Liberalismens dilemma

[In Charles Taylor’s Sources of the Self] he contends that the ethical-political pronouncements of our modern liberal selves involve quite high, universal standards of justice and benevolence, but that our disengaged understanding of human agency leaves us with no moral sources adequate to sustain the robust enactment of those standards. In short, “high standards need strong sources”.

Stephen K. White, “Weak Ontology: Genealogy and Critical Issues,” Hedgehog Review 7, no. 2 (2005): 24.

Om makt och rätt

Christer Sturmarks et al. artikel i gårdagens SvD, samt Lena Anderssons ledare i gårdagens DN handlar båda om relationen mellan makt och rätt, och om vilka värderingar som skall prägla en demokrati. Christer Sturmark, Annika Borg och Bengt Westerberg slår fast att: "Religionsfrihet innebär inte att allt är tillåtet. Friheten att utöva sin religion gäller inom de ramar som den sekulära staten fastställer". Med detta påstående ger de dock, som Marie Demker påpekat, makten företräde framför rätten genom att låta den staten, rensad från "de religiösa", definiera omfattningen av religionsfriheten.

Lena Anderssons artikel är i många stycken mer sympatisk i det att den kritiserar anpassligheten och konformismen och betonar vikten av att tydliggöra och argumentera för det man tror på. Ironiskt nog duckar hon dock själv för att utveckla vad hon menar demokratiska värderingar och talar istället om demokratin som en mentalitet.

Vad som tycks förena Sturmark et al. och Andersson är avsaknaden av ett kritiskt perspektiv på den sekulära liberala demokratin; en insikt om att den moderna liberalismen är nära förbunden med föreställningen att det inte finns några objektiva normer och att alla värdeomdömen därför är subjektiva. Liberalism är därför ytterst sett en maktens filosofi. För om det inte finns några objektiva värderingar blir viljan till makt den enda källan till värderingar. Med Slavoj Zizek´s ord:

 … as every close observer of the deadlocks of political correctness knows, the separation of legal justice from moral goodness - which should be relativised and historicized - ends up in a claustrophobic, oppressive moralism brimming with resentment. Without any "organic" social substance grounding the standards of what George Orwell approvingly referred to as "common decency" (all such standards are dismissed as subordinating individual freedom to proto-Fascist organic social forms), the minimalist program of laws intended to do little more than prevent individuals from encroaching upon each other (annoying or "harassing" each other) turns into an explosion of legal and moral rules, an endless process of legalization and moralization, presented as "the fight against all forms of discrimination."

Liberalismens väg ur detta dilemma är vanligen den mytiska föreställningen om ett socialt kontrakt som garant för vissa rättigheter. Denna föreställning bygger dock, som @sebasti_an lyft fram (i en serie läsvärda tweets runt den 30 december), på metafysiska antaganden om att konkurrens och kontrakt är det mest grundläggande för mänskligt liv. John Milbank formulerar enligt min mening en bättre berättelse:

In our time, what must challenge liberalism is a more authentic "liberality," in the literal sense of a creed of generosity which would suppose, indeed, that societies are more fundamentally bound together by mutual generosity than by contract. This is not, of course, to deny that merely "liberal" measures of contract are not necessary to safeguard against the worst tyrannies, nor that we do not often have to resort to them in lieu of more substantial civic bonds. But the social contract can never be the thing that fundamentally brings people together in the first place, nor can it deliver the highest ideal of a true distributive justice.

Zizek om liberalismens dilemma

” … as every close observer of the deadlocks of political correctness knows, the separation of legal justice from moral goodness - which should be relativised and historicized - ends up in a claustrophobic, oppressive moralism brimming with resentment.Without any “organic” social substance grounding the standards of what George Orwell approvingly referred to as “common decency” (all such standards are dismissed as subordinating individual freedom to proto-Fascist organic social forms), the minimalist program of laws intended to do little more than prevent individuals from encroaching upon each other (annoying or “harassing” each other) turns into an explosion of legal and moral rules, an endless process of legalization and moralization, presented as “the fight against all forms of discrimination.”If there are no shared mores in place to influence the law, just the bare fact of subjects “harassing” other subjects, then who - in the absence of such mores - will decide what counts as “harassment”?”

[...]

" The ideological coordinates of such a liberal multiculturalism are determined by the two features of our "postmodern" zeitgeist: universalized multiculturalist historicism (all values and rights are historically specific, any elevation of them into universal notions to be imposed onto others is cultural imperialism at its most violent) and universalized "hermeneutics of suspicion" (all "high" ethical motifs are generated and sustained by "low" motifs of resentment and envy - say, the call to sacrifice one's life for a higher Cause is either a mask for manipulation by those who need war to sustain their power and wealth, or else a pathological expression of masochism - and this either/or is an inclusive vel, that is, both terms can be true at the same time).

There is a problem with this liberal vision of which every good anthropologist, psychoanalyst, or even perspicuous social critic like Francis Fukuyama, is aware: it cannot stand on its own, it is parasitic upon some preceding form of what is usually referred to as "socialization," which it simultaneously undermines, thereby cutting off the branch on which it is sitting."

