Taylor om religion och akademi

“I am not arguing some “post-modern” thesis that we are each imprisoned in our own outlook, and can do nothing to rationally convince each other. On the contrary, I think we can marshal arguments to induce others to modify their judgments and (what is closely connected) to widen their sympathies. But this task is very difficult, and what is more important, it is never complete. We don’t just decide once and for all when we enter sociology class to leave our “values” at the door. They don’t just enter as conscious premises which we can discount. They continue to shape our thought at a much deeper level, and it is only a continuing open exchange with those of different standpoints which will help us to correct some of the distortions they engender.

For this reason we have to be aware of the ways in which an “unthought” of secularization, as well as various modes of religious belief, can bedevil the debate. There is, indeed, a powerful such unthought operative: an outlook which holds that religion must decline either (a) because it is false, and science shows this to be so; or (b) because it is increasingly irrelevant now that we can cure ringworm by drenches; or (c) because religion is based on authority, and modern societies give an increasingly important place to individual autonomy; or some combination of the above. This is strong not so much because it is widely supported in the population at large—how widely seems to vary from society to society—but because it is very strong among intellectuals and academics, even in countries like the U.S.A. where general religious practice is very high. Indeed, the exclusion/irrelevance of religion is often part of the unnoticed background of social science, history, philosophy, psychology. In fact, even unbelieving sociologists of religion often remark how their colleagues in other parts of the discipline express surprise at the attention devoted to such a marginal phenomenon. In this kind of climate, distortive judgments unconsciously engendered out of this outlook can often thrive unchallenged.”


- Charles Taylor. A Secular Age, s. 428-429

Om det gudomliga som nollsummespel

“What actually occurs in the course of modernity is thus not simply the erasure or disappearance of God but the transference of his attributes, essential powers, and capacities to other entities or realms of being. The so called process of disenchantment is thus also a process of reenchantment in and through which both man and nature are infused with a number of attributes or powers previously ascribed to God. To put the matter more starkly, in the face of the long drawn out death of God, science can provide a coherent account of the whole only by making man or nature or both in some sense divine.”

---

Michael Allen Gillespie, The theological origins of modernity (University of Chicago Press, 2008) , 274.

Kapitalism vs. kristendom?

Den brittiska tankesmedjan Ipsos MORI publicerade nyligen opinionsundersökningen How much does religion matter?, som visar på en rad intressanta attityder. Bland annat uppgav endast 41% av de svenskar som i undersökningen bekände sig som troende att religion spelar en viktig roll i deras liv. Detta kan jämföras med att 100% av de tillfrågade i Saudiarabien menade att religion spelar en viktig roll i deras liv. Kristna i västvärlden tycks överlag tillmäta religion mindre betydelse än vad muslimer gör i undersökningen. På frågan "How important, if at all, is your faith or your religion in your life?", svarade 94% av muslimerna att den var viktig, medan bara 66% av de tillfrågade kristna i väst hade samma uppfattning. Undersökningen säger alltså något mer än det självklara att religion spelar en mindre roll i människors liv i sekulariserade länder, utan alltså mer intressant att även den troende minoriteten i dessa länder tillmäter sin religion mindre betydelse i sina liv.

Den amerikanske religionshistorikern Bruce Lincoln använder sig av idealtyperna ”maximalister” och ”minimalister” för att beskriva två olika synsätt avseende de religiösas förhållande till det sekulära. ”Maximalisterna” ser religion som genomsyrande hela tillvaron, medan "minimalisterna" menar att religion bör hänskjutas till avgränsade sfärer, vanligen den liberala synen att religion är en privatsak. Via bloggen The Religion Beat hittade jag en mycket läsvärd intervju med Craig Martin om hans bok Masking Hegemony: A Genealogy of Liberalism, Religion and the Private Sphere där han bland annat kommenterar Lincolns teorier.

