Alain Badiou om längtan efter det universella

  “What is being constructed before our very eyes is the communitarization of the public sphere, the renunciation of the law´s transcendent neutrality. The State is supposed to assure itself primarily and permanently of the genealogical, religiously, and racially verifiable identity of those for whom it is responsible.” […] “The law thereby falls under the control of a ´national´ model devoid of any real principle, unless it be that of the persecutions it initiates. Abandoning all universal principle, identitarian verification – which is never anything but police monitoring – comes to take precedence over the definition or application of the law.” […] “How clearly Paul´s statement rings out under these conditions! A genuinely stupefying statement when one knows the rules of the ancient world: There is neither Jew nor Greek, there is neither slave nor free, there is neither male nor female´ (Gal. 3.28)!"

Alain Badiou, Saint Paul: the foundation of universalism (Stanford University Press, 1997), 9. 

Jag tar mig friheten att fullfölja Badious citat: "... for you are all one in Christ Jesus".

En filosofi för de mäktiga

"In The Great Gatsby, F. Scott Fitzgerald depicts the indolent, troubled world of upper-crust young Americans during the Roaring Twenties. A Yale graduate from an old-money family, Tom Buchanan is the most conventional character, and in the opening scene he expresses a conventional upper-crust view. The white, northern races - that is to say, virile, strong, commanding men like Tom Buchanan - rightly rule. The mansion overlooking the Long Island Sound, the horses, the trust fund - he holds them in accord with the higher justice of racial evolution. It was a convenient social philosophy for American elites, one expressed most consistently in the doctrines of Social Darwinism, which provided a seemingly scientific justification for the impulse of the powerful to think of themselves as exempt from the old and limiting constraints of duty and conscience. Today's convenient philosophy for elites is a new materialism." 

[...]

 "As materialism disenchants, the principles and norms and standards by which we can hold the powerful accountable melt away."

[...]

"Like the Social Darwinism and racial theories that eased the conscience of Tom Buchanan and gave him peace of mind in his supereminence, a materialist philosophy reassures those who hold power today. Because nothing we do in this vast cosmos governed by the laws of nature matters, because nothing lasts, the elites can do what they want and nobody can criticize them."

 

- R.R Reno, A Philosophy for the powerful

California smiling

Det är lätt att överväldigas av den kaliforniska trevligheten. Som nordbo är det inte utan att man känner sig lite socialt klumpig i jämförelse. Här dominerar de vita leendena och de smidiga fraserna, och expediten frågar så gott som alltid, "Did you find everything you were looking for, sir?" Till detta fenomen finns intressanta, teologiskt anstrukna, förklaringsansatser. Jag hittade till exempel följande utdrag ur en recension av en bok av John Murray Cuddihy:

Within the last decade, "civil religion" has had almost as many definitions as interpreters. John Murray Cuddihy, Associate Professor of Sociology at Hunter College, defines it as the "religion of civility": a tolerant, generalized "niceness" that sprang in this country from unitarianized Calvinism and has been widely institutionalized in our culture. Civil religion is the taste of inoffensiveness. It is symbolized by what Philip Rieff called the "smile of sociability," which has nothing to do with fraternity and everything to do with surface politeness and the unremitting demand for reciprocity. Standing on the principle of toleration embedded in the First Amendment and drawing sustenance from the modern process of "structural differentiation" (which reduces religion to a merely private aspect of the total social system), the religion of civility tames the religious traditions. It blunts the sharp, intolerant, offensive edges of Protestantism, Catholicism, and Judaism by turning them into three equally religious ways of maintaining civil "taste." 

Detta bländvita leende, som av Peter Berger kallats "the Protestant smile, kan alltså närmast betraktas som den amerikanska trevlighetens sakrament. Ben Myers skrev träffande om detta för en tid sedan:

In the Protestant West today, smiling has become a moral imperative. The smile is regarded as the objective externalisation of a well ordered life. Sadness is moral failure [...] 

The motif of late-capitalist society is the stylisation of happiness, the cultivation of lifestyles from which every trace of sadness has been expunged. Peter Berger identified ‘the Protestant smile’ as part of Protestantism’s cultural heritage in the West. In a Catholic country like France, it is still considered crass to smile too often, or at strangers. Evangelical churchliness is the ritualisation of bare-toothed crassness. Our cultural obsession with health, happiness, and positive thinking is a secularisation of the evangelical church service.  [...]

Why are clowns so frightening? Their demonic aura comes from the fact that they never stop smiling. Hell is the country of clowns, where tormented strangers smile at one another compulsively and forever. The devil is the name we give to the Cheshire Cat that is always vanishing just beneath the surface of our world, leaving everywhere sinister traces of a cosmic painted grin.

Eagleton om otyget att kapa andras tro

Via @sebasti_an s blogg hittade jag Terry Eagletons recension av Alain de Bottons bok “Religion for Atheists”. Eagleton bjuder som vanligt på guldkorn:

"Religious faith is reduced to a set of banal moral tags. We are invited to contemplate St Joseph in order to learn "how to face the trials of the workplace with a modest and uncomplaining temper". Not even the Walmart management have thought of that one."

