Claphaminstitutet och konservatismen

Under rubriken Etikens jordskred ojjar sig idag den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet i ännu en artikel över omoralen i Sverige; folk skiljer sig för ofta, folk önskar gifta sig med folk av fel kön, folk har för mycket oansvarigt sex, och så vidare.

Enligt Claphaminstitutets direktor, Tuve Skånberg, är tankesmedjan ett redskap för att placera den kristna tron och de kristna värderingarna mitt i det offentliga rummet. Mot bakgrund av hur denna ansats förhåller sig till vad Claphaminstitutet hittills publicerat, ställer jag mig tveksam till deras verksamhet.

Jag är självklart villig att instämma i kritiken mot den liberala ordning som fått kristendomen att underordna sig distinktioner som exempelvis privat vs. offentligt (även om det bör betonas att denna underordning i stora delar varit frivillig). Jag är därför sympatiskt inställd till ansatsen att göra kyrkan mer aktiv i det offentliga samtalet. Jag är dock djupt kritisk till vad jag uppfattar som en tendens till att särskilja ”kristna värderingar” från kristen tro.

Vad gäller ansatsen att placera den kristna tron i det offentliga rummet, så kan jag inte se att man ens försökt (prova till exempel att söka på Kristus eller Jesus på institutets blogg).
Vad gäller ansatsen att verka för kristna värderingarna i det offentliga rummet, så menar jag att Claphaminstitutets tolkning av "kristna värderingar" är i det närmste omöjlig att särskilja från konservatism.

Eller ännu mer spetsigt : Var i Claphaminstitutets artikelflod återfinns det genuint kristna? Jag menar, vilket av Claphaminstitutets debattinlägg skulle inte kunna ha signerats av valfri konservativ politisk sammanlutning? Var finns till exempel artiklarna om gömda flyktingars rätt till sjukvård, eller rätten till anhöriginvandring? Istället skriver man nästan enbart om vikten av att minska antalet skilsmässor och att motverka könsneutrala äktenskap.

Vad gäller skilsmässor så borde man kanske börja med att motverka skilsmässor i de egna församlingarna (och inte ens då tror jag inte att debattartiklar är rätt metod), och vad gäller könsneutrala äktenskap har jag svårt att se varför kristna skulle hetsa upp sig över att staten skulle sanktionera könsneutrala äktenskap (så länge staten inte försökte tvinga kyrkan att göra detsamma).

Det är obalansen i artikelutbudet som stör mig. För är det inte just på den, för det politiska etablissemanget så besynnerliga, blandning av höger- och vänsterfrågor som det kristna samhällsengagemanget känns igen. I linje med detta tror jag att den som försöker ta Jesus ord på allvar sannolikt stundtals kommer att uppfattas som konservativ och ibland som socialist. Claphaminstitutet avslöjar sig genom att aldrig riskera att uppfattas som det senare. Därmed blir Claphaminstitutet ännu ett exempel på att kristna värderingar skilda från Kristus stelnar till värdekonservatism.

Bilden ovan är Claphaminstitutets så kallade ”tag cloud”. En funktion som genom att ställa storleken på ämnesrubrikerna i relation till dess frekvens på bloggen ger läsaren en hint om vad som ligger Claphaminstitutets artikelförfattare närmast om hjärtat.
Jag önskar att Claphaminstitutets ”tag-cloud” skulle kompletteras med följande ämnen: Nåd, Barmhärtighet, Omsorg om den svage, Jesus.

---

Publicerad i Dagen 9/9.

Om längtan efter allvar

Therese Bohman läser Ann Heberleins uppgörelse med Svenska kyrkan, och funderar:

Allt hänger ihop va? Diskussionen om högt och lågt, allvar och trams, den akademiska poesin, den spexiga kyrkan? Vi ser en förflyttning av allvaret? De stora frågorna? Var finns de nu? Om de inte finns i poesin och inte i kyrkan? Och definitivt inte på kultursidorna. Vad gör man? Läser böcker istället för dagstidningar? Ja. Försonas med det faktum att det känns hundra gånger mer givande att fundera på Julie Christies kappa än att läsa en svensk diktsamling? Ja. Går i kloster? Lite drastiskt kanske. Men rätt tilltalande tanke. Betydligt mer tilltalande än att diskutera den samtida poesins subversiva praktik och belysande av normativa syntaxer.

Carl Erland Andersson tycks i dagens GP vara inne på samma linje (i en artikel som jag nog kommer återkomma till):

I dag medför blandningen av högt och lågt inom kulturen sällan konflikter och motsättningar, utan tvärtom främst en homogenisering, att - under hojt om mångfald - behandla allt som absolut likt, det vill säga alla kulturella uttryck blir medelmåttiga - relativt bra eller relativt dåliga. Och det är de följsamma medlöparna, som Alex Schulman och Fredrik Virtanen, som är detta skeendes mest betydande ideologer, inte mer kritiska kommentatorer som Karolina Ramqvist eller Fredrik Strage.

Huruvida Ramqvist och Strage förtjänar att tas som exempel på samtidskritiska kommentatorer kan man ju diskutera (men att just dessa framhålls understyrker ju liksom bristen än tydligare, var finns det kulturkritiska samtalet??).
Med Ann Herberleines ord:

Jag vill också höra om kärleken, godheten, glädjen, nåden, barmhärtigheten och förlåtelsen. Det där som också finns i människors liv, då och då. Jag vill höra talas om det på allvar. På riktigt. Så att det känns. Inte något banalt Bamseprat om att vara snäll och kramas. Jag vill framför allt höra om Gud. Jag vill bli tagen på allvar, som en tänkande och kännande människa.

Amen!

Åsna, Elefant, eller kanske Lamm?

Det fanns en tid när evangelikala kristna i USA undantagslöst förväntades rösta republikanskt. Den tiden är förbi. Tack vara idogt lobbyarbete från den så kallade evangelikala vänstern, är kristna inte längre att betrakta som givet röstboskap åt repulikanerna. Allt enligt Jim Wallis bekanta devis: God is not a republican, nor a democrat.

Obamas retorik genljuder av hopp, andlighet, gemenskap och social rättvisa, och då är det kanske inte så konstigt att många kristna attraheras. Det är förvisso glädjande att kristna i allt mindre omfattning ser sig som självklart tillhörande repulikanerna. Men, frågar sig Halden på Inhabitatio Dei i ett grymt intressant inlägg, är detta faktum, sett ur ett kristet perspektiv egentligen någon större skillnad mot att kristna nu ser sig som tillhörande rebublikanerna ELLER demokraterna. Är inte det verkliga problemet att kristna i så stor utsträckning låter sina politiska visioner begränsas till de politiska partiernas agendor, oavsett vilket parti det må vara.

"Evangelical identity, at least in the U.S. is so utterly determined by the American political imagination and the capitalist economy which grounds it, that it is unable to express or realize itself except through the political-economic architecture of America, regardless of what political subdivision it finds itself in."

När vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det allt för ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären, och vad som är möjligt.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Om farorna med detta skriver Halden:

"Insofar as we allow the promisory imagination of the gospel of Christ to be circumscribed by the political logic of the earthly city we are failing to truly embody our theopolitical calling as the ekklesia of of the triune God. And in so failing we become simply another branded commodity to be bought, sold, and fetishized in the ubiquitous market of global captitalism."

Så, när Obama säger saker som:

"We are the hope of the future; the answer to the cynics who tell us our house must stand divided; that we cannot come together; that we cannot remake this world as it should be. Because we know what we have seen and what we believe - that what began as a whisper has now swelled to a chorus that cannot be ignored; that will not be deterred; that will ring out across this land as a hymn that will heal this nation, repair this world, and make this time different than all the rest - Yes. We. Can. "

... så bör man komma ihåg att det inte är en värld utan Pentagon han pratar om. Givetvis bör man även fundera kring till vad (eller vem) som vårt hopp egentligen står till.

William Cavanaughs återkommande tes om att "politics is a practice of the imagination", känns aktuellare än någonsin.

Who´s your Commander in Chief?

Den allt intensivare amerikanska presidentvalskampanjen fascinerar. Jag finner mig dock allt oftare svajande mellan två olika förhållningsätt till valet.

Å ena sidan är det svårt att blunda för att världen i många avseenden sannolikt skulle varit en behagligare plats om det där valet i Florida för 8 år sedan fått en annan utgång. Således är en president som säger sig vilja främja fred och internationellt sammarbete naturligtvis att föredra framför en krigshetsande isolationist.

Å andra sidan har jag inga illusioner om att det kommer att ske några omvälvande förändringar i världen, oavsett vem som blir president. Hur mycket mer sympatisk Obama än framstår i jämförelse med McCain (eller Bush för den delen) så är det inte till honom som mitt hopp om en bättre värld står. I teologisk bemärkelse kommer världen fortsätta att vara värld, oavsett vem som flyttar in i Vita Huset.

