Omoderna föreställningar om "moderniteten"

Signum skriver intressant om Påven, journalisterna och ”moderniteten”:

Det tycks bland journalister finnas ett fast och tämligen enhetligt begrepp om ”modernitet”. När företrädare för katolska kyrkan, och särskilt unga sådana, tillfrågas om vad de önskar av den nye påven leds de ständigt mot att säga att de önskar ”modernisering” eller en ”modern påve”. [...] 

”Modernitet” som ett enhetligt begrepp, som rör framsteg och revolution mot allt gammalt och förlegat, finns knappast kvar hos några seriösa tänkare idag. Sedan ungefär trettio år tittar man istället på komplexitet, strömningar och motströmningar, olika kontexter och tolkningsramar, och ser att det i alla fall inte är så enkelt som att det finns något slags enhetlig modernitet som alla människor och alla samhällen med något slags förutbestämd determinism rör sig mot. 

Det finns dock vissa yrkesgrupper där denna ”myt om framsteget” tycks leva kvar. En sådan yrkesgrupp är arkitekter, där det fortfarande anses progressivt att bygga som man gjorde på 30-talet för att bereda vägen för ”den moderna människan”. En annan grupp tycks vara journalister, och främst äldre sådana. Bo-Inge Andersson tycks exempelvis, trots sitt stora kunnande och sin gedigna journalistiska bakgrund, inte kunna slita sig från en föreställning om en ”modern värld” som ”den katolska kyrkan” måste uppdateras till för att kunna överleva, för att vara relevant.

Cavanaugh om tortyr och modernitet

Both attitudes toward torture - that we don't and that we must - stem from what is commonly called "American Exceptionalism" - the idea that the United States has a messianic role to play in assuring that history moves forward against the enemies of progress, liberty and reason.
In important ways, the United States has not really secularized at all. What has happened instead, to borrow a phrase from historian John Bossy, is that in the modern era the holy has migrated from the church to the state. By this I do not mean that Christian evangelicals had an inordinate influence on the Bush Administration. I mean that faith in the United States and in "secular" Western values can take on the status of a religious conviction, for the propagation of which the United States has assembled the largest military in history.

William Cavanaugh - Torture then and now: How should the Catholic Church do penance for the Inquisition?

The hydra of modernity

" ... I attempt a direct attack on the Hydra whose serpentine heads wreak havoc throughout the intellectual culture of modernity - in science, in criticism, in ethics, in political, in political thinking, almost anywhere you look. I call the Hydra "epistemology," which sounds rather unfair, because that´s the name of a problem area, and what I have in my sights must be something in the nature of a doctrine. But the name is deserved, in the sense that the philosophical assumption it designates gives epistemology pride of place. These are the assumptions that Decartes gave articulation to; central is the view that we can somehow come to grips with the problem of knowledge, and then later proceed to determine what we can legitemately say about other things: about God, or the world, or human life. From Descartes´s standpoint, this seems not only a possible way to proceed, but the only defensible way. Because, after all, whatever we say about God or the world represents a knowledge claim. So first we need to be clear about the nature of knowledge, and about what it is to make a defensible claim To deny this would be irresponsible.

I believe this to be a terrible and fateful illusion. It assumes wrongly that we can get to the bottom of what knowledge is, without drawing on our never-fully-articulate understanding of human life and experience. There is temptation here to a kind of self-possessing clarity, to which our modern culture has been almost endlessly susceptible. So much so that most of the enemies of Descartes, who think they are overcoming his standpoint, are still givining primacy of place to epistemology. Their doctrine about knowledge is different, even radically critical of Descartes, but they are still practicing the structural idealism of the epistemological age, defining their ontology, their views of what is, on the basis of a prior doctrine of what we can know."