Despite contemporary Evangelicals’ insistence that one should not be a Christian only on Sunday morning, most Christians are, in a manner of speaking. Groups like the Amish, whose members’ lives are dominantly ordered, legitimated, and maintained through their form of Christianity, are a rarity today. Subjects whose lives are ordered by capitalism think such groups quaint or extremist, as Lincoln rightly suggests. Any group that would demand that adherents actually adhere to habitus at odds with western consumerism is almost by definition “fanatical” (if one’s religious tradition requires one to move into shared living space, it’s probably a “cult”). By contrast, religious groups that make few if any demands on members’ lives—or at least demands that might conflict or chafe against late capitalism and its consumer culture—have grown in popularity. According to Terry Eagleton—in a discussion of the rise of the popularity of atheism—more and more people are paying attention to religion, “even in England, where religion is in general a rather moderate, discrete, slightly shamefaced affair—and … where people are likely to believe that when religion starts interfering with your everyday life that it’s time to give it up. In that sense it resembles alcohol, I suppose.” As long as one can hold a job and remain a consumer—thereby responsibly contributing to the economy—religion and alcohol are acceptable; once they begin interrupting one’s responsible contributions to the economy, that is when people start to raise eyebrows.[“The God Debate,” part of the Gifford Lecture series at the University of Edinburgh] As capitalism has replaced Christianity’s hegemonic position, most contemporary American Christians spend more time in shopping malls than in church, more time watching commercials than reading the Bible.

Om Craig Martin har rätt är det kanske inte så konstigt att många kristna inte tillmäter sin tro någon större betydelse.

Chesterton vs. Socialstyrelsen: 1-0

"An imbecile habit has arisen in modern controversy of saying that such and such creed can only be held in one age but cannot be held in another. Some dogma, we are told, was credible in the twelfth century, but is not credible in the twentieth. You might as well say that a certain philosophy ca be believed on Mondays, but cannot be believed on Tuesdays. You might as well say of a view of the cosmos that it was suitable to half-past three, but not suitable to half-past four.

What a man can believe depends upon his philosophy, not upon the clock or the century."

- ur Orthodoxy av G. K Chesterton

Jag kom att tänka på ovanstående passage när jag läste en debattartikel av en jurist på Socialstyrelsen, som menar att katolske biskopen Anders Arborelius syn på aktiv dödshjälp inte är "förenlig med ett modernt samhälle".

Habermas om politik och religion

Den tid då man föreställde sig vattentäta skott mellan tro och vetande är tack och lov på väg bort. Allt fler talar nu istället om att vi befinner oss i en post-sekulär tid.

Till och med en del politiker har börjat skjuta upp testbalonger i de post-sekulära vindarna. Det tycks till exempel inom socialdemokratin pågå en process i syfte att omvärdera synen på religion och politik. En politikutvecklingsgrupp med diverse högdjur har tillsats, och i dagarna levererade man en rapport.

Broderskaparna ligger även de på framkant och profilerar sig som "kristen vänster", i stark kontrast till vad de menar är den kristna högern i Sverige. Efter vad jag förstår av denna artikel avses falanger inom Kristdemoraterna samt Claphaminstitutet, som de främsta representanterna för den kristna högern. Detta uppskattades dock inte av alla.

I rapporten från den socialdemokratsika arbetsgruppen återfinns bland annat följande citat:

"Andliga erfarenheter och teologiska frågor må vara privata, men religion fungerar också som kulturbärare och uttryck för etiska grundhållningar, vilket kräver ett bredare politiskt angreppssätt."

"När de sekulära ideologierna inte anses erbjuda svar och framtidshopp blir andra identitetsbärare och andra politiska lösningar viktigare."

"Religiösa argument kan inte ligga till grund för lagstiftning, men lagstiftningen ska erbjuda frihet för varje individ att ha sin tro eller ingen tro alls."

"Teologiska och andliga frågor är inte i första hand politiska frågor utan tillhör i grunden varje människas privata sfär. Men de delar av religion som rör samhällsetik och kulturell identitet är politiska frågor där vi som parti måste ha ett förhållningssätt."

Det är glädjande att socialdemokraterna börjat uppdatera sin syn på religion, även om ovanstående tankegångar varken kan sägas vara så värst radikala eller speciellt förankrade i partiet. Ansatsen är dock lovvärd! När kommer till exempel Folkpartiet att göra motsvarande uppdatering?