--

Slavoj Zizek - Liberalism as Politics for as Race of Devils

Om den fåfänga strävan efter en muskulös liberalism

Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, skriver idag intressant i SvD om multikulturalism, och om den nya form av liberalism som David Cameron och Angela Merkel tycks förespråka. De båda betonar vikten av nationell uppslutning kring en viss sorts värderingar, ett specifikt språk, och vissa bestämda symboler. Cameron har kallat detta för ”liberalism med muskler”. Eller med Camerons egna ord:

... we must build stronger societies and stronger identities at home. Frankly, we need a lot less of the passive tolerance of recent years and a much more active, muscular liberalism. A passively tolerant society says to its citizens, as long as you obey the law we will just leave you alone. It stands neutral between different values. But I believe a genuinely liberal country does much more; it believes in certain values and actively promotes them. Freedom of speech, freedom of worship, democracy, the rule of law, equal rights regardless of race, sex or sexuality. It says to its citizens, this is what defines us as a society: to belong here is to believe in these things. Now, each of us in our own countries, I believe, must be unambiguous and hard-nosed about this defence of our liberty.

Heinö avslutar sin artikel med två i sammanhanget mycket centrala frågor: "Behöver vi verkligen bli mer lika? Vad bör vi i så fall enas kring?". Cameron gav i sitt tal delvis svar på den andra frågan genom att exemplifiera med vad han vill se uppslutning kring:

... Do they believe in universal human rights - including for women and people of other faiths? Do they believe in equality of all before the law? Do they believe in democracy and the right of people to elect their own government? Do they encourage integration or separatism?

Det tycks alltså som att det är förställningen om de mänskliga rättigheterna som skall ge liberalismen kött på benen. Jag välkomnar visserligen allt som innebär att liberalismen tydliggör sina värderingar och sin idégrund, och därmed fjärmar sig från en "neutral" och historielös självförståelse. Jag ser dock vissa problem med denna strategi eftersom mänskliga rättigheter är ett ganska vagt, eller inte tillräckligt muskulöst begrepp, för att tala med Cameron. För vems föreställning av mänskliga rättigheter är det som avses? Den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams har formulerat problematiken enligt följande:

If we speak without qualification of the right to life, the right to a fair trial, the right to raise a family and the right to a paid holiday under exactly the same rubric, it is very hard to see how this language can plausibly be understood as dealing with moral foundations. Fundamental issues blend with reasonable contractual expectations in a confusing way, and the idea of a list of entitlements dropped, as it were, into the cradle of each individual is deeply vulnerable to the charge of arbitrariness.

John Milbank är inne på samma linje och framhåller att mänskliga rättigheter inte ger någon sammanhållen etisk vägledning, samt att det faktum att det är upp till enskilda stater att tolka och förespråka den uppsättning med rättigheter som de finner lämplig, tydliggör det godtyckliga elementet i de mänskliga rättigheterna:

[...] this notion of human rights clearly provides us with no practical ethical guidance. In reality it leads to a state of anarchy which is only ended by an authoritarian power which will arbitrarily promote one set of rights over another—liberal capitalist states the right of property; State socialist authorities the rights to food, health, work and culture. The former will be at the expense of majority economic well-being; the latter at the expense of people’s rights of free association and free choosing of roles and an order of existential priorities.

Williams och Milbanks problematisering av föreställningen om mänskliga rättigheter handlar alltså om en avsaknad av en underliggande och sammanhållen förståelse av verkligheten. Vänsterateistiska filosofer som Zizek och Agamben förenas här med ovan nämnda teologer i en misstänksamhet mot en föreställning om universella mänskliga rättigheter som inte grundas i en tydlig antropologi eller föreställning om vad det innebär att vara människa. Frågan om vems människosyn och vems föreställningar om rättigheter som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna är alltså central. Med teologen Ola Sigurdsons ord:

… mänskliga rättigheter innebär inte endast juridiskt bestämda eller moraliska friheter och förpliktelser utan implicerar också fundamentala antropologiska antaganden om människans väsen. Således handlar de inte bara om vad ´människan bör göra´ utan i hög grad också vem människan är´.*

Inför frågor som berör ´vem människan är´ står dock den sekulära staten naken. Att den liberala staten står naken eller neutral i frågor som rör livsåskådning och olika föreställningar om vad som är ett gott liv, är dock dess själva affärsidé. Men det är just här som Camerons problem tydliggörs: En liberalism som vill skilja det rätta från det goda får problem med att erbjuda de substantiella värderingar att samlas kring som Cameron efterlyser. En förställning om mänskliga rättigheter värd namnet kräver något av liberalismen som skakar den i dess grundvalar, nämligen en föreställning om vad som är ett gott liv. Annorlunda uttryckt krävs en explicit föreställning om vad det innebär att vara människa. Kanske är Camerons muskulösa liberalism i själva verket en sorts kommunitarism?

Värderingar och rättigheter existerar ju inte av sig själva, utan måste omfattas och bäras av gemenskaper och institutioner. Frågan handlar alltså inte bara om kring vilka värderingar det pluralistiska samhället skall samlas, utan även om vilka gemenskaper som skall bära dessa värderingar.

---

* Ola Sigurdson, Det postsekulära tillståndet: Religion, modernitet, politik. Göteborg: Glänta produktion, 2009. s.254

Milbank vs. Demirbag Sten

Forne chefredaktören på DN, Svante Nycander, hävdade i två debattartiklar under den gångna veckan att liberalismen har en svag ställning i det svenska kulturlivet. Ja, du läste rätt ... en SVAG ställning! Ett påstående som rönt en del uppmärksamhet i twitter- och bloggosfären. Bäst skriver Andreas Johansson Heinö:

"Nycander har fel när han påstår att vi har ett "antiliberalt kulturklimat" men är ändå något väsentligt på spåren." (...) "För att bli bra krävs nämligen en rejäl motståndare att stångas mot. Liberalismens stora problem är att idéerna har segrat ihjäl sig. Alla håller med och de få som säger emot är lätta att avfärda som extremister och tokstållar. Så istället för att utvecklas i kreativ fejd med briljanta marxister, konservativa och, jodå, de finns nog,
postmodernister, får alltför många liberala debattörer idag istället ägna sina bästa år åt att fladdra med fjädrarna inför en skrattspegelversion av motståndare vars argument de själva förvrängt ..."

