The need for better stories

And so back to the moral world of Girls. What we need is not condemnation of Adam, or condemnation of Hannah for liking Adam, but better art and better stories—better fictional worlds, by which I mean fictional worlds that rhyme with what is the case, with what is true yesterday, today, and forever. Not the abolition of mythic sandboxes but the making of sandboxes in which to play with true, or truer, myths: fictive spaces in which Hannah can do better than Adam, and Adam can be better than what he is, a bitter prisoner of past angers and resentments.

Alan Jacobs. Lena Dunham’s Inviolable Self. Contrasting the moral worlds of Jane Austen and Girls. First Things.

Olika berättelser ger olika liv

Stanley: I think often times the liberal white support of civil rights has forgotten that the under class white (who often times is racist) has suffered oppression that is certainly different from what African-Americans have suffered. And whose going to get into comparing victimization. But I certainly think that class matters are often times ignores when you start talking about sexism and racism and they often forget that the most voiceless person in our society is the low class white male.

Mark: (23:00) Could you say a little bit more about that? Because people are going to say, I disagree with that, because that's not conventional wisdom at all.

Stanley: What it means for them to be voiceless is that they don't have a story that can make their lives intelligible. The only stories around are those that say "you must be lazy because you didn't get ahead." I think that's an extraordinarily destructive story. I come from working class, which is not lower class whites in America. Though many of the brick layers that I worked with were lower class whites who basically live in a hopeless world. So what you do is drink, screw and die.

--
Transkriberad från Jesus Radicals intervju med Stanley Hauerwas

Dagens Jamie

"The mode of cultural engagement in the marketplace of ideas, then, is not syllogistic demonstration but narrative persuasion - telling stories.
(...) The church does not have an apologetic; it is an apologetic."

James K.A. Smith, Introducing Radical Orthodoxy. Introducing a Post-secular Theology. (Grand Rapids: Baker Academic, 2005). s.181

Om Jul, Principer och Barth

I dagens Telegraph skriver Rowan Williams om jul, principer och Karl Barth:

"Christmas is supremely the story of a God who is not interested in telling us about principles"

"Christmas doesn't offer an alternative set of economic theories or even a social programme. It's a story – the record of an event that began to change the entire framework in which we think about human life, so that the unique value of every life came to be affirmed and assumed."

"That’s one reason why we tell this story repeatedly, the story of the ‘unprincipled’ God who values what others don’t notice, who relates to people we’d all rather forget, whose appeal is to everyone because he has made everyone capable of loving response.”

God Jul!

Beskow är oförnuftig!

Idag skriver Per Beskow på SvD:s Brännpunkt om ekumenisk samsyn. Jag hängde dock upp mig på nedanstående citat:

”Något som säkert förvånar många är att den katolska etiken inte härleds ur bibeln utan från det mänskliga förnuftet. Det är därför som kyrkan kan hävda att de moraliska buden gäller alla människor och inte enbart de troende.”

Men var hittar man då detta mänskliga förnuft som Beskow säger sig grunda en universell etik på? Är inte varje form av rationalitet eller förnuft med nödvändighet en produkt av en specifik tradition eller kultur? För vad en riskkapitalist på Wallstreet anser vara ett rationellt handlande kan ju skilja sig markant åt från hur en vietnamesisk risbonde ser på saken. Eller med Alasdair MacIntyre’s ord: Whose Justice?, Which Rationality?

Så vad Per Beskow egentligen menar är mänskligt förnuft , måste väl mer specifikt vara det romerskt katolska förnuftet, eller?

Varje försök att hitta någon form av gemensam etik baserad på ”förnuftet” har slutat i fiasko eller förtryck genom att antingen erbjuda en alltför tunn eller minimalistisk etik, eller att med tvång pracka på de ”oupplysta barbarerna” den ”rationella” moralen.

All etik börjar i en berättelse, även om den i liberala demokratier framställs som berättelsen att vi inte har någon berättelse. Gud blev inte bara människa i största allmänhet, utan föddes in i ett högst specifikt sammanhang; Gud vandrade på jorden som en fattig arameisktalande judisk snickarlärling. Jag menar att det är i den berättelsen, i berättelsen om Jesus Kristus som den kristna etiken måste ta sin början. Inte i abstrakta och förment universella teorier. Problemet med Beskows resonemang är att Kristus blir överflödig för den kristna etiken.

Dagens lästips handlar om kristen etik som en berättelse.