Den minsta gemensamma nämnarens förbannelse

“Today a Christian group protects itself often by hiding its particularity, by speaking as the testimony of all good wills, by identifying itself with positions held in common, by announcing only the insignificant truths of every man.”*

Nyligen gjorde Humanisternas Christer Sturmark och prästen Annika Borg gemensam sak genom att i en debattartikel i DN hävda att kyrkan och den sekulära humanismen måste gräva ned stridsyxorna och börja samverka. För varför, frågar Sturmark och Borg, skall man dra en gräns mellan personer som tror på en Gud och de som inte gör det, när den väsentliga skiljelinjen går mellan dem som vill se ett samhälle byggt på humanistisk och sekulär grund och dem som inte vill?

Ja, varför skall man dra en gräns mellan kristna och ateister, när de ju egentligen bara vill uppnå samma sak; nämligen ett gott samhälle? Underförstått i detta resonemang är ju att vi alla egentligen är överens om vad som är ett gott samhälle, och om att  de kristna bara behöver skrapa av sig sin religiösa fernissa för att komma fram till samma rationella insikt som de neutrala ateisterna. 

I den gamla First Things-artikeln "Why We Can't All Just Get Along" sätter Stanley Fish ord på vad som är problemet med Sturmarks och Borgs hållning:

"For the modern liberal, beliefs are what the mind scrutinizes and judges by rational criteria that are themselves hostage to no belief in particular; for Milton, beliefs—in God or in oneself or in the absolute contingency of material circumstances—are the content of a rationality that cannot scrutinize them because it rests on them. Milton's motto is not “seeing is believing,” but “believing is seeing”; and since what you see marks the boundaries of your knowledge, believing is also knowing; and since it is on the basis of what you know—whether what you know is that there is a God or that there isn't one—that you act, believing is acting. What you believe is what you see is what you know is what you do is what you are."

Sturmark menar att Humanisterna genom sin religionskritik spelar en viktig roll som samtalspartner för kyrkan. Men Sturmarks ytliga förståelse av religion parat med hans oreflekterade upplysningstro gör att hans religionskritik inte är värd namnet. Som Stanley Hauerwas skulle ha suckat:  If only we could produce some interesting atheists. Eller som PJ Anders Linder ( @PJSvD ) uttryckte saken på twitter: "På DN Debatt i dag lyckas verkligen Sv Kyrkan och Humanisterna locka fram det sämsta hos varandra". Kanske menade han en identitetslös men behagsjuk kyrka, och en högmodig men obildad ateism, som förenas av att de båda glömt bort sina respektive berättelser?

--

* Michel de Certeau, “How is Christianity Thinkable Today?”, in Graham Ward (ed), The Postmodern God: A Theological Reader (Oxford: Blackwell, 1997), p. 291.

Om sekularism och det sekulära

Jag läser om hur en skola i Borås anmälts till skolinspektionen för sin skolavslutning i den lokala SMU-församlingens sporthall. Eleverna uppmanades där att be en bön och sjunga två psalmer. Den anonyme anmälaren tycker att det är kränkande att skolan utövar kristna riter eftersom den ska ha en religiöst neutral hållning.

Så kan man naturligtvis tycka, ingen skall ju tvingas utföra någon annans riter. Denna hållning ger dock upphov till en mängd intressanta följdfrågor. Frågor som: Vad är en religiöst neutral hållning, och är den ens möjlig? Hur skilja mellan är religion och kultur? Är det religiöst neutralt med tomtar och lucior? Är det religiöst neutralt att sjunga "Den blomstertid"?

Vad gäller de två sista frågorna kan en av Skolverkets jurister ge lugnande ord: "Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Förvirringen i den här frågan skulle sannolikt bli mindre med en fördjupad förståelse av skillnaden mellan begreppen "sekularism" och "sekulär". James K.A. Smith reder i en färsk bloggpost under rubriken "Secular" Liberal Arts Education? Or Still "Secularist? ut begreppen, och säger i korthet följande:

Den kanadensiske filosofen Charles Taylor har definierat sekularisering som en rörelse från ett klimat där tro på Gud är oproblematisk och självklar, till ett klimat där tro bara är ett val bland många. På liknande sätt har den amerikanske religionsvetaren Jeffrey Stout beskrivit sekularisering som uppkomsten av ett samtalsklimat där man inte kan utgå från att ens samtalspartners utgår från samma religiösa antaganden som man själv gör, utan att man för den sakens skull behöver överge sina trosföreställningar eller avhålla sig från att ta dem till grund för sitt agerande. Gemensamt för dessa båda perspektiv på sekularisering är att de framhåller pluralismen och ödmjukheten inför att ens eget perspektiv inte är det enda.

Att hävda att vi lever i ett sekulärt samhälle innebär enligt detta synsätt alltså inte att vi lever i ett icke-religiöst samhälle, utan att vi lever i ett pluralistiskt samhälle där ingen plausibilitetsstruktur betraktas som universell eller neutral. Detta perspektiv är väsensskilt från sekularismen som på ett doktrinärt sätt söker utrota vissa föreställningar ("religiösa") från samhället, till förmån för sin egna syn på rationalitet.

Självklart skall ingen tvingas att delta i någon annans berättelse. Men i ett pluralistiskt samhälle fyllt med olika kulturer och traditioner kommer vi alltid att exponeras för varandras berättelser och riter. Jag tror att dessa kulturella möten skulle avdramatiseras om man kunde överge myten om den neutrala och rationella berättelsen, och istället reflektera över hur ens egen berättelse egentligen ser ut.

Som så ofta säger Hauerwas det bäst:

"Liberalism, in its many forms and versions, presupposes that society can be organized without any narrative that is commonly held to be true. As a result it tempts us to believe that freedom and rationality are independent of narrative - that is, we are free to the extent that we have no story. Liberalism is, therefore, particularly pernicious to the extent it prevents us from understanding how deeply we are captured by its account of existence."