Vem som vinner valet?
Låt mig citera Cold Lazarus:

"It´s a no brainer. . .the Average Joe ska rösta i november. . . ett val mellan en young black man with a Muslim-sounding name, med en mamma i Kenya och syskon från Indonesien eller en white war-hero with an American-sounding name, en son i Irak och vacker fru. . ."

Sad, but probably true!

Är det gudomligt att fela?

Att fela är mänskligt, att förlåta gudomligt, säger ordspråket. I ett ärligt och hoppingivande inlägg från Poser or Prophet, ställs dock frågan om det inte i någon mening kan vara gudomligt att misslyckas.

With a great deal of hesitation, could we not also argue that the history of God's engagement with creation, is also an history of failure?

Let's sketch out some of the broader points:
(1) God creates a good and pleasing world and places the man and the woman in a good place... but this fails to work as intended, the man and the woman are expelled from the garden, and death enters the world;
(2) therefore, God becomes tired of watching death develop into murder and rapacious living and so he tries to start anew -- flooding the world, so that only one righteous man, and his family, survive... but this fails as this man, Noah, goes astray, and once again things begin to fall apart;
(3) thus, noting that 'final solutions' don't end up being so final, God decides to choose another two people -- Abraham and Sarah -- to parent a nation that is called to be a blessing to all the other nations of the world... but this also fails as this nation, Israel, goes astray and, rather then serving others, seeks to become like the others in power and domination;
(4) therefore, running out of options, God chooses to become flesh and become a member of this nation, so that their destiny can be fulfilled, and so that a new people, possessed by God's own Spirit, can go forth and be agents of new creation in the world... but this Spirit-empowered people also ends up losing its way. And we find ourselves where we are today.

What is the history of God's engagement with the world? Try again. Fail again. Fail better. So, given that humanity is created in the image of God, perhaps this means that it is in our failing that we are most like God. What is our calling as Christians? Try again. Fail again. Fail better.

Huruvida det är gudomligt att misslyckas misstänker jag har en hel del att göra med vad det är vi strävar efter. Om det är Imitatio Dei som är vårt mål, så borde väl kanske inte misslyckandet överraska. Men att inte ge upp, utan fortsätta sträva, är utan tvekan gudomligt.

Mixed bag

William Cavanaughs nya bok heter Beeing Consumed: Economics and Christian Desire, och anlägger ett teologiskt perspektiv på globaliseringen, marknaden och konsumtionen. Indiefaith bistår med intressant recension.

*

James K.A. Smith låter meddela att han just avslutat arbetet med en ny bok med titeln Desiring the Kingdom. Att döma av innehållsförteckningen och stycken som det nedan, ser det grymt intressant ut.

I argue that Christian discipleship is a matter of formation, not mere information--and that "Christian" education should be fundamentally a matter of shaping our love, our desire, to be oriented to the shape of the kingdom of God. And such formation happens not primarily via the heady, cognitive "lectures" (whether in our Protestant sermon factories or our Christian college classrooms) but through embodied practices that seep into our imagination and get hold of our gut, our heart, our kardia.

Den som inte orkar vänta tills våren 2009 för att få läsa något av Jamie, kan ju alltid förhandsbeställa antologin After Modernity?: Secularity, Globalization, and the Re-enchantment of the World som släpps i dagarna.

*

Nu finns en passande Facebook-grupp för den som tröttnat på privatandlighet: I am religious but not spiritual. En grupp för de som tvärtemot tidsandan hävdar att "The most important thing in life is to have an institutional relationship with God".

*

Till sist .... Det har kommit till min kännedom att Stanley Hauerwas meddelat att han kommer rösta på Barack Obama. That kinda settles the deal for me :)

The American Heresy

Hittade nedanstående intressanta kommentar till denna First Things-artikel om de mainline-protestantiska samfundens död i USA.

The people who read Joel Osteen and Joyce Meyer and The Prayer of Jabez may be more politically conservative then the people who read A Wing and a Prayer, and read certain passages of Genesis and Leviticus more literally, but the theology they're imbibing is roughly the same sort of therapeutic mush. Indeed, the big difference between the prosperity gospel that Osteen and his ilk are peddling and Schori's liberal Episcopalianism has less to do with any theological principle and more to do with what aspect of American life they want God to validate. And this difference, I suspect, has a great deal to do with social class. Osteen and Co.'s God wants us to pursue financial fulfillment because they're largely preaching to entrepreneurial, upwardly-mobile members of the middle class, whereas Schori's God wants us to pursue a more personal fulfillment - sexually, emotionally, philanthropically - because she's preaching to a demographic that, financially speaking, has already got it made. (Which, in turn, is why it isn't a surprise that as American evangelicals grow more prosperous, they're starting to discover their God's Dag Hammarskjöld side as well.)

Gud bevare oss från det terapeutiska evangeliet!

Drömmen om den universella människan

Idag svarar två socialdemokrater på Joel Halldorfs tidigare debattinlägg i GP om religion och ideologi. Repliken, som fokuserar på friskolor, tydliggör en del intressanta skillnader i synsätt på samhället. Inte minst genom meningar som dessa:

"Målet är ett sammanhållet samhälle ..."

"Skolan utgör grunden för det gemensamma och jämlika samhället."

"Allt det som borde vara gemensamt; skolan, välfärden, kulturen, jämlikheten som gemensamt samhällsprojekt, har individualiserats."

"Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor kan välja bort det gemensamma?"

Milt uttryckt så undrar man ju hur artikelförfattarna ser på förhållandet mellan ett "gemensamt" eller "sammanhållet" samhälle å ena sidan, och ett samhälle präglat av mångfald, å den andra? För inte argumenterar de väl på allvar för EN gemensam kultur?!?

I repliken odlas vidare myten om staten och skolan som garanter för det neutrala och upplysta sammhället. Ett samhälle där varje partikularitet eller avvikelse från den förment svenska enhetskulturen ses som potentiellt hotande lojaliteter mot staten.
Som om "enhetskultur" vore ett villkor för gemenskap?

Douglas Brommesson uttryckte det väl i en debattartikel i Dagen för en tid sedan:

Det är samtidigt viktigt att konstatera att det finns alternativ till försöket att bygga ett nytt enhetssamhälle på sekularismens grund där offentliga religiösa uttryck portförbjuds. Ett sådant alternativ är en pluralistisk samhällsgemenskap där lika rättigheter för alla medborgare och en icke-konfessionell myndighetsutövning kombineras med ett stort mått av frihet att uttrycka sin tro och att låta tron synas i den offentliga sfären.

I en pluralistisk samhällsgemenskap blir rätten att uttrycka religiösa uppfattningar en hörnsten så länge andra människors rättigheter inte kränks. Här blir en grundläggande skillnad mellan den pluralistiska samhällsordningen och sekularismens samhällsordning den mellan positiva och negativa friheter. Eller med andra ord skillnaden mellan frihet till något och frihet från något. Pluralister värnar friheten till religion, medan sekularisten värnar frihet från religion.

Vi tar det igen: Det bara finns partikulara samhällen, kulturer och samtal, och neutraliteten är en myt!

Ser med spänning fram emot Joels svar!

A Secular Age

Längst fram i raden av olästa eller blott påbörjade böcker som blänger på mig från bokhyllan, står Charles Taylors niohundrasidorsepos om sekulariseringen; A Secular Age. Om detta påmindes jag av Göteborgs-Postens kulturbilaga som bjöd på en recension.

Jag fastnade för stycket nedan, som jag tycker visar på en intressant effekt av att leva i en så kallad sekulariserad tid.

När vi försöker artikulera våra känslor om vad som är viktigt och värdefullt i våra liv blir det ofta uppenbart hur lätt vi tar till distinktioner samt refererar till värden som ligger utanför den immanenta sfären. Konsekvensen blir en frustrerad upplevelse; vi försöker uttrycka vad vi känner, men klarar sedan inte av att tro på oss själva. Frågan "är det verkligen allt jag kan hoppas på?" lämnas därför obesvarad eftersom vi inte vågar lita på våra egna intuitioner.

Om Batman och kyrkan

Den senaste Batman-filmen, The Dark Knight, behandlar Ondskan och svårigheterna med att vara en "moral man in an immoral society", på ett intressant sätt.

Jokern (brilliant spelad av Heath Ledger) är visserligen underhållande i all sin galenskap, men just det faktum att han är helt igenom galen gör att Jokern saknar komplexitet. Komplexiteten återfinns istället i Batman som brottas med hur han kan undvika att bli likt de som han bekämpar. Eller, som en av filmens karaktärer uttrycker det, "You either die a hero, or live to become the villain" (Batman avlyssnar i god FRA-anda till exempel varenda telefon i hela Gotham).

