"Religion" and unicorns

Bruce Lincoln: “Religion . . . is that discourse whose defining characteristic is its desire to speak of things eternal and transcendent.” ...  “History, in the sharpest possible contrast, is that discourse which speaks of things temporal and terrestrial.”

Timothy Fitzgerald: This is a God-like generalization that transcends historical inquiry. Religion in itself is nothing. It is a highly contested construct and requires contextualized, historical unpacking. This is not a critical practice; it is a statement, or a pair of statements, of the kind “Unicorns have one horn” and “Bligs have three tongues.”

Timothy Fitzgerald, “Bruce Lincoln’s‘ Theses on Method’: Antitheses,” Method and Theory in the Study of Religion 18, no. 4 (2006): 402–403.

Religion as meaning and truth

/.../ the simplest definition of God and of religion lies in the idea that truth and meaning are one and the same thing. The death of God is the end of the idea that posits truth and meaning as the same thing. And I would add that the death of Communism also implies the separation between meaning and truth as far as history is concerned. "The meaning of history" has two meanings: on the one hand "orientation," history goes somewhere; and then history has a meaning, which is the history of human emancipation by way of the proletariat, etc. In fact, the entire age of Communism was a period where the conviction that it was possible to take rightful political decisions existed; we were, at that moment, driven by the meaning of history. /.../ Then the death of Communism becomes the second death of God but in the territory of history. /.../ Today we may call ‘obscurantism’ the intention of keeping them harnessed together – meaning and truth.

Alain Badiou quoted in Slavoj Žižek. "Religion between Knowledge and Jouissance." in: Lacan.com. 2007.

Ward on religion

Religious studies itself may be inseparable from these logics. It is not only the child of modernity, it is the heir to the aspirations of modernity for systematizing knowledge. It is heir to the Faustian dreams and desires for total knowledge: that all practices of belief can be catalogued, and that in and through this cataloguing they become many aspects of the one religion, varieties of human spirituality.

Graham Ward, ”Review Essay: Religionists and Theologians: Toward a Politics of Difference”, Modern Theology 16, num 4 (2000): 545.

Om religion som möjlighet snarare än hot

Today’s political culture is characterized by a growing opposition between political secularism and religious fundamentalism. I take it this is a fruitless opposition that  can be overcome by a more thoroughgoing awareness of what it means to be secular. We can no longer act as if religion is an unequivocal explanation of the crisis of modern democracy. It might as well be the the lack of religion that threatens modern democracies by making democracy a purely formal system, without inherent value and purpose.
[...]
The secularist rhetoric that fears the presence of religion in society, is also misleading because we can not simply repeat the arguments from the nineteenth century in which both the state and the Church had a firm seat. Today’s challenge is not primarily to save the state from religion, but even more of saving the state as such. The crisis of democracy is the crisis of weak states and powerless governments. The state is not threatened more by religion, than by market parties, a failing public system and media
manipulation.

HJ Prosman. The Postmodern Condition and the Meaning of Secularity. (Ars Disputandi, 2011), 240

Sluta försvara religion!

Margo Ingvardsson, tidigare riksdagsledamot för vänsterpartiet, skrev nyligen en debattartikel i DN där hon argumenterade för att "barn upp till tolv års ålder bör ´fridlysas´ från religiös utövning". Stefan Swärd är en av de som reagerat mot stolligheterna i Ingvardssons förslag och även debatterat mot henne i radio.

Jag menar dock att Swärds sätt att bemöta Ingvarssons förslag ytterst sätt gynnar den sekularism som Ingvarsson företräder. Problemet med Swärds resonemang är nämligen att han oproblematiskt tycks köpa religionsbegreppet, och därmed föreställningen om att "religion" skulle vara ett avgränsat fenomen urskiljbart från andra kulturella yttringar såsom exempelvis politik. Att hävda religionsfrihet som stöd mot Ingvardssons kritik blir problematiskt då det skriver under på distinktionen mellan "religiöst" och "sekulärt". Att denna uppdelning inte håller för en närmare granskning kan väl sägas utgöra kärnan i talet om det postsekulära samhället (för kort into till detta begrepp läs Göran Rosenbergs färska artikel i SvD: Religion och politik lika med sant). 