"What the book does, in short, is hijack other people's beliefs, empty them of content and redeploy them in the name of moral order, social consensus and aesthetic pleasure. It is an astonishingly impudent enterprise. It is also strikingly unoriginal. Liberal-capitalist societies, being by their nature divided, contentious places, are forever in search of a judicious dose of communitarianism to pin themselves together, and a secularised religion has long been one bogus solution on offer. The late Christopher Hitchens, who some people think is now discovering that his broadside God Is Not Great was slightly off the mark, would have scorned any such project. He did not consider that religion was a convenient fiction. He thought it was disgusting. Now there's something believers can get their teeth into …"

Läs recensionen i sin helhet!

Om det gudomliga som nollsummespel

“What actually occurs in the course of modernity is thus not simply the erasure or disappearance of God but the transference of his attributes, essential powers, and capacities to other entities or realms of being. The so called process of disenchantment is thus also a process of reenchantment in and through which both man and nature are infused with a number of attributes or powers previously ascribed to God. To put the matter more starkly, in the face of the long drawn out death of God, science can provide a coherent account of the whole only by making man or nature or both in some sense divine.”

---

Michael Allen Gillespie, The theological origins of modernity (University of Chicago Press, 2008) , 274.

Rättelse angående Sturmark och metafysiken

Min bloggpost från den 3:e januari, "Sturmark kommer ut som metafysiker, har väckt ont blod hos Humanisternas ordförande. I en lång serie tweets har han ondgjort sig över att jag spridit "nidbilder", "trams", och inte mindre än "åtta falska påståenden" om honom. Jag är fortfarande oklar över vilka sju av dessa oriktiga påståenden är, men i ett fall har Sturmark varit mycket tydlig. Meningen som han vill se ändrad lyder:

"Men om Sturmark själv (se den markerade tweeten ovan) grundar sina antaganden på metafysiska antaganden, uppstår frågan på vilken grund han vill hindra "de religiösa" från att göra samma sak."

Kanske borde jag ha uttryckt mig annorlunda, för självklart tror jag inte att Sturmark vill hindra någon från att göra teoretiska antagaden. Jag kommer därför omgående att ändra denna formulering i den tidigare bloggposten till:

"Men om Sturmark själv (se den markerade tweeten ovan) grundar sina antaganden på metafysiska antaganden, uppstår frågan på vilken grund han vill hindra människor som gör andra metafysiska antaganden än han själv från att exempelvis driva skolor eller organisationer verksamma inom social omsorg."

Om någon skulle tvivla på riktigheten i rättelsen går det bra att studera Humanisternas idéprogram här, varifrån jag citerar: "Konfessionella friskolor skall inte tillåtas i det obligatoriska skolväsendet.", samt:

"Kommuner bör inte överlåta offentliga angelägenheter, som social omsorg eller drogrehabilitering på religiösa organisationer, eftersom den personliga integriteten på livssynsområdet där inte kan förväntas vara garanterad."

Att Humanisterna vill omöjliggöra verksamheten för väletablerade organisationer som exempelvis Stadsmissionen och Räddningsmissionen, som idag anlitas av kommunerna för att bedriva oundgänglig verksamhet för människor i hemlöshet och missbruk, är uppseendeväckande. Av egen erfarenhet vet jag att Göteborgs stad i dagsläget inte skulle klara sig utan dessa organisationers tjänster.

Så nej, Sturmarks Humanisterna vill alltså inte inskränka tankefriheten (om nu någon verkligen trodde det). De tycks istället fast beslutna om att säkerställa samhällets likriktning på andra sätt; genom att utarma den samhälleliga mångfalden.

William Connolly om sekularismens problem

 

“Several variants of secularism kill two birds with one stone: as they try to seal public life from religious doctrines they also cast out a set of nontheistic orientations to reverence, ethics, and public life that deserve to be heard. These two effects follow from the secular conceit to provide a single, authoritative basis of public reason and/or public ethics that governs all reasonable citizens regardless of “personal” or “private” faith. To invoke that principle against religious enthusiasts, secularists are also pressed to be pugnacious against asecular, nontheistic perspectives that call these very assumptions and prerogatives into question.

[…]

For to adhere to a separation of church and state is not automatically to concur in those conceptions of public life most widely bound up with secularism. To put the point briefly, the secular wish to contain religious and irreligious passions within private life helps to engender the immodest conceptions of public life peddled by so many secularists. The need today is to cultivate a public ethos of engagement in which a wider variety of perspectives than heretofore acknowledged inform and restrain one another.”

---

 William E. Connolly, Why I am not a secularist (U of Minnesota Press, 1999), 5.

Om modernitetens teologiska ursprung

“… the critique that Descartes and Hobbes undertake is in its origins and in most of its incarnations Christian. There can also be no doubt that Protestantism disenchants the world. However, again as we have seen, this disenchantment is not a form of secularization but a theological transformation within Christianity that imagines God as a deus absconditus. There is also no doubt that the separation of religion and politics that characterized the early modern period facilitated the humanists´ recovery of ancient republicanism, but, as we have seen, humanism was itself not unreligious or antireligious but an effort to recover a more authentic (if at times also more Pelagian) Christianity. 
[…]
The modern world certainly arises out of the Reformation and has a strongly Protestant character even when it seems most secular. Insofar as Protestantism always defined itself in terms of deus absconditus, secularism can be understood as merely one of its extreme forms. Indeed, even if our age is defined by the death of God and, as Nietzsche proclaimed, it is still defined theologically, even if only by a thoroughly negative theology.”

