflikt, således.

På samma sätt som kristen tro bör hållas långt ifrån den politiska makten för att inte korrumperas, bör den akta sig för att liera sig med nöjesindustrin. Men nu kan alltså kristna kids skjuta digitala ateister, allt medan WWJD-armbanden dinglar runt handlederna.
Det är liksom korstågen all over again, fast i virtuell form.

Vad är det då som är så problematiskt med Left Behind-fenomenet? Bortsett från att det inte finns bibelstöd för teorierna, samt att man legitimerar våldsanvändning i Guds namn, alltså.
Jag tror att våra föreställningar om framtiden påverkar hur vi lever våra liv idag. Om kristna tror att Gud kommer att överge sin skapelse och att "allt ändå kommer brinna", får detta naturligtvis konsekvenser för hur man behandlar både miljön och medmänniskor av annan trosuppfattning.

Gud undsätter mänskligheten, inte genom att rycka upp de kristna från jorden, utan genom att själv komma ner till jorden.

Sommarpratare man glömt

Så har SR släppt listan över årets sommarpratare.
För egen del saknar jag följande:

Göran Rosengren
Jan Eliasson
Anders Piltz
Jan Gradvall
Anders “Archbishop” Wejryd
Tomas Andersson Wij

Vem mer har SR glömt?

Fredagsläsning

Re:tro är en relativt ny sida som beskriver sig själva som ett öppet samtal om kyrka, mission och kultur. Där pågår just nu ett mycket intressant samtal kyrkans roll i samhället.

Begreppsförvirring

"The Emerging Church - This is a term that refers to churches attended exclusively by white people in their 20s and 30s who have at least one tattoo or body piercing. Their distinguishing characteristics are a refreshing, "up to date" interpretation of Christianity, and a reluctance to directly answer questions."

För fler belysande förklaringar av kyrkliga företeelser, kolla in Holy Office.

What goes around ...

Så var det fredag … igen. Det finns dock inget som påminner mig mer om tillvarons evinnerliga rundgång än i- och urplockning av diskmaskinen. Kladda ner tallrikar, fylla maskin, diska, tömma maskin, kladda ner, fylla, diska, tömma.... Don't even get me started on sängbäddning. Fåfängligheter! Man kan ju bli buddist för mindre.

Då jag har pinsamt lite att göra på jobbet just nu har dagen ägnats åt allt utom det jag har betalt för att göra. Nedan följer därför en lista på saker man kan göra för att fördriva tiden:

• Läsa gamla Jan Gradvall-reportage.
• Spela Jeopardy.
• Kolla in sin framtida arbetsplats.
• Lyssna på Spanarna.
• Göra ett personlighetstest.
• Läsa sågningar av Da Vinci-koden.

Skulle man fortfarande känna sig uttråkad kan man ju försöka sig på att komma ihåg vad man gjorde annandag jul. Det verkar ju vara ett konststycke.

Dagens låt är: Better Love med Luther Vandross

Trevlig helg!

Klassisk kristen tro vs. gnosticism

Är Judas evangelium ett uttryck för en tidig kristen mångfald? Är tanken att Jesus bad Judas förråda honom för att Jesus själ på det sättet skulle befrias ur sitt kroppsliga fängelse en variant av kristen teologi?

Läs Stefan Gustavssons försvar för klassisk kristen tro i dagens Dagen.

Dagens skönaste min

BBC tar fel på journalist och taxichaufför, och tar in chaffisen i studion för en liveintervju.

McLaren om Da Vinci-koden

Inom vissa kristna cirklar tycks man oroa sig alldeles förfärligt inför biopremiären av Da Vinci-koden. Oron gäller den negativa inverkan som filmen förmodas ha på folks föreställningar om Jesus och kyrkan.
Då Dan Browns blandning av fiktion och fakta inte var direkt ortodox, är oron till viss del begriplig. För den vetgirige finns det dock numera en uppsjö av böcker som söker bemöta Browns villfarelser om kristen tro.

I Sojourners senaste nyhetsbrev finns en intervju med Sverigeaktuelle Brian McLaren angående just Da Vinci-koden. McLaren intar dock ett mer avspänt förhållningssätt till Da Vinci-fenomenet, och menar att filmen kan komma att öppna upp för intressanta samtal om vem Jesus är. Ett hot mot detta ser han dock i att kristna i allmänhet inte kan sin kyrkohistoria:

“One of the problems is that the average Christian in the average church who listens to the average Christian broadcasting has such an oversimplified understanding of both the Bible and of church history - it would be deeply disturbing for them to really learn about church history. I think the disturbing would do them good. But a lot of times education is disturbing for people. And so if The Da Vinci Code causes people to ask questions and Christians have to dig deeper, that's a great thing, a great opportunity for growth. And it does show a weakness in the church giving either no understanding of church history or a very stilted, one-sided, sugarcoated version.”

Vad gäller den förmodade negativa inverkan som boken/filmen kan tänkas ha, svarar McLaren:

“The book is fiction and it's filled with a lot of fiction about a lot of things that a lot of people have already debunked. But frankly, I don't think it has more harmful ideas in it than the Left Behind novels. And in a certain way, what the Left Behind novels do, the way they twist scripture toward a certain theological and political end, I think Brown is twisting scripture, just to other political ends. But at the end of the day, the difference is I don't think Brown really cares that much about theology. He just wanted to write a page-turner and he was very successful at that. “

Jag väntar med spänning på att Left Behind-serien skall få genomgå samma teologiska granskning som Da Vinci-koden.

Förnyelse som självändamål

Nils Petter Sundgren fick nyligen sparken som filmrecensent av TV4. I en aningens bitter debattartikel i Expressen ondgör han sig över ålderssegregationen, förnyelseivern och tidsandan i allmänhet. Han beskriver ett Sverige, där:

”Modernitet och samtid blev absoluta honnörsord, kontinuitet och historiska sammanhang sattes i skamvrån. Historien började någonstans kring andra världskriget och filmhistorien med Steven Spielberg.”

Monkey business

Dagens roligaste sida.

O’boy och macka

Hemma i Sverige again. Dövar min efterhängsna jetlag med liter av efterlängtat svenskt kaffe, och O’boy och macka så klart. Denna gastronomiska välsignelse som mer eller mindre byggt min kropp. Kanske inte lika gott som cinnamon & raisin bagel, men man tager vad man haver.
Så är då studierna över för den här gången, suck! Om jag hade varit ekonomiskt oberoende hade jag nog studerat livet ut. Men man har ju fått jobb…
Jag är numera Göteborgs enda manliga kommunalrådssekreterare, och utan jämförelse den yngsta. Visserligen är det bara ett kortare vikariat, men ändå. De andra sekreterarna är rundnätta damer i 60 årsåldern som skryter över sina barnbarn, så nästa personalmöte blir säkert party.
Fast ibland känner jag mig lite som Charlie i The West Wing, ni vet han som är President Bartlets personlige hjälpreda. Det är alltså jag som säger om det finns tid i kalendern eller ej, och den som bestämmer över agendan är ju den som har makten!

Bhangra rocks!