Själv funderade jag mest på kyrkans roll i en fallen värld. Hur kan kyrkan vara en annorlunda gemenskap som vittnar om att en annan värld är möjlig, utan att i rädsla för att korrumperas, isolera sig från den värld som Kristus älskade till döds. Eller, hur kan kyrkan arbeta för fred och rättvisa i världen, utan att frestas till använda sig av världens effektiva metoder av "might and power" för att uppnå sina mål?

Ytterst blir väl frågan: If evil must be done to preserve order, is that order worth preserving?

För en lysande utläggning om The Dark Night (i form av teologi-statsvetenskap-kulturkritik), läs Dans blogpost om America: Our 'Dark Knight'? Watching Batman with Zizek.

Dagens Lesslie

"I'm neither an optimist nor a pessimist. Jesus Christ is risen from the dead."

- Lesslie Newbigin

Sense and sensibility - Descartes vs. Augustine

Missa for allt i varlden inte James K.A. Smiths gastspel pa Azuza remixed dar han drar paralleller mellan en postmodern kritik av moderniteten och en klassisk kristen syn pa kroppen:

... the postmodern critique of Enlightenment dualism echoes what, in the Christian tradition, we might describe as creational or incarnational affirmation of embodiment and materiality. Rather than the thin, reductionistic picture of the human person bequeathed to us by modernity, postmodernity appreciates the "thickness" of being human—that essential to being-human is being-in-the-world, inhabiting a material environment as a body (not just in a body).
[...]
Because the goodness of embodiment is consistently affirmed and re-affirmed in the narrative arc of Scripture, we ought to also take seriously the features of being embodied (race, gender, geography, history), as well as those ways of being-in-the-world that are unique to embodied creatures: the world of the arts, for instance, which requires ears to hear, eyes to see, hands to touch, bodies to dance.

Dagens Yoder

There is no 'public' that is not just another particular province.

- John Howard Yoder

Om översattning och sekterism

En av mina favvobloggar, Inhabitatio Dei, har ett intressant inlagg om sekterism. Las det, och missa inte kommentarerna!

I inlagget aterfinns bland annat en referens till nedanstaende MacIntyre-citat som fortjanar att aterges i sin helhet:

“We can see the harsh dilemma of a would-be contemporary theology:
[1] The theologian begins from orthodoxy, but the orthodoxy which has been learnt from Kirkegaard and Barth becomes too easily a closed circle, in which believer speaks only to believer, in which all human content is concealed.
[2] Turning aside from this arid in-group theology, the most perceptive theologians wish to translate what they have to say to an atheistic world. But they are doomed to one of two failures.
Either [a] they succeed in their translation: in which case what they find themselves saying has been turned into the atheism of their hearers.
Or [b] they fail in their translation: in which case no one hears what they have to say but themselves.”

Alasdair Macintyre, "God and the Theologians", published in Against the Self-Images of the Age, University of Notre Dame Press: Notre Dame, Indiana, 1978, pp. 12-26.

Halldorf jr om det sekulara

Joel Halldorf utmanar forestallningen om att det sekulara ar neutralt:

Det sekulära perspektivet är inte förfördelat, det dominerar redan. Men genom att hävda att det sekulära är "neutralt" ignorerar dessa debattörer denna sin dominans. Man försöker i stället stärka sitt grepp - det blir konsekvensen - genom att tvinga etniska och religiösa grupper att motivera sina kulturella uttryck i tävlan med en uppsjö av uttryck för den svenska, sekulära kulturen.

Sannolikt det forsta radikalortodoxt influerade inlagget i liberala GP.
I like!

Predikanter vs. politiker

Den kanske grinigaste representanten for den amerikanska kristna högern, James Dobson, anklagade nyligen Barack Obama för att förvränga Bibelns budskap. Dobson hade grävt fram ett tal som Obama höll 2006, och som problematiserade relationen mellan religion och politik. Dobson hetsade bland annat upp sig over en i min mening hogst relevant fragestallning som denna:

Which passages of Scripture should guide our public policy? Should we go with Leviticus, which suggests slavery is ok and that eating shellfish is abomination? How about Deuteronomy, which suggests stoning your child if he strays from the faith? Or should we just stick to the Sermon on the Mount - a passage that is so radical that it's doubtful that our own Defense Department would survive its application?

Ack vad jag hoppas pa att Obama, om han blev Commander in chief, skulle halla sig tilll Bergspredikan. Vagar man hoppas pa Amish for Homeland security?

Om senator John McCains forhallande till religion har det talats betydligt mindre, tills nu.
I senaste numret av The Rolling Stone magazine finns en nagot mindre smickrande artikel om McCain som bland annat avslojar hans bojelse for framgangsteologer. McCain skall vid ett politiskt mote i Nashville ha ombetts att namge en forfattare som inspirerat honom, och ha svarat: Joel Osteen.

Joel Osteen leder USA:s storsta mega-church och predikar en sorts blandning mellan personlig utveckling och framgangsteologi . Osteen har visserligen kritiserats for avsaknad av teologisk skolning (han har overhuvudtaget inte studerat teologi), men har passande nog for en TV-evangelist en Bachelor i tv-produktion. Nagot haltande kan Osteen beskrivas som en blandning mellan 80-talets Ulf Ekman; en predikant som utlovar rikedom och halsa som en naturlig konsekvens av ett kristet liv, och Kay Pollak; en handelsresande i nyandlig managementpsykologi.

Det ar alltsa nagot overaskande att McCain valjer att framhalla Osteen, denne bilhandlare i religion, som den forfattare som inspirerat honom mest.

...och Rolling Stone-journalisten skriver:

Standing at the meeting, I didn't write Osteen's name down in my notebook —apparently because my brain refused on some level to accept that McCain had actually said it. Of all the vile, fake, lying-ass, money-grubbing shyster scumbags on the face of this planet, there is perhaps none more loathsome than Osteen, a human haircut with plastic baseball-size teeth who has made a fortune selling the appalling only-in-America idea that terrestrial greed is actually a form of Christian devotion. "God wants us to prosper financially, to have plenty of money, to fulfill the destiny He has laid out for us," Osteen once wrote. This is the revolting, snake-oil-selling dickhead that John McCain actually chose to pimp as number one on his list of inspirational authors. So much for "go, sell everything you have and give to the poor," and all that other hippie crap from the New Testament.

Tradition vs. Traditionalism

"Tradition is the living faith of dead people to which we must add our chapter while we have the gift of life. Traditionalism is the dead faith of living people who fear that if anything changes, the whole enterprise will crumble."

- Jaroslav Pelikan

Världen behöver människor som inte är till salu

"Kanske den elegant påpälsade Gorbatjov sitter som en naken spegel av denna världens ledarskap: förälskade i sitt eget varumärke, ständigt på jakt efter bekräftelse, lättköpta för alla makter med tillräckliga finansiella muskler. Och fullständiga analfabeter i det verkliga ledarskapets berättelse: integritet, omutlighet, ödmjukhet."

Läs Magnus Malms krönika i Dagen.

Förutseende övervakning

"Allt handlar om att förutspå skeenden, om sannolikheter. FRA-frågan handlar inte om 1984, den handlar om Minority Report."

Karl Palmås uppdaterar referenserna till FRA-eländet.

Bra om elitism

"För bakom detta ligger en ovilja att inse att kvalitet kräver tid och ansträngning. Detta gäller på alla områden i livet: tankearbete, konstnärligt skapande eller hantverkande. Det tar tid att göra väl, och ibland tar det också tid att lära sig uppskatta kvalitet. Men vi kräver istället att vi ska ha rätt att höras ”på samma villkor” som den som ägnat ett liv åt att fördjupa sig på något område."

Läs Joels intressanta inlägg om elitism och demokrati!

Om tro & förnuft på ett nytt sätt

While we rejoice in the new possibilities open to humanity, we also see the dangers arising from these possibilities and we must ask ourselves how we can overcome them. We will succeed in doing so only if reason and faith come together in a new way, if we overcome the self-imposed limitation of reason to the empirically falsifiable, and if we once more disclose its vast horizons. . .

Only thus do we become capable of that genuine dialogue of cultures and religions so urgently needed today. . . . A reason which is deaf to the divine and which relegates religion into the realm of subcultures is incapable of entering into the dialogue of cultures.

—Påve Benedict XVI, Regensburg, September 2006

Gamla falska dikotomier som den mellan tro och förnuft börja sakta, sakta ge vika. Konferenser såsom denna är glädjande tecken på att det våras! Njut av talarlistan!

Evangelium enligt Nouwen

Lyssna till Henri Nouwens underbara utläggning om evangeliets kärna!

Trohet till vems kungarike?

På tal om identitet och lojalitet ...
Det rapporteras i media om en brittisk regeringsrapport på temat medborgarskap, som bland annat föreslår att skolelever skall svära trohetssed till drottning och fosterland.

Mannen bakom rapporten, Lord Goldsmith, säger:
"Certainly there isn't a crisis of national identity, but the research does tend to show there's been a diminution in national pride, in this sense of belonging."

