The end of "religious diversity" as a problem

"Most of us take for granted some variation of the following: religion involves heart-felt convictions and deep commitments, and therefore invokes impassioned disagreement, "exclusivist" and "intolerant" behaviour, and even violence. It is thus in dire need - given today's social "problem" of "religious diversity" - of being (take your pick):

• eradicated by means of education;

• ignored until it withers away on its own; or

• "updated" in order to become a good ally to the "progress" of the modern world.

The questions posed by philosophers of religion suggest that they believe that religion needs philosophy's help in order to come to rational, peaceful resolutions to social conflicts inflamed or caused by religion. 

I would suggest that it is imperative for us to see that the questions posed in this way (and therefore the answers that they imply) are a relic of a past. Recall for a moment that the central task to which the Enlightenment "project" self-consciously set itself - glorious and youthful, if also utterly naive - was to discern and possess the rational conditions by which the truth of things could be accessed, and thereby to dictate to every field of human inquiry the rational scope of its enterprise, the conditions by which it could properly proceed to secure knowledge of its particular object."
[...]
" Philosophy could hardly hope to make a contribution to the problem of religious diversity unless it were to gain from religious faith the paths of reasoning that overcome the "end of metaphysics" and transcend the utterly un-compelling flattening out of reason reduced to some artificial thought-out-in-advance conditions for what is possibly true."

The problem of religious diversity and the dead-end of reason - Chris Hackett

On human rights and wrongs

Det pluralistiska samhällets dilemma kan sägas utgöras av svårigheterna att förenas kring en gemensam förståelse av det goda, eller vad som är ett gott liv. Frågor om vad som är ett gott liv hänvisas istället till den "privata sfären" för den enskilde individens eget avgörande.

Märkligt nog tycks föreställningen om vad som är ont inte vara lika kontroversiell. Den liberala rättighetstraditionen som med sin betoning på negativ frihet (frihet från) reglerar företeelser som individen har rätt att inte bli utsatt för, kan indirekt sägas fokusera på det onda. Baksidan med denna strategi är att den inte är direkt gynnsam för att skapa samhällelig gemenskap, utan snarare leder till en individualisering av samhället. Med Slavoj Zizeks ord: "What is increasingly emerging as the central human right in late-capitalist societies is the right not to be harassed, which is the right to be kept at a safe distance from others".

En kristen, pre-modern, förståelse av ondska ser det onda såsom frånvaro av det goda. Det goda kan alltså enligt detta synsätt sägas föregå det onda. Den samtida kulturens föreställning av ondska tycks dock leva sitt eget liv i den meningen att den inte tycks vara beroende av en föreställning av det goda.

Scott Stephens skriver intressant om detta:

To put it as simply as I can: we exhibit an extraordinary capacity to imagine Evil, and can effectively organize our politics against perceived threats, but we are desperately lacking in the corresponding ability to imagine and articulate the Good, the Beautiful, even the Sacred, and thus to orient our politics and civil society toward some Common Good.

Human rights, especially over the past four decades, have been defined more by an agonistic view of society, an incapacity to trust due to the unshakable belief in the ill will of others, than they have by a concept of inherent dignity, much less a shared vision of community based on love, gratuitousness and solidarity. As Pope John Paul II put it in Evangelium Vitae:

"Everyone else is considered an enemy from whom one has to defend oneself. Thus society becomes a mass of individuals placed side by side, but without any mutual bonds. Each one wishes to assert himself independently of the other and in fact intends to make his own interests prevail."

I det senaste numret av tidskriften Keryx har jag en artikel på detta tema under rubriken Den heliga människan i det post-sekulära samhället. Där skriver jag bland annat om vikten av att reflektera över vems människosyn och vems föreställningar om rättigheter som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna.

Tolle lege!