Jag crashade min första sikhiska förlovningsfest i helgen. Glädje!
Inget saknades; mat och dryck i överflöd, bhangra musik, välansade skägg och färgglada turbaner och saris. Gladast av alla var dock de bägge gentlemännen ovan. Punjabi people know how to party!

Trygga överaskningar!

Ibland blir man grymt trött på sina playlists. Då sätter man poden på "random", i hopp om att bli överaskad. Men man vet ju alltför väl vilka låtar man har, så det funkar sådär. Man vill ju bli lagom överaskad; hitta ny musik, men inom ens egen genre. Jo, jag börjar väl bli gammal, men nu finns det en lösning på problemet (nej, inte på åldrandet). Med datorns hjälp får du höra musik som du inte visste att du gillade. Pandoras ask är full av godis!

Tack för tipset Matte!

Manchester & Skepparkrans

Jag har hittills pluggat på fyra olika institutioner; en statsvetenskaplig, en ekonomisk, samt två teologiska. Varje institution har naturligtvis haft sina speciella koder och hemliga handslag, somliga mer kända än andra. Handelsstudenters stil behöver kanske inte närmare kommenteras. Statsvetare däremot förekommer i två kategorier: Den första kategorin utgörs av dem som tidigare luffat mellan u-landskunskap och genusvetenskap, har vänstersympatier samt Che Guevara t-shirts. Den andra kategorin utgörs av dem som tidigare pluggat internationella relationer, har ”departementstjänstemannaambitioner”, och våta drömmar om Bryssel. Den senare kategorin är oftast folkpartister och klär sig som light-versioner av Handelsstudenten.

Teologerna då, hur ser de ut? Jo, det som förenar alla rättrogna teologer är manchester! Manchesterbyxan är nämligen vad den rosa skjortan var för den stilmedvetne Handelsstudenten 2002, det vill säga en del av uniformen. Vi snackar alltså bredspårig manchesterbralla medelst generös lårvidd. Till detta bärs med fördel en urtvättat t-shirt, gärna med långärmad tröja under. Extra hög status bland teologer nås om man kan uppbringa en ironisk skepparkrans.

Bara så ni vet alltså, ifall ni skulle vilja plugga teologi någon gång …

Så här i påsktid ...

Porch

Då våren står för dörren är det dags att slå ett slag för verandan, närmare bestämt den nordamerikanska verandan. Jag talar alltså inte om vår svenska inglasade mormors-veranda med pelargoner och tyllgardiner. Nej, den veranda jag vurmar för har visserligen tak, men inga väggar och befodrar dessutom spontana häng. Den är rejält tilltagen och har plats för en sliten soffa, samt gungstol. Här tillbringar men med fördel försommarkvällarna efter jobbet med att lyssna på bluegrass samt iaktta förbipasserande.

Vi lever i ständig förändring ...

”Trendgalan hypar den moderna människan som ser och anpassar sig till förändring, hela tiden, varje dag. Det är inte svårt, idag kan alla vara Trendagenter, det gäller att ha de rätta verktygen och att våga.”

Låter det lockande? Då är kanske Trendgalan 2006 något för dig!
Med risk för upprepning: När det beständiga devalveras blir vi trendkänsliga. Att leva i ständig förändring har liksom fått en ny innebörd!

Johannes Paulus bar Bonos glajjer ...

Hittade en intervju med Bono i Christianity Today.
Tolle lege!

The Devil's greatest trick

Få saker skapar sådan förvirring hos den moderna människan som Ondska som fenomen. Söndagens Filosofiska Rummet utgjorde inget undantag, då Ondska debatterades under rubriken: Finns det ondska, finns det onda människor – och föds det rentav onda bebisar?
En filosof, en psykolog och en etikforskare debatterade olika vinklar av ondska, bara för att skapa ytterligare förvirring. I synnerhet programledaren hade grava svårigheter att inse att onda handlingar kan begås av ”goda” människor. Mest komiskt var dock när man talade om vilka problem som kristna har med att förklara ondskan (om man vidhåller att Gud är god och allsmäktig). Som om ondskan skulle vara glasklar för en ateist.

”Seklets paradox är att ondskan grasserat och triumferat samtidigt som professorerna i sina föreläsningssalar har kappats om att avskaffa djävul, arvsynd och ondska.” (Läs Anders Piltz brillianta text om Den banala ondskan här)

Nej, ondskan förblir obegriplig och oförklarlig. Metafysisk. Debatten hade därför utan tvekan blivit klarare om man hade utökat panelen med en teolog av Piltz kaliber. Vi är så benägna att tro att ondskan finns utanför oss, att det är en sjukdom, eller att den kan utbildas bort. Vi gör allt för att slippa inse att vi alla har ondskan inom oss. Läs här för ett intressant undantag.

Verbal Kint hade rätt: The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn't exist

Truckin'

Dagens truckerfråga: Varför är amerikanska truckar så mycket tuffare än europeiska?

Kreativitet vs. Koll

Kanadensare är lite bonniga, typ lite kusinerna från landet. De har ingen vidare koll på vare sig mode, musik eller mat; lite nordamerikanskt efter helt enkelt. Det hela är mycket befriande!
Det får mig att fundera på det destruktiva i vårt behov av att definiera oss själva genom våra preferenser, att försöka tycka oss till vår identitet, på vårt behov av att ha ”koll”. Här finns en skillnad mellan Sverige och Kanada.
Här blickar man inte så nervöst över axeln för att se vad ”dom andra” skall säga. Här målar man frimodigt sina egna tavlor, och hänger stolt upp dem på väggarna. När en annan försöker förklara att man inte kan måla, bemöts man med oförståelse. Vadå inte kan? Alla kan väl måla, typ. Kanada är så mycket mer oskuldsfullt och ”laid back” jämfört med den svenska kissnödiga trendkänsligheten.
När det beständiga devalveras blir vi trendkänsliga!

En guarde

Det har flyttat in en ny person i vårt hus. På hennes nattygsbord ligger en bok med titeln ”How to make friends and influence people”.
Man blir liksom lite på sin vakt ...

The twisted religion of Blair and Bush

"Once all things are equally valid, the only way to attain supremacy is through war and power. Thus does liberalism make fundamentalists out of us all."

Läs artikeln i sin helhet

Nedstämd?

Så fort jag har det minsta tråkigt, eller om jag skulle känna mig lite nedstämd, tittar jag bara på bilden ovan. Ett par sekunder är allt som krävs, sedan skakar hela jag av skratt.

Flanellskjorta och verktygsbälte

I Sverige behöver man gå i skola för att lära sig snickra och bygga hus. I Kanada har man en mycket mera avslappnad inställning till utbildning inom detta område (vilket visserligen visar sig i kvalitén på mycket av det som byggs). Här kan alla starta sin egen snickerifirma, då det enda som krävs är en flanellskjorta, ett verktygsbälte och en fyrhjulsdriven truck.

Då jag var i desperat behov av extraknäck, beslutade jag mig för att frimodigt anamma nybyggarandan. Jag begav mig till närmaste secondhandaffär och inhandlade en schysst snickaroutfit. Genom vänner kom jag i kontakt med truck-buren snickare som var i behov av hjälp. På min fråga om vad för kvalifikationer som krävdes, svarade han: ”I just need a strong back and a weak mind.”