Det finns dock en växande kritisk skara som pekar ut problemen behäftade med liberalismen. Den tyngsta kritiken framhåller att liberalismen vilar på en falsk och förlegad föreställning om det neutrala universella förnuftet, och därmed att "Liberalismen vilar i modernismens familjegrav vid sidan om positivismen, socialismen och alla deras släktingar"). Ett annat problem för liberalismen är att den, tvärtemot sitt fagra tal om frihet, ofta begränsar såväl individers som kollektivs handlingsfrihet (Exempelvis respekten för att det finns olika sätt att hälsa på varandra, eller respekten för en familjs önskan att själva få undervisa sina barn).

Den brittiske teologen John Milbank skulle kunna tjäna som en "motståndare att stångas mot" för de liberaler som idag tycks saknas stimulerande motstånd. Milbank skrev nyligen en liten krönika om den liberala demokratins totalitära tendenser och det absurda med att upphöja valfriheten till det allt annat överskuggande värdet. En av den svenska liberalismens flitigaste förkämpar, Dilsa Demirbag-Sten, skrev också hon nyligen en krönika; om Frihetens arv. En debatt mellan Demirbag och Milbank kunde ju vara en roande tillställning, och skulle kanske låta så här:

Demirbag:

"Låt oss återgå till principen att kollektiv och religioner inte har några exklusiva rättigheter och att den minsta minoriteten i ett samhälle är individen. Liberalismen är det enda alternativet som erbjuder oss en framtid och samhällsgemenskap som bygger på rätten till friheter. "

Milbank:

"... if the ultimate thing to be respected is simply individual security and freedom of choice, then almost any suspensions of normal legality can tend to be legitimated in the name of these values."

Demirbag:

"I en demokrati värd namnet finns det inte plats för positiv särbehandling av trosutövare, som till exempel att ge en muslimsk man rätt att vägra skaka hand med en kvinna genom att åberopa islam."

Milbank:

"... there is not some original aggregate of isolated individuals. To the contrary, people forever form micro-social bodies, and governments should treat people not according to formal abstraction but as they are - in regions, metiers, local cultures, religious bodies, etc. Hence, it will be impossible peaceably to accommodate Islam within Europe if the State does not treat with Islam as a "political" body, and not just as a mass of individual believers - a notion which is foreign to Islam itself."

Och så vidare ....

...

Jag drömmer om en politisk debatt som tar sin utgångspunkt i frågan om vad det är att vara människa, och som inte räds frågorna om vad som är sant och vad som är gott.

Om liberal fundamentalism

Idag skriver Jasenko Selimovic (FP) på GP:s debattsida under rubriken Mångkulturalism är en farlig ideologi. Selimovic tar sin utgångspunkt i diskussionen om en muslimsk man som av religiösa skäl inte ville ta en kvinnlig chef i hand när han sökte praktikplats. För detta straffades han av arbetsförmedlingen i form av indragen aktivitetsersättning då mannen inte fick den sökta platsen. Stockholms tingsrätt ger nu DO rätt i sin kritik av arbetsförmedlingen.


Detta bekymrar Selimovic som sörjer utdöendet av den "universalistiska upplysningstanken" om att vi alla är lika, och beklagar att "demonteringen av ett universellt värdesystem innebar en värderelativisering där alla system och alla värderingar är lika bra". För, menar Selimovic:

"Om mänskliga rättigheter är partikulära, har vi ingen rätt att agera när de kränks i andra länder. Likaså kan vi inget säga även i Sverige när kvinnor kläs i burka eller när man förnedrar en kvinna genom att vägra skaka hand med henne."

Man får förmoda att Selimovic menar att en japansk bugning, eller en thailändsk hälsning med handflatorna mot varandra, hade varit lika förnedrande mot den stackars kvinnan. Det blir ju för övrigt ganska komiskt när någon tar till de mänskliga rättigheterna som argument för att hävda att det finns en viss hälsningsritual som bör gälla universellt. Selimovic tycks alltså vara ännu en liberal som är blind för att hans eget perspektiv faktiskt bara är ett bland många, och som är indignerad över att hans sedvänjor inte efterlevs av alla. Det finns alltså fortfarande en idé om att den västerländska kulturen är neutral och objektiv, och bör vara allomfattande.

Selimovic säger sig dock vara en vän av det mångkulturella samhället ... så länge alla tycker och beter sig som Selimovic själv, vill säga. De andra är välkomna så länge de avsäger sig sin kultur och sin religion, det vill säga, så länge de andra inte är så .... den annorlunda.

Men, som Joel Halldorf replikerade på en liknande artikel nyligen i SvD, att sätta upp person och kultur som motsatser är bara möjligt i den västerländska kultur som Dilsa Demirbag-Sten och Jasenko Selimovic tillhör. I majoriteten av världens samhällen anses det givet att en person inte kan skiljas från sitt sociala sammanhang. Det är dock intressant att spekulera i vad Selimovic hävdar att dessa universella mänskliga rättigheter grundar sig på, för han menar väl något mer än en undertecknad papperslapp. Selimovic skulle nog knappast hävda att dessa universella rättigheter hade något med Gud att göra. Misstänker snarare att de antas vila på (det numera "demonterade") Förnuftet.

