The end of "religious diversity" as a problem

"Most of us take for granted some variation of the following: religion involves heart-felt convictions and deep commitments, and therefore invokes impassioned disagreement, "exclusivist" and "intolerant" behaviour, and even violence. It is thus in dire need - given today's social "problem" of "religious diversity" - of being (take your pick):

• eradicated by means of education;

• ignored until it withers away on its own; or

• "updated" in order to become a good ally to the "progress" of the modern world.

The questions posed by philosophers of religion suggest that they believe that religion needs philosophy's help in order to come to rational, peaceful resolutions to social conflicts inflamed or caused by religion. 

I would suggest that it is imperative for us to see that the questions posed in this way (and therefore the answers that they imply) are a relic of a past. Recall for a moment that the central task to which the Enlightenment "project" self-consciously set itself - glorious and youthful, if also utterly naive - was to discern and possess the rational conditions by which the truth of things could be accessed, and thereby to dictate to every field of human inquiry the rational scope of its enterprise, the conditions by which it could properly proceed to secure knowledge of its particular object."
[...]
" Philosophy could hardly hope to make a contribution to the problem of religious diversity unless it were to gain from religious faith the paths of reasoning that overcome the "end of metaphysics" and transcend the utterly un-compelling flattening out of reason reduced to some artificial thought-out-in-advance conditions for what is possibly true."

The problem of religious diversity and the dead-end of reason - Chris Hackett

Om varför en trosfridsparagraf är en dålig idé

Jag läser i Dagen att den kristdemokratiske riksdagsledamoten Tuve Skånberg vill införa en trosfridsparagraf i Sverige. I en motion menar Skånberg att Norges blasfemiparagraf med en formulering om att de som ”på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse", borde stå som förlaga för en svensk lagstiftning mot religionskränkning.
Suck ... 50-talet ringde och ville ha tillbaka sin retorik. Det var tydligen upptaget när 1800-talet försökte komma fram ...

Jag är visserligen tacksam för att få leva i ett land som har religionsfrihet, men att införa en ny lag som särbehandlar "religiösa" ter sig mer än lovligt stolligt. Detta i synnerhet då vi i vår post-sekulära samtid har allt svårare att veta vad som avses med religion, och därmed kunna skilja religion från politik eller andra kulturella uttryck. Till och med Skånbergs partibroder Alf Svensson verkar känna sig tveksam inför religionsbegreppet och motionerade för en tid sedan om att skolverket skulle definiera vad som avsågs med begreppet "religiös friskola".

Den liberala rättighetstraditionen innehåller många fördelar, men också många faror för kyrkan:

"Freedom of religion is a temptation, albeit a subtle one. It tempts us as Christians to believe that we have been rendered safe by legal mechanisms. It is subtle because we believe that our task as Christians is to support the ethos necessary to maintaining the mechanism. As a result, we lose the critical skills formed by the gospel to know when we have voluntarily qualified our loyalty to God in the name of the state."

Stanley Hauerwas. After Christendom? How the Church is to behave if freedom, justice and a Christian nation are bad ideas. Abingdon Press, 1991. s. 71

När Jesus sa: "Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull", så var det sannolikt inte för att kristna skulle kunna dra de som hädar inför domstol. Mer troligt är att Jesus menade att hån och förföljelse är väntade konsekvenser för den som lever ut evangeliet. Men från den makt som Jesus förväntade sig förföljelse förväntar sig Skånberg skydd. Jag förmodar att detta säger något om Skånbergs syn på kyrkans relation till staten, men kanske även något om hans förståelse av kristen tro.

Fish om onyanserad religionskritik

Stanley Fish bloggar vidare i NY Times om religionen och dess kritiker:

So to sum up, the epistemological critique of religion — it is an inferior way of knowing — is the flip side of a naïve and untenable positivism. And the critique of religion’s content — it’s cotton-candy fluff — is the product of incredible ignorance.

Ouch!