Två dagar i veckan bygger jag nu staket tillsammans med min snickarmentor Tom.

Vi vann!

– OS-guld i hockey, nu är du väl stolt att vara svensk?
– Ehh …

Jag har aldrig fattat grejen med nationell identitet. Det känns så fattigt och krampaktigt på något sätt. Vadå, ”vi” vann? Vilken är logiken bakom att jag skulle vara stolt för att Tre Kronor vinner en hockeyturnering? Att vi har samma ariska blod i våra ådror, eller att mina skattekronor hjälpt till att bekosta deras träningsläger? Det känns liksom lite trött att anta att egenskaper, eller färdigheter i ishockey för den delen, skulle följa en nationalstats gränser. Steget därifrån till rasbiologi känns ganska litet.

Jag vet, jag låter grinig (igen). Men jag tror knappast jag blivit gladare av att stå i folkvimlet på Medborgarplatsen och sjunga ”We are the champions”. What’s the big deal, liksom?

Det lustiga är att de flesta man pratar med här beklagar att Kanada inte har någon egen historia eller egen kultur, man är ju en sån ung nation. Istället vårdar man ömt arvet av sitt europeiska ursprung, och kallar sig glatt för tyskar, svenskar eller holländare, bara för att farfars far emigrerade därifrån. Jo jo, vårt behov av rötter och tillhörighet är svårt att överskatta, men det är ju inte så att de i allmänhet kan ett endaste ord på farfars språk. Det anses bara lite fint att kunna referera bakåt i tiden och hänvisa till civiliserade europeiska rötter. Det är bara det att nationalstaten känns som ett blodbesudlat trött 1800-talsfenomen.

Nåja... Kan inte undanhålla er denna sida om en annan sorts identitet.

Trött & Frusen

Det finns två fysiska tillstånd som jag hatar med intensitet. Dessa två tillstånd har det gemensamt att jag är helt övertygad om att de kommer ge min kropp bestående skador i den stund jag upplever dem, samt att obehaget kan vara som bortblåst en kvart senare.
Jag talar om morgontrötthet och att frysa. Jag kan inte med ord beskriva den fysiska smärta det innebär att tvingas gå upp tidigt på morgonen. Då den ädla konsten att isolera hus inte tycks ha spritt sig utanför norden, är mina mornar därför dubbelt plågsamma.

Jojo, i-landsproblem tänker ni. Men kan någon förklara för mig varför det anses så ädelt att stiga upp i ottan? Varför det anses finare att vara morgonmänniska än nattmänniska? Det där är ju bara en trött kvarleva från det gamla bondesamhället. Varför vi fortfarande envisas med att ordna samhället som om vi alla vore mjölkbönder, är för mig en gåta.

Jag väljer solnedgång framför soluppgång, any day!

Inte av formbröd allenast …

Standardfrukosten här består av en halvliter svagt kaffe och en gigantisk muffin. Seriöst, hur kan man äta muffins till frukost? Min kropp skriker efter fibrer. Jag vill ha riktigt bröd!
Fullkornsbröd, tyskt lantbröd, rågkakor, anything but vitt formbröd. Filmjölk och müsli, knäckebröd och kaviar, kom tillbaka! Det där om bagels var ju bara på skoj.

På tal om vitt formbröd… kolla in Therese Bohmans fantastiska blog.

The suburban Sherpa

Lite samtidsanalys ...

The increased quantity of carry-on items for our flight through life, he says, reflects "the tendency of our society to dispense with sources of shared stability -- the long-term job, neighborhoods, unions, family dinners -- and transform us into autonomous free agents."

The Walkman, introduced in 1979, Hine says in an e-mail, "probably set the precedent; it allowed people to be physically in a space, but mentally detached. The plethora of 'communications' devices we carry are also tools of isolation from the immediate environment. And, in the words of the recruiting ad, we each become 'an army of one' carrying all our tools of survival through a presumably hostile world."
It's the perfect posture for the Age of Insecurity. We fret about our jobs, families, country, manhood or womanhood, ability to be a good parent. We believe someone is out to get us. And to get our things. So, like the homeless, we carry our stuff with us. Just in case something, or anything, happens.
If wealth is judged by freedom and freedom is the state of being unencumbered, then we are a poor and burdened people.

Läs hela artikeln här.

Hockey, hockey, hockey …

Idag var jag på min första riktiga hockeymatch … någonsin! Yup, man är ju inte någon större sportfantast direkt. Som kille finns det dock vissa saker man förväntas ha, i alla fall grundläggande kunskaper om. Dit hör till exempel: i vilka utländska proffsklubbar de mest kända svenskarna spelar, eller namnen på de senaste bilmodellerna. Få ämnen får mig därför att känna mig så omanlig som när sport eller bilar kommer på tal.

Anyway, i mitt livs första hockeymatch möttes Vancouver Canucks och Columbus. Det hela var mycket underhållande. Det var målrikt och gott om slagsmål, allt ackompanjerat av trallvänliga melodier på elorgel.

Jag vet numera att Tvillingarna Sedin, Markus Näslund och Mattias Öhlund, alla spelar i Vancouver Canucks. Det ger hår på bröstet inför kommande grabbkvällar.

Matchen slutade 7-4. Go Canucks!

Walk the line

Record Company Executive: Your fans are gospel folk, Johnny. They're Christians, and they don't wanna hear you singing to a bunch of murderers and rapists, tryin' to cheer 'em up.

Johnny Cash: Then they ain't Christians.


Dagens låt: Johnny Cash - Folsom Prison Blues

My five cribs

- Om du fick välja fem ställen på jorden där du fick ha någon form av boende, vilka platser skulle du välja?

- Hmm…vilken bra fråga!

- Tack, tack.

- Jag skulle utan tvekan slå ner mina bopålar i den italienska myllan, förmodligen i trakterna av Toscana. Ett större hus med stort kök, fett bibliotek och en veranda med utsikt över den tillhörande vingården, skulle det vara.
Om jag mot förmodan skulle tröttna på den lantliga idyllen skulle lyckosamt nog lägenheten på Manhattan stå redo för lite urban life.
Whistler skulle stå som bas för allehanda alpina aktiviteter, men om kylan blev för isande fanns ju strandhuset på North Shore, Oahu tillhands för värme och vågor.
Men närmast hjärtat skulle nog ändå sommarhuset i Bohuslän ligga. Någonstans emellan Käringön och Fjällbacka skulle den svenska sommaren insupas.

Vakna, vakna!!

Hyfsat artiga

Ibland lyser det brittiska arvet igenom hos kanadensarna. I synnerhet när det gäller artigheten. Maken till trevliga människor hittar man nog just bara i England, eller kanske i Japan.
Man vadå artiga, tänker ni. Jo, ta bussåkning till exempel. Precis innan man skall stiga av, vänder man sig mot chauffören och säger ett högt och ljudligt, Thank you!
Prova det ni, på 7:ans spårvagn!

Frikyrklig identitet

För den som är uppvuxen i en frikyrka och funderar på vad som är bra, respektive mindre bra i det frikyrkliga arvet, rekommenderas denna blog.

