Tertullianus om nationaldagsfirande

This is the reason, then, why Christians are counted public enemies: that they pay no vain, nor false, nor foolish honours to the emperor; that, as men believing in the true religion, they prefer to celebrate their festal days with a good conscience, instead of with the common wantonness.

Tertullianus, Apology kap. XXXV

Trohet till vems kungarike?

På tal om identitet och lojalitet ...
Det rapporteras i media om en brittisk regeringsrapport på temat medborgarskap, som bland annat föreslår att skolelever skall svära trohetssed till drottning och fosterland.

Mannen bakom rapporten, Lord Goldsmith, säger:
"Certainly there isn't a crisis of national identity, but the research does tend to show there's been a diminution in national pride, in this sense of belonging."

Simon Barrow på den anabaptistiska tankesmedjan Ekklesia förklarar nedan varför han som kristen motsätter sig Lord Goldsmiths förslag. Läs (i sin helhet) och njut:

"... as a Christian, my primary loyalty is established and defined for me by the rite of baptism, through which I am joined to a new kind of community: one forged on the basis of the suffering solidarity embodied in the crucifixion of Christ and in the gift of risen life beyond-all-limits. This community holds out a vision of restored relationships created by the imagio Dei - which, in essence, means that no human institution or formation (no race, class, gender, or state, say) should compromise the freedom and equality made available to all people through their origin and destiny in God."

(...)

"I certainly don't expect the state to support, privilege or subsidize my Christian commitment, but I am equally clear that my final loyalty is not to any state, and that if a government (or corporation or political movement) acts unjustly, wages war indiscriminately or seeks to get me to kill in its name, I am bound to say "no".

Den liberala nationalstaten, som ju betecknas som sekulär, har dock alltid krävt sina offer till nationalismens altare. Nationalistiska riter i form av hymner, flaggor och militärparader är några exempel på sådana offer. Att svära trohetsed är ytterligare ett.

Att känna sin publik är A och O

Att sända de rätta signalerna till den kristna högern är enligt de flesta bedömare en nyckel till att bli en framgångsrik presidentkandidat i den amerikanska valrörelsen. Dessa signaler består vanligen i talet om "values" samt av referenser till "a higher beeing". Att dessutom smycka sina tal med bibelreferenser har, i varje fall för före detta pastorn och Arkansasguvernören Mike Huckabee , varit ett sätt att sända dessa så viktiga signaler.

Men det handlar om en balansakt. Uttrycker man sig alltför ohämmat "kristet" riskerar man naturligtvis att skrämma bort "sekulära" väljare. Vaga bibelreferenser har därför av vissa bedömare uppfattats som ett sätt att kommunicera med kristna väljargrupper, utan att för den sakens skull avskräcka andra väljare.

Frågan är dock hur effektiv denna metod är. För enligt en artikel i NPR tycks till och med de evangelikala väljarna ha så bristfälliga bibelkunskaper att Huckabee's bibelallusioner går dem förbi:

"Half of Americans can't name any of the four Gospels, and that includes the Christians," Prothero says. "And half don't know that Genesis is the first book of the Bible. Those are much easier questions than things like, you know, 'What's the loaves and the fishes story?'"
(...)
"You could imagine that ... this is his secret code way that he could speak to evangelicals without alienating more secular people," Prothero says. "But the faulty part of that strategy is the evangelicals don't even necessarily know these stories."

Mot bakgrund av citaten ovan kan man ju fundera över farorna med att fråga sig: WWJD?

Via: Coldlazarus

Advent finns inte i allmänhet

Såhär i adventstid går många lärare med bryderier...
Får man göra änglar som julpyssel, spela ett julspel som teater, eller sjunga adventsånger i kyrkan?

Lugnande ord kommer dock från en av Skolverkets jurister:
"Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Det är med andra ord ingen fara på taket, så länge man tömmer traditionerna och berättelserna på innehåll och mening. Högtidlighet för högtidlighetens skull, således.

Jo visst, jag förstår tanken. Skolan skall vara inkluderande och motverka att någon känner sig diskriminerad. Gott så! Men, till sist blir ju ändå frågan vad det är skolan vill att vi skall vara inkluderade i? I den frågan har Skolverkets jurister inte så mycket att komma med ...