William Cavanaugh är en av många som pekat på religionsbegreppets problem:

The first conclusion is that there is no transhistorical or transcultural concept of religion. Religion has a history, and what counts as religion and what does not in any given context depends on different configurations of power and authority. The second conclusion is that the attempt to say that there is a transhistorical and transcultural concept of religion that is separable from secular phenomena is itself part of a particular configuration of power, that of the modern, liberal nation-state as it developed in the West. In this context, religion is constructed as transhistorical, transcultural, essentially interior, and essentially distinct from public, secular rationality. To construe Christianity as a religion, therefor, helps to separate loyalty to God from one´s public loyalty to the nation-state. The idea that religion has a tendency to cause violence - and is therefore to be removed from public power - is one type of this essentialist construction of religion." (The Myth of Religious Violence, s.59)

Problemet är alltså inte bara att "religion" är en konstruktion som inte återfinns i verkligheten, utan även att det går att ana en politisk agenda bakom begreppet. Med Stanley Hauerwas ord:

Religion is the designation created to privatize strong convictions in order to render them harmless so that the alleged democracies can continue to have the illusion that they flourish on difference. (The State of the University, s.60)

Min önskan är att de som debatterar med sekularister som angriper religion i allmänhet, istället för att gömma sig bakom talet om religionsfrihet, först skulle be dem definiera vad de menar med religion. Jag tror att en mer fruktbar debatt skulle bli följden av detta; förhoppningsvis ett samtal som visar på att även föreställningen om ett neutralt sekulärt förnuft är en trosföreställning. 

Tro i praktiken

The idea that “belief” is at the center of those institutions and cultural practices we typically identify as “religious” is highly problematic. It’s an ongoing struggle to disrupt this common (Protestant) assumption in the classroom.

ur Craig Martins senaste bloggpost på Religion Bulletin om religion förstådd som praktik.

Sekularismen är religiös!

The anthropologist Brian Morris, in the introduction to his book Anthropological Studies of Religion (1987), says that "the rubric 'religion', to me, covers all phenomena that are seen as having a sacred or supra-empirical quality: totemism, myth, witchcraft, ritual, spirit beliefs, symbolism, and the rest".

Now it occurs to me that all values are supraempirical, and if we include as values the American Constitution, the rights of man, and the concept of the civil society, then religion in Morris's usage covers what defines secular western society. In point of fact Morris's usage tends to make 'religion' identical with ritual, thus including many institutions that others would like to label secular.

__
Timothy Fitzgerald. The Ideology of Religious Studies. Oxford University Pres, 2003. s. 12

Eagleton om otyget att kapa andras tro

Via @sebasti_an s blogg hittade jag Terry Eagletons recension av Alain de Bottons bok “Religion for Atheists”. Eagleton bjuder som vanligt på guldkorn:

"Religious faith is reduced to a set of banal moral tags. We are invited to contemplate St Joseph in order to learn "how to face the trials of the workplace with a modest and uncomplaining temper". Not even the Walmart management have thought of that one."

"What the book does, in short, is hijack other people's beliefs, empty them of content and redeploy them in the name of moral order, social consensus and aesthetic pleasure. It is an astonishingly impudent enterprise. It is also strikingly unoriginal. Liberal-capitalist societies, being by their nature divided, contentious places, are forever in search of a judicious dose of communitarianism to pin themselves together, and a secularised religion has long been one bogus solution on offer. The late Christopher Hitchens, who some people think is now discovering that his broadside God Is Not Great was slightly off the mark, would have scorned any such project. He did not consider that religion was a convenient fiction. He thought it was disgusting. Now there's something believers can get their teeth into …"

Läs recensionen i sin helhet!

Intressant om religionsbegreppet

I en intressant debattartikel på Newsmill fortsätter diskussionen som DN startade under rubriken Religionsboom?, och där Marie Demker och PC Jersild debatterade religion och politik. Jimmy Emanuelsson driver hem poängen att vi faktiskt inte vet vad som avses med religion:

"Intressant nog är just religion förstått som "tro" en huvudingrediens i den ekumeniska liberalteologins strävanden efter att förklara religion som något allmänmänskligt. Men att primärt förstå religion som "tro" har inte visat sig varken speciellt generaliserbart, eller analytiskt fruktbart (utom möjligen i en luthersk-protestantisk kontext). Jersild verkar väldigt mån om att vakta gränserna mellan politik och religion, men skälen för detta är märkliga. Han menar att skiljelinjen är viktig då det sitter ett parti i regeringen med bakgrund i frikyrkorna - men kan inte visa på vilket sätt partiet underlåter att respektera de spelregler som finns i politiken idag. Det verkar snarast som att Jersild vill misstänkliggöra politiska aktörer enbart med hänvisning till att de betecknas som religiösa. Det framstår för mig som ett alltför godtyckligt och snävt sätt att sortera ut vad som kan tänkas vara politiskt relevant."