Befodra bagelbakande

Hur kommer det sig att det är så svårt att få tag i bagels i Sverige?
Jag förstår inte hur jag kunnat leva mitt liv utan tillgång till detta brödbakningens mästerverk.
Lätt rostad, med smak av kanel och russin, med ett tjockt lager cream cheese, utgör den numera en oproportionerligt stor del av min kostcirkel.

När jag kommer hem skall jag bli bagelns apostel i Sverige.

Omväxling

Fyra på eftermiddagen kan man sitta hemma och läsa
kyrkohistoria
då kan en vän ringa och föreslå
kvällsskidåkning
då blir man glad
40 minuter senare kan man stå på toppen av ett berg

Which rationality?

”… two rival systems and are able to recognize that the applicability of certain of the concepts in the one scheme of belief precludes certain concepts in the other scheme from having application, it does not follow that the substantive criteria which govern the application of those concepts – the standards, that is, by which truth or falsity and rational justification or the lack of it are judged – cannot differ radically.”

Ehhh. Jo men precis … det verkar ju rimligt!

Jag är fantastiskt sömnig. Sitter i skolans bibliotek och försöker läsa, men har tuggat samma mening minst 10 gånger nu. Gårdagskvällen ägnades åt stadens konstmuseum, natten åt att måla vardagsrummets väggar … röda. Hur kan man välja rött som vardagsrumsfärg? Jag får stresseksem efter fem minuter. Jag blev dock nedröstad med 3 mot 1 i färgvalet. Demokrati och estetik är en bad combo!

Igår kom dock solen fram efter veckor av regn, och jag kan nu bekräfta att Vancouver har en topp-tre-placering på min lista över fantastiska städer.

Ett oändligt antal apor

”Om man sätter ett oändligt antal apor framför ett oändligt antal skrivmaskiner, kommer förr eller senare någon av dem att skriva en roman av Shakespeare.”

Detta och liknande påståenden brukar användas för att påvisa att, om slumpen får härja fritt under obegränsad tid, så kan vad som helst inträffa; som universums uppkomst till exempel. ­

Olika teologiska traditioner har skiftande syn på möjligheten att nå kunskap om Gud genom att betrakta skapelsen. Somliga menar att man kan nå kontakt med Gud genom naturen, medan andra menar att man möjligen kan sluta sig till Guds existens, men inte till hans karaktär.

Själv tycker jag det är otroligt svårt att tänka sig att universum skulle ha uppstått av en slump. Men hur välorganiserad, fungerande och beundransvärd världen runtomkring oss än är, så går det alltid att invända att: Om inte skapelsen hade varit så välorganiserad, fungerande och beundransvärd så hade inte heller vi varit där för att iaktta just detta.

Hur vi tolkar vår omvärld har nog mest att göra med vår förförståelse. Så visst "förtäljer himlarna Guds ära", men bara för den som redan är kristen.

Vad gäller de imaginära apornas sinne för god litteratur, så pågår sedan 2002 ett experiment där man genom att koppla ihop en mängd datorer och använda dem som slumpgeneratorer, simulerar apornas litterära strävanden framför fiktiva skrivmaskiner. De slumpvisa tangenttryckningarna jämförs sedan mot Shakespeares samlade verk. Bästa resultatet hittills är 24 bokstäver ur andra delen av Henrik den IV: "RUMOUR. Open your ears;”

The Monkey Shakespeare Simulator

Om vätska

En egenskap som tycks värderas högt här, är förmågan att ignorera regn. Det ses som macho att med obesvärad min gå runt med flanellskjorta i ösregn. Paraply är för töntar!

Om man vill smälta in på gatorna i Vancouver är dock den viktigaste accessoaren en kaffetermosmugg. Kaffet är dock lika sorgligt som det amerikanska. Det är nog därför som muggarna är så stora, då det krävs ett par liter för att få i sig tillfredställande mängd koffein. Men varför läskmuggarna på McD är så gigantiska är mera svårbegripligt.

Vidare kan man fundera på hur det kommer det sig att det i ett land som Kanada inte någonstans finns vattenkranar med ”blandare”. Istället finns det en kran för varmt och en kran för kallt. Som i mormors sommarstuga ungefär. De första minuterarna i duschen, innan man fått in rätta temperaturen, är därför högst plågsamma.

Death Cab om vätska:
Sorrow drops into your life through a pin hole
Like a faucet that leaks, there is comfort in the sound
And while you debate half empty or half full
It slowly rises, your love is gonna drown

Förövrigt kan meddelas att det odlas vin i British Columbia. Riktigt gott vin dessutom!

Hav & Berg

Det regnar för den 27:e dagen i sträck. Det tidigare rekordet var på 25 dagar, men nu börjar till och med Vancouverborna tröttna. Men det spelar ingen roll, för ibland lättar molntäcket något och man kan skymta bergstopparna som omger staden. På sätt och vis påminner staden om Göteborg; havet i väster och en älv som delar staden i en nordlig och en sydlig del. Det är bara det att Vancouver är så oändligt mycket mer storslaget.

Vancouver känns ungefär som en tredjedel Starbucks, en tredjedel Sushi och en tredjedel Gore-Tex. Här trängs de amerikanska kedjorna med japanska och kinesiska restauranger, 30 procent av vancouverborna är faktiskt Asiater. Folk går dock endast i undantagsfall klädda i kimono, utan ser istället ut att komma direkt från vandringsleden eller skidbacken. Allt är väldigt ”outdoorish”.

Tillsammans med en snickare, en datatekniker och en pokerspelerska delar jag ett gammalt hus i stadsdelen Kitsilano. ”Kits” känns lite som SoHo, NY, fast med den skillnaden att det finns stränder några kvarter bort. På sjuttiotalet bodde här mest konstnärer och musiker men med tiden blev hippiekvarteren till, ja just det, yuppiekvarter.

Det känns lyxigt att åter vara student. Under fyra månader skall jag gräva ner mig i teologistudier. Att döma av litteraturlistorna är jag rädd att jag aldrig kommer komma upp igen, men intressant skall det bli.

I'm coming home

Den senaste veckan har varit insane. Jag har varit med om en jordbävning, hängt med norra Ugandas stoltaste promenadorkester, besökt min första jordhydda, samt krockat med en femmeters monsterpyton. Allt slutade dock väl, möjligen med undantag för ormen.
Jo, jag har ju jobbat en del också… I synnerhet med ett demokratiseminarium för 40 politiskt aktiva kvinnor från landsbygden. Jag vet inte hur mycket som gick in då allt behövde tolkas, men när det gällde sång och dans gick det inte att stoppa dem. Enligt dessa kvinnor var ingen händelse för liten för att firas med kollektiv spontandans. Det hela kändes som att befinna sig mitt i en musikal. Har aldrig känt mig stelare.

Jag förbereder mig för att åka hem. Just nu överdoserar jag allt som jag tror att jag kommer sakna, vilket just idag kommer innebära sondmatning av mangopuré vid poolkanten.

