Den minsta gemensamma nämnarens förbannelse

“Today a Christian group protects itself often by hiding its particularity, by speaking as the testimony of all good wills, by identifying itself with positions held in common, by announcing only the insignificant truths of every man.”*

Nyligen gjorde Humanisternas Christer Sturmark och prästen Annika Borg gemensam sak genom att i en debattartikel i DN hävda att kyrkan och den sekulära humanismen måste gräva ned stridsyxorna och börja samverka. För varför, frågar Sturmark och Borg, skall man dra en gräns mellan personer som tror på en Gud och de som inte gör det, när den väsentliga skiljelinjen går mellan dem som vill se ett samhälle byggt på humanistisk och sekulär grund och dem som inte vill?

Ja, varför skall man dra en gräns mellan kristna och ateister, när de ju egentligen bara vill uppnå samma sak; nämligen ett gott samhälle? Underförstått i detta resonemang är ju att vi alla egentligen är överens om vad som är ett gott samhälle, och om att  de kristna bara behöver skrapa av sig sin religiösa fernissa för att komma fram till samma rationella insikt som de neutrala ateisterna. 

I den gamla First Things-artikeln "Why We Can't All Just Get Along" sätter Stanley Fish ord på vad som är problemet med Sturmarks och Borgs hållning:

"For the modern liberal, beliefs are what the mind scrutinizes and judges by rational criteria that are themselves hostage to no belief in particular; for Milton, beliefs—in God or in oneself or in the absolute contingency of material circumstances—are the content of a rationality that cannot scrutinize them because it rests on them. Milton's motto is not “seeing is believing,” but “believing is seeing”; and since what you see marks the boundaries of your knowledge, believing is also knowing; and since it is on the basis of what you know—whether what you know is that there is a God or that there isn't one—that you act, believing is acting. What you believe is what you see is what you know is what you do is what you are."

Sturmark menar att Humanisterna genom sin religionskritik spelar en viktig roll som samtalspartner för kyrkan. Men Sturmarks ytliga förståelse av religion parat med hans oreflekterade upplysningstro gör att hans religionskritik inte är värd namnet. Som Stanley Hauerwas skulle ha suckat:  If only we could produce some interesting atheists. Eller som PJ Anders Linder ( @PJSvD ) uttryckte saken på twitter: "På DN Debatt i dag lyckas verkligen Sv Kyrkan och Humanisterna locka fram det sämsta hos varandra". Kanske menade han en identitetslös men behagsjuk kyrka, och en högmodig men obildad ateism, som förenas av att de båda glömt bort sina respektive berättelser?

--

* Michel de Certeau, “How is Christianity Thinkable Today?”, in Graham Ward (ed), The Postmodern God: A Theological Reader (Oxford: Blackwell, 1997), p. 291.

Intellektuella ghetton

[T]he most ghettoized people of all, I’ve come to learn, are those who don’t know they grew up in a particular time and place and culture, and who think they can get to universal truths outside of particular realities and commitments. There are ghettos and then there are ghettos. The real question is not whether you grow up in a ghetto, but whether the ideas and customs and rhythms of your particular ghetto prepare you to engage other ideas and customs and life experiences without losing touch with your roots.

s. 9, Letters to a young Catholic, George Weigel.

via Iakttagelser

Om tro i allmänhet

Sveriges Kristna Socialdemokraters Förbund mera kända som Broderskaparna, har bytt namn. Det nya namnet lyder Socialdemokrater för Tro och solidaritet. Jag tycker namnbytet är mindre lyckat av följande skäl ...

Efter vad jag förstår har anledningen till namnbytet att göra med en önskan om att bredda sig och appellra till fler. I den mån "broderskap" upplevs exkluderande för kvinnor har jag förståelse för denna ansats. Jag läser dock att styrelseledamoten Helle Klein "ser det som helt naturligt i ett mångkulturellt samhälle att Broderskapsrörelsen öppnar upp för andra trosriktningar och inte bara vänder sig till oss kristna." Breddningen handlar alltså även om att tona ner den kristna profilen och istället fokusera på tro i allmänhet i syfte att attrahera socialdemokrater från andra religioner. Men hur intressant är tro i allmänhet? Ungefär lika intressant som politik i allmänhet, det vill säga inte alls!

