På kampanjens websida visas ett klipp ur en DVD, där Bell bland annat berättar att hebreiskan inte har något ord för andligt, och att Jesus aldrig talade om "andligt liv". Detta eftersom att "for Jesus and his tradition, everything is spiritual". Utan att ha sett DVD i sin helhet misstänker jag att Rob Bells poäng är att framhålla det absurda i den sfär-uppdelnig som moderniteten fört med sig, en uppdelning där till exempel det religiösa förpassats till den privata sfären. Jag misstänker vidare att Bells budskap är något i stil med att Gud inte låter sig begränsas till det som vi klassificerar som andligt, utan gör anspråk på hela livet.
Men, i likhet med det mesta här i livet kan ju kampanjens motto "Everything is spiritual", missförstås. För vad menar egentligen Bell när han säger att allt är andligt? Hur definerar Rob Bell "spiritual"? Om allting är andligt, då blir ju till sist ingenting andligt, eftersom ordet tappar sin mening i brist på en motsats. För även om inte hebresikan skulle ha något ord för "andligt", så tycks nya testamentets grekiska ha det. Där talas om andligt liv, andlig vishet, andlig sång, etc. Där förekommer dessutom ordet "oandlligt".
Så, hur skall man då se på frågan om det "övernaturligas" relation till det "naturliga"? På relationen mellan "nature" och "grace"? Egentligen skulle man nog kunna redogöra för hela teologins historia med denna frågeställning som bakgrund. För alla som vill säga något om Gud måste ju på något sätt förhålla sig till denna fråga, eller omvänt, det som sägs får konsekvenser för hur denna fråga besvaras.
N.T. Wright låter i sin eminenta bok "Helt enkelt kristen" denna fråga koka ner till tre möjliga svar:
1) Gud finns i allting, och hela universum är till sitt väsen gudomligt.
2) Guds värld och vår värld är radikalt åtskilda.
3) Guds värld och vår värld överlappar och flyter in i varandra.
Enligt det första synsättet blir Gud till ett med sin skapelse i någon sorts panteism eller panenteism. Detta är det klassiskt österländska svaret på frågan om var Gud finns. Problemet med detta synsätt är bland annat att det i längden blir otroligt svårt att försöka se Gud i allting; Gud i världssvälten, Gud i cancer, Gud i naturen, Gud i sex, etc. Gud blir så att säga ett med både ondskan och godheten.
I det andra alternativet betraktas Guds värld och vår värld distinkt åtskilda, och man drar ett tjockt sträck mellan Guds handlande i våra liv; nåden och vår verklighet; naturen. Detta är deismens sätt att förklara förhållandet mellan Gud och människa, och tecknar bilden av en gud som inte griper in i världen. Detta perspektiv får även som följd att vår värld, den "naturliga" världen, är möjlig att beskriva och förstå utan Guds nåd. Problemet med att dra upp en stark gräns mellan Gud och människa är bland annat den dualistiska världsbild som blir konsekvensen. För i kölvattnet kommer ju den indelning mellan andligt och oandligt som Rob Bell reagerar mot.
Enligt det tredje synsättet finns det ingen riktigt skarp gräns mellan det naturliga och det övernaturliga, utan Guds värld och vår värld överlappar och flyter in i varandra. Hur, när, och var, detta sker tycks det inte vara möjligt att ge något uttömande svar på. Gud undflyr ständigt våra förklaringsmodeller ...
Men, tänk om det som vi kallar naturligt i själva verket är beroende av Guds nåd. Tänk om det vi kallar naturligt har övernaturliga drag. Den franske teologen Henri de Lubac uttryckte denna insikt som att "nature has already been graced".
Jag tror att det är den insikten som Rob Bell vill komma åt.