Perspektiv

Krassliga fjäderfän, Sudoku, plastarmband, orkaner och bloggar … Funderar på vad man kommer att minnas av 2005. Känner behov av att göra bokslut och få lite struktur i flödet av nyheter och händelser, få lite perspektiv. Fast ibland undrar jag om inte distans och perspektiv är kraftigt överskattat.
Under tre månader har jag överdoserat mitt intag av CNN och BBC. Jag har lyssnad på ingående rapporter om krig, naturkatastrofer, epidemier, svält och politiska intriger. Intressant förvisso, men ganska deprimerande. Att överdosera nyheter ger mig ett distanserat perspektiv på tillvaron, vilket leder till känslor av frustration och rotlöshet. Från utkikspunkten ter sig allt smått och obetydligt.
Perspektiv och distans är motsatsen till delaktighet, passion och gemenskap. Jag börjar ana att lyckan ligger i tillhörigheten, i att höra hemma någonstans.

Med hopp om ett distanslöst 2006!

Fet & Lydig

I taxin spelades ugandisk musik. En man sjöng passionerat på någon lokal dialekt. Jag frågade vad han sjöng om.

- About love, and what he wants his future wife to be like, svarade taxichaffisen.

Jaha tänkte jag, det gamla vanliga således, men blev ändå nyfiken. Hur vill han att kvinnan skall vara då, frågade jag.

- Well, he wants the kind of woman that every Ugandan man want. She must be fat, submissive and obedient!

Nej, jag skojar inte!

Invid Nilens källa

Utanför mitt fönster flyter Nilen fram i den afrikanska natten. Under mitt myggnät kan jag höra cikadorna brumma och grodorna kväka. Jag befinner mig i Jinja, på ett hotell med anor från kolonialtiden. Det var här som man efter mycket sökande fann svaret på frågan som gäckade den tidens upptäcktsresande: Var har Nilen sin källa? Det är nämligen här som Victoriasjön övergår till att bli Nilen.

Jag får en oemotståndlig lust att klä mig i brittisk kakiuniform och tropikhatt för att bege mig ut på expedition. Sedan skulle jag sitta nedsjunken i en Chesterfieldfåtölj i hotellets salong och berätta om hur jag undflytt kannibaler, brottats med krokodiler och upptäckt nya pygméstammar. Typ som i ”Uppdrag Singapore”, om nu någon kommer ihåg tv-serien som gick på lördagskvällarna efter Razzel. Anyway, jag skulle ha tropikhatt.

Dagens bildningslänk

Tänk dig ...

Tänk dig att Göran Persson, tre månader innan riksdagsvalet, ringer chefen för rikskriminalen och beordrar att Fredrik Reinfeldt skall gripas för påstått samröre med terrorister och en våldtäckt begången för åtta år sedan.
Tänk dig vidare att Reinfeldt istället för att åtalas i en vanlig domstol, ställs inför en militärdomstol, och att Reinfeldts advokater blir gripna när de invänder mot det absurda i anklagelserna. När statsministern ser hur massorna protesterar på gatorna sätter han in militären och inför ett förbud mot alla möten som diskuterar fängslandet av Reinfeldt. Vidare förbjuder han alla TV- och radiokanaler att debattera ämnet.

Detta är ungefär vad som pågår i Uganda. Britterna har reagerat och Blair har personligen framfört det absurda i president Musevenis agerande. Man vad gör Sverige?
Den svenska regeringen betalar varje år ut cirka 345 miljoner kronor i bistånd till Uganda.
Inte kan väl biståndet vara villkorslöst? Då nästan hälften av landets statsbudget finansieras via biståndsmedel borde väl biståndsgivarnas synpunkter vara värda något. Men å andra sidan, det är ju knappast presidenten som drabbas när det skärs i biståndet. Men Sverige borde i alla fall frysa sitt direkta budgetstöd, det vill säga pengar som inte är knutna till specifika projekt.
Det börjar likna Zimbabwe …

Dagens artikel: Svenska skattepengar finansierar fortsatt förtryck

Kokta gröna bananer

Någon har sagt: Ju varmare klimat, desto hetare mat. Glöm det! Det ugandiska köket är totalt tasteless, och då snackar vi ändå ekvatorn. Nationalrätten heter Matoke, och består av kokta gröna bananer! Tur att det finns färsk frukt i överflöd. I´ve OD:ed on mangos, och har nu övergått till ananas. Men vore det inte varit för alla indiska ställen som serverar Chicken Tikka Masala och Naan, hade jag tynad bort.
Thank you, India!

Dagens rätt: Matoke

Kenny is King!

Visst är det märkligt hur somliga artister kan slå stenhårt i ett land, men förbli i det närmaste okända i ett annat. Eller hur en taskig B-sida från en världsartist, typ Zappas Bobby Brown, kan sälja guld i Sverige, men betraktas just som en taskig B-sida i övriga världen.

Udda låtar från Mary J Blige, Mtume och Fat Larrys Band får alla ugandier att jubla, men störst är ändå Kenny. Han är alla taxiförares favorit och länge trodde jag att hans ”Coward of the County” var Ugandas nationalsång.
Kenny Rogers är kung i Uganda!

Clap your hands!

Är just hemkommen från en par workshops på den ugandiska landsbygden. Intressant på många vis! Ugandierna har nämligen utvecklat en egen workshopkultur, som skiljer sig avsevärt från den svenska.
Det verkar funka ungefär så här: Man anländer ungefär två timmar efter utsatt tid, oftast med ett stort leende på läpparna. När det hela äntligen drar igång förväntas det vara avsatt rejält med tid för invigningstal och presentationer. Alla skall helst komma till tals och få berätta vem man är och var man kommer ifrån. Sedan är det dags för att gemensamt bestämma ordningsregler: Skall mobiltelefonerna vara avstängda eller i tyst läge, och vem skall se till att de andra passar tiden? Oftast väljer man även en speciell workshop-clap, en speciell handklappningskombination för att visa uppskattning när någon talat. Innan seminariet kan börja förväntas föredragshållaren leda en så kallad ”ice breaker”. Det kan vara en sång, gärna med rörelser till, eller en liten lek. Very SMU!

Sedan är det dags för te och samosas.

Blue Christmas

Det spelas julsånger i Kampala. Det är en märklig känsla att lyssna på "Let it snow" i 30-gradig värme. Den rätta stämningen vill liksom inte infinna sig.
Funderar på att fixa min egen julblandning i år, något i den här stilen:

Donny Hathaway - This Christmas
Stevie Wonder - Someday at Christmas
James Taylor - In the bleak midwinter
Joni Mitchel - River
Ron Sexsmith - Maybe this Christmas
Shawn Colvin - Christmas time is here
Josh Rouse - Christmas with Jesus

Fler förslag mottages tacksamt!

Den bästa av alla jordiska drycker

Hur kommer det sig att ett land vars exportinkomster till över 90 procent kommer från kaffe, är i total avsaknad av kaffekultur? Fatta frustrationen att passera milsvida kaffeplantage för att vid framkomsten bli serverad Nescafé. Ugandierna själva verkar dock fullkomligt nöjda med frystorkat. Poor fellas!

Som det stod på farmors gamla kaffekanna: Kaffetåren den bästa är av alla jordiska drycker.

It’s a hard knock life

Lämnade Kampala för att ge mig ut på landsbygden. Bort från staden och ut i det vilda Afrika; den röda jorden, byarna, boskapen och vidderna. Vart man än vänder sig ser man kvinnor som jobbar. Det sliter på fälten, de kånkar vattenkärl och barn, och säljer frukt längs vägarna. Vad männen gör är fortfarande något oklart för mig.

