måndag, januari 30, 2012

Om epistemologins död

“Now, the analysis of “thought,” “reason,” “understanding,” and so on - in general, of the cognitive, contemplative, passive behavior of a being or a “knowing subject” - never reveals the why or the how of the birth of the word “I,” and consequently of self-consciousness - that is, of the human reality. The man who contemplates is “absorbed” by what he contemplates; the “knowing subject” “loses” himself in the object that is known. Contemplation reveals the object, not the subject. The object, and not the subject, is what shows itself to him in and by - or better, as - the act of knowing. The man who is “absorbed” by the object that he is contemplating can be “brought back to himself” only by a Desire; by the desire to eat, for example. The (conscious) Desire of a being is what constitutes that being as I and reveals it as such by moving it to say “I….” Desire is what transforms being, revealed to itself by itself in (true) knowledge, into an “object” revealed to a “subject” by a subject different from the object and “opposed” to it. It is in and by-or better still, as “his” Desire that man is formed and is revealed-to himself and to others - as an I, as the I that is essentially different from, and radically opposed to, the non-I. The (human) I is the I of a Desire or of Desire.

—Alexandre Kojève: Introduction to the Reading of Hegel, 3

fredag, januari 20, 2012

Darwin's Pious Idea

Conor Cunnighams senaste bok "Darwin's Pious Idea: Why theUltra-Darwinists and Creationists Both Get It Wrong" har rönt en del uppmärksamhhet. Missa inte denna ganska underhållande föreläsning där Cunningham drar ultra-darwinismen och materialismen till sin spets. Ett smakprov: "I don´t believe in evil unless there is a God".

PS. Missa inte Q&A sessionen på slutet!  

Alain Badiou om längtan efter det universella

  “What is being constructed before our very eyes is the communitarization of the public sphere, the renunciation of the law´s transcendent neutrality. The State is supposed to assure itself primarily and permanently of the genealogical, religiously, and racially verifiable identity of those for whom it is responsible.” […] “The law thereby falls under the control of a ´national´ model devoid of any real principle, unless it be that of the persecutions it initiates. Abandoning all universal principle, identitarian verification – which is never anything but police monitoring – comes to take precedence over the definition or application of the law.” […] “How clearly Paul´s statement rings out under these conditions! A genuinely stupefying statement when one knows the rules of the ancient world: There is neither Jew nor Greek, there is neither slave nor free, there is neither male nor female´ (Gal. 3.28)!"
Alain Badiou, Saint Paul: the foundation of universalism (Stanford University Press, 1997), 9. 
Jag tar mig friheten att fullfölja Badious citat: "... for you are all one in Christ Jesus".

torsdag, januari 19, 2012

En filosofi för de mäktiga

"In The Great Gatsby, F. Scott Fitzgerald depicts the indolent, troubled world of upper-crust young Americans during the Roaring Twenties. A Yale graduate from an old-money family, Tom Buchanan is the most conventional character, and in the opening scene he expresses a conventional upper-crust view. The white, northern races - that is to say, virile, strong, commanding men like Tom Buchanan - rightly rule. The mansion overlooking the Long Island Sound, the horses, the trust fund - he holds them in accord with the higher justice of racial evolution. It was a convenient social philosophy for American elites, one expressed most consistently in the doctrines of Social Darwinism, which provided a seemingly scientific justification for the impulse of the powerful to think of themselves as exempt from the old and limiting constraints of duty and conscience. Today's convenient philosophy for elites is a new materialism." 
 "As materialism disenchants, the principles and norms and standards by which we can hold the powerful accountable melt away."
"Like the Social Darwinism and racial theories that eased the conscience of Tom Buchanan and gave him peace of mind in his supereminence, a materialist philosophy reassures those who hold power today. Because nothing we do in this vast cosmos governed by the laws of nature matters, because nothing lasts, the elites can do what they want and nobody can criticize them."

