Det sekulära är religiöst

James K.A. Smith förklarar i ett inlägg hur han skulle gå tillväga, om han mot all förmodan, skulle skriva en bok där han gick i dialog med den nya ateismens förespråkare:

If I were to ever pen a volume in the ballpark of these debates (which I won't), I'd want to call into question the terms of the debate itself. That is, I'd want to try to put the secular fundamentalist (e.g., Dawkins, Hitchens) back on his heels by trying to show the extent of his own religion, the extent of his own deep faith commitments, his fundamental trust in a story about the world (whether that story be liberalism or naturalism or what have you). In short, the move would be to first call into question the very suggestion that there's a distinction between the religious and "the secular." The goal would be to push the secularist to the point of that Wittgensteinian bedrock at which his spade is turned and he has to confess, "This is simply what I do." Here we'd hit upon the secularist's prayer and confession: this is what I trust, this is what I believe--this is my confession, my religion.

Then the playing field is leveled: it's no longer a matter of the "rational," secular scientist pointing up the irrationalism of the "religious" believer. Rather, it's always already an inter-religious dialogue. The secular is religious.

Så jämnas en spelplan!

Om översattning och sekterism

En av mina favvobloggar, Inhabitatio Dei, har ett intressant inlagg om sekterism. Las det, och missa inte kommentarerna!

I inlagget aterfinns bland annat en referens till nedanstaende MacIntyre-citat som fortjanar att aterges i sin helhet:

“We can see the harsh dilemma of a would-be contemporary theology:
[1] The theologian begins from orthodoxy, but the orthodoxy which has been learnt from Kirkegaard and Barth becomes too easily a closed circle, in which believer speaks only to believer, in which all human content is concealed.
[2] Turning aside from this arid in-group theology, the most perceptive theologians wish to translate what they have to say to an atheistic world. But they are doomed to one of two failures.
Either [a] they succeed in their translation: in which case what they find themselves saying has been turned into the atheism of their hearers.
Or [b] they fail in their translation: in which case no one hears what they have to say but themselves.”

Alasdair Macintyre, "God and the Theologians", published in Against the Self-Images of the Age, University of Notre Dame Press: Notre Dame, Indiana, 1978, pp. 12-26.

Religiös begreppsångest

Igår rapporterade tidningen Dagen om att Alf Svensson motionerat om att Skolverket borde definera vad de avser med begreppet "religiös friskola". Kring detta hade det naturligtvis varit mycket intressant att höra Skolverket lägga ut texten.

Begreppsdefinitioner är kanske inte så upphetsande, men ändå högst nödvändiga om man skall nå någonstans i ett samtal. Jag misstänker därför att Skolverket, om de vill komma någonvart i sin uppgift, måste börja med att definiera vad religion är, innan de ger sig på företeelsen religiösa friskolor. Den uppgiften är dock långt klurigare än vad man kanske först anar.

Svårigheterna med att definera "religion" är ett klassiskt problem. Kruxet är ju att en mängd företeelser som vi kanske inte normalt tänker oss som religiösa i någon mening är det. För som William Cavanaugh skriver:

"A survey of religious studies literature finds totems, witchcraft, the rights of man, Marxism, liberalism, Japanese tea ceremonies, nationalism, sports, free market ideology, and a host of other institutions and practices treated under the rubric “religion.” If one tries to limit the definition of religion to belief in God or gods, then certain belief systems that are usually called “religions” are liminated, such as Theravada Buddhism and Confucianism. If the definition is expanded to include such belief systems, then all sorts of practices, including many that are usually labeled “secular,” fall under the definition of religion."

Sett ur ett annat perspektiv så är ju religion, betraktad som en distinkt aktivitet skild från kultur och politik, en modern västerländsk konstruktion i det att den försöker dra en linje mellan det sekulära, offentliga och vetenskapliga å ena sidan, och det religiösa, privata, och andliga å andra sidan.

Men, som John Milbank uttrycker saken, en gång fanns ju inte det sekulära, och i någon bemärkelse är ju alla våra antaganden och påståenden religiösa till sin natur i det att vi inte kan bevisa dem. Eller rättare sagt; att de ytterst sett vilar på icke bevisbara antaganden, såsom att vi kan lita på våra sinneserfarenheter eller att universum är rationellt ordnat.