Att döpa om Broderskaparna till "Socialdemokrater för Tro och solidaritet" väcker inte bara motfrågor av typen: Är inte troende välkomna i moderpartiet? Är inte alla socialdemokrater för solidaritet?, utan även den intressanta frågan om vem som inte är troende? I ett postsekulärt samhälle där insikten börjat sjunka in om att till och med moderniteten har religiösa anor och där Sturmarks Humanisterna söker bidrag som trossamfund, är tro helt enkelt en icke-fråga. Vi är alla troende, den intressanta frågan är på vad. Vilken sorts tro, vilken sorts politik? Solidaritet med vem?

Bakom namnbytet anar jag modernitetens rädsla för det partikulära; en rädsla som förknippar historia, tradition och kroppslighet med exkludering och därför söker sin tillflykt till det abstrakta och universella. Charles Taylor kallar detta fenomen för exkarnation, och beskriver det som: "the steady disembodying of spiritual life, so that it is less and less carried in deeply meaningful bodily forms, and lies more and more 'in the head'" (A Secular Age, s.771). Men om Socialdemokrater för Tro och solidaritet skall uppfattas som en intressant och unik röst i samhällsdebatten krävs ett distinkt perspektiv eller en tydlig berättelse. Tro i allmänhet är inte ett sådant. There is no view from nowhere!

---
I media: Dagen,

Om toleransens villkor ...

När jag såg det här lysande klippet:

The Daily Show
Tags: Daily Show Full Episodes,Political Humor & Satire Blog,The Daily Show on Facebook

via @joelsh

... kom jag att tänka på det här Hauerwas-citatet:

Look what happened to Catholics in the United States. They struggled like hell to make it and finally saw John F. Kennedy elected president. Any Catholic of that generation will tell you how important it was that Kennedy became president. Catholics all over the world rejoiced, but I say it was their day of shame -- particularly when Kennedy told a group of Southern Baptists in Houston that he would follow his conscience and not the Roman Catholic church. Catholics said, “See, it is possible to be American and Catholic.”

Toleransens logik tycks i den liberala demokratin lyda: Vi tolererar den annorlunde om han slutar vara så annorlunda. Viljan att fokusera på det som ses som universellt och förenande resulterar dock ofta i att partikulära skillnader och olikheter ignoreras och/eller göms undan. Men som Jayne Svenunsson skrev i ett delvis annat sammanhang:

"Historien har, när allt kommer omkring, visat att visioner som vet att de kommer någonstans ifrån tenderar att ha bättre insikt om att de är på väg någonstans och inte vart som helst. Sådana visioner tenderar också i mindre grad att förgripa sig på den som till äventyrs inte delar den aktuella visionen."

I ljuset av ovanstående citat blir det viktigt att fråga sig på vems förment neutrala altare som partikulariteten så ofta offras. Vart kommer den (muskulösa) liberalismen ifrån, och vart leder den?

Om Paulus och Zizek

Idag skriver Jayne Svenungsson en understreckare i SvD om Paulus och hans uttolkare bland dagens vänsterintellektuella.

Först fattade jag inte riktigt vad hon var ute efter, men efter en andra genomläsning och sms-korrespondens med klok vän började det klarna för mig (tack Lovisa!).

Som jag förstår Svenungsson är hon bekymrad över att filosofer som Badiou och Žižek snyltar på den kristna universalismen - utan att egentligen ta den kristna berättelsen på allvar. De efterlyser en "universalism som i sin radikalitet höjer sig över partikulära identiteter – kön, religion, etnicitet, nationalitet – och riktar sig till varje enskilt subjekt: ”Nu är ingen längre jude eller grek …”, men det gör detta utan att vilja kännas vid de konkreta omständigheter och den specifika kultur ur vilken Paulus talade. Kanske kan en sådan läsning av Paulus liknas vid en sorts apollinarism, där man försöker hålla det gudomliga och universella åtskilt från det mänskliga och partikulära, i syfte att sortera bort det senare. Vad är då problemet med detta?

Svenungssons invändning är att:

"Historien har, när allt kommer omkring, visat att visioner som vet att de kommer någonstans ifrån tenderar att ha bättre insikt om att de är på väg någonstans och inte vart som helst. Sådana visioner tenderar också i mindre grad att förgripa sig på den som till äventyrs inte delar den aktuella visionen."

