Om Vuvuzelans produktlivscykel

Missa inte den lysande bloggposten Vuvuzelan har peakat, där Jonas Wikström skriver om den urbana, agendasättande medelklassens nervösa sneglande åt sidorna.

Wikström exemplifierar med att iPhonen och Vuvuzelan i dessa kretsar nu har "peakat", och anses lika svennebanan som att åka på thailandssemester:

"En stor del av den urbana medelklassens liv ägnas åt att hålla koll på produktlivscykeln för alla produkter och företeelser. Självklart är det bra att vara bland de första när någonting är på väg upp, men det är egentligen två andra punkter som är viktigare att hitta: 1) tidpunkten då företeelsen blivit alltför vanlig, och 2) tidpunkten då företeelsen blivit så spridd och invand att den blivit kult - då kan man nämligen hoppa på den igen, med en ironisk blinkning (Allsång på Skansen-fenomenet)."

Den som vill trotsa den urbana, agendasättande medelklassens stilfascism kan på ett effektivt sätt slå två flugor i en smäll genom att låta den helfestliga Vuvuzela-appen ljuda från sin iPhone. Detta indikerar dock att man tills för fem minuter sedan tillhört samma urbana, agendasättande medelklass (och kanske egentligen signalerar att man är först med att utropa tidpunkten då företeelsen blivit så spridd och invand att den blivit kult).

Apropå livsstil, grupptillhörighet och identitetsputsning, läs gärna Fredrik Wenells bloggpost Livsstilsbubblan.

Piltz om post-humanism

Missa inte Anders Piltz krönika "Ingen han, ingen hon, inget jag, ingen roll"

"Enligt genusforskaren Cecilia Åsberg delar vi upp till sjuttio procent gener med en limpa bröd. Att dra en gräns mellan mig och limpan vore religiöst motiverad retorik."
(...)

"Förnekar man jaget, då gör man det av andra skäl än vetenskapliga. Förnekelsen får också en del tråkiga konsekvenser. Måste jag betala mina banklån? Hålla mina löften? Om jaget är en illusion, kan jaget då lida? Vad ska man svara dem som faktiskt lider? Att de är offer för en inbillning, eller att de har glömt att ta sina piller? Och mitt favorittest för alla filosofiska maximer: kan man skriva JAGET ÄR EN ILLUSION över ingången till Auschwitz?"

Fjärilsamlande kristen eller kristen fjärilsamlare?

Om jag orkat så hade jag nog försökt bringa reda i Dilsa Demirbags-Stens syn på religion och muslimer i dagens DN:

"Sekulära, kulturella och ateistiska muslimer är helt enkelt inte tillräckligt intresserade av religion. De flesta muslimer är lika sekulära som alla andra svenskar. Vilka svenskar organiserar sig kring kristendomen och låter religionen diktera livets alla delar? Få orkar eller vill vara muslimer eller kristna på heltid. Vi är också föräldrar, grannar, journalister, entreprenörer, fjärilssamlare, hyresgäster och feminister."

Man blir ju nyfiken ... Vad är till exempel en "ateistisk muslim" till skillnad från en "kulturell muslim"? Är fjärilsamlande en konkurrerande aktivitet till religiös identitet?, och så vidare ...

Själv instämmer jag som så ofta med Stanley: "... any religion that does not tell you what to do with your genitals and pots and pans cannot be interesting."

Trohet till vems kungarike?

På tal om identitet och lojalitet ...
Det rapporteras i media om en brittisk regeringsrapport på temat medborgarskap, som bland annat föreslår att skolelever skall svära trohetssed till drottning och fosterland.

Mannen bakom rapporten, Lord Goldsmith, säger:
"Certainly there isn't a crisis of national identity, but the research does tend to show there's been a diminution in national pride, in this sense of belonging."

Simon Barrow på den anabaptistiska tankesmedjan Ekklesia förklarar nedan varför han som kristen motsätter sig Lord Goldsmiths förslag. Läs (i sin helhet) och njut:

"... as a Christian, my primary loyalty is established and defined for me by the rite of baptism, through which I am joined to a new kind of community: one forged on the basis of the suffering solidarity embodied in the crucifixion of Christ and in the gift of risen life beyond-all-limits. This community holds out a vision of restored relationships created by the imagio Dei - which, in essence, means that no human institution or formation (no race, class, gender, or state, say) should compromise the freedom and equality made available to all people through their origin and destiny in God."

(...)

"I certainly don't expect the state to support, privilege or subsidize my Christian commitment, but I am equally clear that my final loyalty is not to any state, and that if a government (or corporation or political movement) acts unjustly, wages war indiscriminately or seeks to get me to kill in its name, I am bound to say "no".

Den liberala nationalstaten, som ju betecknas som sekulär, har dock alltid krävt sina offer till nationalismens altare. Nationalistiska riter i form av hymner, flaggor och militärparader är några exempel på sådana offer. Att svära trohetsed är ytterligare ett.

God damn America?

Senator Obama har hamnat i blåsväder sedan hans pastor sedan 20 år tillbaka, Rev. Jeremiah Wright i Trinity United Church of Christ in Chicago, uppmärksammats för ett par (i USA) kontroversiella uttalanden.