Jag hade inte hängt upp mig på artikeln om den hävdat den partikulära västerländska liberala kulturens överlägsenhet gentemot någon annan kultur. Det är förmätenheten i att hävda den egna positionens objektivitet och universalitet jag stör mig på. Som om det inte skulle kunna gå att kritisera andra kulturer utifrån sin egen kontingenta kultur. Med Terry Eagletons ord:

"If cultures are contingent they can always be changed; but they cannot be changed as a whole, and the reasons we have for changing them are also contingent". (After Theory, s.63)

Men, undrar någon, gör inte den kristna traditionen minst lika förmätna universella anspråk? Står inte de kristna på samma sida som Selimovic i det att de alla hävdar de mänskliga rättigheternas universalitet samt beklagar normernas relativisering?

Nej, menar jag. Den väsentliga skillnaden ligger i att evangeliets anspråk på universalitet görs (oftast - det finns fundamentaliser både bland kristna och liberaler) utifrån den kristna traditionens ändliga eller partikulära horisont. Kristna kallar detta för att tro. För att ta det ett steg till skulle man med Hauerwas kunna säga att:

"We Christians do not believe that we have inalienable rights. That is the false presumption of Enlightenment individualism, and it opposes everything that Christians believe about what it means to be a creature."

Det finns egentligen inga tjusiga rättighetsdeklarationer att hävda och ta spjärn emot inför livets orättvisor och grymheter. Det finns bara partikulara samhällen, kulturer och samtal, och neutraliteten är en myt! Vi är visserligen alla älskade och värdefulla, men vi är det av nåd! För säkerhets skull skyndar jag mig att tillägga att denna utsaga görs utifrån den partikulära tradition som jag är en del av - den kristna.

Kulturernas kamp

Dilsa Demirbag-Sten uppmärksammar en färsk avhandling som läggs fram vid Uppsala universitet som propagerar för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Sverige. I Mosa Sayeds avhandling om islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige, menar han enligt pressmedelandet att:

"... svenska domstolar och myndigheter under vissa förutsättningar till och med bör respektera och tillmäta arvlåtarens och arvingarnas kulturella tillhörighet betydelse vid tillämpningen av de aktuella principerna. Det rättsliga erkännandet av den kulturella tillhörigheten, som den mångkulturella utgångspunkten innebär, bör i vissa fall kunna leda till arv delas med olika lotter beroende på om arvingarna är män eller kvinnor".

"Vad hände med tanken om att staten ska behandla alla lika, att ingen ska fråntas eller tilldelas utökade rättigheter", frågar sig Dilsa, och fortsätter: "Värderingar är med andra ord inte genetiska och måste värderas efter principen om de liberala grundläggande fri- och rättigheterna".

Dilsa konstaterar att "Identitetspolitiken har medfört att olika grupper kräver särskilda rättigheter i kollektivens namn". Och visst är det så! Den intressanta frågan är ju bara om Dilsa inser att hon själv är en företrädare för en av dessa grupper; gruppen liberaler närmare bestämt. En grupp som bland annat kännetecknas av den religiösa föreställningen att individer har vissa universella inneboende rättigheter, att alla värderingar måste värderas efter principen om de liberala grundläggande fri- och rättigheterna, samt att individen bör frigöra sig från alla partikulära identiteter i jakten på frihet.

Således hänvisar Mosa Sayed till sin tradition, och Dilsa hänvisar till sin. Vad jag har svårt för är när någon gör anspråk på ett ovanifrånperspektiv genom att blunda för att att ens perspektiv faktiskt är ett bland många med en partikulär historia.

Låt sanningsanspråken brytas mot varandra istället för att inordna dem i en övergripande meta-diskurs!

Zizek om valfrihetens villkor

"The problem of pseudo-choice also demonstrates the limitations of the standard liberal attitude towards Muslim women who wear the veil: acceptable if it is their own free choice rather than imposed on them by husbands or family. However, the moment a woman dons the veil as the result of personal choice, its meaning changes completely: it is no longer a sign of belonging to the Muslim community, but an expression of idiosyncratic individuality. In other words, a choice is always a meta-choice, a choice of the modality of the choice itself: it is only the woman who does not choose to wear a veil that effectively chooses a choice. This is why, in our secular liberal democracies, people who maintain a substantial religious allegiance are in a subordinate position: their faith is ‘tolerated’ as their own personal choice, but the moment they present it publicly as what it is for them—a matter of substantial belonging—they stand accused of ‘fundamentalism’. Plainly, the ‘subject of free choice’, in the ‘tolerant’, multicultural sense, can only emerge as the result of an extremely violent process of being uprooted from one’s particular life-world."

Against Human Rights - Slavoj Zizek

Om burkan och liberalismen ...

"Respect for difference, of course! But on condition that the different be parliamentary-democratic, pro free-market economies, in favor of freedom of opinion, feminism, the environment ... That is to say: I respect differences, but only, of course, in so far as that which differs also respect, just as I do, the said differences."

Alain Badiou, Ethics: An Essay on the Understanding of Evil. London: Verso, 2001. s.24

Can liberal democracy have a place for people who claim to know or embody 'the truth'? If it cannot, what could it possibly mean by diversity?

D. Stephen Long. Speaking of God: Theology, Language, and Truth. Grand Rapids Eerdmans, 2009. s.271

Hur mycket mångfald tål demokratin?