Med andra ord, vad som saknas i Žižek läsning av Paulus (om Svenungsson tolkar Žižek rätt) är insikten om att universaliteten springer ur det partikulära, eller som det uttrycks i en bok jag just nu läser:

”… to then assert that all speaking of God is limited to its historical and social location ... is to deny the incarnation; for it also states that the eternal is found in the historical, the infinite in the finite.”

Stephen D Long, Speaking of God. Theology, Language and Truth. (Grand Rapids: Eerdmans, 2009). s.14

... eller med Hans Urs von Balthasars ord: Kunskap om det generella måste tolkas i ljuset av det partikulära.

Vad Hauerwas skulle sagt till Högskoleverket ...

Högskoleverkets ifrågasatte nyligen examensrätten för flera av landets teologiska utbildningar. Bland annat kritiserades att "utbildningarna har få perspektiv från andra religioner än kristendomen" och man "såg kritiskt på att det inte föreligger någon tydlig separation mellan de praktiskt kyrkligt orienterade kurserna och de rena högskolekurserna ".

Jag misstänker att nedanstående utdrag är vad Hauerwas skulle ha svarat på Högskoleverkets kritik:

Part of our problem is that the idea of objectivity, which is mistakenly assumed to be exemplified in the sciences and an elusive goal for the humanities, is a deeply flawed notion. In the name of objectivity the assumption has been underwritten that knowledge is only good insofar as that which is known is freed from any tradition of inquiry. Yet the sciences work well exactly because they exemplify a traditioned mode of inquiry which, moreover, requires the student to be capable of participating in such a tradition. If the students are to become good scientists they must be willing to have their lives transformed through that activity; they must be transformed, moreover, not simply because of the current social power of science but because of the elegance and beauty of what is discovered.

Stanley Hauerwas. “Character, Narrative, and Growth in the Christian Life,” i The Hauerwas Reader .

Med Hans Urs von Balthasars ord: Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular.

Vad inkarnationen inte innebär ...

Halden har hittat ett lysande Yoder-citat som bör vinna spridning ...

“The incarnation does not mean that humankind in general, or human nature in general, or human history in general was stamped with God’s approval or transformed by God’s indwelling, but rather that a particular story, the words and work of a particular man, is the key to the very nature of God. That particularity is even more scandalous if we reckon deeply with the fact that the historicity of the incarnation committed God to the particularity of an ongoing history. God entrusted the incarnational disclosure not only to a first generation of witnesses of the man Jesus, but also to the necessarily ensuing chain of specific bodies of tradition-bearing, fallible people who through the centuries would unfold and distort the message. It is not a regrettable mistake of church strategy contrary to the divine plan, when we find ourselves needing to deal with the unfinished quality of the definition of the Christian story.”

~ John Howard Yoder, To Hear the Word, 97-8. (New Edition forthcoming from Cascade Books)

Allting börjar i det lilla

“There is no road to human solidarity that does not begin with moral particularity – by coming to know what it means to be a child, a parent, a neighbour, a friend. We learn to love humanity by loving specific human beings … The unity of God is to be found in the diversity of creation”

- Jonathan Sacks, The Dignity of Difference (Continuum, 2002) p. 58

Om Jul, Principer och Barth

I dagens Telegraph skriver Rowan Williams om jul, principer och Karl Barth:

"Christmas is supremely the story of a God who is not interested in telling us about principles"

"Christmas doesn't offer an alternative set of economic theories or even a social programme. It's a story – the record of an event that began to change the entire framework in which we think about human life, so that the unique value of every life came to be affirmed and assumed."

"That’s one reason why we tell this story repeatedly, the story of the ‘unprincipled’ God who values what others don’t notice, who relates to people we’d all rather forget, whose appeal is to everyone because he has made everyone capable of loving response.”

God Jul!

Missa inte ...

... att lyssna på när Anders Piltz, K-G Hammar och Sinnika Neuhaus samtalar om treenighetens mysterium i P1:s Teologiska rummet.

... eller att läsa den klargörande artikeln i Fokus om vad konflikten i Kongo egentligen handlar om.