Jag misstänker att Demker har mycket lite att invända mot Emanuelssons resonemang, och att PC Jersild är den som egentligen står i skottlinjen för artikeln. Det är problematiskt att kritisera en term som de flesta tror sig veta vad den innebär, men i själva verket har ganska vaga föreställningar om. Det blir följaktligen nära nog omöjligt att diskutera religion kontra politik då man egentligen inte vet vad som avses med religion, men ändå tror sig kunna särskilja den från politik. William Cavanaugh uttrycker problematiken med att definiera religion väl:

"Describing how flustered his students become when he asks them to write a definition of “religion,” Kimball asserts “Clearly these bright students know what religion is”; they just have trouble defining it. After all, Kimball assures us, “Religion is a central feature of human life. We all see many indications of it every day, and we all know it when we see it.” When an academic says such a thing, you should react as you would when a used car salesman says “Everybody knows this is a good car.” The fact is that we don’t all know it when we see it. A survey of religious studies literature finds totems, witchcraft, the rights of man, Marxism, liberalism, Japanese tea ceremonies, nationalism, sports, free market ideology, and a host of other institutions and practices treated under the rubric “religion.” If one tries to limit the definition of religion to belief in God or gods, then certain belief systems that are usually called
“religions” are eliminated, such as Theravada Buddhism and Confucianism. If the definition is expanded to include such belief systems, then all sorts of practices, including many that are usually labeled “secular,” fall under the definition of religion. Many institutions and ideologies that do not explicitly refer to God or gods function in the same way as those that do. The case for nationalism as a religion, for example, has been made repeatedly from Carlton Hayes’ 1960 classic Nationalism: A Religion to more recent works by Peter van der Veer, Talal Asad, Carolyn Marvin, and others. Carolyn Marvin argues that “nationalism is the most powerful religion in the United States.”

Själv önskar jag att begreppet religion övergavs, kanske till förmån för livsåskådning eller någon annan term som inte mörkade det faktum att vi alla håller oss med föreställningar om tillvaron som vilar på icke bevisbara antaganden.

Asad om religion och politik

Via ett inlägg på The Immanent Frame om religionens roll för revolutionen i Egypten, hittade jag en fantastiskt intressant föreläsning av antropologen Talal Asad (pdf). Utdrag i urval:

The reason there can’t be a universal conception of religion is not because religious phenomena are infinitely varied – although there is in fact great variety in the way people live in the world with their religious beliefs. Nor is it the case that there is no such thing as religion, as some have suggested. It is that defining is an historical act and when the definition is deployed it does different things in different times and circumstances, and responds to different questions, needs, pressures. The concept “religion” is not merely a word: it connects to vocabularies that bring persons and things, desires and practices together in particular traditions in distinctive ways. This applies also to religion’s twin “secularity”..."

(...)

"How does democratic sensibility as an ethos (whether “religious” or “secular”) accord with democracy as the political system of a state? The former, after all, involves the desire for mutual care, distress at the infliction of pain and indignity, concern for the truth more than for immutable subjective rights, the ability to listen and not merely to tell, and the willingness to evaluate behavior without being judgmental toward others; it tends toward greater inclusivity. The latter is jealous of its sovereignty, defines and protects the subjective rights of its citizens (including their right to “religious freedom”), infuses them with nationalist fervor, and invokes bureaucratic rationality in governing them justly; it is fundamentally exclusive. My point is not to argue that the two are necessarily incompatible. I simply ask whether the latter undermines the former – and if it does, then to what extent. I suggest, finally, that the modern idea of religious belief (protected as an individual right) is a function of the secular state but not of democratic sensibility."

Asads kritik av den liberala tendensen att definiera och särskilja vad man kallar religion från annan mänsklig aktivitet är central för vad som kan kallas en postsekulär epistemologi. Centralt för detta perspektiv är viljan att hålla samman teori och praktik genom att framhålla hur vårt tänkande är inbäddat i sociala praktiker. Det finns här intressanta paralleller mellan Asads föreläsning och James K.A Smith postmoderna perspektiv på karismatik och rationalitet. Asad och Smith förenas i sin betoning av sambandet mellan tänkande, gemenskap och kropp. Smith utvecklar dessa tankar bland annat i denna föreläsning.