En mer progressiv syn på religion och politik kommer istället överaskande nog från den gamle social-liberalen Jürgen Habermas, eller vad sägs om detta citat:

"It is not enough to rely on the condescending benevolence of a secularized authority that comes to tolerate minorities hitherto discriminated against. The parties themselves must reach agreement on the always contested delimitations between a positive liberty to practice a religion of one's own. And the negative liberty to remain spared of the religious practices of others."

A Secular Age

Längst fram i raden av olästa eller blott påbörjade böcker som blänger på mig från bokhyllan, står Charles Taylors niohundrasidorsepos om sekulariseringen; A Secular Age. Om detta påmindes jag av Göteborgs-Postens kulturbilaga som bjöd på en recension.

Jag fastnade för stycket nedan, som jag tycker visar på en intressant effekt av att leva i en så kallad sekulariserad tid.

När vi försöker artikulera våra känslor om vad som är viktigt och värdefullt i våra liv blir det ofta uppenbart hur lätt vi tar till distinktioner samt refererar till värden som ligger utanför den immanenta sfären. Konsekvensen blir en frustrerad upplevelse; vi försöker uttrycka vad vi känner, men klarar sedan inte av att tro på oss själva. Frågan "är det verkligen allt jag kan hoppas på?" lämnas därför obesvarad eftersom vi inte vågar lita på våra egna intuitioner.

Blott i det öppna ...

Visst känns det som att något håller på att hända i den allmänna debatten? För trots den senaste tidens tal om den Nya ateismen så verkar det ju paradoxalt nog som om religionen återkommit med ett nytt spirande självförtroende. Ett självförtroende som som tar sig uttryck genom att troende inte längre finner sig i att underordna sig den upplysningsliberala ordning som försöker förpassa religionen till den "privata sfären". Tvärtom verkar fler och fler inse det nödvändiga i att försöka integrera religionen som en naturlig del i samhället. På debatt-, kultur- och ledarsidor återfinns röster som dessa:

På GT:s ledarsida skriver Jimmy Fredrikson om varför Sverigedemokraterna motsätter sig moskébygget på Hisingen:

"Problemet med muslimerna är förmodligen att de är så religiösa i vardagen. Att de inte som majoriteten av de kristna svenskarna ser religionen som en privatsak. [...] Tvärtom - att förbjuda och motarbeta religionutövares möjligheter att samlas ger näring åt fördomar och energi åt fanatiker."

På GP:s kultursida skriver Ola Sigurdson:

"Det samband mellan modernisering och sekularisering som en del sociologer tog för givet har kommit i tvivelsmål; konservativa grupper inom olika religioner har flyttat fram sina positioner socialt och politiskt, särskilt i andra världsdelar än Europa. För Dawkins och Sturmark, som är övertygade om den moderna framstegsdrömmens sanning, blir religionerna ett farligt hinder på vägen som måste undanröjas.Vad som hade gjort deras politiska vision mer trovärdig hade varit en insikt om att även vetenskap, sekularism och kapitalism hyser sina tvivelaktiga sidor. Till skillnad från dessa högerateister har vänsterateistiska filosofer som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek; ek hävdat att den intressanta politiska skiljelinjen i vår tid egentligen inte går mellan gudstroende och ateister eller religion och vetenskap. Den går i stället mellan dem som menar att den samtida världen är ur led - och hit hör många religiösa människor och grupper - och de vars blinda framstegstro tenderar att dölja orättvisor och konflikter."

John Gray skriver på Expressens kultursida:

"I ett pluralistiskt samhälle kan inte en enskild religion tvinga bort andra trosriktningar. Det är förnuftigare att integrera religionerna i det offentliga livet än att försöka utesluta dem. Beroende på historiska skillnader och andra omständigheter kan sättet detta görs på variera från land till land. Det finns ingen enkel universell lösning. Klart är bara att den sekulära fundamentalismen, som försöker stänga ute religionen från offentligheten, är en återvändsgränd. Religion är ett primärt mänskligt behov och att förneka detta faktum är fåfängt och kontraproduktivt. Efter så många misslyckade försök är det dags att inse att frågan inte är hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan är hur man ska få rivaliserande trosriktningar att lära sig leva i fred med varandra."