Om svårigheterna med att förställa sig Jesus i lotusställning

Sociologen Peter Berger skriver här ett intressant blogginlägg med anledning av en artikel om pluralistiska förhållningssätt till religiös mångfald. Artikeln förespråkar att man kan tillhöra två religioner samtidigt. Berger invänder:

There are two important themes that frequently occur in pluralistic approaches to religious diversity. They also occur here. One is the notion that one can relate to other religious traditions by way of common moral principles and of joint political actions. The other is the notion that commonality can be perceived as a result of comparable mystical experiences. Both notions underemphasize the cognitive aspect of religion. Both notions, I think, are problematic. It is doubtful that most traditions share moral principles. One can reduce morality to some practical recommendations. Buddhists and Christians can agree that one should not kick little old ladies into the gutter. But behind this shared recommendation lie vastly different definitions of reality. It is even possible to argue that Buddhist “compassion for all sentient beings” is almost the opposite of Christian caritas. Buddhists and Christians can cooperate in a political project to benefit old people, as indeed they can cooperate in such a project with agnostics and atheists, or even with self-interested businesses marketing walking sticks and sturdy walking shoes to old ladies. Leave aside here the fact that Third Worldist and “progressive” projects are unlikely to do much for the intended beneficiaries. Any joint political projects, whatever their ideological coloration, can only bring together the adherents of different faiths in a temporary, ad hoc manner.
...
It is very important to understand that this mystical undercurrent has always been in tension with the major developments in the three Abrahamic traditions, whose representatives quite correctly suspected mysticism of undermining the core of the respective faiths. Let me put it this way: It is very difficult to imagine Moses, or Jesus, or Muhammad proclaiming their message while sitting in the lotus position!
...
The literature on inter-religious dialogue distinguishes between three general approaches: exclusivism, which affirms the uniqueness and superiority of one’s own faith.; inclusivism, which takes its stand within one tradition, while conceding that truth may also be found outside it; and pluralism, as ably represented by Knitter and Hick. I am of the opinion that inclusivism has the best chance of avoiding both closed-minded fanaticism and self-liquidating relativism.

I ett tänkt postsekulärt samhälle, där distinktionen mellan sekulärt eller religiöst upphävs, och där inte något perspektiv betraktas som neutralt, vidgas naturligtvis frågeställningen om hur olika perspektiv och livsåskådningar skall förhålla sig till varandra. Skall till exempel den kristna traditionen ses som en resurs som genom sina insikter kan hjälpa den liberala staten att motivera och utveckla de mänskliga rättigheterna? Eller, är den kristna traditionen en distinkt egen berättelse som knappast låter sig kombineras med, eller reduceras till verktyg för, någon annan överideologi? Den som exempelvis hävdar att det är klokast att samverka med andra traditioner för människans bästa, måste kunna besvara motfrågorna:

Vilken traditions föreställning om människan, vilken traditions förståelse av "det bästa", och på vems spelplan skall samverkan ske?

Om burkan och liberalismen ...

"Respect for difference, of course! But on condition that the different be parliamentary-democratic, pro free-market economies, in favor of freedom of opinion, feminism, the environment ... That is to say: I respect differences, but only, of course, in so far as that which differs also respect, just as I do, the said differences."

Alain Badiou, Ethics: An Essay on the Understanding of Evil. London: Verso, 2001. s.24

Can liberal democracy have a place for people who claim to know or embody 'the truth'? If it cannot, what could it possibly mean by diversity?

D. Stephen Long. Speaking of God: Theology, Language, and Truth. Grand Rapids Eerdmans, 2009. s.271

Om religion i den liberala demokratin

För någon månad sedan blev jag klar med min magisteruppsats i Tros- och Livsåskådningsvetenskap. Titeln: Översättningens möjligheter och dilemman – om religion i den liberala demokratin, ger möjligen en hint om innehållet. Den som har långtråkigt i hängmattan kan ladda ner uppsatsen här.

Ur inledningen:

"Påståendet att religion och politik inte skall sammanblandas har i Sverige kommit att uppfattas närmast som ett axiom. Den mer exakta innebörden av detta påstående är dock tämligen oklar. Vanligen menas dock sannolikt att religion är en “privatsak”, eller hör till den “privata sfären”, till skillnad från politik och andra gemensamma angelägenheter som avhandlas på den offentliga arenan.