Om "sann religion" och våld i adventstid

Med anledning av självmordsbombaren i Stockholm toppas idag tidningen Dagens förstasida med ett citat ur Elisabeth Sandlunds ledare. Rubriken på förstasidan lyder "Sann religion har inget med våldsdåd att göra". Jag tycker rubriksättning är olycklig (även om jag tror mig förstå vad Sandlund menar). Jag är nämligen mycket osäker på vad som avses med begreppet religion, och är ännu mer osäker på vad "sann religion" skulle vara för något. Jag känner följaktligen inte heller något behov av att försvara religion i allmänhet.

Sandlunds citat blir ju inte mindre problematiskt i ljuset av de GT-texter som formligen badar i blod. Ta till exempel självmordsattentatet i Domarboken 16:29:

"Och Simson sade: »Må jag nu själv dö med filistéerna.» Sedan böjde han sig framåt med sådan kraft, att huset föll omkull över hövdingarna och allt folket som fanns där. Och de som han så dödade vid sin död voro flera än de som han hade dödat, medan han levde."

Alltför ofta har begrepp som "sann religion" används för att göra åtskillnad mellan andligt och materiellt, där det andliga betraktas som den sanna kärnan i religionen och där trons materiella
anspråk ses som själva problemet. Enligt detta synsätt är det när "religionen" går utanför sitt andliga reservat och har synpunkter på det praktiska och materiella livet, som den blir problematisk och våldsam. I denna mening är det ju själva begreppet "sann religion" som är själva kriget, som Stanley Fish påpekat i en läsvärd artikel:

... the question "Is this a religious war?" is not a question about the war; it is the question that is the war. For the question makes assumptions Al Qaeda members are bound to reject and indeed are warring against: that it is possible to distinguish between religious and nonreligious acts from a perspective uninflected by any religion or ideology; or, to put it another way, that there is a perspective detached from and above all religions, from the vantage point of which objective judgments about what is and is not properly religious could be handed down; or that it is possible to distinguish between the obligations one takes on as a person of faith and the obligations one takes on in one's capacity as a citizen.

I ljuset av Fish-citatet blir påståendet om att "sann religion inte har med våldsdåd att göra", ganska platt. Den intressanta frågan blir istället: Vilka övertygelser och vilka gemenskaper främjar fred? Detta oavsett om övertygelserna och gemenskaperna kallas religiösa eller sekulära. Denna fråga menar jag är viktig därför att den inte bara riktar sin udd mot militanta islamister. Frågans udd riktas även mot liberala sekulära demokratier, samt mot de kristna som, även om de kanske inte är beredda att döda för sin tro, ofta är beredda att döda för sitt land.

Kanske kan allt våld sägas förenas av en brist på tålamod. Oavsett om det handlar om självmordsbombare, krogslagsmål eller arméers fältslag, så förenas de i någon mening av en otålighet; av viljan att här och nu ta makten och hämnden i egna händer för att framtvinga sin egen vilja och ordning. Denna hållning står i stark kontrast till Jesus exempel. Att vara kristen innebär att gå i Hans efterföljd som valde korsets väg. Kristna uppmanas att avstå både från att döma och från att ta hämnden i egna händer (Rom 12:19). Guds rike kommer nämligen inte genom våld; det kan varken påskyndas genom bomber eller ockupationer. Allt vi kan göra är att troget vänta på Honom som i adventstid omnämns som fredsfurste. Kristet icke-våld är därför nära förbundet med tålamod. Vi väntar på att Guds rike skall komma med fred och rättfärdighet till jorden. Den väntande kyrkan är det kristna svaret på frågan om vilka övertygelser och vilka gemenskaper som främjar fred.

...

Stöveln som bars i striden

och manteln som fläckats av blod,

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,

och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig fader,

Fredsfurste.