---

Michael Allen Gillespie, The theological origins of modernity (University of Chicago Press, 2008), 226-227.

Sturmark kommer ut som metafysiker

Kanske har jag missförstått Christer Sturmark. Jag har alltid trott att hans vurmande för "det sekulära samhället" hade att göra med en aversion mot religion förstådd som metafysisk. I ljuset av ovanstående tweets är jag inte lika säker längre. Sturmarks religionskritik tycks nämligen inte ha någon djupare grund än  att han tycker att "de religiösa" i somliga fall har fel. Det är dock oklart på vilken grund Sturmark skiljer ut "religiösa" som en  separat grupp av mänskligheten, samt varför just deras värderingar skulle skulle utgöra ett homogent och angeläget fenomen att kritisera.
Men om Sturmark själv (se den markerade tweeten ovan) grundar sina antaganden på metafysiska antaganden, uppstår frågan på vilken grund han vill hindra människor som gör andra metafysiska antaganden än han själv från att exempelvis driva skolor eller organisationer verksamma inom social omsorg. Varför skulle Sturmarks metafysiska antagande om ett naturalistiskt universum ges filosofiskt företräde framför ett kristet antagande om att den treenige Guden är verksam i samma universum?

Vidare uppstår frågan hur Sturmark skiljer ut "metafysiska antaganden" från värderingar? Det tycks vara ok att hävda att "vissa fundamentala rättigheter är universella och inte är förhandlingsbara" (min understrykning), och att legitmera detta med att det är ett "metafysiskt antagande" och inte en värdering. Men jag misstänker att Sturmark inte menar att alla metafysiska antaganden är lika rimliga. Den intressanta frågan blir därför vilket metafysiskt antagande som ligger till grund för Sturmarks urval av rimliga metafysiska antaganden.

Jag får känslan av att Sturmark vill klä sin livsåskådning i lite vetenskapligt skimmer lånat från den analytiska filosofin, allt enligt devisen: De vetenskapliga håller sig med rationella metafysiska antaganden, medan de religiösa blott har känslomässiga värderingar. Men om Sturmarks religionskritik inte handlar om förekomsten av metafysik, utan om att han helt enkelt tycker att "de religiösa" i somliga fall har fel - då tycker jag Sturmark borde byta strategi. Sturmark har ofta tagit den generaliserande genvägen att kritisera "religiösa" istället för att tydliggöra sin egen antropologi och sin egen ontologi. Hur undviker till exempel Sturmark de nihilistiska implikationerna av sitt eget naturalistiska universum? Genom metafysiska antaganden? Men, varför är just dessa antaganden att föredra framför några andra?

Kristen tro blir begriplig mot bakgrund av kyrkans berättelse, men hur ser den berättelse ut som begripliggör Sturmarks antaganden?    
---
Revidering:
På Christer Sturmarks begäran har en rättelse gjorts i texten den 12/1. För detaljerna kring detta läs här.

Om makt och rätt

Christer Sturmarks et al. artikel i gårdagens SvD, samt Lena Anderssons ledare i gårdagens DN handlar båda om relationen mellan makt och rätt, och om vilka värderingar som skall prägla en demokrati. Christer Sturmark, Annika Borg och Bengt Westerberg slår fast att: "Religionsfrihet innebär inte att allt är tillåtet. Friheten att utöva sin religion gäller inom de ramar som den sekulära staten fastställer". Med detta påstående ger de dock, som Marie Demker påpekat, makten företräde framför rätten genom att låta den staten, rensad från "de religiösa", definiera omfattningen av religionsfriheten.

Lena Anderssons artikel är i många stycken mer sympatisk i det att den kritiserar anpassligheten och konformismen och betonar vikten av att tydliggöra och argumentera för det man tror på. Ironiskt nog duckar hon dock själv för att utveckla vad hon menar demokratiska värderingar och talar istället om demokratin som en mentalitet.

Vad som tycks förena Sturmark et al. och Andersson är avsaknaden av ett kritiskt perspektiv på den sekulära liberala demokratin; en insikt om att den moderna liberalismen är nära förbunden med föreställningen att det inte finns några objektiva normer och att alla värdeomdömen därför är subjektiva. Liberalism är därför ytterst sett en maktens filosofi. För om det inte finns några objektiva värderingar blir viljan till makt den enda källan till värderingar. Med Slavoj Zizek´s ord:

 … as every close observer of the deadlocks of political correctness knows, the separation of legal justice from moral goodness - which should be relativised and historicized - ends up in a claustrophobic, oppressive moralism brimming with resentment. Without any "organic" social substance grounding the standards of what George Orwell approvingly referred to as "common decency" (all such standards are dismissed as subordinating individual freedom to proto-Fascist organic social forms), the minimalist program of laws intended to do little more than prevent individuals from encroaching upon each other (annoying or "harassing" each other) turns into an explosion of legal and moral rules, an endless process of legalization and moralization, presented as "the fight against all forms of discrimination."