Det kvittar hur ofta man hör hur många av alla människor på jorden som lever på mindre än en dollar om dagen. Det går liksom ändå inte in, tills man ser hur folk kämpar för att försörja sina familjer. Här finns inga socialbidrag eller sociala skyddsnät, bortsett från familj och släkt. Mitt i allt det vackra slås jag av hur livet för de allra flesta är en kamp för överlevnad.

Kravaller i Kampala II

Jag satt på mitt hotellrum och tittade på nyheterna. Det rapporterades om plundring och vilda upplopp på grund av att Besigye arresterats. Det kändes sjukt att via BBC få reda på vad som pågick mindre än en kilometer från där jag bor. Så, korkat eller ej, jag begav mig dit för att se med egna ögon.

När jag närmade mig domstolen där Besigye befann sig började det sticka i ögonen av tårgas. Hela staden hade stannat upp. Folk stod hopträngda i grupper längs gatorna, lyssnades på nyheterna från små radioapparater. Längre bort kunde jag se hur demonstranterna försökte göra framryckningar, allt medan kravallpolisen brutalt slog ner dem. Så plötsligt händer något, skottlossning, några börjar springa. Sekunder senare springer alla i vild flykt bort från polisen. Göteborgskravallerna kändes som sommarkollo i jämförelse.

Det är något hemskt som händer när en stor grupp människor enas i raseri. Allt förnuft och all medmänsklighet försvinner på ett ögonblick, och ersätts med en djurisk flockmentalitet.

Tidigare i år drog flera länder tillbaka delar av sitt bistånd till Uganda, på grund av att president Museveni tog bort mandatperiodsbegränsningen, och i praktiken gjorde sig själv till President for Life. Det finns anledning att tro att dessa länder nu kommer skära ytterligare i biståndet. Detta för att markera mot vad många anser vara ett försök av Museveni att genom falska anklagelser sabotera sin främste politiske motståndares valkampanj.
Visst, det är föredömligt att internationella aktörer reagerar och visar att de bevakar situationen. Men, som vanligt är det de fattiga som drabbas när det skärs i biståndet.

Vad gäller kravallerna så hade BBC rätt, som vanligt …

Dagens länk: BBC News

Kravaller i Kampala

Det luktar tårgas och brända däck. Under eftermiddagen har det varit upplopp på gatorna i Kampala, då anhängare till Rtd Col Dr Kizza Besigye drabbat samman med kravallpolis. Orsaken till detta är att Besigye häktats, anklagad för förräderi och våldtäckt. Mannen med de många titlarna är ledare och presidentkandidat för FDC, det största oppositionspartiet, och den ende som kan utmana den sittande presidenten Museveni. Besigye återvände nyligen till Uganda efter att ha levt i landsflykt sedan han förlorade det senaste valet. Allt sedan dess har ordkriget i media mellan honom och Museveni trappats upp. Ironiskt nog var Besigye personlig läkare till Museveni under deras gemensamma gerillakrigsdagar.

Förräderianklagelserna har att göra med att Besigye påstås ha samröre med People's Redemption Army, en gerillagrupp baserad i östra Kongo (DCR).
Dagens händelseutveckling är inget gott tecken inför valet i mars, och det bådar inte gott för den fortsatta utvecklingen mot flerpartidemokrati.

För den som vill läsa mer om läget i norra Uganda rekommenderas denna GP-artikel.

Bergelin tycker till

Är det dunkelt sagda det dunkelt tänkta?

Har funderat en del på språk och kommunikation:
Kan man tänka utan språk? Kan man tänka det man inte har ord för?
Påverkas tänkandet av det språk man talar?

I ett försök att få klarhet i kaoset googlade jag lite, och hittade följande på en lingvist-sajt:

”Den språkliga relativitetsteorin hävdar att språk förutsätter tanke, men att även tanke förutsätter språk. Vidare påstår denna teori att språket påverkar tanken och ger en världsuppfattning till sina utövare.”

Skulle alltså ugandier uppfatta världen på ett annat sätt än mig på grund av att deras språkanvändning, och därmed tänkande, ser annorlunda ut än mitt? Tänk om det är så att ju fler språk man talar, desto mer av verkligheten kan man sätta ord på och ta in.
Helt plötsligt ter sig Språka på Serbokroatiska som en dörr till nya världar. Borde liksom lärt mig mer franska än: Excusez-moi pour être en retard!

Hur det än ligger till med förhållandet mellan ord och tanke, så kan man ju i alla fall känna det man inte har ord för. Som om det skulle vara mindre frustrerande …

Dagens länk: Babel Fish

Failure to communicate

- Could you drive me to the Swedish Embassy?

- Yes!

- Do you know the way?

- Yes!

[Efter en kvarts färd i okänd riktning.]

- Are you sure you know where the Embassy is?

- No.


Jo visst, det är klart att det är business, och att det ofta handlar om mat för dagen.
Men även om man bortser från fattigdomsaspekten finns där något annat. Något som gör att det upplevs som ytterst pinsamt att svara ”Nej”, eller ”Jag vet inte”, på en fråga.
Det handlar om värdighet. Det ses som ovärdigt att inte veta, och ugandierna är ett mycket värdigt folk.

Som sagt, man vill ju vara smart och ha koll på läget …

I brist därpå beundrad …

Det är läskigt hur nära sammankopplad självkänslan är med hur man presterar på jobbet. Det är väl därför som den där ”ny på jobbet-känslan” är så förhatlig.
För det tär på egot att vara den som ställer de dumma frågorna, att för femte gången behöva fråga vad den där förkortningen står för, att inte kunna sitt eget telefonnummer … Man vill ju vara smart och ha koll på läget.
Men värst är nog ändå skammen över att man liksom borde veta bättre. Veta bättre än att låta sitt värde och välbefinnande styras av vad man presterar, men nej då …

Men så helt plötsligt vänder det. Man börjar få överblick, man löser problem och känner sig nästan lite professionell. Storslaget! Icke desto mindre är ens nyvunna självkänsla byggd på prestation. Förrädiskt, javisst … men gott känns det!
Inte konstigt att folk blir utbrända.

The more or less Honourables …

Ugandierna gillar verkligen sina titlar. De senaste dagarna har jag bevittnat ett antal seminarium med parlamentariker från olika partier, och är man parlamentariker i Uganda så förväntar man sig att bli tilltalad Honourable. Har man dessutom skrivit en avhandling tilltalas man Honourable Doctor. Skulle man där utöver råka ha ett förflutet i det militära blir det riktigt kul… En av parlamentsledamöterna tituleras nämligen Honourable Colonel Doctor.
Inte undra på att mötena drar ut på tiden!

Långt ifrån alla ugandiska politiker är dock speciellt ärbara. Uganda är ett av världens mest korrumperade länder, vilket visserligen bidrar till att göra politik till en synnerligen lönsam sysselsättning, men utarmar landet totalt.