Jes 9:5-6

Om förnuftets brister

Stanley Fish skriver om Habermas, religion och upplysningstro i N.Y Times:

What secular reason is missing is self-awareness. It is “unenlightened about itself” in the sense that it has within itself no mechanism for questioning the products and conclusions of its formal, procedural entailments and experiments.
(...)
The counterpart of science in the political world is the modern Liberal state, which, Habermas reminds us, maintains “a neutrality . . . towards world views,” that is, toward comprehensive visions (like religious visions) of what life means, where it is going and what we should be doing to help it get there. The problem is that a political structure that welcomes all worldviews into the marketplace of ideas, but holds itself aloof from any and all of them, will have no basis for judging the outcomes its procedures yield.
(...)
The Liberal state, resting on a base of procedural rationality, delivers no such goals or reasons and thus suffers, Habermas says, from a “motivational weakness”; it cannot inspire its citizens to virtuous (as opposed to self-interested) acts because it has lost “its grip on the images, preserved by religion, of the moral whole” and is unable to formulate “collectively binding ideals.”

Om religionens återkomst i den sekulära staden

Tänk att få åka till Berlin på teologikonferens med temat Religion and Modernity in the Secular City:

"Writing from Vichy, France in early 1940, Walter Benjamin articulated what many theologians secretly feared in his Über den Begriff der Geschichte by portraying theology as the hunchback that must keep out of sight. However, Slavoj Žižek has recently suggested that it is time to reverse Benjamin’s first thesis on the philosophy of history: “The puppet called ‘theology’ is to win all the time”. This startling reversal reveals that the extent to which Enlightenment secularization imagined it could map the rational world onto a manipulable grid, manifested in the global spread of political, economic and social structures that have attempted to inscribe the sacred within a strictly private sphere, is increasingly being called into question by the continuing public presence of political theologies. However, the question of what this new visibility of religion might mean in the context of the supposedly secular city remains less than clear."

... och Graham Ward kommer!

Cavanaugh om religion

I sin bok The Myth of Religous Violence, argumenterar William Cavanaugh bland annat för följande:

"The first conclusion is that there is no transhistorical or transcultural concept of religion. Religion has a history, and what counts as religion and what does not in any given context depends on different configurations of power and authority. The second conclusion is that the attempt to say that there is a transhistorical and transcultural concept of religion that is separable from secular phenomena is itself part of a particular configuration of power, that of the modern, liberal nation-state as it developed in the West. In this context, religion is constructed as transhistorical, transcultural, essentially interior, and essentially distict from public, secular rationality. To construe Christianity as a religion, therefor, helps to separate loyalty to God from one´s public loyalty to the nation-state. The idea that religion has a tencdency to cause violence - and is therefore to be removed from public power - is one type of this essentialist construction of religion." s.59

Tänk vad annorlunda debatten om religion i den liberala demokratin skulle låta om dessa insikter fick sjunka in bland politiker, journalister och tyckare.

Muhammedkarikatyrerna i perspektiv

Via Religion Dispatches hittade jag boken "Is Critique Secular? Blasphemy, Injury, and Free Speech" av Talal Asad, Wendy Brown, Judith Butler, and Saba Mahmood.

En hyfsad line-up om ett hyfsat aktuellt ämne. Det vill säga vad Muhammed-karikatyrerna kan lära oss om gränsdragningarna mellan religion och det sekulära ...

Ur ett sammandrag:

"The incident was portrayed as a clash between the liberal values of an open society and an anti-modern, authoritarian, and superstitious religion. In their essays, Asad and Mahmood convincingly argue that this narrative largely misses the point in almost every respect. It misunderstands Islam; it misunderstands the liberal political order; and it misunderstands the complex common genealogy of Christianity and secularism."
(...)
"The failures of modern secular law and politics affect everyone. The divisions within the modern world between religious and secular are not natural ones. They have a complex history. Only by going back and taking seriously some of the turns that history has taken will we understand why religion has become such a contentious topic today."

Fjärilsamlande kristen eller kristen fjärilsamlare?

Om jag orkat så hade jag nog försökt bringa reda i Dilsa Demirbags-Stens syn på religion och muslimer i dagens DN:

"Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av religion. De flesta muslimer är lika sekulära som alla andra svenskar. Vilka svenskar organiserar sig kring kristendomen och låter religionen diktera livets alla delar? Få orkar eller vill vara muslimer eller kristna på heltid. Vi är också föräldrar, grannar, journalister, entreprenörer, fjärilssamlare, hyresgäster och feminister."

Man blir ju nyfiken ... Vad är till exempel en "ateistisk muslim" till skillnad från en "kulturell muslim"? Är fjärilsamlande en konkurrerande aktivitet till religiös identitet?, och så vidare ...

Själv instämmer jag som så ofta med Stanley: "... any religion that does not tell you what to do with your genitals and pots and pans cannot be interesting."