Liberalismens väg ur detta dilemma är vanligen den mytiska föreställningen om ett socialt kontrakt som garant för vissa rättigheter. Denna föreställning bygger dock, som @sebasti_an lyft fram (i en serie läsvärda tweets runt den 30 december), på metafysiska antaganden om att konkurrens och kontrakt är det mest grundläggande för mänskligt liv. John Milbank formulerar enligt min mening en bättre berättelse:

In our time, what must challenge liberalism is a more authentic "liberality," in the literal sense of a creed of generosity which would suppose, indeed, that societies are more fundamentally bound together by mutual generosity than by contract. This is not, of course, to deny that merely "liberal" measures of contract are not necessary to safeguard against the worst tyrannies, nor that we do not often have to resort to them in lieu of more substantial civic bonds. But the social contract can never be the thing that fundamentally brings people together in the first place, nor can it deliver the highest ideal of a true distributive justice.

John wants to win, I just want to survive!

I ett fantastiskt samtal mellan John Milbank och Stanley Hauerwas, lett av Luke Bretherton,  tydliggörs centrala skillnader mellan Hauerwas och Milbanks teologi. I utdraget nedan ber Bretherton dem redogöra för hur de uppfattar varandras metod och tillvägagångssätt:

SH: I try to avoid the language of declension exactly because I think the church always finds itself in tension with the world. And so, it is not like we ever got it right. I use broad historical analysis to help me give a diagnosis of the world in which I now have to negotiate being a Christian, but I don´t want to take it over. John wants to take it over!

LB: Do you want to respond there, John? 

JM: Oh no. I definitely want to win, no question. It is absolutely right. There´s nothing wrong with winning. Just because Christianity is about peace, charity and humility, and so on doesn´t mean we don´t want to win. But precisely because we want those virtues to win we want them to prevail and to transform the world. That´s just the program of salvation as far as I am concerned. The church has suffered to long from a sort of false consciousness that turns loosing and the apparent inevitability of loosing into a kind of kenotic following of Jesus. It is not, it is a lie!

SH: I didn´t say I wanted to loose, I wanted to survive!
--

Samtalet i sin helhet återfinns här: "Theological Reflections on Being a Theologian and the Task of Theology". 

... 

Om phyleteism

"... to say we are a ‘Christian nation’ is to confuse what it means to be a Christian with what it means to be British and this is to confuse the ‘nation’ for the church. In theological terms this confusion has a name: it’s called ‘phyletism’ and was condemned by the Synod of Constantinople in 1872 as a heresy.  What the Synod was condemning was a move whereby national identity and ecclesial identity become synonymous such that to be Greek is to be Orthodox and vice versa."

Luke Bretherton, tillträdande professor i teologisk etik vid Duke (Hauerwas arvtagare?), reder ut begreppen och kommer ut som Kristdemokrat. Bretherton finns även på twitter som @WestLondonMan

Gemensamma nämnare

God politisk jul!

På juldagens förmiddag roade jag mig med att titta igenom ett antal jultal från diverse statsöverhuvuden, regeringschefer, och kyrkoledare. För stats- och regeringschefer tycks det obligatoriska jultalet utgöra både en lockelse och en utmaning. Lockelsen ligger sannolikt i möjligheten i att för ett par ögonblick få framstå som trygg och enande landsfader genom att få adressera undersåtarna från en position höjd över vardagens politiska käbbel. Julen behandlas här som en tid för att lägga den splittrande politiken åt sidan för att istället fokusera på sådant som uppfattas som enande, okontroversiellt och opolitiskt. Svårigheten består dock i att tala om julen i ett förment neutralt perspektiv, och om vad denna högtid egentligen handlar om. Det vill säga utan att ta den specifika tradition, ur vilken julen härstammar och blir begriplig, på allvar. Resultatet blir därför oftast en tunn soppa av plattityder och sentimentalitet.

Det finns förstås olika strategier för att komma runt detta dilemma. Man kan till exempel välja att fokusera på ett alternativt ämne som alla förväntas sluta upp bakom och därigenom skapa en känsla av gemenskap och samhörighet. Till exempel: våld i nära relationer (Reinfeldt), alla som är ensamma (Kungen), landets ekonomi (Kanadas premiärminister), stöd till militär trupp i utlandet (Obama), eller familjen - (Drottning Elizabeth).

Det finns något komiskt i det faktum att det är världens politiska ledare som bidrar till avpolitiseringen av julens budskap genom att reducera det till att handla om varma känslor, glitter i barns ögon, och tid med familjen. Enligt kristen traditionen är julen dock långt ifrån opolitisk. Den handlar nämligen om ankomsten av en ny politisk regim - Guds rike.
N.T Wright uttrycker detta väl: 

"Well, you may say, I didn’t expect to be told about empires and money and wars when I came to church tonight. I expected to hear lovely things that would make me feel good inside. But that’s the trouble with how we’ve treated Christmas these many years: we’ve screened out the emperors, and so we’ve missed the point of the angels. The Christmas story, like Isaiah’s prophecy, isn’t about an escape from the real world of politics and economics, of empires and taxes and bloodthirsty wars. It’s about God addressing these problems at last, from within, coming into our world – his world! – and shouldering the burden of authority, coming to deal with the problems of evil, of chaos and violence and oppression in all their horrible forms. And only when we look hard at those promises and come to grips with what they really mean are we able to grasp the real comfort and joy that Christmas does truly provide. Otherwise we are purchasing a spurious private comfort at the inflated cost of allowing the rest of the world to continue in its misery."