En helt klart mindre honourable politiker i Ugandas historia är Idi Amin. Även han hade en förkärlek till titlar. Eller, vad sägs om den här:

"His Excellency President for Life, Field Marshal Al Hadji Doctor Idi Amin, VC, DSO, MC, Lord of All the Beasts of the Earth and Fishes of the Sea, and Conqueror of the British Empire in Africa in General and Uganda in Particular."

Soft och balanserad kille, den där Idi.

Dagens blogg: Erina forever

Ful som stork

Efter moget övervägande har jag i dagarna utsett Ugandas fulaste djur. Länge låg babianen bra till för en för en förstaplacering, i synnerhet bakifrån, men konkurrens kom från oväntat håll. Från varenda trädtopp och lyktstolpe i Kampala hörs den skräna, den osedvanligt fula Maraboustorken. Lätt igenkännlig på att den i mätt tillstånd ser ut att ha pungen under hakan.

Inte undra på att Marabou bytte ut storkeländet mot ett M.

The white mans burden

I helgen besökte jag i Rwanda. Gröna böljande kullar, sjöar, vulkaner och gorillor.
Det var i detta paradisiska land som en miljon människor hackades ihjäl under tre månader 1994. En miljon människor … på tre månader! Man försöker förstå … Varför? Hur kom det sig att ingen ingrep? Vad sysslade FN med? Hur går man vidare, som drabbad, som förövare, som land?
Ondskan är väl alltid obegriplig, men den ter sig än svårare att fatta i ett land som på ytan ter sig så lugnt och vackert.

Det är bekvämt att se på folkmordet som ett krig mellan två etniska grupper, Hutu och Tutsi. Men motsättningarna mellan dessa grupper är, som så ofta när det gäller Afrikas mörka sidor, en konsekvens av kolonialismen: Godtyckligt dragna gränser, favoriserande av vissa etniska grupper, ekonomisk utsugning och förtryck. Redan 1926 införde belgarna etnisk registrering av hutuer och tutsier.

Och hur agerade då kyrkan mitt i detta helvete? En av de större kyrkorna i landet organiserade sina stift och församlingar efter etnisk uppdelning. Kyrkan fick folk engagerade på söndagarna, men misslyckades med att genomsyra etniska relationer och bringa försoning. Hur skapas en kyrka som förmår att stå emot den världsliga makten?

Dagens filmtips: Hotel Rwanda

De dimhöljda bergens gerillor

Jag var i norra Uganda för en tid sedan, i Gulu närmare bestämt. Det är här som Herrens Motståndsarmé (LRA) härjar. Denna gerillarörelse sprider skräck genom att plundra, kidnappa, våldta eller döda alla som kommer i dess väg. Norra Uganda är totalt förlamat av dess härjningar, då närmare två miljoner människor lever i så kallade IDP-camps (Internally Displaced Persons).

Dessa läger tillkom efter att regeringen beslutat att ingen längre fick bo kvar i sina byar. Detta bland annat för att göra det svårare för gerillan att rekrytera (läs: kidnappa). Förhållandena i dessa läger som ligger utefter vägarna är vidriga. Folk saknar mat, rent vatten och medicin, dessutom terroriseras de av den Ugandiska armén som är satt att beskydda dem. Maktlösheten och frustrationen är total!

Det enda som var komiskt med resan till Gulu var att se den osannolika mängden av NGO:s och hjälporganisationer som verkade där. När jag frågade om det fanns någon som samordnade deras verksamhet blev dock svaret: It’s like herding cats!

Dagens lästips: Uprooted and Forgotten: Impunity and Human Rights Abuses in Northern Uganda

Kroppskontakt

Det finns få saker som kan få en inbunden nordbo så ur balans som när någon bryter de sociala koder som rör kroppskontakt. Ta en sån enkel sak som ett handslag. Den västerländska normen säger: fast och bestämt, och definitivt inte längre än tre sekunder.

The African way is different! Det börjar som ett vanligt handslag, men sedan höjer båda personerna händerna och greppar runt varandras tummar, för att sedan avsluta med det vanliga handslaget. Very gangsta, indeed!
Ofta kan man bli stående ett helt samtal igenom hållande varandras händer, allt medan man förhör sig om hur det står till med den andres hälsa, familj och boskap. Att en man och en kvinna skulle göra det samma, eller offentligt vissa känslor för varandra är dock otänkbart.

Häromdagen fick jag en något ovan ömhetsbetygelse. Jag var ute och gick med en ugandisk man i fyrtioårsåldern som jag lärt känna här nere. Medan vi gick där och pratade började han liksom treva efter min hand. Jag ryckte liksom till instinktivt, men innan jag visste ordet av gick vi hand i hand nerför gatan. Alltmedan jag skyggt sneglade över axeln för att se om någon tittade konstigt på oss.

Rumble in the Jungle

I går var jag på mitt livs första boxningsgala. Med min nyvunna insikt i Afrikansk tidsuppfattning anlände jag, trots att jag är en utpräglad tidspessimist, två timmar efter utsatt tid och kände mig grymt afrikansk.

Jag köpte biljett vid ringside och slog mig ned. Lokalen badade i neonljus och ur de enorma högtalarna strömmade afrikansk pop, som konkurrerade med ljudet från 500 festglada ugandier. Efter cirka en timmes väntan gick strömmen, vilket inte tycktes bekymra de övriga åskådarna de minsta. Sedan följde ytterligare en timmes väntan i en nu kolsvart lokal. Ljuset kom åter och folk fortsatte umgås, dricka och äta kyckling.

Efter ytterligare en stund var det dags … för boxning? Nej, nej … dags för tal! Ugandier verkar ha en stor förkärlek för dessa, ju fler och ju längre, desto bättre! Då det fanns boxare från såväl Kenya, Tanzania, Zimbabwe och Uganda, innebar detta att tränare, ”promotors” och förbundsledare från respektive land måste komma till tals.
Efter många, långa och högtravande tal på en mängd olika språk, var det då äntligen dags … för nationalsånger. Dessa framfördes a capella av respektive lands boxare samt coach, inte en vers förbisågs. Mycket roande! När klockan började närma sig tolv saknades bara boxarna. Efter en stunds förvirring infann sig även dessa. Sedan följde fem fina matcher som alla slutade med TKO eller KO till Ugandas fördel.

Jag har uppenbarligen en del kvar att lära om Afrikansk tidsuppfattning. Jag skall faktiskt gå in för att komma för sent till något här nere. Det ter sig som en omöjlighet!

Dagens filmtips: When we were Kings

Som blågrå dyning …

Som av en slump sjöng Evert Taube i min iPod idag. Invitation till Bohuslän … jag blev nästan tårögd. Saker som man tar för givet hemma ter sig ovärderliga när man helt plötsligt inte kan njuta dem. Just nu ter sig Göteborg ganska avlägset. Livet här nere är grymt, men jag saknar mina vänner, havet, mitt favvo café Centro, Magasinsgatan, longboard i Slottskogen, min balkong (Lassie, enjoy).
Som alltid är det först när man inte har tillgång till något som man saknar det. Så, ni som har förmånen att få vandra i höstsolen på Vasagatan, eller sitta på trottoaren utanför Centro, Njut!