Tack och lov är kyrkan nu skild från staten, och jag är den förste att, inte bara ta avstånd från kyrkliga strävanden att göra staten lite mer "kristen", utan även i viss mening glädjas över sekulariseringen. Men när staten aktivt försöker rensa ut uttryck för en berättelse, utan att tillstå att man genom att göra så bara ersätter den första berättelsen med en annan, då är det svårt att vara tyst.

Vad är det föresten som säger att den liberala berättelsen skulle vara mer inkluderande? Och hur lyder egentligen den liberala berättelsen? Stanley Hauerwas har träffande uttryckt det som att "the project of modernity was to produce people who believe they should have no story except the story they choose when they have no story."

Modernitetens rädsla för det partikulära blir begriplig i ljuset av den intressekonflikt som uppstår om nationens medborgare skaffar sig alternativa lojaliteter som utmanar troheten mot staten, såsom exempelvis kyrkan. Religionen tvingas alltså till privatisering eftersom den upplevs som hotande.

Arne Rasmusson skriver i sin essä Kontextualism och universalism i kristen etik: "Genom att i frihetens namn reducera personen till en abstrakt individ kom den liberala filosofin att ge legitimitet åt statens kamp mot alternativa lojaliteter och speciellt kyrkan."

Är det inte just detta mönster vi ser manifesterat i kommunsveriges rädsla för kyrkliga skolavslutningar? Konflikten tycks här stå mellan det universella och det partikulära, mellan det allmängiltiga och det specifika, mellan människan i allmänhet och människan i synnerhet. Det första är enande och tillgängligt för alla, medan det senare ses som splittrande och exkluderande.

Men, ingen kan leva som människa i allmänhet. Vi försöker alla förstå tillvaron utifrån våra egna konkreta erfarenheter. Vi är alla inbäddade i specifika sätt att tolka och förstå världen. Våra uppfattningar om rätt och fel kommer alla ur olika berättelser, och utan dessa berättelser blir våra etiska övertygelser inte begripliga. Med Hans Urs von Balthasars ord: "Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular."

Jag avslutar med ett alldeles för långt citat av Karl Barth:

"The Word did not simply become any "flesh," any man humbled and suffering. It became Jewish flesh. The Church's whole doctrine of the incarnation and the atonement becomes abstract and valueless and meaningless to the extent that this comes to be regarded as something accidental and incidental. The New Testament witness to Jesus the Christ, the Son of God, stands on the soil of the Old Testament and cannot be separated from it...The Christian kerygma as it is addressed to the world has this statement about an Israelite at its very heart. This means nothing more or less than the bringing of the world into the sphere of the divine dealings with the people Israel. It does not speak generally of the existence of a Son of Man who became man for many (with many in view), but of the fact that the Jesus who has come as the Messiah of Israel has come into the world as the Saviour of the world...His universality is revealed in this particularity."
(Karl Barth, Church Dogmatics IV.1, 166-7)

Church & Empire

“Christians were viewed with suspicion by the Romans because their loyalty to Christ cut against their loyalty to an imperial project, in other words Christians were not questionable citizens of the Empire simply because the Romans worshiped other Gods, Christians are questionable citizen of any empire or nation-state because their primary loyalty belongs to the body of Christ, the Church.”

- William Cavanaugh (Från föreläsningen "Church and Empire ", Ekklesia Project Conference 2005.

Gott nytt år?

Tillhör du en församling som firar nyår den 1:e januari? Eller har kanske din församling den svenska flaggan på väggen?
Om så är fallet kan din frälsning vara i fara!

Orden är Stanley Hauerwas och är tagna ur en provocerande och tankeväckande föreläsning om betydelsen av Jesu död och uppståndelse. Hauerwas poäng är att kristen tro genom sin assimilation den omgivande kulturen riskerar att korrumperas. Läs föreläsningen i sin helhet här!

Kyrkans nyår firas ju traditionellt den första advent. Men att racka ner på kyrkor som firar nyår natten till den 1:e januari kan ju lätt uppfattas som trams. Jag tror dock att frågan är viktig. Viktig därför att våra ritualer, traditioner och det sätt på vilket vi framhåller vissa dagar som betydelsefulla formar vår identitet och vår världsbild.

Kyrkoårets kalender påminner oss om att vår identitet som kristna är formade av en annan berättelse. Nämligen berättelsen om hur Guds rike kommit oss nära genom Jesus.

Med hopp om att ditt nya år börjat bra!