I Sverige har det vi kallar religion, under 1900-talets senare hälft, till stor del existerat utanför offentlighetens ljus. I takt med att Sverige gått från enhetssamhälle till ett pluralistiskt samhälle med en mångfald av traditioner och religioner, har religionen i någon mening återtagit sin plats på den offentliga arenan under det senaste decenniet. Fler och fler talar nu om religionens återkomst, eller mer korrekt, om religionens nya synlighet på den offentliga arenan.[1] I ljuset av att den gamla sekulariseringsteorin, som menade att modernisering med nödvändighet skulle innebära sekularisering, kommit på skam, talar dessutom allt fler inom akademin om vår tid såsom postsekulär.[2]

Så, hur skall då sekulära stater förhålla sig till religion på den offentliga arenan? Det givna svaret från liberala politiska filosofer har traditionellt varit att hänvisa det religiösa till den privata sfären. Allt fler religiösa tycks dock idag motsätta sig vad de uppfattar som krav på att förvisa sin religion till den privata sfären, och menar att deras religion är något som påverkar hela livet. Debatter om slöjor i skolan, Muhammed-karikatyrer, samkönade äktenskap och Halal-TV, kan på olika sätt ses som aktuella exempel på detta. Även utanför Sverige har exemplen på konflikter som uppstått i gränssnittet mellan religion och den liberala demokratin den senaste tiden varit otaliga. I Frankrike har man på senare tid förbjudit religiösa symboler i skolorna,[3] och i Storbritannien orsakade den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, stor uppmärksamhet när han i en föreläsning öppnade upp för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Storbritannien.[4]

Den moderna liberala staten står inför två krav som tycks svåra att förena; å ena sidan att fostra en känsla av samhörighet och enhet mellan sina medborgare, å andra sidan måste den säkerställa att dess enhetssträvanden inte kväser den kulturella mångfald den säger sig vilja värna.[5] Den tyske filosofen Jürgen Habermas har under lång tid varit en av den liberala demokratins främsta teoretiker, och en tongivande röst, i samtalet om hur det mångkulturella samhället skall kunna inkludera olika röster och traditioner. Habermas har på senare tid argumenterat för att de religiösa har något väsentligt att tillföra den liberala demokratin, men att dessa insikter först måste översättas från det religiösa språket, till ett rationellt och universellt tillgängligt språk.

En kontrasterande, men likafullt inflytelserik, strömning inom samtida teologi utgörs av radikalortodoxin, kanske främst förknippad med den brittiske teologen John Milbank. Här finns en radikal kritik av det moderna projektet samt en misstro mot föreställningen om den liberala demokratin som neutral arena för dialog mellan olika traditioner, där religionen hänvisats till en privat sfär.

I mötet mellan Habermas och Milbanks tankar om religionens roll på den offentliga arenan tycker jag mig urskilja två viktiga grundaspekter; identitet och rationalitet. Identitetsaspekten har att göra med att religiösa uppfattas ha en identitet och lojalitet som överstiger den nationella identiteten. Med den anglikanske ärkebiskopen Rowan Williams ord: ”the presence of communities which, while no less 'law-abiding' than the rest of the population, relate to something other than the British legal system alone”.[6] Här blottläggs spänningen mellan det liberala samhällets individualistiska ideal, och det mångkulturella samhällets accepterande av sociala grupper som bärare av övertygelser, värden och praktiker som är annorlunda än de som den liberala majoritetskulturen hävdar.[7] Annorlunda uttryckt kan identitetsaspekten sägas handla om hur vi skall hantera det faktum att individer och hela gemenskaper i högre grad tycks ha alternativa och djupare identiteter än den som medborgarskap i en nationalstat utgör.

