Om konstnärlig frihet

Världskulturmuseet i Göteborg backar i bråket om fotografen Elisabeth Ohlson Wallins bilder från Jerusalem, och meddelar nu i ett pressmeddelande att man vill visa bilderna "snarast".

Igår anklagades Världskulturmuseet för att styras av feghet, idag vet vi att de styrs av mediadrev!


---
Media: GP, GT,

Om den heliga yttrandefriheten

Dan Jönsson skriver bra i DN om principen som är helig ibland:

"Vad jag vill säga – till att börja med – är att något sådant som en absolut, oinskränkt yttrandefrihet naturligtvis inte existerar. Yttrandefrihet är alltid villkorad, alltid under press eller förhandling. Men att konstatera detta självklara i dag är ingen självklarhet. Ställer man frågor som de här, drar paralleller, försöker vidga perspektiven för att se ett större sammanhang riskerar man att bli anklagad för att ”relativisera” yttrandefriheten, vilket är detsamma som att spela under täcket med al-Qaida. Är det något i den här debatten som verkligen får mig att känna stanken i korridoren är det den sortens reflexer. Det luktar gammalt otäckt tankeförbud, och visar mest hur illusionen om den oinskränkta yttrandefriheten för ett vilset västerland blivit en fix idé, dess okränkbara beläte."

Om blinda fläckar i debatten om terrorism och demokrati

Häromdagen argumenterade DN-skribenten Dan Jönsson för att yx-attacken mot karikatyrtecknaren Kurt Westergaard på nyårsdagen inte skall ses som ett utryck för ett angrepp på "demokratin och det öppna samhället". Istället menar Jönsson att attacken skall ses som "ett attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning av deras profet som terrorist", och forstätter "... under kriget mot terrorn har det rituella politikermantrat om ”angrepp på demokratin och det öppna samhället” fått det att se ut som om terrorn slår blint."

Idag replikerar Dilsa Demirbag-Sten med en artikel i Expressen. Demirbag menar att Jönssons artikel är "ett skolexempel på den postmoderna relativisering som i dag dominerar det offentliga samtalet". För, menar hon, "om de somaliska islamisternas mordförsök på Westergård och deras dödshot mot Lars Vilks inte är ett angrepp på yttrandefriheten - vad är de då?"

Jönsons argumentation riskerar genom sitt isolerande fokus att missa den större bilden. Detta på ett sätt som påminner om hur juryn som friade poliserna som misshandlade Rodney King i Los Angelses 1992 argumenterade, trots att hela misshandeln filmades.

Stanley Fish (The Trouble With Principle, p. 309) menar att polisernas advokater gjorde två saker: 1. De saktade ner filmen så att varje bildruta isolerades och visades en och en. (2) Sedan frågade de juryn, en bildruta i taget: Var det här slaget i sig att beteckna som överdrivet våld? Avsåg det här slaget att lemlästa eller döda? Varje ögonblick, varje ruta, och varje slag isolerades från sitt övergripande sammanhang och den historia som gav den mening. Juryn kunde därför inte säga vem av poliserna som var ansvarig för misshandeln av Rodney King, och friade dem.

Demirbag ligger å sin sida nära det så ofta upprepade officiella amerikanska svaret på varför 9/11 inträffade, det vill säga: Because they hate our freedoms. Men, med Terry Eagletons ord:

"There are those in the West who imagine that Islamic fundamentalists maim or murder as they do because they are envious of Western freedoms. This was always an absurd argument, since fundamentalists envy such freedoms as much as they long to hang out in Amsterdam cafés soming dope and reading Simone de Beavoir."
- Terry Eagleton, Holy Terror (Oxford University Press, 2005) s. 73

Jag misstänker att distinktionen mellan primärt och sekundärt skulle öka förståelsen mellan Jönsson och Demirbags perspektiv. Jag tror inte att mannen som attackerade Westergaard hade som primärt syfte att undergräva den västerländska demokratin, utan snarare att döda någon som hädat Muhammed. Men, oavsett om om det fanns ett medvetet sekundärt syfte att slå mot yttrandefriheten i det västerländska samhället eller ej, så är det svårt att inte se att effekterna av attacken har denna effekt.

Således, där Jönsson tenderar att blunda för konsekvenserna av attacken, tenderar Demirbag att blunda för orsakerna till densamma ...