... heller att Rain and the Rhinoceros skrivit ett kort men intressant inlägg om Karl Rahners teori om “Anonymous Christianity”:

"Ironically, the attempt to transcend particularity effectively ignores the reality of difference altogether, only to reintroduce a new instantiation of enforced homogeneity—in short, a neo-imperialism."

Drömmen om den universella människan

Idag svarar två socialdemokrater på Joel Halldorfs tidigare debattinlägg i GP om religion och ideologi. Repliken, som fokuserar på friskolor, tydliggör en del intressanta skillnader i synsätt på samhället. Inte minst genom meningar som dessa:

"Målet är ett sammanhållet samhälle ..."

"Skolan utgör grunden för det gemensamma och jämlika samhället."

"Allt det som borde vara gemensamt; skolan, välfärden, kulturen, jämlikheten som gemensamt samhällsprojekt, har individualiserats."

"Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor kan välja bort det gemensamma?"

Milt uttryckt så undrar man ju hur artikelförfattarna ser på förhållandet mellan ett "gemensamt" eller "sammanhållet" samhälle å ena sidan, och ett samhälle präglat av mångfald, å den andra? För inte argumenterar de väl på allvar för EN gemensam kultur?!?

I repliken odlas vidare myten om staten och skolan som garanter för det neutrala och upplysta sammhället. Ett samhälle där varje partikularitet eller avvikelse från den förment svenska enhetskulturen ses som potentiellt hotande lojaliteter mot staten.
Som om "enhetskultur" vore ett villkor för gemenskap?

Douglas Brommesson uttryckte det väl i en debattartikel i Dagen för en tid sedan:

Det är samtidigt viktigt att konstatera att det finns alternativ till försöket att bygga ett nytt enhetssamhälle på sekularismens grund där offentliga religiösa uttryck portförbjuds. Ett sådant alternativ är en pluralistisk samhällsgemenskap där lika rättigheter för alla medborgare och en icke-konfessionell myndighetsutövning kombineras med ett stort mått av frihet att uttrycka sin tro och att låta tron synas i den offentliga sfären.

I en pluralistisk samhällsgemenskap blir rätten att uttrycka religiösa uppfattningar en hörnsten så länge andra människors rättigheter inte kränks. Här blir en grundläggande skillnad mellan den pluralistiska samhällsordningen och sekularismens samhällsordning den mellan positiva och negativa friheter. Eller med andra ord skillnaden mellan frihet till något och frihet från något. Pluralister värnar friheten till religion, medan sekularisten värnar frihet från religion.

Vi tar det igen: Det bara finns partikulara samhällen, kulturer och samtal, och neutraliteten är en myt!

Ser med spänning fram emot Joels svar!

Dagens Yoder

There is no 'public' that is not just another particular province.

- John Howard Yoder

Professor Balthasar

Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular.

- Hans Urs von Balthasar

Advent finns inte i allmänhet

Såhär i adventstid går många lärare med bryderier...
Får man göra änglar som julpyssel, spela ett julspel som teater, eller sjunga adventsånger i kyrkan?

Lugnande ord kommer dock från en av Skolverkets jurister:
"Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Det är med andra ord ingen fara på taket, så länge man tömmer traditionerna och berättelserna på innehåll och mening. Högtidlighet för högtidlighetens skull, således.

Jo visst, jag förstår tanken. Skolan skall vara inkluderande och motverka att någon känner sig diskriminerad. Gott så! Men, till sist blir ju ändå frågan vad det är skolan vill att vi skall vara inkluderade i? I den frågan har Skolverkets jurister inte så mycket att komma med ...

Tack och lov är kyrkan nu skild från staten, och jag är den förste att, inte bara ta avstånd från kyrkliga strävanden att göra staten lite mer "kristen", utan även i viss mening glädjas över sekulariseringen. Men när staten aktivt försöker rensa ut uttryck för en berättelse, utan att tillstå att man genom att göra så bara ersätter den första berättelsen med en annan, då är det svårt att vara tyst.

Vad är det föresten som säger att den liberala berättelsen skulle vara mer inkluderande? Och hur lyder egentligen den liberala berättelsen? Stanley Hauerwas har träffande uttryckt det som att "the project of modernity was to produce people who believe they should have no story except the story they choose when they have no story."