- Charles Taylor. Philosophical arguments. Harward University Press, 1995. s. vii

Om modernitetens religiösa anor II

Under rubriken "Är det moderna sekulärt - eller religiöst", skriver Ola Sigurdson:

" ... ”religion” respektive ”sekularism” är helt enkelt inte särskilt användbara kategorier för att diskutera vilken politik som bör föras, vare sig här hemma eller där borta. Snarare fungerar de mystifierande, eftersom de felaktigt utgår från att det finns några väsensegenskaper som definierar ”det religiösa” eller ”det sekulära”. Om målet är en någorlunda fredlig samexistens i ett pluralistiskt samhälle måste vi befria oss från dessa förlegade kategorier – eller åtminstone använda dem på ett betydligt mer differentierat och nyanserat sätt – för att överhuvudtaget förstå i vilket kulturellt och socialt tillstånd vi befinner oss."

Let the deconstruction begin!

Tålamod och humor

"Det finns i delar av moderniteten - i religiösa såväl som sekulära rörelser - vad jag skulle vilja kalla för en brist på humor, som tar sig uttryck i en strävan efter entydighet och en otålighet med allt som är bristfälligt. Strävan efter entydighet innebär en konflikt med alla konflikter, en strävan som genom olika strategier döljer eller marginaliserar andra perspektiv. Otåligheten med det bristfälliga har svårt att acceptera att människor utvecklas i olika takt."

(...)

" ... tålamod och humor krävs, inte bara för den andres misslyckanden utan kanske främst för de egna. Tålamod och humor är nämligen hållningar som motsvarar insikten om vår mänskliga sårbarhet, vårt fundamentala beroende av andra."

- Ola Sigurdson, Det postsekulära tillståndet. Glänta, 2009. s.374

Sigurdsons beskrivning av moderniteten påminner obehagligt mycket om min egen återkommande syndabekännelse. Jag är nämligen långt modernare än jag vill tillstå ...

Folkbildaren N.T Wright

Missa inte N.T Wrights lilla utläggning om moderniteten och postmoderniteten.





"Postmodernism is about announcing the doctrine of the fall to arrogant modernity"

via Kolportören

Chesterton vs. Socialstyrelsen: 1-0

"An imbecile habit has arisen in modern controversy of saying that such and such creed can only be held in one age but cannot be held in another. Some dogma, we are told, was credible in the twelfth century, but is not credible in the twentieth. You might as well say that a certain philosophy ca be believed on Mondays, but cannot be believed on Tuesdays. You might as well say of a view of the cosmos that it was suitable to half-past three, but not suitable to half-past four.

What a man can believe depends upon his philosophy, not upon the clock or the century."

- ur Orthodoxy av G. K Chesterton

Jag kom att tänka på ovanstående passage när jag läste en debattartikel av en jurist på Socialstyrelsen, som menar att katolske biskopen Anders Arborelius syn på aktiv dödshjälp inte är "förenlig med ett modernt samhälle".

Sense and sensibility - Descartes vs. Augustine

Missa for allt i varlden inte James K.A. Smiths gastspel pa Azuza remixed dar han drar paralleller mellan en postmodern kritik av moderniteten och en klassisk kristen syn pa kroppen:

... the postmodern critique of Enlightenment dualism echoes what, in the Christian tradition, we might describe as creational or incarnational affirmation of embodiment and materiality. Rather than the thin, reductionistic picture of the human person bequeathed to us by modernity, postmodernity appreciates the "thickness" of being human—that essential to being-human is being-in-the-world, inhabiting a material environment as a body (not just in a body).
[...]
Because the goodness of embodiment is consistently affirmed and re-affirmed in the narrative arc of Scripture, we ought to also take seriously the features of being embodied (race, gender, geography, history), as well as those ways of being-in-the-world that are unique to embodied creatures: the world of the arts, for instance, which requires ears to hear, eyes to see, hands to touch, bodies to dance.

Advent finns inte i allmänhet

Såhär i adventstid går många lärare med bryderier...
Får man göra änglar som julpyssel, spela ett julspel som teater, eller sjunga adventsånger i kyrkan?