tisdag, januari 17, 2012

California smiling

Det är lätt att överväldigas av den kaliforniska trevligheten. Som nordbo är det inte utan att man känner sig lite socialt klumpig i jämförelse. Här dominerar de vita leendena och de smidiga fraserna, och expediten frågar så gott som alltid, "Did you find everything you were looking for, sir?" Till detta fenomen finns intressanta, teologiskt anstrukna, förklaringsansatser. Jag hittade till exempel följande utdrag ur en recension av en bok av John Murray Cuddihy:
Within the last decade, "civil religion" has had almost as many definitions as interpreters. John Murray Cuddihy, Associate Professor of Sociology at Hunter College, defines it as the "religion of civility": a tolerant, generalized "niceness" that sprang in this country from unitarianized Calvinism and has been widely institutionalized in our culture. Civil religion is the taste of inoffensiveness. It is symbolized by what Philip Rieff called the "smile of sociability," which has nothing to do with fraternity and everything to do with surface politeness and the unremitting demand for reciprocity. Standing on the principle of toleration embedded in the First Amendment and drawing sustenance from the modern process of "structural differentiation" (which reduces religion to a merely private aspect of the total social system), the religion of civility tames the religious traditions. It blunts the sharp, intolerant, offensive edges of Protestantism, Catholicism, and Judaism by turning them into three equally religious ways of maintaining civil "taste." 
Detta bländvita leende, som av Peter Berger kallats "the Protestant smile, kan alltså närmast betraktas som den amerikanska trevlighetens sakrament. Ben Myers skrev träffande om detta för en tid sedan:
In the Protestant West today, smiling has become a moral imperative. The smile is regarded as the objective externalisation of a well ordered life. Sadness is moral failure [...] 
The motif of late-capitalist society is the stylisation of happiness, the cultivation of lifestyles from which every trace of sadness has been expunged. Peter Berger identified ‘the Protestant smile’ as part of Protestantism’s cultural heritage in the West. In a Catholic country like France, it is still considered crass to smile too often, or at strangers. Evangelical churchliness is the ritualisation of bare-toothed crassness. Our cultural obsession with health, happiness, and positive thinking is a secularisation of the evangelical church service.  [...]
Why are clowns so frightening? Their demonic aura comes from the fact that they never stop smiling. Hell is the country of clowns, where tormented strangers smile at one another compulsively and forever. The devil is the name we give to the Cheshire Cat that is always vanishing just beneath the surface of our world, leaving everywhere sinister traces of a cosmic painted grin.

fredag, januari 13, 2012

Eagleton om otyget att kapa andras tro

Via @sebasti_an s blogg hittade jag Terry Eagletons recension av Alain de Bottons bok “Religion for Atheists”. Eagleton bjuder som vanligt på guldkorn:
"Religious faith is reduced to a set of banal moral tags. We are invited to contemplate St Joseph in order to learn "how to face the trials of the workplace with a modest and uncomplaining temper". Not even the Walmart management have thought of that one."
"What the book does, in short, is hijack other people's beliefs, empty them of content and redeploy them in the name of moral order, social consensus and aesthetic pleasure. It is an astonishingly impudent enterprise. It is also strikingly unoriginal. Liberal-capitalist societies, being by their nature divided, contentious places, are forever in search of a judicious dose of communitarianism to pin themselves together, and a secularised religion has long been one bogus solution on offer. The late Christopher Hitchens, who some people think is now discovering that his broadside God Is Not Great was slightly off the mark, would have scorned any such project. He did not consider that religion was a convenient fiction. He thought it was disgusting. Now there's something believers can get their teeth into …"
Läs recensionen i sin helhet!

Om det gudomliga som nollsummespel

“What actually occurs in the course of modernity is thus not simply the erasure or disappearance of God but the transference of his attributes, essential powers, and capacities to other entities or realms of being. The so called process of disenchantment is thus also a process of reenchantment in and through which both man and nature are infused with a number of attributes or powers previously ascribed to God. To put the matter more starkly, in the face of the long drawn out death of God, science can provide a coherent account of the whole only by making man or nature or both in some sense divine.”

Michael Allen Gillespie, The theological origins of modernity (University of Chicago Press, 2008) , 274.

