To love humanity, but hate people

Oh, how I love Humanity,
With love so pure and pringlish,
And how I hate the horrid French,
Who never will be English!

The International Idea,
The largest and the clearest,
Is welding all the nations now,
Except the one that's nearest.

This compromise has long been known,
This scheme of partial pardons,
In ethical societies
And small suburban gardens—

The villas and the chapels where
I learned with little labour
The way to love my fellow-man
And hate my next-door neighbour.

- G.K. Chesterton

Witty brits

G.K Chestertons Orthodoxy finns som gratis podcast på iTunes:

"It is idle to talk always of the alternative of reason and faith. Reason it itself a matter of faith. It is an act of faith to assert that our thoughts have any relation to reality at all. If you are merely a sceptic, you must sooner or later ask yourself the question, ´Why should anything go right, even observation and deduction? Why should not bad logic be as misleading as bad logic? They are both movements in the brain of a bewildered ape?´" - Chesterton. Orthodoxy. New York: Doubleday. s 29

En annan witty brit är N.T Wright ... missa inte föreläsningarna från den färska Wheaton-konferensen: Jesus, Paul and the People of God: A Theological Dialogue with N.T. Wright.

Tolerans som substitut för politik

Slavoj Zizek frågar sig i en föreläsning varför så många av dagens problem beskrivs i termer av tolerans, och inte i termer av till exempel orättvisa eller förtryck? Varför framhålls idag toleransen som universallösningen, och varför inte den politiska kampen? Zizek menar att det skett en förändring och exemplifierar med Martin Luther King, som i sina tal om rasism sällan eller aldrig talade om tolerans, men desto oftare om rättvisa, rättigheter, förtryck, och kamp.

Zizeks svar på sin egen fråga går i korthet ut på vad han beskriver som den liberala multikulturalismens grundläggande konfliktteori, "the culturalization of politics". Enligt detta synsätt omformuleras politiska åsiktskillnader eller konflikter, till "kulturella skillnader" eller till "olika livsstilar", som i sin tur betraktas som någonting givet, något som inte kan påverkas och därför måste tolereras. Orsaken till denna utveckling är enligt Zizek de politiska lösningarnas misslyckanden, och han exemplifierar med välfärdstaten och de socialistiska projekten. Slutsatsen, menar Zizek, blir att toleransen har kommit att bli ett substitut för politiken, och citerar Wendy Brown:

"The retreat from more substantive visions of justice heralded by the promulgation of tolerance today is part of a more general depoliticization of citizenship and power and retreat from political life itself. The cultivation of tolerance as a political end implicitly constitutes a rejection of politics as a domain in which conflict can be productively articulated and addressed, a domain in which citizens can be transformed by their participation."

Wendy Brown, Regulating Aversion: Tolerance in the Age of Identity and Empire, Princeton: Princeton University Press 2006, p. 89.

Nu anklagas ju visserligen liberalismen paradoxalt nog ofta för att vara totalitär i sina rättighetsanspråk, och att inte respektera just andra kulturer. Zizek nyanserar dock i detta sammanhang Browns kritik av liberalismens falska universalitet (lokal sedvänja upphöjd till allmän lag), och tillstår även det goda om liberalismen fört med sig.

Men kanske är det så att västvärlden i dag, i avsaknad av några sammanhängande eller övergripande teorier om rättvisa eller rationalitet, resignerat tenderar att beskriva skillnader som kulturellt betingade, just för att man inser att man inte har de nödvändiga verktygen för att ta sig an konflikten.

Sen är det ju självklart så att tolerans i dess egentliga mening är en nödvändig hållning i ett pluralistiskt samhälle. Ordet tolerans lär ju betyda uthärdande, att uthärda att andra har fel och lära sig leva med det. Men den form av tolerans som Zizek kritiserar ligger närmare likgiltigheten eller bristen på egen övertygelse.

Med Chestertons ord: "Tolerance is the virtue of the man without convictions."