"Kan ett samhälle rymma hur många olika identiteter, livsstilar och värderingar som helst utan att det får negativa konsekvenser för demokratin? Om inte, vad kan och bör man göra åt det?"

Det låter väl som en hyfsat intressant och aktuell frågeställning? Det tycker i alla fall Andreas Johansson Heinö, som idag lägger fram en avhandling i ämnet, med namnet: Hur mycket mångfald tål demokratin? Demokratiska dilemman i ett mångkulturellt Sverige.

"... alla stater måste bygga på någon form av gemensam identifikation, säger Johansson Heinö. Därför behövs en ständigt pågående debatt om vad vi ska bygga denna gemenskap på: är det språket, kulturen, historien eller specifika värden?

Undrar om, och i så fall hur, Heinö förhåller sig religion, och till den religiösa identiteten i relation till nationalstaten?

Om mångfalden och den liberala demokratin

"Slut med befrielse från skolans sexundervisning" och "Ska svenska staten utbilda imamer?", är två dagsaktuella exempel på konflikten mellan den liberala demokratin och det mångkulturella samhället.

Den ökade mångfalden av kulturer och religioner ställer den liberala staten inför högre krav på inkludering och anpassning. Bland annat beror detta på att en allt större grupp av befolkningen inte ser det som möjligt att relegera delar av sina personliga övertygelser till ”den privata sfären”.

Den liberala demokratin bygger på föreställningen om individens universella förnuft. Men att se distinktionen offentligt – privat, som sammanfallande med distinktionen universellt - partikulärt, öppnar upp för ett politiskt landskap där vi tvingas förlägga våra djupaste identiteter, övertygelser och känslor utanför den offentliga arenan. Fokusen på det allmänna och det gemensamma, manifesterad i strävan att överbrygga det partikulära, leder dock till att skillnad och mångfald ignoreras.

Gemensamt för de båda exemplen ovan är även statens ryggmärgsreflex att utbilda bort olikheter. I fallet med förslaget om den svenska imamutbildningen landade dock regeringens utredare Erik Amnå i den kloka slutsatsen att: "En sekulär stat ska inte styra en religiös organisation genom utbildning av dess ledare". Gott så!

Debatten om religionens roll i den liberala staten handlar om demokrati. Vem skall få vara med i det offentliga rummet, och på vems villkor skall samtalet ske?

What good would a theory do you?

Jo, jag vet att nedanstående Hauerwas-utdrag är på tok för långt, men det är ju så grymt bra! Bra, därför att det på ett komiskt vis sätter fingret på vad som blir så märkligt med teoretiska modeller för hur den liberala demokratin skall förhålla sig till det pluralistiska samhället.

Some years ago I was lecturing at Hendrix Collage in Conway, Arkansas. I no longer remember the lecture I gave but I assume it was one of my attempts to suggest why Christians, if we are to be Christians, owe it ourselves and our neighbors to quit fudging our belief that God matters. When I finished my lecture, one of the professors in the religion department at Hendrix had clearly had enough of me. He had been educated by John Cobb and, therefore representing a peculiar mixture of protestant liberalism and process theology characteristic for that tradition.

He reacted to my lecture by observing that my stress on the centrality of Christian convictions provided no theory that would enable Christians to talk with Buddhists.
By “theory” people often mean the necessity of a third language to mediate between two traditions. Such a language is often said to be necessary in “pluralist” societies in order to mediate differences in the “public” square. I, however, apologized for being deficient of such a theory, but asked, “How many Buddhists do you have here in Conway? Moreover if you want to talk with them, what good would a theory do you? I assume that if you want to talk to Buddhists, you would just go talk with them. You might begin by asking, for example, ´What the hell are you guys doing here in
Conway?´”

I then suggested I suspected that the real challenge in Conway was not talking to Buddhists, but trying to talk with Christian fundamentalists. We should also ask weather we have anything interesting enough the Buddhists would even want to talk with us about.
Stanley Hauerwas, The State of the University. s.58-59

Teorier om hur man med hjälp av ett "neutralt" tredje språk skall kunna överbrygga kulturella skillnader, och på så sätt nå konsensus, är oftast allt annat än neutrala. Isället tenderar de att utgöra dolda maktanspråk från de som tycker sig behöva sådana teorier (vanligen makthavarna), gentemot de traditioner som inte ser behovet av sådana teorier. Med Hauerwas ord: "Those representatives of the "public" with "all humility" assume they are superior to other traditions because they can "appreciate" other traditions in a manner other traditions cannot appreciate themselves."

Vad gäller hur olika traditioner skall kunna leva i fredlig samexistens, så är inte problemet vår avsaknad av förment neutrala kommunikationsteorier. Inte heller är det vad vi kallar "religion" och därmed särskiljer från annan mänsklig aktivitet.

Då kyrkan tack och lov är skild från staten, och kristna inte längre i egenskap av kristna har någon värdslig makt, innebär detta att vi inte heller behöver någon teori om hur vi skall "hantera" pluralismen. Vi är istället fria att oförblommerat leva ut vår berättelse, tillsammans och mitt i bland alla andra berättelser.

Grundfrågan om hur vi skall leva tillsammans i fred borde därför istället handla om med vilken attityd vi bemöter den Andre, med rädsla och misstänksamhet, eller med nyfikenhet och kärlek?

--
Citatet ovan återfinns även i Hauerwas föreläsning: Ending religious pluralism

Liberalismens två ansikten

Under rubriken Två olika ansikten för Folkpartiet ställer tidningen Dagen Roland Utbult mot Alexander Bard som representanter för två olika falanger inom Folkpartiet: "de frisinnade" och "stadsliberalerna".

