The limits of secular discourse

Stanley Fish recenserar Steven Smith's The Disenchantment of Secular Discourse

It is not, Smith tells us, that secular reason can’t do the job (of identifying ultimate meanings and values) we need religion to do; it’s worse; secular reason can’t do its own self-assigned job — of describing the world in ways that allow us to move forward in our projects — without importing, but not acknowledging, the very perspectives it pushes away in disdain. 

While secular discourse, in the form of statistical analyses, controlled experiments and rational decision-trees, can yield banks of data that can then be subdivided and refined in more ways than we can count, it cannot tell us what that data means or what to do with it. No matter how much information you pile up and how sophisticated are the analytical operations you perform, you will never get one millimeter closer to the moment when you can move from the piled-up information to some lesson or imperative it points to; for it doesn’t point anywhere; it just sits there, inert and empty.

Stanley Fish upptäcker Anselm

... if evidence is never independent and is only evidence within the precincts of a particular theory, “adherents of rival theories,” Kelly explains, “will irremediably differ as to the appropriate description of the data itself,” and agreement between them cannot be brought about by simply pointing to the data. 

Indeed, the phrase “data itself” — data independent of any theory currently in place — will be without a sense. Nor can any sense be given to the claim that because scientific conclusions must “stand up to scrutiny” (Jan), they enjoy a superior status. Scrutiny, like evidence, is something that occurs within a theory and will have a theory-specific shape. Scrutiny is not a practice that escapes or corrects the boundaries of perspective; it is a feature of a perspective it cannot transcend. 

- Ur Stanley Fish krönika Evidence in Science and Religion, Part Two

Fides quaerens intellectum.

Om förnuftets brister

Stanley Fish skriver om Habermas, religion och upplysningstro i N.Y Times:

What secular reason is missing is self-awareness. It is “unenlightened about itself” in the sense that it has within itself no mechanism for questioning the products and conclusions of its formal, procedural entailments and experiments.
(...)
The counterpart of science in the political world is the modern Liberal state, which, Habermas reminds us, maintains “a neutrality . . . towards world views,” that is, toward comprehensive visions (like religious visions) of what life means, where it is going and what we should be doing to help it get there. The problem is that a political structure that welcomes all worldviews into the marketplace of ideas, but holds itself aloof from any and all of them, will have no basis for judging the outcomes its procedures yield.
(...)
The Liberal state, resting on a base of procedural rationality, delivers no such goals or reasons and thus suffers, Habermas says, from a “motivational weakness”; it cannot inspire its citizens to virtuous (as opposed to self-interested) acts because it has lost “its grip on the images, preserved by religion, of the moral whole” and is unable to formulate “collectively binding ideals.”

Om blinda fläckar i debatten om terrorism och demokrati

Häromdagen argumenterade DN-skribenten Dan Jönsson för att yx-attacken mot karikatyrtecknaren Kurt Westergaard på nyårsdagen inte skall ses som ett utryck för ett angrepp på "demokratin och det öppna samhället". Istället menar Jönsson att attacken skall ses som "ett attentat mot en man som utmanat miljontals troende muslimer med en dum teckning av deras profet som terrorist", och forstätter "... under kriget mot terrorn har det rituella politikermantrat om ”angrepp på demokratin och det öppna samhället” fått det att se ut som om terrorn slår blint."

Idag replikerar Dilsa Demirbag-Sten med en artikel i Expressen. Demirbag menar att Jönssons artikel är "ett skolexempel på den postmoderna relativisering som i dag dominerar det offentliga samtalet". För, menar hon, "om de somaliska islamisternas mordförsök på Westergård och deras dödshot mot Lars Vilks inte är ett angrepp på yttrandefriheten - vad är de då?"

Jönsons argumentation riskerar genom sitt isolerande fokus att missa den större bilden. Detta på ett sätt som påminner om hur juryn som friade poliserna som misshandlade Rodney King i Los Angelses 1992 argumenterade, trots att hela misshandeln filmades.

Stanley Fish (The Trouble With Principle, p. 309) menar att polisernas advokater gjorde två saker: 1. De saktade ner filmen så att varje bildruta isolerades och visades en och en. (2) Sedan frågade de juryn, en bildruta i taget: Var det här slaget i sig att beteckna som överdrivet våld? Avsåg det här slaget att lemlästa eller döda? Varje ögonblick, varje ruta, och varje slag isolerades från sitt övergripande sammanhang och den historia som gav den mening. Juryn kunde därför inte säga vem av poliserna som var ansvarig för misshandeln av Rodney King, och friade dem.

Demirbag ligger å sin sida nära det så ofta upprepade officiella amerikanska svaret på varför 9/11 inträffade, det vill säga: Because they hate our freedoms. Men, med Terry Eagletons ord:

"There are those in the West who imagine that Islamic fundamentalists maim or murder as they do because they are envious of Western freedoms. This was always an absurd argument, since fundamentalists envy such freedoms as much as they long to hang out in Amsterdam cafés soming dope and reading Simone de Beavoir."
- Terry Eagleton, Holy Terror (Oxford University Press, 2005) s. 73

Jag misstänker att distinktionen mellan primärt och sekundärt skulle öka förståelsen mellan Jönsson och Demirbags perspektiv. Jag tror inte att mannen som attackerade Westergaard hade som primärt syfte att undergräva den västerländska demokratin, utan snarare att döda någon som hädat Muhammed. Men, oavsett om om det fanns ett medvetet sekundärt syfte att slå mot yttrandefriheten i det västerländska samhället eller ej, så är det svårt att inte se att effekterna av attacken har denna effekt.

Således, där Jönsson tenderar att blunda för konsekvenserna av attacken, tenderar Demirbag att blunda för orsakerna till densamma ...

Fish om onyanserad religionskritik

Stanley Fish bloggar vidare i NY Times om religionen och dess kritiker:

So to sum up, the epistemological critique of religion — it is an inferior way of knowing — is the flip side of a naïve and untenable positivism. And the critique of religion’s content — it’s cotton-candy fluff — is the product of incredible ignorance.

Ouch!

Eagleton om brödrostar, ateister och Tjechov

Den amerikanske litteraturvetaren Stanley Fish bloggar på New York Times, och kommenterar även han Terry Eagletons nya bok Reason, Faith, and Revolution:

When Christopher Hitchens declares that given the emergence of “the telescope and the microscope” religion “no longer offers an explanation of anything important,” Eagleton replies, “But Christianity was never meant to be an explanation of anything in the first place. It’s rather like saying that thanks to the electric toaster we can forget about Chekov .”

Clever!