Simon Barrow på den anabaptistiska tankesmedjan Ekklesia förklarar nedan varför han som kristen motsätter sig Lord Goldsmiths förslag. Läs (i sin helhet) och njut:

"... as a Christian, my primary loyalty is established and defined for me by the rite of baptism, through which I am joined to a new kind of community: one forged on the basis of the suffering solidarity embodied in the crucifixion of Christ and in the gift of risen life beyond-all-limits. This community holds out a vision of restored relationships created by the imagio Dei - which, in essence, means that no human institution or formation (no race, class, gender, or state, say) should compromise the freedom and equality made available to all people through their origin and destiny in God."

(...)

"I certainly don't expect the state to support, privilege or subsidize my Christian commitment, but I am equally clear that my final loyalty is not to any state, and that if a government (or corporation or political movement) acts unjustly, wages war indiscriminately or seeks to get me to kill in its name, I am bound to say "no".

Den liberala nationalstaten, som ju betecknas som sekulär, har dock alltid krävt sina offer till nationalismens altare. Nationalistiska riter i form av hymner, flaggor och militärparader är några exempel på sådana offer. Att svära trohetsed är ytterligare ett.

God damn America?

Senator Obama har hamnat i blåsväder sedan hans pastor sedan 20 år tillbaka, Rev. Jeremiah Wright i Trinity United Church of Christ in Chicago, uppmärksammats för ett par (i USA) kontroversiella uttalanden.

Han lär bland annat ha sagt att svarta amerikaner borde sjunga God Damn America, istället för God bless America:

"The government gives them the drugs, builds bigger prisons, passes a three-strike law and then wants us to sing 'God Bless America.' No, no, no, God damn America, that's in the Bible for killing innocent people," he said in a 2003 sermon. "God damn America for treating our citizens as less than human. God damn America for as long as she acts like she is God and she is supreme."

Om detta uttalande finns det ju en hel del att säga. Jag finner dock Obamas egna ord om uppståndelsen där han tar avstånd från Rev. Wrights uttalanden, intressantare:

"I categorically denounce any statement that disparages our great country or serves to divide us from our allies."

Ett tydligare exempel på konflikten mellan nationalism och kristen tro får man leta efter. Med ett sådant uttalande bekänner ju Obama i någon mening färg, och visar var hans verkliga identitet och lojalitet ligger. Obama säger sig alltså kategoriskt fördöma varje uttalande som nedvärderar USA. Ouch! Som jag ser det säger ett sådant uttalande dessvärre en hel del om djupet i den kristna identiteten.

Men även Rev. Jeremiah Wrights uttalanden väcker ju en del frågor om vilken som är hans primära identitet, den som svart, eller den som kristen.

På församlingens websida kan man läsa:
"We are a congregation which is Unashamedly Black and Unapologetically Christian... Our roots in the Black religious experience and tradition are deep, lasting and permanent. We are an African people, and remain "true to our native land," the mother continent, the cradle of civilization."

Ur ett kristet perspektiv måste väl frågan bli vad som avses med deras "true to our native land", eller med andra ord, hur Guds rike förhåller sig till Afrika?

Detta kan kanske för någon tyckas som ordmärkeri eller blott semantik, men uttalanden som att "the United States of America is and always will be the last best hope on Earth", måste ses som oförenliga med kristen tro.

Jag tror att vi som är kristna behöver hjälpa varandra att peka ut var våra gentemot Kristus konkurrerande lojaliteter ligger, och samtala om kring vad vi bygger vår identitet.

Dagens bibelord tas från Galaterbrevet 3:28:

"Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus."

Dagens videotips

Se N.T Wright reda ut begreppen kring livet efter detta i ett inslag i ABC Nightline.

Först kränkt vinner

Missa för allt i världen inte Maciej Zarembas intressanta artikelserie i DN "Först kränkt vinner" (här, här och här). Zaremba begrundar i texterna en av vår tids favoritsysselsättningar, nämligen den att vara kränkt. I texten citeras en för mig okänd lundateolog; Ann Heberlein:

"Om konsten att ta ansvar" beskriver teologen Ann Haberlein kränktheten som en massflykt från vuxenheten. Hon ser allt fler skylla sina motgångar och felsteg på taskiga föräldrar, droger och rasistiska strukturer. Det är människor som vägrar ta konsekvenserna av sina egna handlingar, och som inte vill ta ansvar, menar hon."

(...)

"Det är inte meningen att man skall svara, säger lundateologen Ann Haberlein. "Du har kränkt mig" är en conversation stopper, en replik som inte vill ha svar, men vill dra sig undan sakfrågan. Den kränkta dumpar sin känsla i vårt knä för att vi skall begrunda vår skuld - han själv har ingen del i saken och inget ansvar. Framförallt vill han inte höra att det "inte var meningen". "

Kanske är det så att den myckna kränktheten är ett naturligt symptom på att vi lever i en narcissistisk kultur, där det som inte bekräftar mig uppfattas som just kränkande?

Slut på harpspelandet

Läs Times intervju med N.T Wright som rör pop-kristendomens vanföreställningar om himlen och livet efter detta.

"Never at any point do the Gospels or Paul say Jesus has been raised, therefore we are we are all going to heaven. They all say, Jesus is raised, therefore the new creation has begun, and we have a job to do."
(...)
"What the New Testament really says is God wants you to be a renewed human being helping him to renew his creation, and his resurrection was the opening bell. And when he returns to fulfil the plan, you won't be going up there to him, he'll be coming down here."

Således goda nyheter för alla oss som inte direkt attraherades av tanken att sitta på ett moln och spela harpa i evigheten!

Att känna sin publik är A och O

Att sända de rätta signalerna till den kristna högern är enligt de flesta bedömare en nyckel till att bli en framgångsrik presidentkandidat i den amerikanska valrörelsen. Dessa signaler består vanligen i talet om "values" samt av referenser till "a higher beeing". Att dessutom smycka sina tal med bibelreferenser har, i varje fall för före detta pastorn och Arkansasguvernören Mike Huckabee , varit ett sätt att sända dessa så viktiga signaler.

Men det handlar om en balansakt. Uttrycker man sig alltför ohämmat "kristet" riskerar man naturligtvis att skrämma bort "sekulära" väljare. Vaga bibelreferenser har därför av vissa bedömare uppfattats som ett sätt att kommunicera med kristna väljargrupper, utan att för den sakens skull avskräcka andra väljare.

Frågan är dock hur effektiv denna metod är. För enligt en artikel i NPR tycks till och med de evangelikala väljarna ha så bristfälliga bibelkunskaper att Huckabee's bibelallusioner går dem förbi:

"Half of Americans can't name any of the four Gospels, and that includes the Christians," Prothero says. "And half don't know that Genesis is the first book of the Bible. Those are much easier questions than things like, you know, 'What's the loaves and the fishes story?'"
(...)
"You could imagine that ... this is his secret code way that he could speak to evangelicals without alienating more secular people," Prothero says. "But the faulty part of that strategy is the evangelicals don't even necessarily know these stories."

Mot bakgrund av citaten ovan kan man ju fundera över farorna med att fråga sig: WWJD?

Via: Coldlazarus

Om identitet och lojalitet

Den angelikanske ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, har i en föreläsning nyligen öppnat upp för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Storbritannien. Detta har inte oväntat orsakat stor uppmärksamhet. Så även i Sverige (här och här och här).

Att döma av krigsrubrikerna och de uppskruvade tonläget tycks det vara få som bemödat sig med att läsa (föreläsningen i sin helhet) eller lyssna på vad Williams egentligen sa, eller mot vilken bakgrund han sa vad han sa.

Nedan följer ett utdrag som kanske bidrar till att sätta in sharia-diskussionen i sitt sammanhang:

"The danger arises not only when there is an assumption on the religious side that membership of the community (belonging to the umma or the Church or whatever) is the only significant category, so that participation in other kinds of socio-political arrangement is a kind of betrayal. It also occurs when secular government assumes a monopoly in terms of defining public and political identity.

There is a position – not at all unfamiliar in contemporary discussion – which says that to be a citizen is essentially and simply to be under the rule of the uniform law of a sovereign state, in such a way that any other relations, commitments or protocols of behaviour belong exclusively to the realm of the private and of individual choice. As I have maintained in several other contexts, this is a very unsatisfactory account of political reality in modern societies; but it is also a problematic basis for thinking of the legal category of citizenship and the nature of human interdependence."

Som jag tolkar Williams måste talet om "religiös lagstiftning" förstås mot bakgrund av enhetssamhällets upplösning och de utmaningar som pluralismen ställer den liberala demokratin inför; Hur kan vi leva tillsammans trots våra olikheter? Kanske blir det som Rowans förmodar i längden oundviktligt att i någon bemärkelse införa "religiös lagstiftning".