Den andra grundaspekten i diskussionen om religionens roll på den offentliga arenan har att göra med olika föreställningar om rationalitet, och i förlängningen även kommunikation och språk. Frågan om olika sorters förnuft och huruvida kommunikation mellan olika traditioner är möjlig, står här i fokus. Ytterst sätt är alltså diskussionen om religionens plats på den offentliga arenan ett uttryck för den i någon mening eviga diskussionen om hur olika kulturer eller traditioner skall kunna samexistera, både med avseende på hur de kan komma överens och lösa konflikter, men även hur det partikulära förhåller sig till det universella. Relationen mellan sociala strukturer och rationalitet, mellan förnuft förstått såsom universellt, och den ofrånkomliga insikten att förnuftet är präglat av och insatt i kontingenta sociala praktiker, är teman som aktualiseras inom ramen för uppsatsen."



Noter:
[1] Graham Ward och Michael Hoelzl, red. The New Visibility of Religion. Studies in Religion and Cultural Hermenutics. (London: Continuum, 2008).
[2] James K.A. Smith, ”Secularity, Globalisation, and the Re-enchantment of the World,” James K.A. Smith, After Modernity? Secularity, Globalization, and the Re-enchantment of the World., red. James K.A. Smith (Waco: Baylor University Press, 2008). s.5
[3] Man får förmoda att åtskilliga generationer som burit smyckeskors aldrig fått påtalat att detta skulle strida mot den franska laïcitén, utan att denna lagändring aktualiserats mot bakgrund av den muslimska invandringen.
[4] Islam in English Law, Civil and Religious Law in England - föreläsning av ärkebiskopen av Canterbury, Dr Rowan Williams. Lambeth Palace, 7 February 2008. Via Internet: http://www.archbishopofcanterbury.org/1575 (Acessdatum: 2009-04-30).
[5] Vinoth Ramachandra, Subverting Global Myths. Theology and the Public Issues Shaping Our World. (Downers Grove: IVP Academic, 2008). s.149
[6] Islam in English Law, Civil and Religious Law in England - föreläsning av ärkebiskopen av Canterbury, Dr Rowan Williams. Lambeth Palace, 7 February 2008. Via Internet: http://www.archbishopofcanterbury.org/1575 (Acessdatum: 2009-04-30).
[7] Arne Rasmusson, ”Vem vill ha ett mångkulturellt samhälle?”,” Om det som djupast angår ...: Tro och identitet: förankring och förändring (FLRs årsbok 2005. Via Internet: http://www8.umu.se/religion/personal/arne.rasmusson/Vem%20vill%20ha%20ett%20mangkulturellt%20samhalle.pdf (Acessdatum: 2009-04-30).

Om tolerans bortom förståelse

Hittade just ännu en kul intervju med Slavoj Žižek. Žižek ger här en sömnig intervju i samband med filmfestivalen i Sarajevo 2008. I slutet av intervjun (3.09), när journalisten ställer en fråga om Sarajevo som symbol för mångkultur, tänder dock Žižek till:

Journalisten: Sarajevo is also a symbolic city for multi-culturalism, but you have your own opinion of multiculturalism, haven't you?

Žižek: I think, here, we have had enough of this multicultural ideology which is for me often an inverted racism. Namely, for example when people come here, a typical multiculturalist would say: Oh, I want to understand how you are different.

No , what you should understand is that fundamentally they are not different here. Just different things happened to them. And to make it tolerable for us, who were happy to avoid the war in the west, we made them different.

We need today codes of discretion, not more understanding. I think we should totally reject this liberal blackmail: We should understand each other.

- No, the world is too complex, we cannot! I hate people, I don´t want to understand people. I want to have a certain code where I don´t understand your way of life, and you don´t understand mine, but we can still co-exist.

Vad jag gillar med utdraget ovan är Žižeks, om än något extrema, kritik av den ack så omhuldade föreställningen att kungsvägen till tolerans går via förståelse; detta att min förståelse av den andre ses som ett vilkor för att jag skall kunna tolerera honom.

Visst bidrar kunskap och ökad insikt om den andres historia ofta till ökad tolerans, men denna förståelse har, och måste få ha, sina gränser. Skulle vi till exempel tolerera Hitler om vi bara fick höra hans verison av historien, och därigenom få större förståelse för honom?

Häri ligger det mångkulturella samhällets stora utmaning, som ju är samma utmaning som för all mänsklig samvaro: Vad skall bejakas, vad skall tolereras och vad måste vi säga Nej till?

