Det senaste har jag funderat en hel del på våld. Min gamla lärare Hans Boersma sammanfattar i ett par meningar i sin bok Violence, Hospitality and the Cross, det jag funderar på:
Jag har under en längre tid identifierat mig med den anabaptistiska traditionens betoning på pacifism som en naturlig del av att vara kristen. Det gör jag fortfarande. Men när jag exempelvis läser om vad som händer i Kongo, om hur värnlösa människor fördrivs, plundras, våldtas och massakreras, så sätts min pacifistiska hållning på svåra prov."The question facing Christian theology is what the divine welcome of strangers look like. Is it a hospitality without violence? Is hospitality without violence even possible? After all, before opening the door we often glance through the peephole, and when we don´t trust the person staring us in the face, we don´t open the door. There are times when we set limits on our hospitality. There are occasions when we feel it is necessary to exclude others. What exactly is the relationship between hospitality and violence, especially as it comes to expression on the cross? And by way of extension, do we as human beings have the right, and perhaps even the duty, to protect ourselves and others against strangers who might want to abuse our hospitality? Is the violence of exclusion a necessary counterpart to the practice of hospitality?"
Jag dras liksom med i den nyblivne chefen för Nordic Battlegroup, brigadgeneral Stefan Anderssons, retorik:
"Antingen så väljer man att sitta på läktaren och titta in i ett krisområde, exempelvis i östra Kongo, och säga att det är fruktansvärt och hemskt det som sker i landet och jag hoppas att någon annan åker dit och ordnar upp det. Eller så ska vi ta ett ansvar för vi har faktiskt råd med det."Korsets väg framstår ju ofta som ineffektiv, okonkret och obetydlig i jämförelse med världens högteknologiska militärmakt. Pacifism låter liksom så passivt, som Hauerwas brukar säga. Nu verkar ju visserligen inte ens världens största FN-truppp kunna förhindra grymheterna. Men när det gäller mitt eget förhållningsätt till lemlästade och systematiskt våldtagna kvinnor i Afrika, så har jag knappt ens en aning om vad korsets väg skulle bestå i. Mina böner känns rätt så futttiga, typ.
Men även om jag kan känna frestelsen att rycka ut och skydda den svage med vapenmakt, så tror jag ändå att denna väg är just en frestelse. Jag tror helt enkelt inte att det går att följa Kristus med vapen i händerna. Jag tror istället att vi som kristna måste leta efter alternativa och aktiva sätt att verka för en värld i fred och rättvisa. Kanske kan detta vara en väg?
Stanley Hauerwas fick med anledning av sin kritik mot "the war on terrorism", en fick en gång frågan om vilken alternativ utrikespolitik han föreslog i stället för att bomba Irak. Hauerwas lär ha svarat: "My only response is that I do not have a foreign policy. I have something better – a church constituted by people who would rather die than kill."
Tänk om kristna i alla länder kunde leva upp till den devisen. Det hade varit en början ...