Det där med två olika ansikten påminner mig om den brittiske filosofen John Grays bok The two faces om liberalism:

"Liberalism has always had two faces. From one side, toleration is the pursuit of an ideal form of life. From the other, it is the search for terms of peace among different ways of life. In the former view, liberal institutions are seen as applications of universal principles. In the latter, they are a means to peaceful coexistence. In the first, liberalism is a prescription for a universal regime. In the second, it is a project of coexistence that can be pursued in many regimes. The philosophies of John Locke and Immanuel Kant exemplify the liberal project of a universal regime, while those of Thomas Hobbes and David Hume express the liberalism of peaceful coexistence. In more recent times, John Rawls and F.A. Hayek have defended the first liberal philosophy, while Isaiah Berlin and Michael Oakeshott are exemplars of the second...."

John Gray, The Two Faces of Liberalism (2004 pocketutgåva) kap 1, "Liberal Toleration,", s. 1–2

Alltså, å ena sidan upplysningsliberlaerna företrädda av bland annat Rawls, som med rötterna i Kant som framhåller det universella förnuftet och de universella rättigheterna. Föreställningen om det ideala samhället står här i centrum. Religion tolereras, men är strikt hänvisad till den privata sfären.

Å andra sidan ”Modus Vivendi”-liberalerna, som företräds av bland andra Jürgen Habermas. Möjligheten till fredlig samexistens i det pluralistiska samhället står här i centrum. Här finns ett visst mått av epistemologisk öppenhet inför ”det religiösa”, men samtidigt kvarstår det liberala kravet på att de religiösa måste översätta sina övertygelser till ett rationellt och universellt tillgängligt språk.

Då den modernistiska föreställningen om det universella, neutrala, sekulära förnuftet får anses vara ett överspelat kapitel inom filosofin, förvånar det mig att "upplysningsliberalerna" tycks ha en så stark position i partiet. I synnerhet då en av vår tids största utmaningar är hur vi skall kunna leva tillsammans i ett pluralistiskt samhälle.

Dagens Hauerwas

"In the most general terms I understand liberalism to be that impulse deriving from the Enlightenment project to free all people from the chains of their historical particularity in the name of freedom. As an epistemological position liberalism is the attempt to defend a foundationalism ni order to free reason from being determined by any particularistic tradition. Politically liberalism makes the individual the supreme unit of society, thus making the political task the securing of cooperation between arbitrary units of desire. While there is no strict logical entailment between these forms of liberalism I think it can be said they often are interrelated."

- Against the Nations: War and Survival in a Liberal Society (Notre Dame: University of Notre Dame Press, 1992). s.18

Tolerans som substitut för politik

Slavoj Zizek frågar sig i en föreläsning varför så många av dagens problem beskrivs i termer av tolerans, och inte i termer av till exempel orättvisa eller förtryck? Varför framhålls idag toleransen som universallösningen, och varför inte den politiska kampen? Zizek menar att det skett en förändring och exemplifierar med Martin Luther King, som i sina tal om rasism sällan eller aldrig talade om tolerans, men desto oftare om rättvisa, rättigheter, förtryck, och kamp.

Zizeks svar på sin egen fråga går i korthet ut på vad han beskriver som den liberala multikulturalismens grundläggande konfliktteori, "the culturalization of politics". Enligt detta synsätt omformuleras politiska åsiktskillnader eller konflikter, till "kulturella skillnader" eller till "olika livsstilar", som i sin tur betraktas som någonting givet, något som inte kan påverkas och därför måste tolereras. Orsaken till denna utveckling är enligt Zizek de politiska lösningarnas misslyckanden, och han exemplifierar med välfärdstaten och de socialistiska projekten. Slutsatsen, menar Zizek, blir att toleransen har kommit att bli ett substitut för politiken, och citerar Wendy Brown:

"The retreat from more substantive visions of justice heralded by the promulgation of tolerance today is part of a more general depoliticization of citizenship and power and retreat from political life itself. The cultivation of tolerance as a political end implicitly constitutes a rejection of politics as a domain in which conflict can be productively articulated and addressed, a domain in which citizens can be transformed by their participation."

Wendy Brown, Regulating Aversion: Tolerance in the Age of Identity and Empire, Princeton: Princeton University Press 2006, p. 89.

Nu anklagas ju visserligen liberalismen paradoxalt nog ofta för att vara totalitär i sina rättighetsanspråk, och att inte respektera just andra kulturer. Zizek nyanserar dock i detta sammanhang Browns kritik av liberalismens falska universalitet (lokal sedvänja upphöjd till allmän lag), och tillstår även det goda om liberalismen fört med sig.

Men kanske är det så att västvärlden i dag, i avsaknad av några sammanhängande eller övergripande teorier om rättvisa eller rationalitet, resignerat tenderar att beskriva skillnader som kulturellt betingade, just för att man inser att man inte har de nödvändiga verktygen för att ta sig an konflikten.

Sen är det ju självklart så att tolerans i dess egentliga mening är en nödvändig hållning i ett pluralistiskt samhälle. Ordet tolerans lär ju betyda uthärdande, att uthärda att andra har fel och lära sig leva med det. Men den form av tolerans som Zizek kritiserar ligger närmare likgiltigheten eller bristen på egen övertygelse.

Med Chestertons ord: "Tolerance is the virtue of the man without convictions."