torsdag, januari 12, 2012

Rättelse angående Sturmark och metafysiken

Min bloggpost från den 3:e januari, "Sturmark kommer ut som metafysiker, har väckt ont blod hos Humanisternas ordförande. I en lång serie tweets har han ondgjort sig över att jag spridit "nidbilder", "trams", och inte mindre än "åtta falska påståenden" om honom. Jag är fortfarande oklar över vilka sju av dessa oriktiga påståenden är, men i ett fall har Sturmark varit mycket tydlig. Meningen som han vill se ändrad lyder:
"Men om Sturmark själv (se den markerade tweeten ovan) grundar sina antaganden på metafysiska antaganden, uppstår frågan på vilken grund han vill hindra "de religiösa" från att göra samma sak."
Kanske borde jag ha uttryckt mig annorlunda, för självklart tror jag inte att Sturmark vill hindra någon från att göra teoretiska antagaden. Jag kommer därför omgående att ändra denna formulering i den tidigare bloggposten till:
"Men om Sturmark själv (se den markerade tweeten ovan) grundar sina antaganden på metafysiska antaganden, uppstår frågan på vilken grund han vill hindra människor som gör andra metafysiska antaganden än han själv från att exempelvis driva skolor eller organisationer verksamma inom social omsorg."
Om någon skulle tvivla på riktigheten i rättelsen går det bra att studera Humanisternas idéprogram här, varifrån jag citerar: "Konfessionella friskolor skall inte tillåtas i det obligatoriska skolväsendet.", samt:
"Kommuner bör inte överlåta offentliga angelägenheter, som social omsorg eller drogrehabilitering på religiösa organisationer, eftersom den personliga integriteten på livssynsområdet där inte kan förväntas vara garanterad."
Att Humanisterna vill omöjliggöra verksamheten för väletablerade organisationer som exempelvis Stadsmissionen och Räddningsmissionen, som idag anlitas av kommunerna för att bedriva oundgänglig verksamhet för människor i hemlöshet och missbruk, är uppseendeväckande. Av egen erfarenhet vet jag att Göteborgs stad i dagsläget inte skulle klara sig utan dessa organisationers tjänster.

Så nej, Sturmarks Humanisterna vill alltså inte inskränka tankefriheten (om nu någon verkligen trodde det). De tycks istället fast beslutna om att säkerställa samhällets likriktning på andra sätt; genom att utarma den samhälleliga mångfalden.

William Connolly om sekularismens problem

“Several variants of secularism kill two birds with one stone: as they try to seal public life from religious doctrines they also cast out a set of nontheistic orientations to reverence, ethics, and public life that deserve to be heard. These two effects follow from the secular conceit to provide a single, authoritative basis of public reason and/or public ethics that governs all reasonable citizens regardless of “personal” or “private” faith. To invoke that principle against religious enthusiasts, secularists are also pressed to be pugnacious against asecular, nontheistic perspectives that call these very assumptions and prerogatives into question.
For to adhere to a separation of church and state is not automatically to concur in those conceptions of public life most widely bound up with secularism. To put the point briefly, the secular wish to contain religious and irreligious passions within private life helps to engender the immodest conceptions of public life peddled by so many secularists. The need today is to cultivate a public ethos of engagement in which a wider variety of perspectives than heretofore acknowledged inform and restrain one another.”

 William E. Connolly, Why I am not a secularist (U of Minnesota Press, 1999), 5.

onsdag, januari 11, 2012

Om modernitetens teologiska ursprung

“… the critique that Descartes and Hobbes undertake is in its origins and in most of its incarnations Christian. There can also be no doubt that Protestantism disenchants the world. However, again as we have seen, this disenchantment is not a form of secularization but a theological transformation within Christianity that imagines God as a deus absconditus. There is also no doubt that the separation of religion and politics that characterized the early modern period facilitated the humanists´ recovery of ancient republicanism, but, as we have seen, humanism was itself not unreligious or antireligious but an effort to recover a more authentic (if at times also more Pelagian) Christianity. 
The modern world certainly arises out of the Reformation and has a strongly Protestant character even when it seems most secular. Insofar as Protestantism always defined itself in terms of deus absconditus, secularism can be understood as merely one of its extreme forms. Indeed, even if our age is defined by the death of God and, as Nietzsche proclaimed, it is still defined theologically, even if only by a thoroughly negative theology.”

Michael Allen Gillespie, The theological origins of modernity (University of Chicago Press, 2008), 226-227.

tisdag, januari 03, 2012

Sturmark kommer ut som metafysiker

Kanske har jag missförstått Christer Sturmark. Jag har alltid trott att hans vurmande för "det sekulära samhället" hade att göra med en aversion mot religion förstådd som metafysisk. I ljuset av ovanstående tweets är jag inte lika säker längre. Sturmarks religionskritik tycks nämligen inte ha någon djupare grund än  att han tycker att "de religiösa" i somliga fall har fel. Det är dock oklart på vilken grund Sturmark skiljer ut "religiösa" som en  separat grupp av mänskligheten, samt varför just deras värderingar skulle skulle utgöra ett homogent och angeläget fenomen att kritisera.
Men om Sturmark själv (se den markerade tweeten ovan) grundar sina antaganden på metafysiska antaganden, uppstår frågan på vilken grund han vill hindra människor som gör andra metafysiska antaganden än han själv från att exempelvis driva skolor eller organisationer verksamma inom social omsorg. Varför skulle Sturmarks metafysiska antagande om ett naturalistiskt universum ges filosofiskt företräde framför ett kristet antagande om att den treenige Guden är verksam i samma universum?