Men det är ju inte konstigt om denna tendens för många ter sig skrämmande. För , som Natalia Kazmierska sade i en intervju i tidningen NOD för en tid sedan, "För ett praktiskt lagt sossesamhälle som alltid sett sig själv som ovanligt öppet, oskuldsfullt och demokratiskt framstår allt som är irrationellt och mystiskt som ondsint djävulskap" (...) "Folk blir supernervösa för värden som vägrar att underorna sig under en trygg och byråkratisk landstingsordning".

Sekularisera mera!

Andarna vaknar, det är en fröjd att leva. Den som tvekar kan ju slå upp debattsidan i dagens Dagen. På ett och samma uppslag återfinns där tre mycket intressanta inlägg som på olika sätt berör kyrkan, sekulariseringen och nationalstaten.

Emil Mattsson tackar i sitt eminenta debattinlägg Gud för sekulariseringen och menar att vi som kristna måste sluta att påtvinga andra människor kristna värderingar. I det tacket vill jag stämma in! Ju mer kristna värderingar skiljs från staten, desto större chans har kristen tro att bli den befriande kraft den är tänkt att vara. Men när kristen tro går i par med makt och tvång korrumperas den. Evangeliet kommer underifrån och måste tas emot frivilligt, aldrig påtvingat ovanifrån.

Något oväntat delar dock Yada yada ut dagens ros till Sverigedemokraterna. Detta för att de i sin artikel tydliggör vad som händer när förment tal om kristna värden paras med värdekonservatism och nostalgiskt tal om nationalstaten; kristna värden åtskilda från Kristus stelnar till en omänsklig värdekonservatism.

Kanske kan man förstå vissa kristnas ropande efter “kristna värderingar” i lagstiftningen som ett uttryck för församlingens kris. När man upplever att församlingen misslyckats med att gestalta Guds rike, försöker man i stället i ren desperation lagstifta fram detsamma.

Men, som Björne Erixon skriver på samma uppslag:
”Kristendomens framtid vilar ytterst i dens händer som genomborrades på korset. Ur politisk svaghet föds andlig kraft, identitet och trovärdig kristendom.”

Amen!

Gospelångest

Det är otroligt tröttsamt när företrädare för svensk kristenhet ideligen beklagar sig över att Sverige är ett så sekulariserat land. Därför är det extra roligt att läsa att tidningen Trots Allts chefredaktör Magnus Sundell i en intervju i DN förklarar varför han tycker det är bra att Sverige är världens mest sekulariserade land:

”Vi har frigjort oss så mycket från religionen att vi kan ha distans till den, rycka lite på axlarna åt den. Den har inte längre någon makt över oss och vårt samhälle. Och kombinationen religion och makt är aldrig bra. Man skulle kunna säga att vi har gått varvet runt när vi talar om kristendom i dag. Nu har nyfikenheten på religionens verkliga innehåll vaknat igen, nu när man har lyckats göra sig av med kyrkans tolkningsföreträde.”

Läs hela DN-artikeln som egentligen handlar om något så märkligt som kristen musik.

Jag tror inte på Gud, men …

Det skall bli spännande att se vad Fredrik Lindström, Peter Englund och Caroline Krook har att säga på temat svenskars religiositet i Världens modernaste land ikväll på SVT2, 20.00.
Jag gissar dock att det riktigt intressanta samtalet kommer handla om vårt förhållande, eller rättare sagt vår icke-förhållande, till döden.

Förr bad man Gud om beskydd från en ”bråd död”. Nu däremot betraktas bråd död snarast som en önskedöd, man vill dö snabbt och smärtfritt och helst i sömnen.* Anledningen till varför man inte ville överaskas av döden var gissningsvis att det ansågs viktigt att få tid att förbereda sig för döden; att försona sig med sina fiender och med sin skapare. Kan skillnaden i förhållningsätt till döden ha att göra med vad det är vi fruktar mest?
Döden eller Gud?


* Döden angår oss alla - värdig vård vid livets slut (SOU 2001:6), s. 23