... och kanske svårast i sammanhanget: Vilka är "vi"?

Om mångfalden och den liberala demokratin

"Slut med befrielse från skolans sexundervisning" och "Ska svenska staten utbilda imamer?", är två dagsaktuella exempel på konflikten mellan den liberala demokratin och det mångkulturella samhället.

Den ökade mångfalden av kulturer och religioner ställer den liberala staten inför högre krav på inkludering och anpassning. Bland annat beror detta på att en allt större grupp av befolkningen inte ser det som möjligt att relegera delar av sina personliga övertygelser till ”den privata sfären”.

Den liberala demokratin bygger på föreställningen om individens universella förnuft. Men att se distinktionen offentligt – privat, som sammanfallande med distinktionen universellt - partikulärt, öppnar upp för ett politiskt landskap där vi tvingas förlägga våra djupaste identiteter, övertygelser och känslor utanför den offentliga arenan. Fokusen på det allmänna och det gemensamma, manifesterad i strävan att överbrygga det partikulära, leder dock till att skillnad och mångfald ignoreras.

Gemensamt för de båda exemplen ovan är även statens ryggmärgsreflex att utbilda bort olikheter. I fallet med förslaget om den svenska imamutbildningen landade dock regeringens utredare Erik Amnå i den kloka slutsatsen att: "En sekulär stat ska inte styra en religiös organisation genom utbildning av dess ledare". Gott så!

Debatten om religionens roll i den liberala staten handlar om demokrati. Vem skall få vara med i det offentliga rummet, och på vems villkor skall samtalet ske?

Bristen borde förena

Den brittiska litteraturvetaren Terry Eagleton har kommit ut med en ny bok. Den nyfikne kan snyltläsa ett (lysande) kapitel här. Jag fastnade särskilt för denna passage:

Multiculturalism threatens the existing order not only because it can create a breeding ground for terrorists, but because the political state depends on a reasonably tight cultural consensus. British prime ministers believe in a common culture-but what they mean is that everyone should share their own beliefs so that they won’t end up bombing London Underground stations.

The truth, however, is that no cultural belief is ever extended to sizable groups of newcomers without being transformed in the process. This is what a simpleminded philosophy of “integration” fails to recognize.

There is no assumption in the White House, Downing Street, or the Elysée Palace that one’s own beliefs might be challenged or changed in the act of being extended to others. A common culture in this view incorporates outsiders into an already established, unquestionable framework of values, leaving them free to practice whichever of their quaint customs pose no threat. Such a policy appropriates newcomers in one sense, while ignoring them in another. It is at once too possessive and too hands-off. A common culture in a more radical sense of the term is not one in
which everyone believes the same thing, but one in which everyone has equal status in cooperatively determining a way of life in common.

Alltså, en genuin vilja till möte med den andre innebär alltid ömsesidig påverkan.

Min briljanta vän Lovisa har skrivit ett paper om kosmopolitanism och religion. Hon lyfter där Augustinus tanke om "hungerns väg" som ett mer fruktbart sätt att tänka kring det mångkulturella samhället. Istället för att fokusera på det vi har, i termer av egenskaper och likheter, borde en inklusiv gemenskap kanske snarare betona det vi alla någonstans erfar att vi saknar. Kärleken blir i linje med detta en hunger efter det som vi inte har.

A people is the association of a multitude of rational beings united by a common agreement on the objects of their love [and] it follows that to observe the character of a particular people we must examine the objects of its love.
St. Augustine - City of God, XIX

En grymt spännande tanke tycker jag!

What good would a theory do you?

Jo, jag vet att nedanstående Hauerwas-utdrag är på tok för långt, men det är ju så grymt bra! Bra, därför att det på ett komiskt vis sätter fingret på vad som blir så märkligt med teoretiska modeller för hur den liberala demokratin skall förhålla sig till det pluralistiska samhället.