Modernitetens rädsla för det partikulära blir begriplig i ljuset av den intressekonflikt som uppstår om nationens medborgare skaffar sig alternativa lojaliteter som utmanar troheten mot staten, såsom exempelvis kyrkan. Religionen tvingas alltså till privatisering eftersom den upplevs som hotande.

Arne Rasmusson skriver i sin essä Kontextualism och universalism i kristen etik: "Genom att i frihetens namn reducera personen till en abstrakt individ kom den liberala filosofin att ge legitimitet åt statens kamp mot alternativa lojaliteter och speciellt kyrkan."

Är det inte just detta mönster vi ser manifesterat i kommunsveriges rädsla för kyrkliga skolavslutningar? Konflikten tycks här stå mellan det universella och det partikulära, mellan det allmängiltiga och det specifika, mellan människan i allmänhet och människan i synnerhet. Det första är enande och tillgängligt för alla, medan det senare ses som splittrande och exkluderande.

Men, ingen kan leva som människa i allmänhet. Vi försöker alla förstå tillvaron utifrån våra egna konkreta erfarenheter. Vi är alla inbäddade i specifika sätt att tolka och förstå världen. Våra uppfattningar om rätt och fel kommer alla ur olika berättelser, och utan dessa berättelser blir våra etiska övertygelser inte begripliga. Med Hans Urs von Balthasars ord: "Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular."

Jag avslutar med ett alldeles för långt citat av Karl Barth:

"The Word did not simply become any "flesh," any man humbled and suffering. It became Jewish flesh. The Church's whole doctrine of the incarnation and the atonement becomes abstract and valueless and meaningless to the extent that this comes to be regarded as something accidental and incidental. The New Testament witness to Jesus the Christ, the Son of God, stands on the soil of the Old Testament and cannot be separated from it...The Christian kerygma as it is addressed to the world has this statement about an Israelite at its very heart. This means nothing more or less than the bringing of the world into the sphere of the divine dealings with the people Israel. It does not speak generally of the existence of a Son of Man who became man for many (with many in view), but of the fact that the Jesus who has come as the Messiah of Israel has come into the world as the Saviour of the world...His universality is revealed in this particularity."
(Karl Barth, Church Dogmatics IV.1, 166-7)

Beskow är oförnuftig!

Idag skriver Per Beskow på SvD:s Brännpunkt om ekumenisk samsyn. Jag hängde dock upp mig på nedanstående citat:

”Något som säkert förvånar många är att den katolska etiken inte härleds ur bibeln utan från det mänskliga förnuftet. Det är därför som kyrkan kan hävda att de moraliska buden gäller alla människor och inte enbart de troende.”

Men var hittar man då detta mänskliga förnuft som Beskow säger sig grunda en universell etik på? Är inte varje form av rationalitet eller förnuft med nödvändighet en produkt av en specifik tradition eller kultur? För vad en riskkapitalist på Wallstreet anser vara ett rationellt handlande kan ju skilja sig markant åt från hur en vietnamesisk risbonde ser på saken. Eller med Alasdair MacIntyre’s ord: Whose Justice?, Which Rationality?

Så vad Per Beskow egentligen menar är mänskligt förnuft , måste väl mer specifikt vara det romerskt katolska förnuftet, eller?

Varje försök att hitta någon form av gemensam etik baserad på ”förnuftet” har slutat i fiasko eller förtryck genom att antingen erbjuda en alltför tunn eller minimalistisk etik, eller att med tvång pracka på de ”oupplysta barbarerna” den ”rationella” moralen.

All etik börjar i en berättelse, även om den i liberala demokratier framställs som berättelsen att vi inte har någon berättelse. Gud blev inte bara människa i största allmänhet, utan föddes in i ett högst specifikt sammanhang; Gud vandrade på jorden som en fattig arameisktalande judisk snickarlärling. Jag menar att det är i den berättelsen, i berättelsen om Jesus Kristus som den kristna etiken måste ta sin början. Inte i abstrakta och förment universella teorier. Problemet med Beskows resonemang är att Kristus blir överflödig för den kristna etiken.

Dagens lästips handlar om kristen etik som en berättelse.