Lugnande ord kommer dock från en av Skolverkets jurister:
"Så länge det är högtidlighet, traditioner och samvaro som är huvudsyftet med firandet är det upp till skolan att bestämma vilka sånger de sjunger".

Det är med andra ord ingen fara på taket, så länge man tömmer traditionerna och berättelserna på innehåll och mening. Högtidlighet för högtidlighetens skull, således.

Jo visst, jag förstår tanken. Skolan skall vara inkluderande och motverka att någon känner sig diskriminerad. Gott så! Men, till sist blir ju ändå frågan vad det är skolan vill att vi skall vara inkluderade i? I den frågan har Skolverkets jurister inte så mycket att komma med ...

Tack och lov är kyrkan nu skild från staten, och jag är den förste att, inte bara ta avstånd från kyrkliga strävanden att göra staten lite mer "kristen", utan även i viss mening glädjas över sekulariseringen. Men när staten aktivt försöker rensa ut uttryck för en berättelse, utan att tillstå att man genom att göra så bara ersätter den första berättelsen med en annan, då är det svårt att vara tyst.

Vad är det föresten som säger att den liberala berättelsen skulle vara mer inkluderande? Och hur lyder egentligen den liberala berättelsen? Stanley Hauerwas har träffande uttryckt det som att "the project of modernity was to produce people who believe they should have no story except the story they choose when they have no story."

Modernitetens rädsla för det partikulära blir begriplig i ljuset av den intressekonflikt som uppstår om nationens medborgare skaffar sig alternativa lojaliteter som utmanar troheten mot staten, såsom exempelvis kyrkan. Religionen tvingas alltså till privatisering eftersom den upplevs som hotande.

Arne Rasmusson skriver i sin essä Kontextualism och universalism i kristen etik: "Genom att i frihetens namn reducera personen till en abstrakt individ kom den liberala filosofin att ge legitimitet åt statens kamp mot alternativa lojaliteter och speciellt kyrkan."

Är det inte just detta mönster vi ser manifesterat i kommunsveriges rädsla för kyrkliga skolavslutningar? Konflikten tycks här stå mellan det universella och det partikulära, mellan det allmängiltiga och det specifika, mellan människan i allmänhet och människan i synnerhet. Det första är enande och tillgängligt för alla, medan det senare ses som splittrande och exkluderande.

Men, ingen kan leva som människa i allmänhet. Vi försöker alla förstå tillvaron utifrån våra egna konkreta erfarenheter. Vi är alla inbäddade i specifika sätt att tolka och förstå världen. Våra uppfattningar om rätt och fel kommer alla ur olika berättelser, och utan dessa berättelser blir våra etiska övertygelser inte begripliga. Med Hans Urs von Balthasars ord: "Knowledge of the general must be interpreted in the light of the particular."

Jag avslutar med ett alldeles för långt citat av Karl Barth:

"The Word did not simply become any "flesh," any man humbled and suffering. It became Jewish flesh. The Church's whole doctrine of the incarnation and the atonement becomes abstract and valueless and meaningless to the extent that this comes to be regarded as something accidental and incidental. The New Testament witness to Jesus the Christ, the Son of God, stands on the soil of the Old Testament and cannot be separated from it...The Christian kerygma as it is addressed to the world has this statement about an Israelite at its very heart. This means nothing more or less than the bringing of the world into the sphere of the divine dealings with the people Israel. It does not speak generally of the existence of a Son of Man who became man for many (with many in view), but of the fact that the Jesus who has come as the Messiah of Israel has come into the world as the Saviour of the world...His universality is revealed in this particularity."
(Karl Barth, Church Dogmatics IV.1, 166-7)

Myten om framsteget

"Om det ligger i modernitetens ide att det inte finns några objektiva mått på godhet, värden, då är tron på framsteget enligt ett upplyst sätt att tänka bara en trosartikel. Den kan visa sig äga lika litet rationellt berättigande som den tro som påve eller kejsare eller någon annan premodern auktoritet en gång försökt inprägla hos människorna."

- Georg Henrik von Wright