Chesterton vs. Socialstyrelsen: 1-0

"An imbecile habit has arisen in modern controversy of saying that such and such creed can only be held in one age but cannot be held in another. Some dogma, we are told, was credible in the twelfth century, but is not credible in the twentieth. You might as well say that a certain philosophy ca be believed on Mondays, but cannot be believed on Tuesdays. You might as well say of a view of the cosmos that it was suitable to half-past three, but not suitable to half-past four.

What a man can believe depends upon his philosophy, not upon the clock or the century."

- ur Orthodoxy av G. K Chesterton

Jag kom att tänka på ovanstående passage när jag läste en debattartikel av en jurist på Socialstyrelsen, som menar att katolske biskopen Anders Arborelius syn på aktiv dödshjälp inte är "förenlig med ett modernt samhälle".

Kampen om vår fantasi

"Makten över tanken, språket, förmågan att styra bilden av verkligheten är den mest fundamentala formen av makt". Så utrycker Monika Djerf-Pierre, på JMG i Göteborg, det i en intervju om makt i tidningen Fokus.

...och så är det ju naturligtvis. Den yttersta formen av makt måste ju vara att kunna diktera vad som är verkligt och overkligt, sant och osant.

Det berättas att G. K. Chesterton en gång utmanade den resignerade attityden i talesättet "Man kan ju inte vrida tillbaka klockan". Chesterton lär ha invänt: -Det kan man visst! En klocka är ju en mänsklig konstruktion som man kan ställa om till den tid man önskar. På samma sätt är samhället en mänsklig konstruktion som kan omkonstrueras enligt olika teorier."

Hans poäng var naturligtvis inte bakåtsträvarens, utan det faktum att framtiden och nuet kan föreställas annorlunda. Vi har skapat det rådande tillståndet och sättet att se på, och organisera tillvaron, utifrån specifika föreställningar och idéer. Vår syn på staten, och följaktkligen relationen mellan stat och kyrka, och synen på vad som är religion och rationalitet, är alla exempel mänskliga konstruktioner som kan föreställas och konstrueras på annorlunda sätt.

Men när vi som kristna idag reflekterar över tillvaron och kyrkans roll i densamma, så gör vi det ofta inom den föreställningsvärd som som tillhör liberalismen. Som i sin tur har en högst specifik syn på vad som är förnuftigt och rationellt, vad som är åsikt och vad som är faktum, och vad som hör till den privata eller den offentliga sfären.

I takt med att kristna i så stor utsträckning underordnat sig det liberala paradigmet har kristen tro begänsats och förkrympt så till den milda grad att kristendomen berövats sin politiska sprängkraft. Det är idag lätt att tro att de politiska alternativen för samhällsengagemang står mellan att antingen gå med i Amish, eller att uppvakta en minister med en namninsamling. William Cavanaughs återkommande tes att "politics is a practice of the imagination", blir i detta sammanhang intressant och utmanande.

Det är därför roligt och befriande att läsa om människor om tänker fritt och stort om att en annan värld är möjlig. Teologer som exempelvis Stanley Hauerwas, John Milbank och William Cavanaugh problematiserar alla den förmenta neutraliteten i upplysningsliberalismen.

Nu senast tycks Shane Claiborne genom sin bok Jesus for President sälla sig till denna strömning, och lyfter dessutom fram fantasin som ett maktens slagfält genom formuleringar som "Caesar is colonizing our imaginations", och:

"Snapshots of political imagination … the question is not are we political, but how are we political. Not are we relevant, but are we peculiar? The answer lies in how we embody what we believe. Our greatest challenge is to maintain the distinctiveness of our faith in a world gone mad. And all of creation waits, groans, for a people who live God’s dream with fresh imagination"

Maktkampen om tillvaron utspelas först i våra huvuden. Frågan om vad som formar vår fantasi och vad som sätter upp ramarna för vårt tänkande är alltså en synnerligen politisk fråga, och glädjande nog en alltmer teologisk sådan.