Dagen har tillbringats i en solstol, ätandes fruktsallad med ena foten i poolen. Så nej, det går ingen nöd på mig direkt. Blir bara lite sentimentalare utomlands.
Det är Taubes fel.

Hymns in the Temple of Consumption

Ur högtalarna i Kampalas varuhus strömmar lovsång. Det är en märklig känsla att shoppa till tonerna av ”All i need is You”. Men religionen genomsyrar hela samhället i Uganda, på gott och ont.

På söndagarna går folk man ur huse för att fira gudstjänst. Alla är finklädda och har en bibel under armen. När jag slår mig ner på ett café frågar servitrisen: ”And how was your Sunday service?”, som om det vore den naturligaste sak i världen att fråga. Ugandierna är ett gudfruktigt folk. Enligt statistiken är 33% katoliker, 33% protestanter, 16% muslimer och övriga ugandier uppges praktisera så kallade naturreligioner.

Voodoo, eller ”Juju”, som det kallas här nere, är mycket vanligt och en del av kulturen. Nyligen anklagades en minister för att ha konsulterat en häxdoktor för att nå politisk framgång. Detta trots att det i Ugandas konstitution finns en ”Witchcraft Act” som förbjuder ”häxkonster”. En häxdoktor uppges kunna råda bot på med det mesta: Alltifrån olycklig kärlek, sjukdom eller brist på pengar. Det är inte ovanligt att man oavsett om man kallar sig kristen eller muslim, emellanåt använder sig av Juju. För att vara på den säkra sidan, så att säga …

Själv höll jag nyligen på att bli utsatt för lite ”Juju”. Jag satt ensam på en restaurang och betjänades av en ovanligt ”framåt” servitris. Efter diverse påtvingat smalltalk frågade hon rakt på om hon inte kunde få mitt nummer. Jag lyckades ta mig ur det hela genom att mumla något om att jag inte skaffat ett abonnemang ännu. Då mitt bristande intresse för servitrisen tydligen framgick, frågade hon med uppfordrande röst: Don´t you like me? Eh ... jovars, du verkar ju vara trevlig, mumlade jag återigen. När det var dags att betala fick jag en lapp med hennes namn och nummer, samt ett litet tuggummi som jag uppmanades att stoppa i mig medan hon såg på. Jag avböjde med någon trött ursäkt, och hoppades innerligt att min telefon inte skulle ringa och avslöja min undanflykt.
Senare fick jag förklarat för mig ett tuggummit var en slags ”love potion”, ämnad att göra mig tokkär i servitrisen.
Inget vanligt Hubba Bubba således!

Lyckan kommer ...

Är du lycklig? Frågan ger mig rysningar. Vad menas? Dessutom får jag prestationsångest av den. För man bör ju vara lycklig, inte sant? Så vad svarar man? Eh … tja … man har ju mycket att vara tacksam över, eller kanske: Ja, Prozac är fantastiskt!

Hur relaterar föresten lycka till mening? Eller sanning, för den delen?
Om det är lycka man är ute efter är det väl en enkel sak börja knapra Prozac. Allt enligt devisen: Ignorance is bliss!

De stunder när jag är riktigt lycklig är oftast de stunder när jag glömmer, eller är omedveten om, mig själv (Jo visst, i den bemärkelsen är omedvetenhet lycka). Stunder när man får gå upp i något som är större än sig själv, typ ... ett gott samtal, havet, Miles Davis, etc. För det rör sig alltid om stunder, korta stunder.

Jag var föresten lycklig i morse (vilket alltså inte betyder att jag är olycklig nu).
Klockan var 07.15. Jag befann mig bak på en liten vespa, omgiven av Kampalas rusningstrafik. Fartvinden i håret, morgonsolen som värmde, doften av Afrika, på väg till träningslokalen.

Den som vill ha en mer vetenskaplig approach till lycka bör nog kolla in ”Journal of Happiness Studies”.

Lycka till!

Om världsförbättrare och boxning

Här formligen vimlar av olika NGO:s och världsförbättrarorganisationer, allt ifrån olika FN-organ till politiska institut och stiftelser. Dessa jobbar vanligen med att motverka AIDS eller korruption, alternativt att främja demokrati eller bergsgorillor.
Således finns det en hel del västerlänningar här nere som lever livets glada cocktail-dagar. Dessa ”muzungos” är lätt igenkännliga på att de bär shorts och flip-flops (något som Ugandierna betraktar med djup misstänksamhet) samt att de kör ”4-wheel-drive” (något som Ugandierna betraktar med avundsjuka).

Vad gör man annars i Kampala då? Om man tröttnat på att partaja med gräsrökande världsförbättrare, som klagar på att det är dålig service här nere, alltså… Det finns faktiskt en hel del att göra. Själv har jag precis hittat en liten sliten boxningsklubb som skryter med att de tränat upp några av Ugandas finaste fighters. För cirka 10 kronor får man en timmes privatlektion i denna ädla konst, som i det närmaste kan betraktas som landets nationalsport. Ali buma ye!!!

Kampala

Grönskan, värmen, lukten av bränt gräs, den röda jorden … Afrika.

Kampala är i jämförelse med Nairobi lugnare, grönare, vänligare och mindre kriminellt. Det politiska klimatet är emellertid minst lika komplext som det i Kenya. Detta inte minst beroende på Ugandas blodiga historia som följde efter självständigheten från britterna 1962. Minnena från Obote och Amin sitter djupt i folks minnen, och därmed längtan efter fred och politisk stabilitet. Våldet gör sig dock fortfarande påmint i norr där folket lever i ständig skräck för the Lords Resistance Army´s (LRA) attacker.

Ugandas nuvarande president Yoweri Museveni kom till makten 1986 (Under hans gerillakrigsdagar bodde hans familj faktiskt i Hjällbo). Han skapade det nu statsbärande partiet National Resistance Movement, vanligen kallat The Movement, som till att börja med var en gerillarörelse. En av hans första åtgärder var att förbjuda alla politiska partier. Denna åtgärd motiverades med att de politiska partierna underblåst de etniska motsättningarna i landet genom att de formerats efter etniska och religiösa särintressen. Politiska partier gavs på detta vis skulden för Ugandas blodiga historia. Istället införde Museveni ”The Movement”, som gjorde Uganda till en ”icke-partistat” (som dock i praktiken var en enpartistat), där alla medborgare blev medlemmar genom födseln. Som parlamentariker representerade man alltså inte ett parti, utan enbart sig själv.

Med bara sex månader kvar till president- och parlamentsval saknar dock så gott som samtliga partier ordentlig organisation och struktur. Kontakten mellan partiledningar och medlemmar på gräsrotsnivå är mycket dålig. Dessutom skakas flera oppositionspartier av inre stridigheter. Då man som parlamentariker tidigare bara representerat sig själv saknar majoriteten av alla parlamentariker erfarenhet av att representera ett parti inför ett val. Behovet av utbildning är således stort.

Tillsammans med KIC: s (min uppdragsgivare) samarbetspartner, National Democratic Institute (NDI), planerar jag därför nu seminarier för olika partigrupperingar i parlamentet. I korthet kommer dessa seminarier att innehålla utbildning i bland annat flerpartidemokrati, partiorganisation och mediastrategi.

More to come...