I ett läsvärt inlägg funderar James K.A. Smith i eftertänksam stil över uppståndelsen kring Williams föreläsning, och kokar ner det hela till:

"The challenge is simply this: what are we to do when individuals, and whole communities, find their identity in an allegiance that in some significant way exceeds their allegiance to a particular nation-state? Or what are we to do when the nation-state demands that it trump all other allegiances?"

För den som kan svara på den frågan kommer det sannolikt att instiftas ett nobelpris i politisk filosofi.

Wright is right

"Our task in the present is to live as resurrection people in between Easter and the final day, with our Christian life, corporate and individual, in both worship and mission, as a sign of the first and a foretaste of the second."

-N.T. Wright i Suprised by Hope

I väntan på en ny St. Benedict

"In an era in which televangelists and megachurches dominate the face of American evangelicalism, offering a version of Christianity inflected by populist aesthetics and the gospel of prosperity, the rise of the New Monastics suggests that mainstream worship is leaving some people cold. Already, they are transforming evangelical religious life in surprising ways. They are post-Protestants, breaking old liturgical and theological taboos by borrowing liberally from Catholic traditions of monastic prayer, looking to St. Francis instead of Jerry Falwell for their social values, and stocking their bookshelves with the writings of medieval mystics rather than the latest from televangelist Joel Osteen."

Citatet ovan kommer från en intressant artikel i Boston Globe om fenomenet New Monasticism.

Håkan Arenius sätter i dagens Dagen ord på något av det som kan ligga bakom att allt fler kristna tycks attraherade av denna typ av alternativa gemenskaper:

"Väckelsefolkets individualism har gjort efterföljelsen till en privatsak, och kommuniteten svarar på ropet efter fostrande och stödjande gemenskaper som gör kyrkan synlig i världen. "

Professor Balthasar

Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular.

- Hans Urs von Balthasar

Sneak peak

För er som inte orkar vänta på N.T Wrights emotsedda Suprised by Hope: Rethinking Heaven, Resurrection, and the Mission of the Church, finns det små förhandsreferat att tillgå här och här.

Två intressanta boksläpp att se fram emot under 08

N.T Wright reder ut begreppen kring himmel, uppståndelse och kyrkans uppdrag i Suprised by Hope: Rethinking Heaven, Resurrection, and the Mission of the Church











I Jesus for President: Politics for Ordinary Radicals mejslar Shane Claiborne ut en annorlunda politik som gestaltar den kristna berättelsen mitt i vardagen.

Om Bjärkafenomenet

Anabaptistkramaren och bloggaren Jonas Lundström gör, bland annat med anledning av tidningen Dagens uppmärksammande av Ökenfäder i pingstmiljö, en liten analys av "Bjärka-fenomenet", dvs rörelsen som uppstått kring Bjärka Säby.

Mycket träffande skriver han i en passage: "Bjärka-fenomenet (i sin breda betydelse) står för en längtan efter en tro som är bättre historiskt förankrad, mer gemensam och mer kroppslig. Här tycker jag att vi måste erkänna frikyrkorörelsens misslyckande. Vem är egentligen
intresserad av den relativt historielösa, individualistiska och
förandligade tro som frikyrkorna alltmer förfallit till sen dom blev etablerade institutioner?
Här tror jag att anabaptistkramarna, dom Bjärkainspirerade och judediggarna alla har mycket gemensamt i upptäckten av det otillräckliga i vårt frikyrkliga arv. Vi behöver en tro som levs i gemenskap, som återvänder till rötterna och som är kroppslig/social/politisk. "

I couldn´t agree more!

Adversus haereses!

Få saker gör mig så arg som dålig teologi. Det är därför gott att läsa om när någon tar upp kampen mot sådant som förvränger den goda berättelsen.
Ett bra exempel på detta är Julias angelägna artikel i Dagen.

Rob Bell om kyrka och församling

I senaste nummret av Relevant Magazine återfinns en intervju med kyrkoledaren Rob Bell. I en av passagerna återfinns detta läsvärda stycke:

"What a lot of people call church in America has very little to do with the church Jesus had in mind. I think you begin by acknowledging that [America's idea of church] is an absolute total failure.

The whole system that says these few people, because of what they said, did, believe, etc., are going to Heaven and everybody else is going to Hell, is deeply flawed and must die. The system that says big growth and numbers are the goal must also die.

The central metaphor Jesus uses is the Eucharist. His body is broken and His blood is poured out to the healing of the world. God is looking for a body of people who will break themselves open and pour themselves out for the healing of the world.

I think the problem is that when people say "church," many mean religious goods and services where you come and there's a nice inspiring talk, good coffee in the back, snappy music and everything is fine. Jesus speaks of His people who are will to suffer and die so that the world can be healed-that's an entirely different proposition.

For us at [Mars Hill], if you can resolve a sermon in the course of the church service, then the sermon has failed. If you can reslove what's being talked about just by listening to it, then something's seriously wrong. The only way to resolve the church service you just experienced, and specifically the sermon, is that you're going to have to go and wrestle with it and then live it out.

Our interest is not in providing goods and services that will leave you with a well packaged religious experience. We understand the Gospel to be how are you going to break yourself open and pour yourself out for the healing of the world. I know what we believe and what we're trying to do, but the degree to which we're successful-I have no idea. Someone else can talk about that. I always get a bit suspicious of religious leaders who talk about how big their [ministry] is or their crowd ratios."

Politik som sport

Min vän Olov menade nyligen att politik faktiskt är den roligaste tittarsporten. Jag är benägen att hålla med, möjligen med tillägget att en bra boxningsmatch slår det mesta. Speciellt kul att titta på är den amerikanska presidentvalskampanjen - ett engagerande drama med dagliga överaskningar.

Men hur kul jag nu än tycker det är att följa valrörelsen i USA, så har jag svårt att bli engagerad på djupet. Jag tror att detta har att göra med det som Jim Wallis skriver på sin blog:

But as people of faith, we know that the change must go deeper than politics. In fact, unless change goes deeper, politics won't really change. And no matter which candidate finally wins this presidential election, he or she will not be able to really change the big things in the U.S. and the world that must be changed, unless and until there is a real movement pushing for those changes from outside of politics. Because when politics fails to resolve or even address the most significant moral issues, what often occurs is that social movements rise up to change politics; and the best social movements always have spiritual foundations.

Guds clown tågar mot Jönköping

Att vara profet tycks vara ett hårt yrke, även utanför hemstaden. Den numera omskrivne munken Lars ger här sin story om hur det gick till när han slängdes ut från pingstkyrkans gudstjänst i Linköping. Bäva månde Jönköping!

Det har sagts förut: Ingenstans är det så svårt att vara profet som i karismatiska sammanhang.

Julen är räddad!

Medan man i Sverige oroar sig för att kränka de som kan komma att ta illa vid sig av julfirande, finns det helt andra problem på andra sidan Atlanten. Den amerikanska kongressen har nämligen just röstat igenom en resolution som tydligt slår fast att julen är en kristen högtid (om nu någon tvivlade på detta). Samma resolution slår även fast att kristendomen är "one of the great religions of the world".
I kid you not! Röstsiffrorna blev 372 - 9

Via Coldlazarus

Advent finns inte i allmänhet

Såhär i adventstid går många lärare med bryderier...
Får man göra änglar som julpyssel, spela ett julspel som teater, eller sjunga adventsånger i kyrkan?

Lugnande ord kommer dock från en av Skolverkets jurister:
"Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Det är med andra ord ingen fara på taket, så länge man tömmer traditionerna och berättelserna på innehåll och mening. Högtidlighet för högtidlighetens skull, således.

Jo visst, jag förstår tanken. Skolan skall vara inkluderande och motverka att någon känner sig diskriminerad. Gott så! Men, till sist blir ju ändå frågan vad det är skolan vill att vi skall vara inkluderade i? I den frågan har Skolverkets jurister inte så mycket att komma med ...

Tack och lov är kyrkan nu skild från staten, och jag är den förste att, inte bara ta avstånd från kyrkliga strävanden att göra staten lite mer "kristen", utan även i viss mening glädjas över sekulariseringen. Men när staten aktivt försöker rensa ut uttryck för en berättelse, utan att tillstå att man genom att göra så bara ersätter den första berättelsen med en annan, då är det svårt att vara tyst.

Vad är det föresten som säger att den liberala berättelsen skulle vara mer inkluderande? Och hur lyder egentligen den liberala berättelsen? Stanley Hauerwas har träffande uttryckt det som att "the project of modernity was to produce people who believe they should have no story except the story they choose when they have no story."

Modernitetens rädsla för det partikulära blir begriplig i ljuset av den intressekonflikt som uppstår om nationens medborgare skaffar sig alternativa lojaliteter som utmanar troheten mot staten, såsom exempelvis kyrkan. Religionen tvingas alltså till privatisering eftersom den upplevs som hotande.