Han lär bland annat ha sagt att svarta amerikaner borde sjunga God Damn America, istället för God bless America:

"The government gives them the drugs, builds bigger prisons, passes a three-strike law and then wants us to sing 'God Bless America.' No, no, no, God damn America, that's in the Bible for killing innocent people," he said in a 2003 sermon. "God damn America for treating our citizens as less than human. God damn America for as long as she acts like she is God and she is supreme."

Om detta uttalande finns det ju en hel del att säga. Jag finner dock Obamas egna ord om uppståndelsen där han tar avstånd från Rev. Wrights uttalanden, intressantare:

"I categorically denounce any statement that disparages our great country or serves to divide us from our allies."

Ett tydligare exempel på konflikten mellan nationalism och kristen tro får man leta efter. Med ett sådant uttalande bekänner ju Obama i någon mening färg, och visar var hans verkliga identitet och lojalitet ligger. Obama säger sig alltså kategoriskt fördöma varje uttalande som nedvärderar USA. Ouch! Som jag ser det säger ett sådant uttalande dessvärre en hel del om djupet i den kristna identiteten.

Men även Rev. Jeremiah Wrights uttalanden väcker ju en del frågor om vilken som är hans primära identitet, den som svart, eller den som kristen.

På församlingens websida kan man läsa:
"We are a congregation which is Unashamedly Black and Unapologetically Christian... Our roots in the Black religious experience and tradition are deep, lasting and permanent. We are an African people, and remain "true to our native land," the mother continent, the cradle of civilization."

Ur ett kristet perspektiv måste väl frågan bli vad som avses med deras "true to our native land", eller med andra ord, hur Guds rike förhåller sig till Afrika?

Detta kan kanske för någon tyckas som ordmärkeri eller blott semantik, men uttalanden som att "the United States of America is and always will be the last best hope on Earth", måste ses som oförenliga med kristen tro.

Jag tror att vi som är kristna behöver hjälpa varandra att peka ut var våra gentemot Kristus konkurrerande lojaliteter ligger, och samtala om kring vad vi bygger vår identitet.

Dagens bibelord tas från Galaterbrevet 3:28:

"Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus."

Om identitet och lojalitet

Den angelikanske ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, har i en föreläsning nyligen öppnat upp för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Storbritannien. Detta har inte oväntat orsakat stor uppmärksamhet. Så även i Sverige (här och här och här).

Att döma av krigsrubrikerna och de uppskruvade tonläget tycks det vara få som bemödat sig med att läsa (föreläsningen i sin helhet) eller lyssna på vad Williams egentligen sa, eller mot vilken bakgrund han sa vad han sa.

Nedan följer ett utdrag som kanske bidrar till att sätta in sharia-diskussionen i sitt sammanhang:

"The danger arises not only when there is an assumption on the religious side that membership of the community (belonging to the umma or the Church or whatever) is the only significant category, so that participation in other kinds of socio-political arrangement is a kind of betrayal. It also occurs when secular government assumes a monopoly in terms of defining public and political identity.

There is a position – not at all unfamiliar in contemporary discussion – which says that to be a citizen is essentially and simply to be under the rule of the uniform law of a sovereign state, in such a way that any other relations, commitments or protocols of behaviour belong exclusively to the realm of the private and of individual choice. As I have maintained in several other contexts, this is a very unsatisfactory account of political reality in modern societies; but it is also a problematic basis for thinking of the legal category of citizenship and the nature of human interdependence."

Som jag tolkar Williams måste talet om "religiös lagstiftning" förstås mot bakgrund av enhetssamhällets upplösning och de utmaningar som pluralismen ställer den liberala demokratin inför; Hur kan vi leva tillsammans trots våra olikheter? Kanske blir det som Rowans förmodar i längden oundviktligt att i någon bemärkelse införa "religiös lagstiftning".

I ett läsvärt inlägg funderar James K.A. Smith i eftertänksam stil över uppståndelsen kring Williams föreläsning, och kokar ner det hela till:

"The challenge is simply this: what are we to do when individuals, and whole communities, find their identity in an allegiance that in some significant way exceeds their allegiance to a particular nation-state? Or what are we to do when the nation-state demands that it trump all other allegiances?"

För den som kan svara på den frågan kommer det sannolikt att instiftas ett nobelpris i politisk filosofi.

Gott nytt år?

Tillhör du en församling som firar nyår den 1:e januari? Eller har kanske din församling den svenska flaggan på väggen?
Om så är fallet kan din frälsning vara i fara!

Orden är Stanley Hauerwas och är tagna ur en provocerande och tankeväckande föreläsning om betydelsen av Jesu död och uppståndelse. Hauerwas poäng är att kristen tro genom sin assimilation den omgivande kulturen riskerar att korrumperas. Läs föreläsningen i sin helhet här!

Kyrkans nyår firas ju traditionellt den första advent. Men att racka ner på kyrkor som firar nyår natten till den 1:e januari kan ju lätt uppfattas som trams. Jag tror dock att frågan är viktig. Viktig därför att våra ritualer, traditioner och det sätt på vilket vi framhåller vissa dagar som betydelsefulla formar vår identitet och vår världsbild.

Kyrkoårets kalender påminner oss om att vår identitet som kristna är formade av en annan berättelse. Nämligen berättelsen om hur Guds rike kommit oss nära genom Jesus.

Med hopp om att ditt nya år börjat bra!