Carl Schmitt

Intressant artikel i dagens SvD om Carl Schmitt och "den och postpolitiska liberala toleransens återvändsgränder".

Mixed bag

- Vad händer om en präst i Svenska kyrkan hävdar att:

"Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!" 

Kyrkans tidning rapporterar och Marie Demker reflekterar klokt med anledning av domkapitlets beslut.

- En adventspredikan av Stanley Hauerwas.

- Benedict XVI om rättvisans rötter:

"In this world of ours, in which, despite the profession of good intentions, the value of the person, of human dignity and human rights is seriously threatened by the widespread tendency to have recourse exclusively to the criteria of utility, profit and material possessions, it is important not to detach the concept of justice from its transcendent roots. Justice, indeed, is not simply a human convention, since what is just is ultimately determined not by positive law, but by the profound identity of the human being. It is the integral vision of man that saves us from falling into a contractual conception of justice and enables us to locate justice within the horizon of solidarity and love(6).

We cannot ignore the fact that some currents of modern culture, built upon rationalist and individualist economic principles, have cut off the concept of justice from its transcendent roots, detaching it from charity and solidarity: “The ‘earthly city’ is promoted not merely by relationships of rights and duties, but to an even greater and more fundamental extent by relationships of gratuitousness, mercy and communion. Charity always manifests God’s love in human relationships as well, it gives theological and salvific value to all commitment for justice in the world”."

Årets julklapp?

Bara Zizek kan skriva en bok om Hegel på 1200 sidor och ge den titeln Less Than Nothing.

William Connolly om problemen med sekularism

"... for secularists, religion is safely relegated to the private realm only because secularists also contend that there is an independent way of reaching authoritative public agreements without recourse to the diverse religious faiths of citizens. The problem is that different secular sects nominate different instruments to fill this role, and each instrument diverges significantly from the others on what that authoritative practice is or could be. Some place their faith in the dictates of public reason, others in deliberative consensus, others in transparent procedures, others in implicit contractual agreements, and others in a ‘‘myth’’ of equality citizens accept as if it were ontologically grounded. None of these images of public life folds the reflexivity needed into faith-practices themselves. They do not, in my view, because they pretend to identify a forum above faith through which to regulate diverse faiths. If the nobility of secularism resides in its quest to enable multiple faiths to co-exist on the same territory, its shallowness resides in the hubris of its distinction between private faith and public reason."

Vries, Hent de, och Lawrence Eugene Sullivan. Political theologies: public religions in a post-secular world. Fordham Univ Press, 2006., 292

The Theologico-Political Problem

"What constitutes the political, and how does its classical and modern regime moderate or mitigate the age-old relationship between reason and revelation, which, in the history of Western thought, has been variably characterized by antagonism, analogy, co-dependence, and multiple attempts at reconciliation and amalgamation?"

Vries, Hent de, och Lawrence Eugene Sullivan. Political theologies: public religions in a post-secular world. Fordham Univ Press, 2006., 53

Skolan förkunnar alltid, frågan är bara vad

"Prästerna får inte förkunna. Det har Skolverket slagit fast. Men då måste Skolverket förklara på vilket sätt de firanden som äger rum i en helt vanlig kommunal skola idag inte är förkunnande."

Lovisa Bergdahl gör ett klokt inlägg i följetongen om skolan och adventsfirandet.

Forska på Charles Taylor?

- Institutionen för Litteratur, Idéhistoria och Religion i Göteborg söker doktorander.

- Konferens om och med Charles Taylor med anledning av hans 80-årsdag. Första gången jag på allvar övervägt att besöka Quebec.

Oops

Jag har, som Hauerwas skulle uttryckt saken, ingen anledning att ifrågasätta huruvida Rick Perry är en uppriktig kristen. Hans pr-film visar dock hur lite uppriktighet har att göra med att vara kristen. Eller för att citera Perry själv: I believe in the name of the father, the son and the... uhh... what's that third one? uhh... oops!

via Cold Lazarus

Dagens dualism-diss

"There is a perennial temptation that haunts all thought, a temptation that is dangerous for most discourse, but terminal for theology, namely, to parse existence in terms of dualisms: transcendence/immanence; natural/supernatural; sacred/profane; philosophy/theology, and so on."

[...] 

"In the West, we are used to the sophomore question “do you believe in God?” but such a question is no longer tenable. Why not? Quite simply, the idea of nature, the idea of the purely natural is a fiction,  ..." [...] "We cannot ask if people believe in God, nor if this or that experience is divine or religious, thus presuming there can be an experience that is not divine, just as we have presumed in asking the question about belief in God, that people make sense outside God, and moreover, and even more tellingly, that language makes sense outside theology. Let me spoil the ending, it does not."

Connor Cunningham - Natura pura, the Invention of the Anti-Christ: A Week With No Sabbath

A folly to the French

"There is a carnivalesque quality about a faith for which the whole cosmos is at stake in the gift of a cup of water.  The Son of Man sweeps majestically down on the clouds of glory only to inquire prosaically whether you have visted the sick and fed the hungry.  Conventional Messiahs tend to make their entrance into the national capial in bullet-proof limousines with police outriders, not on a donkey.  Jesus is presented as a sick joke of a Saviour.  Yet the Christian gospel sees in such humdrum activity as clothing the naked the foretaste of a transfiguration of the earth, one which is folly to the French.  The exceptional and the everyday are not divided domains, as they are for the disciples of Lacan."