Arne Rasmusson skriver i sin essä Kontextualism och universalism i kristen etik: "Genom att i frihetens namn reducera personen till en abstrakt individ kom den liberala filosofin att ge legitimitet åt statens kamp mot alternativa lojaliteter och speciellt kyrkan."

Är det inte just detta mönster vi ser manifesterat i kommunsveriges rädsla för kyrkliga skolavslutningar? Konflikten tycks här stå mellan det universella och det partikulära, mellan det allmängiltiga och det specifika, mellan människan i allmänhet och människan i synnerhet. Det första är enande och tillgängligt för alla, medan det senare ses som splittrande och exkluderande.

Men, ingen kan leva som människa i allmänhet. Vi försöker alla förstå tillvaron utifrån våra egna konkreta erfarenheter. Vi är alla inbäddade i specifika sätt att tolka och förstå världen. Våra uppfattningar om rätt och fel kommer alla ur olika berättelser, och utan dessa berättelser blir våra etiska övertygelser inte begripliga. Med Hans Urs von Balthasars ord: "Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular."

Jag avslutar med ett alldeles för långt citat av Karl Barth:

"The Word did not simply become any "flesh," any man humbled and suffering. It became Jewish flesh. The Church's whole doctrine of the incarnation and the atonement becomes abstract and valueless and meaningless to the extent that this comes to be regarded as something accidental and incidental. The New Testament witness to Jesus the Christ, the Son of God, stands on the soil of the Old Testament and cannot be separated from it...The Christian kerygma as it is addressed to the world has this statement about an Israelite at its very heart. This means nothing more or less than the bringing of the world into the sphere of the divine dealings with the people Israel. It does not speak generally of the existence of a Son of Man who became man for many (with many in view), but of the fact that the Jesus who has come as the Messiah of Israel has come into the world as the Saviour of the world...His universality is revealed in this particularity."
(Karl Barth, Church Dogmatics IV.1, 166-7)

Dagens insikt

World remains World. But God is God.

- Karl Barth

Faith in America

Den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney har sedan en tid utlovat ett tal om sin tro. En bidragande anledning till detta är att Romney är mormon. Detta bemöts med djup skepcis av den evangelikala högern i USA, en grupp som ingen republikansk presidentkandidat kan negligera. Talet var inte minst av denna anledning högintressant. Hur personlig skulle Romney bli med sin tro? Hur skulle han framställa sin mormonism i förhållande till evangelikal kristen tro? I vilken utsträckning skulle han tillstå att hans religiösa övetygelser påverkade hans politiska agerande?

I torsdags fick vi svaret!

Intressant och avslöjande för innehållet i talat är rubriken Romney valde för sitt anförande: Faith in America.
"Let me assure you that no authorities of my church, or of any other church for that matter, will ever exert influence on presidential decisions. Their authority is theirs, within the province of church affairs, and it ends where the affairs of the nation begin."

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta. Sällan har man väl skådat ett tydligare uttryck för den gnostiska dualism som genom sitt nästan schitzofrena förhållningsätt skiljer den "religiösa sfären" från den "offentliga sfären".

Men, men, om syftet med talet var att undanröja alla tvivel om att Romney skule vara någon sorts religiös fanatiker som låter sina religiösa övertygelser få konsekvenser för hans liv och handlande, så får väl talet anses som lyckosamt.

Det lustiga i sammanhanget är att det alldeles säkert finns mormoner som efter att hört talet stolt utbrustit: "Se där, det går visst att vara mormon och president. Vilken framgång för mormonismen att vi har en presidentkandidat".
På samma sätt som miljoner katoliker i USA var stolta när JFK valdes till landets första icke-protestantiska president. Stolta, trots att JFK i valrörelsen lovat att hans katolicism inte skulle påverka hans politik.

Även Tony Blair erkände ju nyligen att han, under sin tid som premiärminister, avstod från att tala om sin tro. Detta då han inte ville riskera att uppfattas som en "nutter".

I Sverige har vi ju försvarsminister Tolgfors som exempel på trons privatisering i politiken.

James K.A. Smith skriver i en klok blogpost om sina tankar omkring innehållet i Romneys tal, som han ser som ett uttryck för vad han kallar USA:s statsreligion "Americanism".

"Indeed, “freedom” and “liberty” are the mantras of this faith, and Romney’s speech invokes these shibboleths no less than thirty times (God or “the Creator” or “divine author” comes in at a close second with 21 references). And Romney doesn’t fail to allude to the great artifacts of this religion. Americanism has its own sacred documents (the Declaration of Independence and the Constitution), its own saints (“the Founding Fathers”), and has even birthed its own cathedrals and grottos (just stroll the National Mall).
(...)
"But I hope Mr. Romney and his culture warrior friends (whether on the Right or Left) won’t be surprised if some of us find it hard to believe in Americanism and its God of liberty. Some of us just can’t muster faith in the generic theism that is preached on the campaign trail, whether from the Right or Left. Some of us Christians have a hard time reconciling the Almighty, all-powerful, law-giving God of liberty with the crucified suffering servant born in a barn and executed at the hands of the elite. Some of us are trying to figure out what it means to be a people who follow one who relinquished his rights rather than asserted them, who considered submission a higher value than freedom. We serve a God-man who wasn’t concerned with “preserving leadership” and the hegemony of the empire’s gospel of freedom, but rather was crushed by its machinations for proclaiming and embodying another gospel."

.......
Nu på lördagsmorgonen ser jag att Britt-Marie Mattsson i GP har en helsidesartikel om Romney.

Politisk teologi vs. Teologisk politik

Det som dessvärre kommit att reduceras till en teologisk subdisciplin; politisk teologi, tycks glädjande nog vara populärare än någonsin. Detta nyvaknade intresse för vad som ibland även kallas public theology, skall kanske ses en motreaktion mot den privatisering som präglat kristen tro under moderniteten. En privatisering som ofta uppehållt sig vid, och begränsat sig till, den egna bortomjordiska frälsningen.

Det som kommit att kallas politisk teologi borde väl egentligen kallas teologisk politik. Detta då all teologi som inte väljer att underkasta sig den trötta uppdelningen mellan andligt och världsligt, är politisk. I Sverige har Arne Rasmusson, bland annat genom sin lysande avhandling The Church As Polis: From Political Theology to Theological Politics As Exemplified by Jurgen Moltmann and Stanley Hauerwas", kritiserat de upplysningsliberala antaganden som ligger till grund för en modernistisk politisk teologi.

Gemensamt för flera av de nya böckerna som kommit i ämnet är en kaxigare och mer distinkt kristet teologiskt perspektiv, som utan att för den sakens faller för den konstantinska frestelsen.

Här följer två nya spännande böcker, och en antologi om teologisk politik:

A Theology of Public Life - Charles T. Mathewes
"This ground-breaking book defends and details Christian believers' engagement in contemporary pluralistic public life not from the perspective of some neutral ‘public’, but from the particular perspective of Christian faith, arguing that such engagement enriches both public life and Christian citizens' faith themselves."

Theology, Political Theory, And Pluralism Beyond Tolerance And Difference - Kristen Deede Johnson
"Tolerance has been the bedrock of political liberalism, while proponents of agonistic political thought and radical democracy have sought an answer that allows a deeper celebration of difference. Kristen Deede Johnson describes the move from tolerance to difference, and the accompanying move from epistemology to ontology, within recent political theory. Building on this ‘ontological turn’, in search of a theological answer to the question, she puts Augustine into conversation with recent political theorists and theologians. This theological option enables the Church to envision a way to engage with contemporary political society without losing its own embodied story and practices. It contributes to our broader political imagination by offering a picture of rich engagement between the many different particularities that constitute a pluralist society. "

Political Theologies: Public Religions in a Post-Secular World - Lawrence Sullivan
"What has happened to religion in its present manifestations? In recent years, Enlightenment secularization, as it appeared in the global spread of political structures that relegate the sacred to a private sphere, seems suddenly to have foundered. Unexpectedly, it has discovered its own parochialism—has discovered, indeed, that secularization may never have taken place at all."

Rosenberg recenserar

"Det finns de som säger att religion inte hör hemma i politik. I varje fall inte i demokratisk politik. I varje fall inte i den västerländska demokratin.

Ofta förblir det oklart vad de som säger så menar. Om de menar att religiösa värderingar inte bör ligga till grund för politiska värderingar och därmed för demokratiska beslut, underskattar de nog i hur hög grad den västerländska demokratin är en produkt av religiösa värderingar."

Citatet ovan kommer från Göran Rosenbergs recension i DN av Mark Lillas The Stillborn God .

Allenast om bröd

Jag kan inte längre undanhålla er min absoluta favoritblogg (teologibloggar undantagna). Pain de Martin är bloggen som fått mig att ta mina första stapplande steg inom surdegsbakandet. Hemma i köket jäser och bubblar det just nu ur diverse burkar som förhoppningsvis redan ikväll skall bli till min första surdegslimpa.