Some years ago I was lecturing at Hendrix Collage in Conway, Arkansas. I no longer remember the lecture I gave but I assume it was one of my attempts to suggest why Christians, if we are to be Christians, owe it ourselves and our neighbors to quit fudging our belief that God matters. When I finished my lecture, one of the professors in the religion department at Hendrix had clearly had enough of me. He had been educated by John Cobb and, therefore representing a peculiar mixture of protestant liberalism and process theology characteristic for that tradition.

He reacted to my lecture by observing that my stress on the centrality of Christian convictions provided no theory that would enable Christians to talk with Buddhists.
By “theory” people often mean the necessity of a third language to mediate between two traditions. Such a language is often said to be necessary in “pluralist” societies in order to mediate differences in the “public” square. I, however, apologized for being deficient of such a theory, but asked, “How many Buddhists do you have here in Conway? Moreover if you want to talk with them, what good would a theory do you? I assume that if you want to talk to Buddhists, you would just go talk with them. You might begin by asking, for example, ´What the hell are you guys doing here in
Conway?´”

I then suggested I suspected that the real challenge in Conway was not talking to Buddhists, but trying to talk with Christian fundamentalists. We should also ask weather we have anything interesting enough the Buddhists would even want to talk with us about.
Stanley Hauerwas, The State of the University. s.58-59

Teorier om hur man med hjälp av ett "neutralt" tredje språk skall kunna överbrygga kulturella skillnader, och på så sätt nå konsensus, är oftast allt annat än neutrala. Isället tenderar de att utgöra dolda maktanspråk från de som tycker sig behöva sådana teorier (vanligen makthavarna), gentemot de traditioner som inte ser behovet av sådana teorier. Med Hauerwas ord: "Those representatives of the "public" with "all humility" assume they are superior to other traditions because they can "appreciate" other traditions in a manner other traditions cannot appreciate themselves."

Vad gäller hur olika traditioner skall kunna leva i fredlig samexistens, så är inte problemet vår avsaknad av förment neutrala kommunikationsteorier. Inte heller är det vad vi kallar "religion" och därmed särskiljer från annan mänsklig aktivitet.

Då kyrkan tack och lov är skild från staten, och kristna inte längre i egenskap av kristna har någon värdslig makt, innebär detta att vi inte heller behöver någon teori om hur vi skall "hantera" pluralismen. Vi är istället fria att oförblommerat leva ut vår berättelse, tillsammans och mitt i bland alla andra berättelser.

Grundfrågan om hur vi skall leva tillsammans i fred borde därför istället handla om med vilken attityd vi bemöter den Andre, med rädsla och misstänksamhet, eller med nyfikenhet och kärlek?

--
Citatet ovan återfinns även i Hauerwas föreläsning: Ending religious pluralism

Dagens Hauerwas

"Religion is the designation created to privatize strong convictions in order to render them harmless so that the alleged democracies can continue to have the illusion that they flourish on difference."

Stanley Hauerwas - The End of Religious Pluralism: A Tribute to David Burrell

Volf om epistemologisk ödmjukhet

I väntan på Miroslav Volfs besök i Linköping har jag i mellandagarna läst om delar av hans fantastiska bok Exclusion & Embrace.

"Though sensitivity to plurality is essential, the affirmation of plurality is spurious. The only way to decide which among many options, all with their “different visions of the just”, ought to be affirmed, is by appealing to our own conception of justice. Instead of simply affirming plurality we must nurture an awareness of our own fallibility.

Since there is “no impartial perspective”, all constructions of what is just or unjust, indeed all judgments, are unfair and entail committing injustice; since there is no morally pure struggle, every engagement for justice, indeed “every For and Against,” is implicated in perpetrating injustice.”

Känn på den!

Den som ser bortom allt ser ingenting ...

"But, we are also beyond pluralism. Pluralism, that is, that recognized different faiths as species of the one generic religion or even different symbolic world-views that were all ultimately grounded in and expressive of the one simply, existential reality.

We have moved beyond pluralism because there is no view from no where, no objective knowledge; the view from no where is itself a cultural ideology - often Western, white and male."

