Kampen om vår fantasi

"Makten över tanken, språket, förmågan att styra bilden av verkligheten är den mest fundamentala formen av makt". Så utrycker Monika Djerf-Pierre, på JMG i Göteborg, det i en intervju om makt i tidningen Fokus.

...och så är det ju naturligtvis. Den yttersta formen av makt måste ju vara att kunna diktera vad som är verkligt och overkligt, sant och osant.

Det berättas att G. K. Chesterton en gång utmanade den resignerade attityden i talesättet "Man kan ju inte vrida tillbaka klockan". Chesterton lär ha invänt: -Det kan man visst! En klocka är ju en mänsklig konstruktion som man kan ställa om till den tid man önskar. På samma sätt är samhället en mänsklig konstruktion som kan omkonstrueras enligt olika teorier."

Hans poäng var naturligtvis inte bakåtsträvarens, utan det faktum att framtiden och nuet kan föreställas annorlunda. Vi har skapat det rådande tillståndet och sättet att se på, och organisera tillvaron, utifrån specifika föreställningar och idéer. Vår syn på staten, och följaktkligen relationen mellan stat och kyrka, och synen på vad som är religion och rationalitet, är alla exempel mänskliga konstruktioner som kan föreställas och konstrueras på annorlunda sätt.

Men när vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Det är idag lätt att tro att de politiska alternativen för samhällsengagemang står mellan att antingen gå med i Amish, eller att uppvakta en minister med en namninsamling. William Cavanaughs återkommande tes att "politics is a practice of the imagination", blir i detta sammanhang intressant och utmanande.

Det är därför roligt och befriande att läsa om människor om tänker fritt och stort om att en annan värld är möjlig. Teologer som exempelvis Stanley Hauerwas, John Milbank och William Cavanaugh problematiserar alla den förmenta neutraliteten i upplysningsliberalismen.

Nu senast tycks Shane Claiborne genom sin bok Jesus for President sälla sig till denna strömning, och lyfter dessutom fram fantasin som ett maktens slagfält genom formuleringar som "Caesar is colonizing our imaginations", och:

"Snapshots of political imagination … the question is not are we political, but how are we political. Not are we relevant, but are we peculiar? The answer lies in how we embody what we believe. Our greatest challenge is to maintain the distinctiveness of our faith in a world gone mad. And all of creation waits, groans, for a people who live God’s dream with fresh imagination"

Maktkampen om tillvaron utspelas först i våra huvuden. Frågan om vad som formar vår fantasi och vad som sätter upp ramarna för vårt tänkande är alltså en synnerligen politisk fråga, och glädjande nog en alltmer teologisk sådan.