Sigurdson på iTunes

Hittade just en kortare föreläsningsvideo på iTunes U med Ola Sigurdson där han presenterar sin bok Det postsekulära tillståndet. Good stuff!

Om modernitetens religiösa anor II

Under rubriken "Är det moderna sekulärt - eller religiöst", skriver Ola Sigurdson:

" ... ”religion” respektive ”sekularism” är helt enkelt inte särskilt användbara kategorier för att diskutera vilken politik som bör föras, vare sig här hemma eller där borta. Snarare fungerar de mystifierande, eftersom de felaktigt utgår från att det finns några väsensegenskaper som definierar ”det religiösa” eller ”det sekulära”. Om målet är en någorlunda fredlig samexistens i ett pluralistiskt samhälle måste vi befria oss från dessa förlegade kategorier – eller åtminstone använda dem på ett betydligt mer differentierat och nyanserat sätt – för att överhuvudtaget förstå i vilket kulturellt och socialt tillstånd vi befinner oss."

Let the deconstruction begin!

Om modernitetens religiösa anor

"For churches in Europe, by way of conclusion, post-secularity means reclaiming its own embodiment, but at the same time, the vertiginous experience of meeting an echo of its own message, disseminated, improved on but also distorted by a liberal politics that has long since survived, if only barely, on the illusion of having made a clean break from the religion of its ancestors. A post-secular society would be post-secular even in the absence of churches or any other religious embodiments, inasmuch as post-secular here would mean the recognition of the religious ancestry of modernity."

Den som är intresserad post-sekulär politisk teologi bör kolla in senaste nummret av Modern Theology där Ola Sigurdson skriver under rubriken: "Beyond Secularism? Towards a Post-Secular Political Theology".

Tålamod och humor

"Det finns i delar av moderniteten - i religiösa såväl som sekulära rörelser - vad jag skulle vilja kalla för en brist på humor, som tar sig uttryck i en strävan efter entydighet och en otålighet med allt som är bristfälligt. Strävan efter entydighet innebär en konflikt med alla konflikter, en strävan som genom olika strategier döljer eller marginaliserar andra perspektiv. Otåligheten med det bristfälliga har svårt att acceptera att människor utvecklas i olika takt."

(...)

" ... tålamod och humor krävs, inte bara för den andres misslyckanden utan kanske främst för de egna. Tålamod och humor är nämligen hållningar som motsvarar insikten om vår mänskliga sårbarhet, vårt fundamentala beroende av andra."

- Ola Sigurdson, Det postsekulära tillståndet. Glänta, 2009. s.374

Sigurdsons beskrivning av moderniteten påminner obehagligt mycket om min egen återkommande syndabekännelse. Jag är nämligen långt modernare än jag vill tillstå ...

Dagens boktips

"Är religion och modernitet varandras motsatser? Eller vilar moderniteten i själva verket på religiösa föreställningar? I Det postsekulära tillståndet diskuterar Ola Sigurdson den politiska teologins återkomst och vilken roll religion spelar för moderna värden som frihet, tolerans, universalitet och mänskliga rättigheter. Sigurdson hävdar att samtidens rädsla för religionens roll inom politiken endast kan botas genom en omförhandling av relationen mellan religion, politik och sekularitet."

Tolle lege!

Om religionsfobi som ett hot mot demokratin

Missa inte Ola Sigurdsons recension av José Casanovas senaste i dagens GP:

"Genom att ställa demokrati och religion mot varandra begår man alltså både ett historiskt och ett samtida praktisk-politiskt misstag. Casanovas ärende i sin bok är inte religiöst - att fler människor skall tro eller att religionerna skall undantas från kritik - utan politiskt: om en lyckad integration av människor från andra kulturer och religioner än den egna skall vara möjlig krävs ett erkännande av att det finns annorlunda sätt att vara modern på än det egna."

"Sekularismen riskerar i hög grad att bli en ideologi i den mån som den utgår från absolutistiska föreställningar om hur en rätt tänkande människa bör vara funtad. Den religionsfobiska retoriken - till skillnad från den religionskritiska hållning som kan delas av både religiösa och sekulära människor - bidrar till att öka spänningen i samhället genom att tillskriva människor med ett visst slags tro en per definition kritiklös hållning; "du är en öppensinnad person och är nog inte vidare religiös", som en antireligiös kampanj nyligen uttryckte det."

Om den politiska teologins återkomst

Höll på att missa Sigurdsons understreckare om Milbanks och Žižeks nya bok som ännu ett bevis på teologins nya synlighet.

Sigurdson bloggar!

"Den kristna teologin står på befrielsens sida mot alla obskyra new age-filosofer och postpolitiska agendor."

... skriver Ola Sigurdson, professor i tros- och livsåskådningsvetenskap vid GU, på sin nystartade blogg.

Bloggfastan får vänta!