Mellandagar för unga teologer

Johanneskyrkan i Linköping arrangerar den 8-9 januari Mellandagar för unga teologer. Och ja, Miroslav Volf kommer dit ... bara en sån sak. Jag ser även fram emot Lovisa Bergdahls föreläsning: Bortom förståelse och erkännande: Om de religiösas envisa vägran att försvinna och demokratins ansvar.

I en intervju i Bildas tidning ger hon en hint om vad som komma skall:

"I den liberala modellen är toleransen svaret. Genom utbildning kan vi lära oss förstå den andre och ju mer vi vet om varandra ju mer toleranta tror vi att vi blir. Problemet med denna modell är att den inte verkar fungera. Ofta handlar det ju inte om att vi inte förstår varandra, utan att vi ogillar det vi förstår. Liberalismen handlar alltid om hur mycket olikheter som kan tolereras och var vi ska dra gränserna."

(...)

"Jag vill se ett demokratiskt samhälle där den religiösa människan får delta med allt hon är och har! För att komma någon vart åt det hållet kan man exempelvis se religiös tillhörighet som en fråga om kärlek, vilket jag försöker göra. I en demokrati älskar man olika saker och skapar utifrån det olika livsvärldar, då uppstår krockar. Men om vi slutar att kräva att den andre ska leva upp till mitt sätt att vara och istället låter henne få företräde – hur skulle samhället se ut då?"

Vi ses i Linköping!

Dagens björntjänst

Evangeliska Frikyrkans ordförande Stefan Swärd skriver idag tillsammans med Humanisternas Christer Sturmark på DN-debatt. De båda rycker ut till gemensamt försvar för den nyutnämnde rektorn på Lunds Universitet som av delar av lärarkåren utmålats som olämplig för jobbet, endast på grund av att han är aktiv inom frikyrkan.

Det som först fick mig att höja på ögonbrynen; att en frikyrklig ledare skriver debattartikel tillsammans med den politiska ateismens profet i Sverige, är kanske vid närmare eftertanke inte så konstigt. För efter att ha läst artikeln blir det som förenar dem framträdande. De framstår nämligen båda som opoblematiserande barn av moderniteten. Både Swärd och Sturmark tänkande tycks helt styrt av de ramar som liberalismens tankevärld erbjuder:

"Vissa former av religiös tro är förenliga med vetenskaplig grundsyn, andra är det inte. Vi vet dessutom att det finns gott om troende forskare, som förmår särskilja sin religiösa tro och sin akademiska verksamhet."

"Vi behöver kunna definiera vad som är gemensamma spelregler, men också vilka ställningstaganden som är och bör förbli privata."

Signaturen Samuel sätter på Swärds egen blogg ord på vad som är mitt problem med deras artikel:

"Det sekulära är en parodi och en heresi. Det finns ingen neutral sfär där vi kan fatta beslut utan förkunskap utan värderingar, en plats där livsåskådningar inte spelar någon roll. Problemet med Swärd och Sturmarks artikel är att den inte bara förutsätter en sån sfär den till och med förespråkar en sån sfär."

Milbank kunde inte ha sagt det bättre själv! Jag tror dessvärre att Swärd i detta fall gör kristenheten en björntjänst genom att i sitt "försvar" skriva under på upplysningsliberalismens falska premisser.

Jag har kanske inte direkt gjort mig känd som Claphaminstitutets varmaste supporter, men deras debattartikel i ämnet var ungefär 100 gånger bättre:

"Menar brevskrivarna att det finns något slags neutral utgångspunkt som den akademiska forskningen kan utgå ifrån, och att denna utgångspunkt i så fall med nödvändighet måste vara ateistisk? I så fall tycks de ha missat huvuddelen av 1900-talets vetenskapsfilosofiska diskussion. Positivismen är sedan länge övergiven som norm i den akademiska världen."

Äras den som äras bör :)

Nina Björk om Friheten

Idag kan man läsa en grymt intressant intervju med feminist-ikonen Nina Björk i DN. Detta med anledning av att hon igår la fram sin avhandling: Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson, vid Göteborgs Universitet.

I pressmedelandet inför disuptationen, som är en sorts uppgöresle med liberalismen, står att läsa:

"I vår samtid anses den västerländska människan vara fri. Fri att välja – allt från tvättmedel och elbolag till personlighet och livsstil. Den moderna friheten känner inga gränser. Men Nina Björk hävdar i sin avhandling att människan tvärtemot är en ytterst beroende varelse som skapas i samspel med andra och med den natur hon lever i.

I sin avhandling för Nina Björk fram en motberättelse till denna frihetens fiktion. Hon argumenterar för att människan i grunden är en beroende och relationell varelse, som skapas i samspel med andra människor och med den natur utan vilken hon inte kan leva. Mot drömmen om den fria själen ställer hon sanningen om den beroende kroppen."

Hör ni vad hon säger? En motberättelse till frihetens fiktion! Männsikan som beroende! Hon låter ju som vilken radikalortodox eller postsekulär teolog som helst. Det blir liksom dubbbelt effektfullt att kritiken mot liberalismen kommer från Björk, som ju länge kämpat feminismens frihetskamp.

I DN-intervjun fortsätter hon:
"... i dag kan man ju konstatera att feminismen passar kapitalismen som hand i handske, med dess tro på villkorslöst oberoende, dess vilja att frigöra sig från naturen och andra människor. För att inte tala om strävan att uppfinna sig själv på nytt".