Terry Eagleton, The Trouble With Strangers: A Study of Ethics, 292-3.  via Sublunary sublime

St. Augustine never had to vote in conclave

I en scen i andra avsnittet av tv-serien The Borgias, som knappast är en reklamfilm för den medeltida katolska kyrkan (serien marknadsförs under devisen Sex. Power. Murder. Amen.), återfinns nedanstående dialog som utspelar sig dagen innan kardinalerna skall rösta om vem som skall bli ny påve efter Innocentius VIII:

Johannes Burchart: The rules are clear. No outside contact is permitted under any circumstance.

Rodrigo Borgia: But you must know that Cardinal Versucci's digestion is very delicate.

Johannes Burchart: Which is why he has rabbit baked in milk.

Rodrigo Borgia: Ah. Good. And... Cardinal Piccolomini...

Johannes Burchart: Uh... Suckling pig with rosemary.

Rodrigo Borgia: Indeed. The well-being of the curia... is of the greatest importance. As Vice-Chancellor, their health is my concern. Mens sana in corpore sano.

Johannes Burchart: I think St. Augustine might disagree with you. He extolled the virtues of fasting.
Rodrigo Borgia: St. Augustine... never had to vote in conclave.

Nice and simple

George Buttrick was a famous preacher and professor. Once he was riding on a plane and scribbling a lot of notes. The fellow next to him asked him what he was doing. Buttrick told him, “I’m a preacher, preparing Sunday’s sermon.”
“Ah, religion,” the man replied. “‘Do unto others as you would have them do unto you.’ That’s my religion. Nice and simple. That’s how I like it.”
“I see,” said Buttrick. He kept working.
Some time later he turned to his neighbor and asked, “So what do you do for a living?”
“I’m an astrophysicist,” said the man. “I teach astronomy at a university.”
“Ah, astronomy,” Buttrick replied. “I see. ‘Twinkle, twinkle little star.’ That’s how I like my science. Nice and simple.”

 Via Arni Zachariassens blogg.

Charles förklarar varför Dilsa har fel om sekularismen

Den liberala debattören Dilsa Demirbag Steen (@DilsaDSten) twittrade nyligen det misstänkt medvetet provokativa tweetet:
"I sekularismen får vi alla plats".
Jag svarade lite lamt att den intressanta frågan är hur den antropologi som döljer sig bakom "vi" ser ut. Nedanstående utdrag belyser på ett mer fullödigt sätt varför Dilsa har fel:

“Dessa [Hegels tankar om gemenskap och Anden] framstår som gåtfulla bara för att vi står under inflytande från de atomistiska fördomar som har spelat så stor roll i det moderna politiska och kulturella tänkandet. Vi kan anse att individen är vad hon är i abstraktion från sin gemenskap bara om vi föreställer oss henne som organism. Men när vi tänker oss en mänsklig varelse menar vi inte enbart en levande organism, utan en varelse som kan tänka, känna, besluta, röras, reagera, träda i förbindelse med andra. Allt detta innebär ett språk, olika därmed förbundna sätt att uppleva världen, tolka sina känslor, förstå sitt förhållande till andra, till det förflutna, framtiden, det absoluta och så vidare. Det är det särskilda sätt på vilket människan inordnar sig i denna kulturvärld som vi kallar hennes identitet.

Ett språk och de därmed förbundna distinktioner som ligger bakom vår erfarenhet och vår tolkning kan dock bara växa fram i och upprätthållas av en gemenskap. Det vi i denna mening är som mänskliga varelser är vi bara i en kulturell gemenskap.”

[...]

"När jag säger att ett språk och de därmed förbundna distinktionerna bara kan upprätthållas av en gemenskap tänker jag inte enbart på språket som kommunikationsmedium, det vill säga at vår erfarenhet kunde vara helt privat och bara behövde ett offentligt medium för att överföras från en människa till en annan. Istället är det faktiskt så att vår erfarenhet är vad den är och delvis formas genom det sätt på vilket vi tolkar den, och detta har i hög grad att göra med de begrepp som står oss till buds i vår kultur. Men vad mera är, många av våra viktigaste erfarenheter skulle vara omöjliga utanför samhället eftersom de förbinds med syften som är sociala. Dit hör till exempel erfarenheten av att delta i en rit eller i samhällets politiska liv, att glädja sig med hemmalagets seger eller ta del av nationens sorg efter en död hjälte och så vidare."

Charles Taylor. Hegel och det moderna samhället. Röda bolaget, 1988. s. 113

Zizek om liberalismens dilemma

” … as every close observer of the deadlocks of political correctness knows, the separation of legal justice from moral goodness - which should be relativised and historicized - ends up in a claustrophobic, oppressive moralism brimming with resentment.Without any “organic” social substance grounding the standards of what George Orwell approvingly referred to as “common decency” (all such standards are dismissed as subordinating individual freedom to proto-Fascist organic social forms), the minimalist program of laws intended to do little more than prevent individuals from encroaching upon each other (annoying or “harassing” each other) turns into an explosion of legal and moral rules, an endless process of legalization and moralization, presented as “the fight against all forms of discrimination.”If there are no shared mores in place to influence the law, just the bare fact of subjects “harassing” other subjects, then who - in the absence of such mores - will decide what counts as “harassment”?”