Ur Cities of God av Graham Ward

Drömmen om den universella människan

Idag svarar två socialdemokrater på Joel Halldorfs tidigare debattinlägg i GP om religion och ideologi. Repliken, som fokuserar på friskolor, tydliggör en del intressanta skillnader i synsätt på samhället. Inte minst genom meningar som dessa:

"Målet är ett sammanhållet samhälle ..."

"Skolan utgör grunden för det gemensamma och jämlika samhället."

"Allt det som borde vara gemensamt; skolan, välfärden, kulturen, jämlikheten som gemensamt samhällsprojekt, har individualiserats."

"Vill vi verkligen ha ett samhälle där människor kan välja bort det gemensamma?"

Milt uttryckt så undrar man ju hur artikelförfattarna ser på förhållandet mellan ett "gemensamt" eller "sammanhållet" samhälle å ena sidan, och ett samhälle präglat av mångfald, å den andra? För inte argumenterar de väl på allvar för EN gemensam kultur?!?

I repliken odlas vidare myten om staten och skolan som garanter för det neutrala och upplysta sammhället. Ett samhälle där varje partikularitet eller avvikelse från den förment svenska enhetskulturen ses som potentiellt hotande lojaliteter mot staten.
Som om "enhetskultur" vore ett villkor för gemenskap?

Douglas Brommesson uttryckte det väl i en debattartikel i Dagen för en tid sedan:

Det är samtidigt viktigt att konstatera att det finns alternativ till försöket att bygga ett nytt enhetssamhälle på sekularismens grund där offentliga religiösa uttryck portförbjuds. Ett sådant alternativ är en pluralistisk samhällsgemenskap där lika rättigheter för alla medborgare och en icke-konfessionell myndighetsutövning kombineras med ett stort mått av frihet att uttrycka sin tro och att låta tron synas i den offentliga sfären.

I en pluralistisk samhällsgemenskap blir rätten att uttrycka religiösa uppfattningar en hörnsten så länge andra människors rättigheter inte kränks. Här blir en grundläggande skillnad mellan den pluralistiska samhällsordningen och sekularismens samhällsordning den mellan positiva och negativa friheter. Eller med andra ord skillnaden mellan frihet till något och frihet från något. Pluralister värnar friheten till religion, medan sekularisten värnar frihet från religion.

Vi tar det igen: Det bara finns partikulara samhällen, kulturer och samtal, och neutraliteten är en myt!

Ser med spänning fram emot Joels svar!

Om identitet och lojalitet

Den angelikanske ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, har i en föreläsning nyligen öppnat upp för att i vissa stycken tillämpa sharialagstiftning i Storbritannien. Detta har inte oväntat orsakat stor uppmärksamhet. Så även i Sverige (här och här och här).

Att döma av krigsrubrikerna och de uppskruvade tonläget tycks det vara få som bemödat sig med att läsa (föreläsningen i sin helhet) eller lyssna på vad Williams egentligen sa, eller mot vilken bakgrund han sa vad han sa.

Nedan följer ett utdrag som kanske bidrar till att sätta in sharia-diskussionen i sitt sammanhang:

"The danger arises not only when there is an assumption on the religious side that membership of the community (belonging to the umma or the Church or whatever) is the only significant category, so that participation in other kinds of socio-political arrangement is a kind of betrayal. It also occurs when secular government assumes a monopoly in terms of defining public and political identity.

There is a position – not at all unfamiliar in contemporary discussion – which says that to be a citizen is essentially and simply to be under the rule of the uniform law of a sovereign state, in such a way that any other relations, commitments or protocols of behaviour belong exclusively to the realm of the private and of individual choice. As I have maintained in several other contexts, this is a very unsatisfactory account of political reality in modern societies; but it is also a problematic basis for thinking of the legal category of citizenship and the nature of human interdependence."

Som jag tolkar Williams måste talet om "religiös lagstiftning" förstås mot bakgrund av enhetssamhällets upplösning och de utmaningar som pluralismen ställer den liberala demokratin inför; Hur kan vi leva tillsammans trots våra olikheter? Kanske blir det som Rowans förmodar i längden oundviktligt att i någon bemärkelse införa "religiös lagstiftning".