Sent skola syndarna vakna

"... tänk att det skall vara så svårt för det parti som säger sig stå på kristen grund att inte orka med att säga: det krävs en ny livsstil, vi måste värdera livet efter andra måttstockar än masskonsumtion. Det parti som borde ha lättast att säga detta förmår inte."

Sagt av Birger Schlaug med anledning av att Göran Hägglund på DN-debatt äntligen annonserat att höjningar av skatten på bensin och diesel krävs.

Konspirera mera ...

Worship more

Spend less

Give more

Love All

The Advent Conspiracy

... appropå att vi firar Jesus födelsedag genom att ge oss själva presenter.

Milbank on Liberalism

"The central premises of liberalism . . .are based in Manichean fashion upon the ontological primacy of evil and violence: at the beginning is a threatened individual, piece of property or racial terrain. This is not the same as an Augustinian acknowledgment of original sin . . . [which is] a hopeful doctrine, since it affirms that all-pervasive evil for which we cannot really account . . . is yet all the same a contingent intrusion upon reality, which can one day be fully overcome through the lure of the truly desirable which is transcendent goodness . . . Liberalism instead begins with a disguised naturalization of original sin as original egotism: our own egotism which we seek to nurture, and still more the egotism of the other against which we need protection."

John Milbank i Liberality versus Liberalism

Timmen är sen

Alltför ofta stelnar teologibloggar till akademiska övningar i dogmatik. Ett lysande undantag är den relativt nystartade bloggen Timmen är sen. Här finns en tydlig anabaptistisk influens parad med en önskan om att teologin skall få praktiska konsekvenser här och nu, mitt i vardagen.

Missa inte inlägget Reformationen kan börja idag!

Kampen om vår fantasi

"Makten över tanken, språket, förmågan att styra bilden av verkligheten är den mest fundamentala formen av makt". Så utrycker Monika Djerf-Pierre, på JMG i Göteborg, det i en intervju om makt i tidningen Fokus.

...och så är det ju naturligtvis. Den yttersta formen av makt måste ju vara att kunna diktera vad som är verkligt och overkligt, sant och osant.

Det berättas att G. K. Chesterton en gång utmanade den resignerade attityden i talesättet "Man kan ju inte vrida tillbaka klockan". Chesterton lär ha invänt: -Det kan man visst! En klocka är ju en mänsklig konstruktion som man kan ställa om till den tid man önskar. På samma sätt är samhället en mänsklig konstruktion som kan omkonstrueras enligt olika teorier."

Hans poäng var naturligtvis inte bakåtsträvarens, utan det faktum att framtiden och nuet kan föreställas annorlunda. Vi har skapat det rådande tillståndet och sättet att se på, och organisera tillvaron, utifrån specifika föreställningar och idéer. Vår syn på staten, och följaktkligen relationen mellan stat och kyrka, och synen på vad som är religion och rationalitet, är alla exempel mänskliga konstruktioner som kan föreställas och konstrueras på annorlunda sätt.

Men när vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Det är idag lätt att tro att de politiska alternativen för samhällsengagemang står mellan att antingen gå med i Amish, eller att uppvakta en minister med en namninsamling. William Cavanaughs återkommande tes att "politics is a practice of the imagination", blir i detta sammanhang intressant och utmanande.

Det är därför roligt och befriande att läsa om människor om tänker fritt och stort om att en annan värld är möjlig. Teologer som exempelvis Stanley Hauerwas, John Milbank och William Cavanaugh problematiserar alla den förmenta neutraliteten i upplysningsliberalismen.

Nu senast tycks Shane Claiborne genom sin bok Jesus for President sälla sig till denna strömning, och lyfter dessutom fram fantasin som ett maktens slagfält genom formuleringar som "Caesar is colonizing our imaginations", och:

"Snapshots of political imagination … the question is not are we political, but how are we political. Not are we relevant, but are we peculiar? The answer lies in how we embody what we believe. Our greatest challenge is to maintain the distinctiveness of our faith in a world gone mad. And all of creation waits, groans, for a people who live God’s dream with fresh imagination"

Maktkampen om tillvaron utspelas först i våra huvuden. Frågan om vad som formar vår fantasi och vad som sätter upp ramarna för vårt tänkande är alltså en synnerligen politisk fråga, och glädjande nog en alltmer teologisk sådan.

Eddie Izzard om Angelikanska kyrkan

Eddie Izzard förklarar Angelikanska kyrkans tillkomst samt funderar över skillnaden mellan gospel och psalmsång.



Via: Missio dei Scandia

Finns det naturliga?

Jag blev av en vän tipsad om att Rob Bell, som ju är en av Emergentrörelsens ledande figurer, kört en kampanj under rubriken Everything is spiritual.

På kampanjens websida visas ett klipp ur en DVD, där Bell bland annat berättar att hebreiskan inte har något ord för andligt, och att Jesus aldrig talade om "andligt liv". Detta eftersom att "for Jesus and his tradition, everything is spiritual". Utan att ha sett DVD i sin helhet misstänker jag att Rob Bells poäng är att framhålla det absurda i den sfär-uppdelnig som moderniteten fört med sig, en uppdelning där till exempel det religiösa förpassats till den privata sfären. Jag misstänker vidare att Bells budskap är något i stil med att Gud inte låter sig begränsas till det som vi klassificerar som andligt, utan gör anspråk på hela livet.

Men, i likhet med det mesta här i livet kan ju kampanjens motto "Everything is spiritual", missförstås. För vad menar egentligen Bell när han säger att allt är andligt? Hur definerar Rob Bell "spiritual"? Om allting är andligt, då blir ju till sist ingenting andligt, eftersom ordet tappar sin mening i brist på en motsats. För även om inte hebresikan skulle ha något ord för "andligt", så tycks nya testamentets grekiska ha det. Där talas om andligt liv, andlig vishet, andlig sång, etc. Där förekommer dessutom ordet "oandlligt".

Så, hur skall man då se på frågan om det "övernaturligas" relation till det "naturliga"? På relationen mellan "nature" och "grace"? Egentligen skulle man nog kunna redogöra för hela teologins historia med denna frågeställning som bakgrund. För alla som vill säga något om Gud måste ju på något sätt förhålla sig till denna fråga, eller omvänt, det som sägs får konsekvenser för hur denna fråga besvaras.

N.T. Wright låter i sin eminenta bok "Helt enkelt kristen" denna fråga koka ner till tre möjliga svar:

1) Gud finns i allting, och hela universum är till sitt väsen gudomligt.

2) Guds värld och vår värld är radikalt åtskilda.

3) Guds värld och vår värld överlappar och flyter in i varandra.

Enligt det första synsättet blir Gud till ett med sin skapelse i någon sorts panteism eller panenteism. Detta är det klassiskt österländska svaret på frågan om var Gud finns. Problemet med detta synsätt är bland annat att det i längden blir otroligt svårt att försöka se Gud i allting; Gud i världssvälten, Gud i cancer, Gud i naturen, Gud i sex, etc. Gud blir så att säga ett med både ondskan och godheten.

I det andra alternativet betraktas Guds värld och vår värld distinkt åtskilda, och man drar ett tjockt sträck mellan Guds handlande i våra liv; nåden och vår verklighet; naturen. Detta är deismens sätt att förklara förhållandet mellan Gud och människa, och tecknar bilden av en gud som inte griper in i världen. Detta perspektiv får även som följd att vår värld, den "naturliga" världen, är möjlig att beskriva och förstå utan Guds nåd. Problemet med att dra upp en stark gräns mellan Gud och människa är bland annat den dualistiska världsbild som blir konsekvensen. För i kölvattnet kommer ju den indelning mellan andligt och oandligt som Rob Bell reagerar mot.

Enligt det tredje synsättet finns det ingen riktigt skarp gräns mellan det naturliga och det övernaturliga, utan Guds värld och vår värld överlappar och flyter in i varandra. Hur, när, och var, detta sker tycks det inte vara möjligt att ge något uttömande svar på. Gud undflyr ständigt våra förklaringsmodeller ...

Men, tänk om det som vi kallar naturligt i själva verket är beroende av Guds nåd. Tänk om det vi kallar naturligt har övernaturliga drag. Den franske teologen Henri de Lubac uttryckte denna insikt som att "nature has already been graced".
Jag tror att det är den insikten som Rob Bell vill komma åt.

Om teologin på universitetet

P1:s Filosofiska Rummet från 4:e november var en riktig höjdare! Under rubriken "Filosofi och teologi - goda grannar eller trätobröder", diskuterade bland annat Ola Sigurdson postmodern teologi. Bland annat diskuterades teologins roll på universitet. Här var väl inte panelens filosof riktigt överens med teologen ...

Just denna fråga diskuterades nyligen på ett seminarium arrangerat av Maclaurin Institute under rubriken "Does Theology Belong in the University?", från vars sammanfattning jag citerar:

"The real problem, say Hauerwas, is that science (as the normative epistemological framework for universities today) tries to explain more than its method will allow. It cannot claim to be anything more than a method. The sciences, in fact, “need theology” in order to make sense of knowledge in general."