[...]

" The ideological coordinates of such a liberal multiculturalism are determined by the two features of our "postmodern" zeitgeist: universalized multiculturalist historicism (all values and rights are historically specific, any elevation of them into universal notions to be imposed onto others is cultural imperialism at its most violent) and universalized "hermeneutics of suspicion" (all "high" ethical motifs are generated and sustained by "low" motifs of resentment and envy - say, the call to sacrifice one's life for a higher Cause is either a mask for manipulation by those who need war to sustain their power and wealth, or else a pathological expression of masochism - and this either/or is an inclusive vel, that is, both terms can be true at the same time).

There is a problem with this liberal vision of which every good anthropologist, psychoanalyst, or even perspicuous social critic like Francis Fukuyama, is aware: it cannot stand on its own, it is parasitic upon some preceding form of what is usually referred to as "socialization," which it simultaneously undermines, thereby cutting off the branch on which it is sitting."

--

Slavoj Zizek - Liberalism as Politics for as Race of Devils

Om språkets betydelse för en kristen debattör

I en artikel i Dagen den 16/11 reflekterar Daniel Grahn kring frågan Vad  är en kristen debattör? Grahn listar i artikeln ett antal goda egenskaper som han menar en kristen debattör eller opinionsbildare bör besitta. Jag instämmer i flera av dessa, men tror att nedanstående stycke behöver problematiseras:

“Kunskap, är nödvändigt. En kunskap som kan översätta bibliska sanningar till vår tids verklighet, med argument som alla kan ta ställning till. "Så säger Herren", eller "Enligt Guds ord" fungerar inte när dessa auktoriteter inte anses vara det. Argumenten måste komma från vår kultur, och den kontext vi befinner oss i. Här går många bort sig.

Språket, är också en avgörande faktor. Att ha ett ordförråd som ger tyngd, men inte blir religiöst eller exkluderande. Det får heller inte vara för akademiskt, men ändå trovärdigt. Svår balansgång.”

Jag håller med om att språket är en avgörande faktor, men av delvis andra skäl än Grahn menar. Grahn tycks mena att språket utan problem kan skiljas från kunskapen om verkligheten. Jag skulle vilja invända att eftersom vårt språk formas i dialog med de vi samtalar med, och språket i sin tur formar vår syn på verkligheten, bör vi vara vaksamma på att det språk vi använder kan bära med sig antaganden om verkligheten som vi egentligen inte ställer oss bakom. Det är mot denna bakgrund som jag reagerar mot några av Grahns skrivningar.

Föreställningen att det går att översätta kristen tro till ett sorts “neutralt” icke-religiöst språk är problematisk. Det finns nämligen inga neutrala språk. Alla språk hör hemma i en kultur som återspeglar dess värderingar och syn på verkligheten. Alla språk är i denna mening “religiösa” eller “exkluderande”. När Grahn skriver att “argumenten måste komma från vår kultur”, så finns det en uppenbar risk att vi gör vår egen kultur, och vad som är acceptabelt för “den moderna människan”, till horisont och begränsning för kristen tro. Men, som den amerikanska teologen Stanley Hauerwas formulerat saken: kyrkans uppgift är inte att göra evangeliet begripligt för den moderna världen, utan att göra den moderna världen begriplig för evangeliet. Hauerwas poäng är att det är världen som skall förstås i ljuset av evangeliet, inte tvärtom. 

Att bli kristen är precis som att lära sig ett nytt språk. Med det nya språket kommer nya begrepp som hjälper mig att förstå och se världen i ett nytt ljus. Detta är en lång och svår träningsprocess som är nära förbunden med den egna identiteten. Kyrkan kallar denna språkträning för lärjungaskap, och är en av svensk kristenhets största utmaningar. 

Vi känner nog alla av pressen att uttrycka vår tro på ett sätt som låter tolerant mot de som tror annorlunda. Vi kanske säger något i stil med: “Som kristen tror jag att Jesus är vår väg till Gud, men att andra traditioner har sina vägar till Gud”. Jag menar dock att detta är ett exempel på dålig “kristendomska”. Ett försök till ett mer “grammatiskt korrekt”, eller ett mer genuint kristet, svar bör rimligen börja med insikten om att vi bekänner Gud som treenig, och att Jesus, den andra personen i treenigheten inte bara är en väg, utan själv Gud. Problemet är att vi tror oss kunna prata om “gud” i allmänhet. Poängen är dock att vi som kristna inte känner “gud” i allmänhet, utan bara Gud som treenig, uppenbarad för oss i Jesus Kristus. Detta är inte teologiska spetsfundigheter, utan hör till grundkursen i “kristendomska”. 