Om teologin på universitetet

P1:s Filosofiska Rummet från 4:e november var en riktig höjdare! Under rubriken "Filosofi och teologi - goda grannar eller trätobröder", diskuterade bland annat Ola Sigurdson postmodern teologi. Bland annat diskuterades teologins roll på universitet. Här var väl inte panelens filosof riktigt överens med teologen ...

Just denna fråga diskuterades nyligen på ett seminarium arrangerat av Maclaurin Institute under rubriken "Does Theology Belong in the University?", från vars sammanfattning jag citerar:

"The real problem, say Hauerwas, is that science (as the normative epistemological framework for universities today) tries to explain more than its method will allow. It cannot claim to be anything more than a method. The sciences, in fact, “need theology” in order to make sense of knowledge in general."

Blott i det öppna ...

Visst känns det som att något håller på att hända i den allmänna debatten? För trots den senaste tidens tal om den Nya ateismen så verkar det ju paradoxalt nog som om religionen återkommit med ett nytt spirande självförtroende. Ett självförtroende som som tar sig uttryck genom att troende inte längre finner sig i att underordna sig den upplysningsliberala ordning som försöker förpassa religionen till den "privata sfären". Tvärtom verkar fler och fler inse det nödvändiga i att försöka integrera religionen som en naturlig del i samhället. På debatt-, kultur- och ledarsidor återfinns röster som dessa:

På GT:s ledarsida skriver Jimmy Fredrikson om varför Sverigedemokraterna motsätter sig moskébygget på Hisingen:

"Problemet med muslimerna är förmodligen att de är så religiösa i vardagen. Att de inte som majoriteten av de kristna svenskarna ser religionen som en privatsak. [...] Tvärtom - att förbjuda och motarbeta religionutövares möjligheter att samlas ger näring åt fördomar och energi åt fanatiker."

På GP:s kultursida skriver Ola Sigurdson:

"Det samband mellan modernisering och sekularisering som en del sociologer tog för givet har kommit i tvivelsmål; konservativa grupper inom olika religioner har flyttat fram sina positioner socialt och politiskt, särskilt i andra världsdelar än Europa. För Dawkins och Sturmark, som är övertygade om den moderna framstegsdrömmens sanning, blir religionerna ett farligt hinder på vägen som måste undanröjas.Vad som hade gjort deras politiska vision mer trovärdig hade varit en insikt om att även vetenskap, sekularism och kapitalism hyser sina tvivelaktiga sidor. Till skillnad från dessa högerateister har vänsterateistiska filosofer som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek; ek hävdat att den intressanta politiska skiljelinjen i vår tid egentligen inte går mellan gudstroende och ateister eller religion och vetenskap. Den går i stället mellan dem som menar att den samtida världen är ur led - och hit hör många religiösa människor och grupper - och de vars blinda framstegstro tenderar att dölja orättvisor och konflikter."

John Gray skriver på Expressens kultursida:

"I ett pluralistiskt samhälle kan inte en enskild religion tvinga bort andra trosriktningar. Det är förnuftigare att integrera religionerna i det offentliga livet än att försöka utesluta dem. Beroende på historiska skillnader och andra omständigheter kan sättet detta görs på variera från land till land. Det finns ingen enkel universell lösning. Klart är bara att den sekulära fundamentalismen, som försöker stänga ute religionen från offentligheten, är en återvändsgränd. Religion är ett primärt mänskligt behov och att förneka detta faktum är fåfängt och kontraproduktivt. Efter så många misslyckade försök är det dags att inse att frågan inte är hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan är hur man ska få rivaliserande trosriktningar att lära sig leva i fred med varandra."

Men det är ju inte konstigt om denna tendens för många ter sig skrämmande. För , som Natalia Kazmierska sade i en intervju i tidningen NOD för en tid sedan, "För ett praktiskt lagt sossesamhälle som alltid sett sig själv som ovanligt öppet, oskuldsfullt och demokratiskt framstår allt som är irrationellt och mystiskt som ondsint djävulskap" (...) "Folk blir supernervösa för värden som vägrar att underorna sig under en trygg och byråkratisk landstingsordning".

Habermas om fri samhällsdebatt

I dagens GP recenserar Ola Sigurdson en nyutkommen uppsatssamling av den politiska filosofen Jürgen Habermas. I recensionen lyfter Sigurdson fram en ofta försummad aspekt i förhållandet mellan religion och politik inom liberala demokratier:

"Det är inte bara så att religiösa människor måste lära sig att tolerera ickereligiösa människor, enligt Habermas, utan också vice versa: för att en genuin livsåskådningsmässig pluralism skall vara fallet måste religiösa människor kunna göra sig hörda på sina villkor. Det för Habermas självklara skiljandet mellan stat och kyrka innebär alltså inte att de offentliga debatterna i samhället bör vara fria från religiösa argument. Här har religion tvärtom ett viktigt bidrag att ge, också till de ickereligiösa, nämligen som ett slags "sensibilitet för det förnekade", det vill säga för alla dem och allt det som fallit offer för modernitetens framsteg."

Jag längtar efter samhällsdebatt som inte låter sig begränsas av den förment neutrala sekularismen!