Vidare uppstår frågan hur Sturmark skiljer ut "metafysiska antaganden" från värderingar? Det tycks vara ok att hävda att "vissa fundamentala rättigheter är universella och inte är förhandlingsbara" (min understrykning), och att legitmera detta med att det är ett "metafysiskt antagande" och inte en värdering. Men jag misstänker att Sturmark inte menar att alla metafysiska antaganden är lika rimliga. Den intressanta frågan blir därför vilket metafysiskt antagande som ligger till grund för Sturmarks urval av rimliga metafysiska antaganden.

Jag får känslan av att Sturmark vill klä sin livsåskådning i lite vetenskapligt skimmer lånat från den analytiska filosofin, allt enligt devisen: De vetenskapliga håller sig med rationella metafysiska antaganden, medan de religiösa blott har känslomässiga värderingar. Men om Sturmarks religionskritik inte handlar om förekomsten av metafysik, utan om att han helt enkelt tycker att "de religiösa" i somliga fall har fel - då tycker jag Sturmark borde byta strategi. Sturmark har ofta tagit den generaliserande genvägen att kritisera "religiösa" istället för att tydliggöra sin egen antropologi och sin egen ontologi. Hur undviker till exempel Sturmark de nihilistiska implikationerna av sitt eget naturalistiska universum? Genom metafysiska antaganden? Men, varför är just dessa antaganden att föredra framför några andra?

Kristen tro blir begriplig mot bakgrund av kyrkans berättelse, men hur ser den berättelse ut som begripliggör Sturmarks antaganden?    
På Christer Sturmarks begäran har en rättelse gjorts i texten den 12/1. För detaljerna kring detta läs här.

Om makt och rätt

Christer Sturmarks et al. artikel i gårdagens SvD, samt Lena Anderssons ledare i gårdagens DN handlar båda om relationen mellan makt och rätt, och om vilka värderingar som skall prägla en demokrati. Christer Sturmark, Annika Borg och Bengt Westerberg slår fast att: "Religionsfrihet innebär inte att allt är tillåtet. Friheten att utöva sin religion gäller inom de ramar som den sekulära staten fastställer". Med detta påstående ger de dock, som Marie Demker påpekat, makten företräde framför rätten genom att låta den staten, rensad från "de religiösa", definiera omfattningen av religionsfriheten.

Lena Anderssons artikel är i många stycken mer sympatisk i det att den kritiserar anpassligheten och konformismen och betonar vikten av att tydliggöra och argumentera för det man tror på. Ironiskt nog duckar hon dock själv för att utveckla vad hon menar demokratiska värderingar och talar istället om demokratin som en mentalitet.

Vad som tycks förena Sturmark et al. och Andersson är avsaknaden av ett kritiskt perspektiv på den sekulära liberala demokratin; en insikt om att den moderna liberalismen är nära förbunden med föreställningen att det inte finns några objektiva normer och att alla värdeomdömen därför är subjektiva. Liberalism är därför ytterst sett en maktens filosofi. För om det inte finns några objektiva värderingar blir viljan till makt den enda källan till värderingar. Med Slavoj Zizek´s ord:
 … as every close observer of the deadlocks of political correctness knows, the separation of legal justice from moral goodness - which should be relativised and historicized - ends up in a claustrophobic, oppressive moralism brimming with resentment. Without any "organic" social substance grounding the standards of what George Orwell approvingly referred to as "common decency" (all such standards are dismissed as subordinating individual freedom to proto-Fascist organic social forms), the minimalist program of laws intended to do little more than prevent individuals from encroaching upon each other (annoying or "harassing" each other) turns into an explosion of legal and moral rules, an endless process of legalization and moralization, presented as "the fight against all forms of discrimination."
Liberalismens väg ur detta dilemma är vanligen den mytiska föreställningen om ett socialt kontrakt som garant för vissa rättigheter. Denna föreställning bygger dock, som @sebasti_an lyft fram (i en serie läsvärda tweets runt den 30 december), på metafysiska antaganden om att konkurrens och kontrakt är det mest grundläggande för mänskligt liv. John Milbank formulerar enligt min mening en bättre berättelse:
In our time, what must challenge liberalism is a more authentic "liberality," in the literal sense of a creed of generosity which would suppose, indeed, that societies are more fundamentally bound together by mutual generosity than by contract. This is not, of course, to deny that merely "liberal" measures of contract are not necessary to safeguard against the worst tyrannies, nor that we do not often have to resort to them in lieu of more substantial civic bonds. But the social contract can never be the thing that fundamentally brings people together in the first place, nor can it deliver the highest ideal of a true distributive justice.