Så fort vi tillstår att frihet definierad enbart negativa i termer (dvs som exempelvis frihet från ... etc.) går miste om något oerhört väsentligt, så närmar vi oss ett augustinskt synsätt. Men att tala om frihet på ett mer fullödigt sätt kräver dock att man samtidigt går i brottningskamp med frågorna om vad som är meningen och målet med livet. För vad skall vi egentligen göra med vår frihet? Konsumera?

Det är just denna brottningskamp som Björk vågar gå in i:

"Däremot påstår jag saker i ett samhälle som lever enligt tron att vi är suveräna varelser, och den ene får inte lägga sig i den andres val. Men det är en odemokratisk tanke. Bristen på moraldiskussion är odemokratisk. Varför skulle vi inte kunna prata om vad människor bör bli lyckliga av, i stället för att fortsätta tro att vi väljer fritt, när det bara är liberal fiktion som talar?"

Men i en kultur där det inte får finnas något som människor bör bli lyckliga av, det vill säga något som människor bör göra med sin frihet, i en sådan kultur är allt som återstår den enes vilja mot den andres, eller med Nietzsche "viljan till makt". Och när det kommer till livsstilsval är de ojämförbart starkaste agenterna ofta de multinationella företagen ...

"Det blir så uppenbart att något skaver när jag, som en enda människa, inte får säga att folk drömmer om fel saker. Däremot får multinationella reklamkampanjer säga åt oss vad vi ska längta efter."

Det känns gott att fler och fler börjar inse att en av västvärldens viktigaste kamper idag handlar om vår fantasi, om möjligheten att föreställa sig en annorlunda värld.

Åsna, Elefant, eller kanske Lamm?

Det fanns en tid när evangelikala kristna i USA undantagslöst förväntades rösta republikanskt. Den tiden är förbi. Tack vara idogt lobbyarbete från den så kallade evangelikala vänstern, är kristna inte längre att betrakta som givet röstboskap åt repulikanerna. Allt enligt Jim Wallis bekanta devis: God is not a republican, nor a democrat.

Obamas retorik genljuder av hopp, andlighet, gemenskap och social rättvisa, och då är det kanske inte så konstigt att många kristna attraheras. Det är förvisso glädjande att kristna i allt mindre omfattning ser sig som självklart tillhörande repulikanerna. Men, frågar sig Halden på Inhabitatio Dei i ett grymt intressant inlägg, är detta faktum, sett ur ett kristet perspektiv egentligen någon större skillnad mot att kristna nu ser sig som tillhörande rebublikanerna ELLER demokraterna. Är inte det verkliga problemet att kristna i så stor utsträckning låter sina politiska visioner begränsas till de politiska partiernas agendor, oavsett vilket parti det må vara.

"Evangelical identity, at least in the U.S. is so utterly determined by the American political imagination and the capitalist economy which grounds it, that it is unable to express or realize itself except through the political-economic architecture of America, regardless of what political subdivision it finds itself in."

När vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det allt för ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären, och vad som är möjligt.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Om farorna med detta skriver Halden:

"Insofar as we allow the promisory imagination of the gospel of Christ to be circumscribed by the political logic of the earthly city we are failing to truly embody our theopolitical calling as the ekklesia of of the triune God. And in so failing we become simply another branded commodity to be bought, sold, and fetishized in the ubiquitous market of global captitalism."

Så, när Obama säger saker som:

"We are the hope of the future; the answer to the cynics who tell us our house must stand divided; that we cannot come together; that we cannot remake this world as it should be. Because we know what we have seen and what we believe - that what began as a whisper has now swelled to a chorus that cannot be ignored; that will not be deterred; that will ring out across this land as a hymn that will heal this nation, repair this world, and make this time different than all the rest - Yes. We. Can. "

... så bör man komma ihåg att det inte är en värld utan Pentagon han pratar om. Givetvis bör man även fundera kring till vad (eller vem) som vårt hopp egentligen står till.

William Cavanaughs återkommande tes om att "politics is a practice of the imagination", känns aktuellare än någonsin.

Trohet till vems kungarike?

På tal om identitet och lojalitet ...
Det rapporteras i media om en brittisk regeringsrapport på temat medborgarskap, som bland annat föreslår att skolelever skall svära trohetssed till drottning och fosterland.

Mannen bakom rapporten, Lord Goldsmith, säger:
"Certainly there isn't a crisis of national identity, but the research does tend to show there's been a diminution in national pride, in this sense of belonging."

Simon Barrow på den anabaptistiska tankesmedjan Ekklesia förklarar nedan varför han som kristen motsätter sig Lord Goldsmiths förslag. Läs (i sin helhet) och njut:

"... as a Christian, my primary loyalty is established and defined for me by the rite of baptism, through which I am joined to a new kind of community: one forged on the basis of the suffering solidarity embodied in the crucifixion of Christ and in the gift of risen life beyond-all-limits. This community holds out a vision of restored relationships created by the imagio Dei - which, in essence, means that no human institution or formation (no race, class, gender, or state, say) should compromise the freedom and equality made available to all people through their origin and destiny in God."

(...)

"I certainly don't expect the state to support, privilege or subsidize my Christian commitment, but I am equally clear that my final loyalty is not to any state, and that if a government (or corporation or political movement) acts unjustly, wages war indiscriminately or seeks to get me to kill in its name, I am bound to say "no".

Den liberala nationalstaten, som ju betecknas som sekulär, har dock alltid krävt sina offer till nationalismens altare. Nationalistiska riter i form av hymner, flaggor och militärparader är några exempel på sådana offer. Att svära trohetsed är ytterligare ett.