Vi är på sin höjd bara medförfattare till våra liv!

"... essential to our learning to act is that we learn to behave in a way that others can construe our actions as intelligible. In other words, the intelligibility of an action depends on the narrative continuities in an agent's life. Yet the ability to narrate my life depends on having narratives available that make my peculiar life fit within narratives of a community that direct me toward an end that is not of my own making. The intelligibility of my life, therefore, depends on the stock of descriptions at a particular time, place, and culture. I am, at best, no more than a co-author of my life."

Stanley Hauerwas redogör för Alasdair MacIntyres syn på handlande i en gammal artikel i First Things.

Om faran med att snöa in

Den kanske tyngsta och mest prestigefyllda teologiska tidskriften, Modern Theology firar sitt 25 års jubileum medelst tillbakablick och reflektion. Bland annat ger John Milbank en provocerande överblick av det teologiska landskapet, och fastslår att: "Today, instead, it is the debate within Catholic theology that is the vital one, to such a degree that a definitively Protestant theology is now extinct".


Jag fastnade dock för Stanley Hauerwas artikel som tar sin uttgångspunkt i Alastair MacIntyres beskrivning av det moderna universitetet:

"... the modern research university has been remarkably successful in three ways: (1) in generating research results, (2) by providing specialized and professionalized skills needed for advanced capitalist societies, and (3) by being an extremely successful business enterprise. MacIntyre argues that these are interrelated “successes” just to the extent that undergraduate education is designed to prepare students for the specializations that can make them economically able to afford, when the time comes, to send their own children to expensive universities."

MacIntyre analys är att priset vi får betala för universitetens framgångsrika specialisering, är avsaknaden av en förståelse av hur de olika akademiska disciplinerna hänger samman, eller hur de kan bidra till ett övergripande och gemensamt mål för människan. Detta medför att vissa frågor helt slutas att diskuteras inom universiteten, vilket i sin tur medför att exempelvis filosofi betraktas som perifiert. På detta sätt menar MacIntyre att universitetens specialisering är långt ifrån så oskyldig som man kanske först tror. Så långt Hauerwas sammanfattning av MacIntyre.

Hauerwas går dock vidare och drar en parallell mellan filosofins status på de moderna universitetet, och med teologin. Hauerwas menar att teologer allt för ofta diskuterar interna spetsfundigheter med varandra, och på så vis skrämmer bort den allmänintresserade läsaren eller lyssnaren.

“The very subject matter of theology is, whether we like it or not, God. The temptation, a quite understandable temptation, is to make the subject matter of theology other theologians. To be sure, discussing, analyzing, and critiquing the work of other theologians can sometimes be a way to think about what it means when we say, “God,” but it can also be a delaying tactic to avoid theology’s true and only subject."

Teologi är ingen marginell eller udda vetenskaplig disciplin, utan sannolikt den enda vetenskap som griper sig an hela människan. William Cavanaugh (för övrigt redaktör för Modern Theology) berättar i en intervju hur han söker göra teologi för vardagen.

"What I’m trying to do is make connections between Sunday on the one hand and Monday through Friday on the other. In other words, to make connections between Church life—especially the Eucharist—and everyday life. I want to bridge the gap that shouldn’t be there but is."

Dit borde all teologi sträva!

Om översattning och sekterism

En av mina favvobloggar, Inhabitatio Dei, har ett intressant inlagg om sekterism. Las det, och missa inte kommentarerna!

I inlagget aterfinns bland annat en referens till nedanstaende MacIntyre-citat som fortjanar att aterges i sin helhet:

“We can see the harsh dilemma of a would-be contemporary theology:
[1] The theologian begins from orthodoxy, but the orthodoxy which has been learnt from Kirkegaard and Barth becomes too easily a closed circle, in which believer speaks only to believer, in which all human content is concealed.
[2] Turning aside from this arid in-group theology, the most perceptive theologians wish to translate what they have to say to an atheistic world. But they are doomed to one of two failures.
Either [a] they succeed in their translation: in which case what they find themselves saying has been turned into the atheism of their hearers.
Or [b] they fail in their translation: in which case no one hears what they have to say but themselves.”

Alasdair Macintyre, "God and the Theologians", published in Against the Self-Images of the Age, University of Notre Dame Press: Notre Dame, Indiana, 1978, pp. 12-26.

Beskow är oförnuftig!

Idag skriver Per Beskow på SvD:s Brännpunkt om ekumenisk samsyn. Jag hängde dock upp mig på nedanstående citat:

”Något som säkert förvånar många är att den katolska etiken inte härleds ur bibeln utan från det mänskliga förnuftet. Det är därför som kyrkan kan hävda att de moraliska buden gäller alla människor och inte enbart de troende.”

Men var hittar man då detta mänskliga förnuft som Beskow säger sig grunda en universell etik på? Är inte varje form av rationalitet eller förnuft med nödvändighet en produkt av en specifik tradition eller kultur? För vad en riskkapitalist på Wallstreet anser vara ett rationellt handlande kan ju skilja sig markant åt från hur en vietnamesisk risbonde ser på saken. Eller med Alasdair MacIntyre’s ord: Whose Justice?, Which Rationality?

Så vad Per Beskow egentligen menar är mänskligt förnuft , måste väl mer specifikt vara det romerskt katolska förnuftet, eller?

Varje försök att hitta någon form av gemensam etik baserad på ”förnuftet” har slutat i fiasko eller förtryck genom att antingen erbjuda en alltför tunn eller minimalistisk etik, eller att med tvång pracka på de ”oupplysta barbarerna” den ”rationella” moralen.

All etik börjar i en berättelse, även om den i liberala demokratier framställs som berättelsen att vi inte har någon berättelse. Gud blev inte bara människa i största allmänhet, utan föddes in i ett högst specifikt sammanhang; Gud vandrade på jorden som en fattig arameisktalande judisk snickarlärling. Jag menar att det är i den berättelsen, i berättelsen om Jesus Kristus som den kristna etiken måste ta sin början. Inte i abstrakta och förment universella teorier. Problemet med Beskows resonemang är att Kristus blir överflödig för den kristna etiken.

Dagens lästips handlar om kristen etik som en berättelse.

Which rationality?

”… two rival systems and are able to recognize that the applicability of certain of the concepts in the one scheme of belief precludes certain concepts in the other scheme from having application, it does not follow that the substantive criteria which govern the application of those concepts – the standards, that is, by which truth or falsity and rational justification or the lack of it are judged – cannot differ radically.”

Ehhh. Jo men precis … det verkar ju rimligt!

Jag är fantastiskt sömnig. Sitter i skolans bibliotek och försöker läsa, men har tuggat samma mening minst 10 gånger nu. Gårdagskvällen ägnades åt stadens konstmuseum, natten åt att måla vardagsrummets väggar … röda. Hur kan man välja rött som vardagsrumsfärg? Jag får stresseksem efter fem minuter. Jag blev dock nedröstad med 3 mot 1 i färgvalet. Demokrati och estetik är en bad combo!

Igår kom dock solen fram efter veckor av regn, och jag kan nu bekräfta att Vancouver har en topp-tre-placering på min lista över fantastiska städer.