I ett läsvärt inlägg funderar James K.A. Smith i eftertänksam stil över uppståndelsen kring Williams föreläsning, och kokar ner det hela till:

"The challenge is simply this: what are we to do when individuals, and whole communities, find their identity in an allegiance that in some significant way exceeds their allegiance to a particular nation-state? Or what are we to do when the nation-state demands that it trump all other allegiances?"

För den som kan svara på den frågan kommer det sannolikt att instiftas ett nobelpris i politisk filosofi.

Blott i det öppna ...

Visst känns det som att något håller på att hända i den allmänna debatten? För trots den senaste tidens tal om den Nya ateismen så verkar det ju paradoxalt nog som om religionen återkommit med ett nytt spirande självförtroende. Ett självförtroende som som tar sig uttryck genom att troende inte längre finner sig i att underordna sig den upplysningsliberala ordning som försöker förpassa religionen till den "privata sfären". Tvärtom verkar fler och fler inse det nödvändiga i att försöka integrera religionen som en naturlig del i samhället. På debatt-, kultur- och ledarsidor återfinns röster som dessa:

På GT:s ledarsida skriver Jimmy Fredrikson om varför Sverigedemokraterna motsätter sig moskébygget på Hisingen:

"Problemet med muslimerna är förmodligen att de är så religiösa i vardagen. Att de inte som majoriteten av de kristna svenskarna ser religionen som en privatsak. [...] Tvärtom - att förbjuda och motarbeta religionutövares möjligheter att samlas ger näring åt fördomar och energi åt fanatiker."

På GP:s kultursida skriver Ola Sigurdson:

"Det samband mellan modernisering och sekularisering som en del sociologer tog för givet har kommit i tvivelsmål; konservativa grupper inom olika religioner har flyttat fram sina positioner socialt och politiskt, särskilt i andra världsdelar än Europa. För Dawkins och Sturmark, som är övertygade om den moderna framstegsdrömmens sanning, blir religionerna ett farligt hinder på vägen som måste undanröjas.Vad som hade gjort deras politiska vision mer trovärdig hade varit en insikt om att även vetenskap, sekularism och kapitalism hyser sina tvivelaktiga sidor. Till skillnad från dessa högerateister har vänsterateistiska filosofer som Giorgio Agamben, Alain Badiou och Slavoj Zizek; ek hävdat att den intressanta politiska skiljelinjen i vår tid egentligen inte går mellan gudstroende och ateister eller religion och vetenskap. Den går i stället mellan dem som menar att den samtida världen är ur led - och hit hör många religiösa människor och grupper - och de vars blinda framstegstro tenderar att dölja orättvisor och konflikter."

John Gray skriver på Expressens kultursida:

"I ett pluralistiskt samhälle kan inte en enskild religion tvinga bort andra trosriktningar. Det är förnuftigare att integrera religionerna i det offentliga livet än att försöka utesluta dem. Beroende på historiska skillnader och andra omständigheter kan sättet detta görs på variera från land till land. Det finns ingen enkel universell lösning. Klart är bara att den sekulära fundamentalismen, som försöker stänga ute religionen från offentligheten, är en återvändsgränd. Religion är ett primärt mänskligt behov och att förneka detta faktum är fåfängt och kontraproduktivt. Efter så många misslyckade försök är det dags att inse att frågan inte är hur man ska fördriva religionen från samhället. Frågan är hur man ska få rivaliserande trosriktningar att lära sig leva i fred med varandra."

Men det är ju inte konstigt om denna tendens för många ter sig skrämmande. För , som Natalia Kazmierska sade i en intervju i tidningen NOD för en tid sedan, "För ett praktiskt lagt sossesamhälle som alltid sett sig själv som ovanligt öppet, oskuldsfullt och demokratiskt framstår allt som är irrationellt och mystiskt som ondsint djävulskap" (...) "Folk blir supernervösa för värden som vägrar att underorna sig under en trygg och byråkratisk landstingsordning".