Men, visst vore det intressant om Skolverket på allvar åtog sig Svenssons uppgift, men började med att försöka definiera religion!

För mer om problemen med att definiera vad som är religion läs introduktionen till William Cavanughs lysande föreläsning "Does religion cause violence?".

Dagens Stanley II

"'Social ethics' is not what the church does after it has got its theological convictions straight and its own house in order. But our theological convictions and corresponding community are a social ethic as they provide the necessary context for us to understand the world in which we live.
The churches serves the world first by providing categories of interpretation that offer the means for us to understand ourselves truthfully, e.g., we are a sinful yet redeemed people. Interpretation does not preclude action, but our actions can only be effective when they are formed according to a truthful account of the world.

And part of what such an account entails is that the world can never be the church. If this is what is meant by the 'withdrawal' charge, then I must accept it as an accurate account of my position. The world cannot be the church, for the world, while still God's good creation, is a realm that knows not God and is thus characterized by the fears that constantly fuel the fires of violence. We live in a mad existence where some people kill other people for abstract and unworthy entities called nations.
The church's first task is not to make the nation-state system work, but rather to remind us that the nation, especially as we know it today, is not an ontological necessity for human living. The church, as an international society, is a sign that God, not nations, rule this world."

Ur: A Community of Character av Stanley Hauerwas

Tron är inte en möjlighet!

Redan när jag läste rubriken för SVT:s temakväll ”Barnatro – En kväll om att växa upp i en övertygelse”, anade jag varthän det lutade. Vadå växa upp i en övertygelse?!?

Men dessvärre var det förhärskande perspektivet för kvällen att det finns två typer av människor; å ena sidan de som har en irrationell övertygelse, så kallat troende, och å andra sidan de som står på en distanserad, objektivt rationell och neutral grund, så kallat sekulära förnuftiga människor.

Jag menar, vem har inte växt upp i en övertygelse? Om så bara övertygelsen om att man inte har någon övertygelse. Och vidare, vem av oss har själva valt den övertygelse som har präglad den omgivning under vilken vi vuxit upp? Vem av oss har valt våra uppväxtförhållanden? Detta perspektiv var dock totalt frånvarande under hela temakvällen. Istället fick man höra Orvar Säfström ställa frågor som ”Är det ok att sätta sina barn i en skola där det finns risk för att de förs in i en tro?”, eller ”Är det rätt att ge barn en trosuppfattning redan när de är små, eller ska de få välja själva?” Jag ville bara skrika i Orvars öra ”Det går inte att INTE ha en trosuppfattning!!!”

Självklart måste man konstatera att alla uppväxtmiljöer inte är lika goda, men den diskussion kommer i ett annat ljus om man först konstaterat att det inte finns någon neutral plats från vilken vi kan blicka ut över världen och göra våra omdömen.

Sedan var det dags för kvällens dokumentärfilm som jag först tvekade över om jag skulle orka se; Jesus Camp. Filmen var beklämmande på många sätt och där fanns mycket att uppröras över, i synnerhet dålig teologi. Filmen kretsade kring ett sommarläger för barn arrangerat av några kristna som inte bara hade en förvriden bild av Guds rike, utan dessutom hade förväxlat det med USA.

Vad jag tyckte var intressant var att SVT: s temakväll, möjligen omedvetet, visade på likheterna mellan de amerikanska evangelikalerna som kom till tals i filmen, och företrädaren för Humanisterna i SVT:s studio. Båda sidor gav nämligen uttryck för en fundamentalistisk tvärsäkerhet, och båda tyckte sig äga Sanningen.

För den som säger sig äga Sanningen, eller i alla fall anser sig ge uttryck för en universell rationalitet, är steget inte långt till att med maktmedel tvinga de andra till "rätt insikt". De är ju okunniga, mindre vetande eller oandliga.

Vad SVT:s temakvälle borde visat på, istället för visa att det kan vara problematiskt att växa upp i en övertygelse, är att vi inte har något alternativ. Detta kan säkert verka skrämmande för många. Men vad som verkligen förskräcker, är bristen på ödmjukhet inför vårt vetandes gränser.