Jag menar att en god och genuint kristen debattör tillfullo måste behärska “kristendomska”. Detta innebär bland annat att sluta oroa sig för att man låter “religiös”. Den populära föreställningen att vi måste översätta vår tro till ett förment sekulärt språk i syfte att vara inkluderande, är ett maktspel som bara gynnar dem som säger sig prata det universella sekulära språket. Att tala kristendomska betyder dock inte att de som pratar andra språk inte kan förstå vad som sägs. Man kan nämligen prata utmärkt kristendomska med både arameisk, engelsk, och svensk dialekt.  Detta kräver dock ihärdig träning, och platsen för denna språkträning är kyrkan. Det är i gudstjänstens liturgi; genom predikan, tillbedjan, sång och textläsning, som vi formas till att tala “kristendomska” flytande. En sådan träning är oundgänglig för den som vill vara en god och genuint kristen debattör!

“Tell me how you classify and I’ll tell you who you are.”
- Roland Barthes

Zizek´s theopolitical imagination

"In mid-April 2011, the Chinese government prohibited on TV, films, and novels all stories that contain alternate reality or time travel. This is a good sign for China. These people still dream about alternatives, so you have to prohibit this dreaming. Here, we don’t need a prohibition because the ruling system has even oppressed our capacity to dream. Look at the movies that we see all the time. It’s easy to imagine the end of the world. An asteroid destroying all life and so on. But you cannot imagine the end of capitalism."

(...)

"Communism failed absolutely, but the problems of the commons are here. They are telling you we are not American here. But the conservatives fundamentalists who claim they really are American have to be reminded of something: What is Christianity? It’s the holy spirit. What is the holy spirit? It’s an egalitarian community of believers who are linked by love for each other, and who only have their own freedom and responsibility to do it. In this sense, the holy spirit is here now. And down there on Wall Street, there are pagans who are worshipping blasphemous idols. So all we need is patience."

Slavoj Zizek´s Wall Street speech in transcript

Agamben on secularization

"In this sense, secularization operates in the conceptual system of modernity as a signature that refers back to theology. Just as, according to canon law, the secularized priest had to wear a sign of the religious order he had once belonged to, so does the secularized concept exhibit like a signature its past belonging to the theological sphere. The way in which the reference operated by the theological signaure is understood is decisive at every turn. Thus, secularization can also be understood [...] as a specific performance of Christian faith that, for the first time, opens the world to man in its worldliness and historicity. The theological signature operates here as a sort of trompe l'oeil in which the very secularization of the world becomes the mark that identifies it as belonging to a divine oikonomia."

Giorgio Agamben, The Kingdom and the Glory: For a Theological Genealogy of Economy and Government (Stanford University Press, 2011), 4

Rowan Williams om moral och transcendens

Can we make sense of morality without a religious notion of a transcendent or supernatural being?
I think that, to make sense of unconditional rights or claims, we need to be clear that there is such a thing as universal human nature and that it has some intrinsic dignity or worth. To try and ground this independently of the idea of a transcendent source of value seems to me not finally feasible. People do, of course, make such claims, and do so in good faith, but I don't see how you can define a universally shared, equal, independent-of-local-culture-and-habit conception of human flourishing without something more than a pragmatic or immanent basis.
In other words, I think morality ultimately needs a notion of the sacred - and for the Christian that means understanding all human beings without exception as the objects of an equal, unswerving, unconditional love.

Läs resten av intervjun med Rowan Williams här!

Krossad vetenskapsoptimism

John Gray sågar Pinkers vetenskapsoptimism i The Prospect magazine.

"Pinker’s attempt to ground the hope of peace in science is profoundly instructive, for it testifies to our enduring need for faith. We don’t need science to tell us that humans are violent animals. History and contemporary experience provide more than sufficient evidence. For liberal humanists, the role of science is, in effect, to explain away this evidence. They look to science to show that, over the long run, violence will decline—hence the panoply of statistics and graphs and the resolute avoidance of inconvenient facts. The result is no more credible than the efforts of Marxists to show the scientific necessity of socialism, or free-market economists to demonstrate the permanence of what was until quite recently hailed as the Long Boom. The Long Peace is another such delusion, and just as ephemeral."

Skall människan förstås som frukt eller äpple?

”The problem with particular laws for particular ethnic/religious groups is that not all people experience themselves as belonging to a particular ethnic/religious community – so apart from people belonging to groups, there should be “universal” individuals who just belong to the state law. Apart from apples, pears, and grapes, there should be a place for fruits as such.”

Slavoj Zizek  - Multiculturalism, the Reality of an Illusion 

...
För ett "människan som äpple"-perspektiv. Se Arne Rasmussons artikel Människan i allmänhet finns inte.

"Atheism has become Pepsi to the Coke of religion"

Luke Bretherton skriver om den nya humanismens och ateismens religiösa ambitioner:

The sense in which religion and by implication atheism was simply a passing stage on the way to a new rationalistic outlook freed from religious baggage seems to have dissipated. Instead, a new confessional atheism has emerged, one ready to hawk its wares in the religious marketplace and compete for the souls of children.

Rather than a critique of religion from which the religious can learn, we find a "wannabe civil religion" that depends for its appeal on the continuance of the very thing it claims to replace. It has become an alternative rather than a critique.

Rather than a prophetic witness, disabusing humans of our illusions and idolatries, atheism has become Pepsi to the Coke of religion. To paraphrase the New Testament: what does it profit atheism to gain the whole world and lose its own soul?