Religion är ett påhitt!

Dagligen rapporteras och debatteras det om den liberala västerländska demokratins komplicerade förhållande till "religion", och till "de religösa". Nästan alltid så sker detta på ett sätt som förutsätter att alla vet vad religion är - som om religion var något fixt och färdigt med en entydig definition. Problemet är ju bara att så inte är fallet. Vi glömmer alltför ofta att religion är ett konstruerat begrepp. Ingenting är ju religiöst "i sig".

Varje religionsdefinition blir i någon mening alltid ett politiskt projekt såtillvida som definitionen vill sätta en gräns mellan det religiösa och det icke-religiösa, och därmed sortera olika aspekter av samhälleliga fenomen. Den 
amerikanske
 antropologen 
Talal 
Asad
 har
 i 
detta 
sammanhang 
kritiserat 
försöken 
att 
komma 
fram
 till 
en 
universell 
definition 
av 
vad 
religion 
är, 
inte 
bara 
på 
grund 
av 
att 
religioner 
till 
sin 
natur 
är 
partikulära 
och 
historiskt 
specifika, 
utan 
kanske 
främst 
på 
grund 
av 
att 
varje 
försök 
till 
definition 
är 
en 
historisk 
produkt med 
vissa 
underliggande 
motiv. Stanley Hauerwas sätter som alltid vassa ord på vad det handlar om:

"Religion is the designation created to privatize strong convictions in order to render them harmless so that the alleged democracies can continue to have the illusion that they flourish on difference."

Liberalismen kan enligt detta synsätt kritiseras för att genom religionsbegreppet begränsa vissa typer av övertygelser till den "privata sfären". Jag tror därför att debatten om hur den liberala staten skall förhålla sig till "de religiösa" hade tjänat på en bredare syn på det vi kallar religion - ett synsätt som mer hade att göra med det vi vördar och sätter vår yttersta tillit till.

För en del är detta Gud, för en annan nationalstaten, för en tredje är det proletariatets diktatur, och för en fjärde är det marknadens osynliga hand. Alla har sina ceremonier, symboler och riter, men de är alla utryck för att människan är en meningssökande varelse med djupa existentiella och andliga behov. Problemet att kalla vissa av dessa övertygelser "religiösa" är att de därmed diskvalificeras från offentligheten och politiken.


För den som är intresserad av Asads tankar om "religion" kommer här en liten föreläsning:

Habermas vs. Charles Taylor

Missa inte tillfället att lyssna till en högaktuell debatt mellan två av vår tids kanske största filosofer. Jürgen Habermas och Charles Taylor diskuterar religion och sekularitet här.

Graham Ward om sociologi och religion

" ... although 82 percent of humankind espouses religious convictions, anthropology and psychology, following in the wake of Enlightenment sociology, can view such people only as immature, primitive, irrational, neurotic, or insecure.

For these social sciences, religion can be understood only negatively in terms of human progress toward some flatline of secularization - some enlightenment utopia in which all human beings are mature, civilized, rational, psychologically stable, and emotionally secure and recognize that their need for religion is a pathological or existential condition.

The assumption is that such sociologists, anthropologists and psychologists themselves are free from such immaturities, irrationalities, and emotional instabilities."

Graham Ward. The Politics of Discipleship. s.122

Om religionsfobi som ett hot mot demokratin

Missa inte Ola Sigurdsons recension av José Casanovas senaste i dagens GP:

"Genom att ställa demokrati och religion mot varandra begår man alltså både ett historiskt och ett samtida praktisk-politiskt misstag. Casanovas ärende i sin bok är inte religiöst - att fler människor skall tro eller att religionerna skall undantas från kritik - utan politiskt: om en lyckad integration av människor från andra kulturer och religioner än den egna skall vara möjlig krävs ett erkännande av att det finns annorlunda sätt att vara modern på än det egna."

"Sekularismen riskerar i hög grad att bli en ideologi i den mån som den utgår från absolutistiska föreställningar om hur en rätt tänkande människa bör vara funtad. Den religionsfobiska retoriken - till skillnad från den religionskritiska hållning som kan delas av både religiösa och sekulära människor - bidrar till att öka spänningen i samhället genom att tillskriva människor med ett visst slags tro en per definition kritiklös hållning; "du är en öppensinnad person och är nog inte vidare religiös", som en antireligiös kampanj nyligen uttryckte det."