The Economist om religion och politik

The Economist senaste nummer handlar om "Faith and Politics". Det blir nog spännande läsning. I de artiklar som återfinns på nätet (här och här) tycks dock perspektivet begränsa sig till "clash of the civilization mellan kristna och muslimer" samt dikotomin irrationel tro vs. vetenskaplig modernitet. Till detta finns ju en del att tillägga. Simon Barrow på Ekklesia fyller i sin blogg på med vad det är som Economist-nummret saknar:

"Missing, as far as I can see, are fresh perspectives looking at the changing role and importance of civil society, growing sources of pluralism within communities of religious (and other) commitment, the post-Christendom analysis, John Gray's treatise on terror and modernity, alternative discourses on theopolitics, and 'the clash of barbarisms' counter-position to Huntington lite and the neocons - all of which introduce helpful distinctions missing from what have become the standard sociological tropes."

(...)

"Moreover, if the 'wars of religion' analogy is going to be deployed, it would be helpful to revisit what the original ones were about in some greater depth (mostly not religion, actually, but the struggle for the rise of the modern state), via someone like William T. Cavanaugh."

Peter Berger kommer dock i artikeln med en kul kommentar där han frågar ifrågasätter somliga journalisters perspektiv:
"Rather than studying American evangelicals and Islamic mullahs, you should look at Swedes and New England college professors.”

Nu skall jag gå och köpa tidningen!

Blott i det öppna ...

Visst känns det som att något håller på att hända i den allmänna debatten? För trots den senaste tidens tal om den Nya ateismen så verkar det ju paradoxalt nog som om religionen återkommit med ett nytt spirande självförtroende. Ett självförtroende som som tar sig uttryck genom att troende inte längre finner sig i att underordna sig den upplysningsliberala ordning som försöker förpassa religionen till den "privata sfären". Tvärtom verkar fler och fler inse det nödvändiga i att försöka integrera religionen som en naturlig del i samhället. På debatt-, kultur- och ledarsidor återfinns röster som dessa:

På GT:s ledarsida skriver Jimmy Fredrikson om varför Sverigedemokraterna motsätter sig moskébygget på Hisingen:

"Problemet med muslimerna är förmodligen att de är så religiösa i vardagen. Att de inte som majoriteten av de kristna svenskarna ser religionen som en privatsak. [...] Tvärtom - att förbjuda och motarbeta religionutövares möjligheter att samlas ger näring åt fördomar och energi åt fanatiker."

På GP:s kultursida skriver Ola Sigurdson:

"Det samband mellan modernisering och sekularisering som en del sociologer tog för givet har kommit i tvivelsmål; konservativa grupper inom olika religioner har flyttat fram sina positioner socialt och politiskt, särskilt i andra världsdelar än Europa. För Dawkins och Sturmark, som är övertygade om den moderna framstegsdrömmens sanning, blir religionerna ett farligt hinder på vägen som måste undanröjas.Vad som hade gjort deras politiska vision mer trovärdig hade varit en insikt om att även vetenskap, sekularism och kapitalism hyser sina tvivelaktiga sidor. Till skillnad från dessa högerateister har vänsterateistiska filosofer som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek; ek hävdat att den intressanta politiska skiljelinjen i vår tid egentligen inte går mellan gudstroende och ateister eller religion och vetenskap. Den går i stället mellan dem som menar att den samtida världen är ur led - och hit hör många religiösa människor och grupper - och de vars blinda framstegstro tenderar att dölja orättvisor och konflikter."

John Gray skriver på Expressens kultursida:

"I ett pluralistiskt samhälle kan inte en enskild religion tvinga bort andra trosriktningar. Det är förnuftigare att integrera religionerna i det offentliga livet än att försöka utesluta dem. Beroende på historiska skillnader och andra omständigheter kan sättet detta görs på variera från land till land. Det finns ingen enkel universell lösning. Klart är bara att den sekulära fundamentalismen, som försöker stänga ute religionen från offentligheten, är en återvändsgränd. Religion är ett primärt mänskligt behov och att förneka detta faktum är fåfängt och kontraproduktivt. Efter så många misslyckade försök är det dags att inse att frågan inte är hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan är hur man ska få rivaliserande trosriktningar att lära sig leva i fred med varandra."

Men det är ju inte konstigt om denna tendens för många ter sig skrämmande. För , som Natalia Kazmierska sade i en intervju i tidningen NOD för en tid sedan, "För ett praktiskt lagt sossesamhälle som alltid sett sig själv som ovanligt öppet, oskuldsfullt och demokratiskt framstår allt som är irrationellt och mystiskt som ondsint djävulskap" (...) "Folk blir supernervösa för värden som vägrar att underorna sig under en trygg och byråkratisk landstingsordning".

Religion är ingen privatsak

Emil uppmärksammade mig på en fantastisk artikel i gårdagens SvD, där lundateologen Werner G Jeanrond, pekar på faran med den politiska ateismens upplysningsfundamentalism.

”Den svenska politikens neutralitet i religionsfrågor är både naiv och farlig. Övergången från en statskyrkligt religiös monokultur till en pluralistisk kultur där många religioner möts kräver mer än att staten och Svenska kyrkan har skiljts åt och staten nu antagit en neutral hållning i alla frågor angående religion. Statens reträtt från religionspolitik i kombination med den offentliga ideologin att religion är en privatsak leder till att religionens relationsgestaltande och politiska potential förträngs från sin naturliga plats i samhället och reduceras till en okritisk underground där den lättare kan jäsa och muteras till fundamentalistisk aggression. De som arbetar för att religion reduceras till den privata sfären bär medansvar för religionens möjliga mutationer till det onda.”

I dag drömmer jag om att få vara med här!

Religiös begreppsångest

Igår rapporterade tidningen Dagen om att Alf Svensson motionerat om att Skolverket borde definera vad de avser med begreppet "religiös friskola". Kring detta hade det naturligtvis varit mycket intressant att höra Skolverket lägga ut texten.

Begreppsdefinitioner är kanske inte så upphetsande, men ändå högst nödvändiga om man skall nå någonstans i ett samtal. Jag misstänker därför att Skolverket, om de vill komma någonvart i sin uppgift, måste börja med att definiera vad religion är, innan de ger sig på företeelsen religiösa friskolor. Den uppgiften är dock långt klurigare än vad man kanske först anar.

Svårigheterna med att definera "religion" är ett klassiskt problem. Kruxet är ju att en mängd företeelser som vi kanske inte normalt tänker oss som religiösa i någon mening är det. För som William Cavanaugh skriver:

"A survey of religious studies literature finds totems, witchcraft, the rights of man, Marxism, liberalism, Japanese tea ceremonies, nationalism, sports, free market ideology, and a host of other institutions and practices treated under the rubric “religion.” If one tries to limit the definition of religion to belief in God or gods, then certain belief systems that are usually called “religions” are liminated, such as Theravada Buddhism and Confucianism. If the definition is expanded to include such belief systems, then all sorts of practices, including many that are usually labeled “secular,” fall under the definition of religion."

Sett ur ett annat perspektiv så är ju religion, betraktad som en distinkt aktivitet skild från kultur och politik, en modern västerländsk konstruktion i det att den försöker dra en linje mellan det sekulära, offentliga och vetenskapliga å ena sidan, och det religiösa, privata, och andliga å andra sidan.

Men, som John Milbank uttrycker saken, en gång fanns ju inte det sekulära, och i någon bemärkelse är ju alla våra antaganden och påståenden religiösa till sin natur i det att vi inte kan bevisa dem. Eller rättare sagt; att de ytterst sett vilar på icke bevisbara antaganden, såsom att vi kan lita på våra sinneserfarenheter eller att universum är rationellt ordnat.

Men, visst vore det intressant om Skolverket på allvar åtog sig Svenssons uppgift, men började med att försöka definiera religion!

För mer om problemen med att definiera vad som är religion läs introduktionen till William Cavanughs lysande föreläsning "Does religion cause violence?".

Gott & Blandat

För den som uppskattar teologen Kevin Vanhoozer finns här en intressant intervju med honom.

Skulle inte detta passa kan jag rekommendera en liten puff för den kanadensike filosofen Charles Taylors senaste bok "A Secular Age".

För den riktigt kräsne kommer till sist ett litet Hauerwas-citat om betydelsen av god liturgi:

“The liturgy is how the church worships God and how from such worship we become a people capable of being an alternative to the world. That is why the language of the liturgy is so important. Nothing betrays the love of God more than the inelegance of the language Christians use in their worship. Some Christians seem to think we can attract people back to Christianity if we try to compete with TV, but when you do that you have already lost. The only result is that Christian worship becomes as banal and ugly as the rest of our lives.”

Håll till godo!